Ett par veckor om året, precis just nu, bor jag på en osannolikt vacker gata.
Det spelar nästan inte någon roll att himlen är grå.
De arbetar på ändå, och de har kommit ganska långt.
Hemma hos vänner i en annan del av Malmö blommar det för fullt. Jag är glad att det fortfarande finns lite att vänta på här.
Idag har jag fått bilder från min morbror Gunnar som läser Hemmets Journal!
Det är en tillbakablick på fina ögonblick i Hemmets Journals historia, och då finns Sticka & skicka-insamlingarna med.
Och min farfars arbete tillsammans med Carl Gustaf von Rosen — de samlade in pengar till biståndsarbete och till hela flygplan, och i mitten av 1980-talet gjorde min farfar och Hemmets Journal en flygplansinsamling tillsammans.
Det är viktigt att minnas bra saker som har gjorts. Och så kommer förstås alltid frågan: vad behövs nu?
Ett tag nu har jag funderat på om jag borde göra en version av Klänningen Ulla där sprundet inte tar slut i och med oket utan fortsätter ner i kjoldelen. Antingen skulle man kunna göra det som en kappknäppning hela vägen ner framtill, eller också skulle man kunna flytta knäppningen till ryggen och bara förlänga sprundet kanske tio centimeter. Båda delarna skulle i alla fall innebära att det blir lättare att ta på och av klänningen. Vad säger ni som har stickat den?
En som har börjat experimentera med modellen ganska nyligen är Lena. Här är ett exemplar som hon har blivit klar med.
Och här är en till.
Visst är de fina?
Och här är en bild som jag sparade för ett tag sedan men har glömt att visa — Dolores har gjort den.
Det här är Augusta Tonning, en kvinna som fler av oss borde känna till och beundra. Varför är det så ofta så att historieskrivningen portionerar ut massor av ära till några få, när verkligheten nästan alltid är att det är mångas arbete som har gjort framsteg möjliga?
I Augustas fall var det bland annat kvinnors rösträtt, kvinnors utbildning och hårt arbetande kvinnors rätt till vila som blev livsuppgifter.
Hon föddes i Lund och växte upp i Västra Tomarp nära Trelleborg — hennes pappa blev kyrkoherde där när hon var fem år.
I den grupp med ungdomar där hon och hennes syskon rörde sig fanns Pär Tonning, som utbildade sig till lärare och ville arbeta med folkbildning. Han arbetade på Hvilan i Skåne och fick snart rektorstjänsten på Fornby folkhögskola i Dalarna. Där ville han och Augusta satsa på att utbilda unga kvinnor i både teoretiska och praktiska ämnen, men ledningen ville bara satsa på män som tidigare, så Pär och Augusta skaffade sig en egen gård och öppnade en egen kvinnofolkhögskola. Pär blev sjuk och sängliggande, och allt ansvar hamnade på Augusta. Hon höll ut och höll ut, men eftersom elevtillströmningen också uteblev var hon till slut tvungen att ge upp. Pär dog när han var 44 år.
Hon flyttade till Ronneby, där hennes bror bodde, och började engagera sig i rösträttsrörelsen i Blekinge. Det innebar att hon tog sig runt till häst för att nå alla samhällen och byar (hästen kallade hon Rösträttskampen). Det skulle bildas rösträttsföreningar på så många platser som möjligt, men vid den här tiden var det ganska nytt för kvinnor att delta i föreningsliv, och föreningarna blev små, ofta bara fem–tio medlemmar. Om ingen annan kunde tänka sig ordföranderollen gjorde Augusta det för att de skulle komma igång. Sedan var hon förstås tvungen att fortsätta rida ut och besöka sina föreningar.
Under sina mest intensiva perioder reste hon långt utanför Blekinge — ett år besökte hon nästan 200 platser och gjorde mer än 100 framträdanden som rösträttstalare. Resultatet av den kampanj som hon och många andra arbetade med blev över 300 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.
Men hon förstod också att det var viktigt att vila, åtminstone att det kunde vara det för andra, och när hon hade skaffat sig en egen fastighet på en vacker plats i Blekinge, Villa Solvik i Bökevik, gjorde hon den till ett vilohem för utarbetade rösträttskvinnor. När det var stora möten inne i Ronneby bjöd hon gärna med sig hela sällskapet ut i skärgården.
I september 1921 var det dags för det första riksdagsvalet där kvinnor fick vara med och rösta på samma villkor som män. Det innebar inte att Augusta Tonnings arbete var slutfört — hon fortsatte att engagera sig, bland annat för att människor skulle förstå farorna med alkohol och för att utmattade kvinnor skulle få vila, och hon arrangerade kurser på Villa Solvik.
När hon dog hade hon bestämt att brudklänningen skulle läggas i kistan och att hon skulle gravsättas bredvid Pär i Falun.
Läs mer om Augusta Tonning på bloggen Kulturlandskapet Blekinge och i Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon!
Och lyssna på den här ungefär halvtimmeslånga radiodokumentären på UR!
”Det här måste du berätta om!” sa min faster.
Hon tycker mycket om det kaffe som man kan brygga med en Nespresso-maskin — särskilt nu när det inte går att få favoritkaffet på favoritkaféerna.
Men kapslarna …
Lösningen heter (lustigt nog med tanke på namnet på fartyget som har suttit fast i Suezkanalen och ställt till med så många stora problem) Evergreen!
Det är en liten behållare som man fyller med det kaffe man vill använda och som ersätter kapslarna. Den håller för i princip hur många återanvändningar som helst!
Jag har gått till ett par olika kaffebutiker och köpt nymalet Fair Trade-kaffe — espressomalet — i papperspåsar. Min faster fyller stålkapseln med det och är mycket, mycket nöjd med resultatet.
Här är min fasters andra tips: nedbrytbara kaffekapslar från Amabile. Tycker man att det är för mycket pyssel med att fylla på den rostfria så kan det ju vara ett alternativ — de använda kapslarna lägger man helt enkelt i komposten. Kaffet i dem är ekologiskt. ”Och det är gott!” hälsar min faster.
Anna heter jag som skriver Ett varv till. Det är en blogg för alla som vill göra världen lite varmare och lite vackrare — inte genom att tunna ut ozonlager och köpa pynt, utan genom att generera värme för människor som fryser och se till att det vi har här på jorden fördelas på ett mer rättvist sätt.
Min mormor lärde mig den noggranna delen av att sticka och virka när jag gick i lågstadiet, och min farmor lärde mig att man måste prova sina egna idéer.
Allt börjar alltid med en maska. Vill du vara med?