Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En vacker minut

Av Posted on Inga taggar 0

Nu annonseras och presenteras och recenseras den brittiska författaren Sally Rooneys nya roman nästan överallt där storsäljarböcker säljs, och jag kommer att tänka på att jag aldrig skrev om Normal people när jag läste den fastän jag hade tänkt göra det.

Det var en vän som berättade om TV-serien när den just hade dykt upp på SVT Play och som sa att den var så speciell, att det inte gick att låta bli att engagera sig i de båda huvudpersonerna fastän de hade så svårt att nå fram till varandra.

Jag såg den och fastnade nog för delvis andra saker — jag tyckte att skolscenerna (med vad man väl måste beskriva som mobbning) var så enormt obehagliga och att familjesituationerna verkade så stiliserade och orealistiska.

Kanske förstår man bättre om man också läser boken?

Det gjorde inte jag — jag förstod inte bättre, alltså, fastän jag köpte boken och läste den. Däremot blev jag så förvånad att den manlige huvudpersonen som är tafatt och inkonsekvent och rädd men oftast framstår som så sympatisk i TV-serien nästan är en annan person i romanen.

Så många skrev om Sally Rooneys fantastiska stilsäkerhet, och jag ville verkligen förstå vad som var så fantastiskt, så jag köpte hennes första roman också. Den är svårare att engagera sig i, och om den inte blir TV-serie tror jag att det kan vara lika bra.

MEN!

Det finns en scen som gör att jag ändå är helt tagen av alltihop.

Nu har jag letat på Youtube en stund, och hittat en gammal länk som jag skickade till en vän, och klippet som jag ville visa är borttaget …

… men det är när Connell är trött och förtvivlad och avtrubbad på samma gång en bit in i en depression som han har fått och Marianne är långt borta i Stockholm som utbytesstudent. Deras videosamtal fungerar sådär när de väl talas vid, och Connell måste sova för det är nästan det enda han orkar. Då säger Marianne till honom att ta med datorn till sängen, och han ställer den med kameran riktad mot kudden och lägger sig och somnar, och Marianne som måste arbeta med någon uppsats håller honom sällskap hela natten, alldeles tyst. Det är så otroligt sorgligt och vackert och antagligen helt fulländat skildrat i all sin enkelhet och värt hur mycket som helst.

Att sova i ett träd

Av Posted on Inga taggar 0

Här har jag sovit inatt.

Det sagolika trädhuset heter Korpaboet och ligger i Rislycke nära Kosta. Anni Ravn byggde det i sin trädgård efter att ha drömt om en riktigt fin trädkoja i många år. Allt utom att resa pålarna har hon gjort själv, och trädet är helt intakt, huset sitter inte fast i det utan är byggt runt stammen och vilar på pålarna.

Ser det sagoaktigt ut? Det är det.

Vill du se hur det är inuti? För ett par år sedan var jag på besök (utan att sova över) tillsammans med ett par väninnor och tog många bilder som man kan se här.

Det här var sista dagarna som Anni hyr ut innan hon stänger för vintern, men i vår öppnar hon för gäster igen!

Komma ihåg

Av Posted on Inga taggar 0

Strax innan vi skulle säga hejdå satte sig den ganska nyblivne fyraåringen i mitt knä och ritade målmedvetet på båda mina händer. Inte någon risk att jag skulle ha glömt honom ändå, särskilt inte efter att han krävde att bli buren till och från leksaksaffären igår och sedan somnade ombord på stadsbussen på väg hem, men det är ju alldeles extra fint såhär!

Fjorton resor under kriget

Av Posted on Inga taggar 0

”Resan runt havet”-föredraget förra veckan var det första föredraget på länge och dessutom ett nytt föredragsämne för mig — jag har skrivit flera artiklar om det men inte berättat muntligt på något strukturerat sätt.

Vi i familjen har en enda bild från resan, plus telegrammet som min morfar skickade till min mormor, plus flera bilder av Drottningholm (en av mina morbröder har ropat in gamla vykort på Tradera). Nu tänkte jag att jag måste ha några fler bilder till bildspelet. En från Göteborgs hamn 1944 vore väl bra?

Då hamnade jag mitt i flera saker som handlade om den stora krigsfångeutväxlingen och Folke Bernadottes arbete med den. Jag har vetat om den men liksom inte kommit på att jag borde ta reda på mer. Berättelsen blev på fem sekunder ÄNNU större!

Bland annat hittade jag den här bilden av Drottningholm när hon hade blivit ommålad för sin stora insats. Hon gjorde fjorton sådana här resor under 1942, 1943 och 1944!

Och det här radioreportaget från Göteborgs hamn när fartyget kom tillbaka hösten 1944 efter att ha lämnat mina morföräldrar och de andra i Port Elizabeth, tagit ombord krigsfångar, lämnat dem (i Barcelona eller Lissabon?), hämtat tyska civila krigsfångar på Isle of Man och kommit tillbaka till Göteborg. Det är Sven Jerring som har fått åka till hamnen och står där och ser scouter och lottor som ska hjälpa till och alla människor som ska byta plats med varandra och äntligen få komma hem. En tysk kvinna som han intervjuar har varit internerad i fyra år och tre månader. En soldat som har varit fånge hos tyskarna berättar om känslan när han klev iland i Trelleborg och visste att han var på neutral mark.

Stigbergskajen

Ungefär såhär ska kajen ha sett ut — flera kajer användes, och jag är inte säker på vilket år den här bilden är tagen eller ifall det verkligen var från Stigbergskajen mina morföräldrar klev ombord.

Göteborgs Centralstation

En bild av Göteborgs Centralstation ville jag också ha med — det gick ju så snabbt när missionärerna skulle ge sig av, och för att alla skulle få reda på att de måste komma lästes det upp ett meddelande till dem i Sveriges Radio. Min mormors mamma, Lydia Svensson, hörde det och tog tåget från Borås till Göteborg i hopp om att få krama sin dotter adjö. Hon hittade henne verkligen, på en perrong tror jag. Så stationen är också en viktig plats.

Och så hittade jag en film med många korta klipp från Drottningholm och hamnen. Här kan man se hur fullt det var ombord när soldaterna skulle transporteras!

Och här kan man läsa en av artiklarna om min mormors och morfars resa!

Paket i Kalmar

Ann-Sofie som arbetar i Förlösa-Kläckeberga församling har skickat de här bilderna — det har varit paketpackning i den stora församlingssalen!

Det gäller ju att ha många långa bord om man ska kunna komponera paket på det här viset.

Filtarna underst (de här båda är så kallade monsterrutor, alltså jättelika mormorsrutor) och sedan mindre och mindre paketdelar och överst på toppen strumpor och barntvål.

När alla delar är ditlagda viker man filten om innehållet och fäster med några säkerhetsnålar.

Ungefär 40 paket blev det den här gången, och Ann-Sofie ska återkomma med exakt antal och också ordna en intervju med ett av barnen som var med och packade. Att hjälpa till med att packa babypaket kan nämligen vara en alldeles utmärkt uppgift för mellanstadiebarn!

Paketen skickas till Human Bridge i Holsbybrunn, och därifrån åker de ut i världen till platser där de behövs, mest sjukhus där de fungerar som ”magnet” för förlossningsvården.

Förra veckan skrev jag att jag skulle åka till Göteborg och hålla det första föredraget sedan före pandemin. Men det var ju inte riktigt sant — medan 50-gränsen gällde bokade Ann-Sofie en kväll i just den här salen, och vi satt glest vid de långa borden och hade en så trevlig kväll tillsammans, och jag berättade om varför babypaket är så viktiga och om hur man kan arbeta med dem i en grupp på olika sätt. Hur kunde jag glömma den kvällen? Det var tillfälligt — nu minns jag massor.