Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

Till fots längs den underjordiska järnvägen

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det både en kortkort biografi och ett filmtips, för jag vill berätta lite om Harriet Tubman!

Harriet Tubman i slutet av 1860-talet. Bild från Swann Auction Galleries via Wikimedia Commons

Jag tror att jag hade sett hennes ansikte och hört hennes namn några gånger, men jag visste inte så mycket om henne innan jag såg spelfilmen som hade premiär 2019 och som sedan (tror jag) aldrig kom upp på bio i Sverige på riktigt eftersom pandemin satte igång.

Det sorgliga och kanske typiska är att jag blev intresserad tack vare filmen — min svåger bestämde att vi skulle se den tillsammans — och att jag sedan, när jag läste mer om henne, insåg att filmmanuset innehöll många felaktigheter. Går det inte att göra en film om en verklig människa utan att möblera om och hitta på en massa nytt?

Harriet Tubman föddes i Maryland någon gång i början av 1820-talet. Då hette hon Araminta Ross och kallades oftast Minty. Eftersom hon tillhörde en slavfamilj blev hon redan som femåring uthyrd som tjänsteflicka till andra hushåll i närheten. 60 dollar om året kunde hennes ägare ta för hennes arbete.

När hon var tolv eller tretton år såg hon en ung slav på flykt i en butik där hon skulle handla. En man som var inne i butiken och fick syn på den flyende mannen tog en vikt från butiksvågen och kastade den mot honom, men Minty hamnade emellan och fick den i huvudet. Resten av sitt liv led hon ofta av svår huvudvärk, på något ställe har jag sett att hon kunde somna när som helst (de kallar det narkolepsi), någonstans har jag sett att skadan resulterade i epilepsi, och i filmen är den också orsaken till att hon hallucinerar eller ser syner som hon tror är Guds sätt att tala med henne och som påverkar hennes beslut.

Vid den här tiden hände det att slavar frigavs, bodde kvar nära sina tidigare hem och arbetade mer som anställda eller hantverkare med olika saker som behövdes. Minty, som alltså var slav, gifte sig med en man som var frigiven. Slavar fick inte gifta sig rent juridiskt, men själva räknade de sina äktenskap som giltiga.

Att hennes man inte var slav gjorde att riskerna för dem var olika, så när hon fick reda på att hon skulle säljas till en slavägare längre söderut och bestämde sig för att istället fly norrut gjorde hon det ensam. Det nätverk som kallas The Underground Railroad fungerade, och hon tog sig fram till friheten i Philadelphia och kunde ha stannat kvar. Hon kunde ha hittat en anställning som till exempel hembiträde i en familj och ett socialt sammanhang bland de många andra som hade lyckats fly och börjat nya liv som fria.

Istället tog hon sig tillbaka, mest till fots och ibland gömd i vagnar, för att hämta med sig andra. Med den underjordiska (alltså hemliga) järnvägens (alltså flyktvägens) begrepp blev hon konduktör. I filmen är det för sin mans skull hon återvänder, men när hon hittar honom inser hon att han har hört att hon dog under flykten och att han har gift om sig. Då erbjuder hon några andra att följa med istället. Gång på gång kommer hon tillbaka, tretton gånger, trots att hon är efterlyst och skulle kunna råka mer och mer illa ut — under en period finns det ett pris på 40 000 dollar från slavägarna i området till den som fångar henne. Hon börjar kallas ”sitt folks Moses” och ”the black she-Moses”, och inte en enda gång misslyckas hon med att föra alla i en grupp till friheten.

Harriet Tubman, Harriet efter mamman och Tubman efter mannen hon gifte sig med, var det namn hon tog sig som vuxen och det hon använde under resten av sitt liv.

Precis när jag hade sett filmen mötte jag Harriet igen. På Library of Congress!

Det fanns nämligen en stor utställning om kampen för kvinnlig rösträtt där, och i slutet av 1800-talet blev Harriet mycket engagerad i den — tillsammans med många societetskvinnor med europeiskt ursprung, kvinnor som sannolikt inte var så vana vid att samarbeta på lika villkor med en före detta slav. Men det var en period när mycket förändrades, och Harriet blev en viktig representant för en stor grupp amerikanska kvinnor och deras demokratiska rättigheter.

Harriet Tubman som gammal, antagligen vid sitt hem i Auburn i New York. Lägg märke till den rätstickade sjalen! Bild från Wikimedia Commons

Harriet Tubmans kännedom om terrängen i de områden där hon hade vandrat med slavar mot friheten, och hennes enorma kontaktnät, hade gjort att att hon blev en viktig person under det amerikanska inbördeskriget också. Hon tjänstgjorde som spanare, sjuksköterska, spion och guide, och hon planerade och genomförde en attack i South Carolina där 750 slavar befriades.

Allt det här är ju så imponerande att man inte kan förstå vidden av det. Men en sak som gör hennes arbete och hennes vision så påtagliga är det som hon gjorde när hon blev gammal (ett mirakel i sig eftersom vikten som skadade hennes huvud innan hon blev tonåring lika gärna kunde ha dödat henne). Hon fick hjälp att köpa mark — ett tidigare otänkbart steg för en mörkhyad kvinna — och byggde ett hus åt sig. Så startade hon ett ålderdomshem för före detta slavar och såg också till att göra ett slags tidig primärvård tillgänglig för människor i Auburn, där hon bodde. Inte bara för tidigare slavar, utan för alla som behövde den, oavsett vilken hudfärg de hade.

Filmen?

Ja, se den! Den finns till exempel som betalfilm på Youtube. Här är trailern:

Men läs också, till exempel här på Women’s History Museums webbplats, och lyssna på P3:s dokumentär (jag är inte så förtjust tonen i den, bara — men det problemet har jag haft med fler av P3:s historiska dokumentärer) och se också till exempel det här ganska långa reportaget från Harriet Tubman-museet:

Eller det här lite kortare biografiklippet, också från en nyhetssändning:

Eller varför inte den här:

I den rekommenderas på slutet Colson Whiteheads roman The Underground Railroad. Den köpte jag för ett tag sedan, och nu är det verkligen dags att läsa den!

Augusta och Rösträttskampen

Av Posted on Inga taggar 1
Augusta Tonning. Bild från Wikimedia Commons

Det här är Augusta Tonning, en kvinna som fler av oss borde känna till och beundra. Varför är det så ofta så att historieskrivningen portionerar ut massor av ära till några få, när verkligheten nästan alltid är att det är mångas arbete som har gjort framsteg möjliga?

I Augustas fall var det bland annat kvinnors rösträtt, kvinnors utbildning och hårt arbetande kvinnors rätt till vila som blev livsuppgifter.

Hon föddes i Lund och växte upp i Västra Tomarp nära Trelleborg — hennes pappa blev kyrkoherde där när hon var fem år.

I den grupp med ungdomar där hon och hennes syskon rörde sig fanns Pär Tonning, som utbildade sig till lärare och ville arbeta med folkbildning. Han arbetade på Hvilan i Skåne och fick snart rektorstjänsten på Fornby folkhögskola i Dalarna. Där ville han och Augusta satsa på att utbilda unga kvinnor i både teoretiska och praktiska ämnen, men ledningen ville bara satsa på män som tidigare, så Pär och Augusta skaffade sig en egen gård och öppnade en egen kvinnofolkhögskola. Pär blev sjuk och sängliggande, och allt ansvar hamnade på Augusta. Hon höll ut och höll ut, men eftersom elevtillströmningen också uteblev var hon till slut tvungen att ge upp. Pär dog när han var 44 år.

Affisch för ett möte som Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Ronneby bjöd in till. Bild från Wikimedia Commons

Hon flyttade till Ronneby, där hennes bror bodde, och började engagera sig i rösträttsrörelsen i Blekinge. Det innebar att hon tog sig runt till häst för att nå alla samhällen och byar (hästen kallade hon Rösträttskampen). Det skulle bildas rösträttsföreningar på så många platser som möjligt, men vid den här tiden var det ganska nytt för kvinnor att delta i föreningsliv, och föreningarna blev små, ofta bara fem–tio medlemmar. Om ingen annan kunde tänka sig ordföranderollen gjorde Augusta det för att de skulle komma igång. Sedan var hon förstås tvungen att fortsätta rida ut och besöka sina föreningar.

Rösträttsvykort som Augusta Tonning tryckte upp inför sina föreläsningsresor. Bild från Wikimedia Commons

Under sina mest intensiva perioder reste hon långt utanför Blekinge — ett år besökte hon nästan 200 platser och gjorde mer än 100 framträdanden som rösträttstalare. Resultatet av den kampanj som hon och många andra arbetade med blev över 300 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

Villa Solvik. Bild från Blekinge museum

Men hon förstod också att det var viktigt att vila, åtminstone att det kunde vara det för andra, och när hon hade skaffat sig en egen fastighet på en vacker plats i Blekinge, Villa Solvik i Bökevik, gjorde hon den till ett vilohem för utarbetade rösträttskvinnor. När det var stora möten inne i Ronneby bjöd hon gärna med sig hela sällskapet ut i skärgården.

I september 1921 var det dags för det första riksdagsvalet där kvinnor fick vara med och rösta på samma villkor som män. Det innebar inte att Augusta Tonnings arbete var slutfört — hon fortsatte att engagera sig, bland annat för att människor skulle förstå farorna med alkohol och för att utmattade kvinnor skulle få vila, och hon arrangerade kurser på Villa Solvik.

När hon dog hade hon bestämt att brudklänningen skulle läggas i kistan och att hon skulle gravsättas bredvid Pär i Falun.

Läs mer om Augusta Tonning på bloggen Kulturlandskapet Blekinge och i Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon!

Och lyssna på den här ungefär halvtimmeslånga radiodokumentären på UR!

Rekordfint hejdå

Av Posted on Inga taggar 1

Titta här!

Det är ena halvan av den hejdåpresent som Nina och hennes grupp i Diakonala köket i Norrliden i Kalmar gav mig när jag slutade på min tjänst i Kalmar pastorat.

Här är den andra halvan: tre olika sorters lyxiga långpannerutor.

TIO sorters kakor, två av varje sort, och så fint förpackade.

Och en av de varmaste hälsningar jag har fått någon gång på ett kort som låg ovanpå.

Ninas arbete i Diakonala köket är något helt fantastiskt — människor som behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden eller hitta en vardagsrutin, en del av dem också språkträning, arbetar tillsammans med henne med att laga lunchsoppor, baka bröd och baka kakor som just nu säljs genom en altandörr och sprider så mycket värme och glädje i Kalmar.

I början av förra året hade de ofta ungefär 130 sittande lunchgäster en gång i veckan, och då kunde man få en nygräddad våffla till efterrätt också. Den lunchserveringen kallas Café Kärleksängeln, och faktum är att den är med i ett reportage i boken Sopplunch som jag gjorde för drygt fem år sedan, fast då kände jag inte Nina.

I somras, när vi fortfarande hoppades (och tyckte att vi hade anledning att hoppas) att allt skulle vara ”som vanligt” i augusti eller så, gjorde en journalist som heter Karin Asmundsson den här intervjun till ett sommarmagasin som Svenska kyrkan i Kalmar kommun gav ut. På det viset får ni se Nina och en i köksgruppen också! Och man kan läsa reportaget här.

Sådana här vardagsverksamheter som sköts med stor uthållighet och värme kan betyda så oerhört mycket för de människor som kommer i kontakt med dem. Under hela pandemin har soppan serverats genom altandörren, och en av orsakerna till det är att det blev så uppenbart att bra, varm mat till ett överkomligt pris och en liten stunds mänsklig kontakt var något som många gäster behövde. Men Nina har ju hållit igång köket också därför att alla som arbetar där behöver få göra det. Diakonala köket borde vara Kalmars stolthet!

Alma och andra

Av Posted on Inga taggar 1

Det här har jag ju glömt att berätta om!

Och det är dumt, för här finns bland annat en intervju med historikern och freds- och konfliktforskaren Maria Småberg om Alma Johansson. Runt förra sekelskiftet fanns det ett starkt stöd i Sverige för en ekumenisk, nordisk organisation som hade vuxit fram ur KFUK och som hette KMA, Kvinnliga Missions-Arbetare. Alma Johansson var en av KMA:s utsända, först som sjuksköterska och sedan också som barnmorska, i Turkiet där hon skulle arbeta bland människor som tillhörde den armeniska minoriteten. Redan under 1800-talet hade de blivit utsatta för mycket, men 1915 övergick förföljelserna i ett storskaligt folkmord.

Alma Johansson, en av KMA:s utsända i Turkiet. Bild ur KMA:s arkiv

Alma Johansson befann sig mitt i det och bestämde sig, i samråd med kolleger från flera länder, för att rida i två veckor genom Turkiet för att ta sig till Istanbul och kunna överlämna en rapport om vad som pågick till nordeuropeiska diplomater där.

Det är bara en av alla saker hon gjorde, men det var den som Maria berättade om i det här numret.

Armeniska kvinnor i Aten blev familjeförsörjare genom sina textilhandarbeten. Bild ur KMA:s arkiv

Senare blev Alma ett slags Fairtrade-pionjär när hon flyttade sig själv och sitt uppdrag till Aten dit ganska många armeniska flyktingar hade flytt undan folkmordet. Hon stöttade dem när de utvecklade sin handarbetsskicklighet till ett yrke och såg till att det som de tillverkade kunde säljas i Sverige.

Det går fint att läsa hela tidningen (som blädder-pdf) och var och en av artiklarna ur den på Uppdrag Missions webbplats, men vill du ha ett tryckt exemplar med posten kan du bara höra av dig till mig!

Påsken kommer i år också

Av Posted on Inga taggar 0

Nu är Maria och jag klara med det här magasinet, det tredje lite större här i Kalmar, och det sista innan jag slutar som kommunikatör i pastoratet. Malin har gjort tårta och pyssel, Joel har gjort spellista, Peter har skrivit krönika, det finns tre glimtar av påskberättelsen ur Ylva Eggehorns bok En vän från himlen, Lotta och Salome och ganska många andra har ritat, Agneta har intervjuat och gjort ett påsklandskap, och många (Mika, Anita, Ulf, Susanne, Anna, Staffan …) har ställt upp och berättat om olika saker som händer. Det trycks lokalt här i Kalmar, på Lenanders där Maggis är en pålitlig samordnare. För en som älskar samarbete är det ett rätt fint sätt att avsluta det hela ändå!

Det ska delas ut till alla hushåll i pastoratet torsdagen före palmsöndagen, och redan nu kan man läsa det på Issuu. Om något Kalmarvän på annat håll vill ha det med posten, säg till så får tryckeriet adressen!