Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Stickare igen

Av Posted on Inga taggar 1

Sussie träffade jag för första gången för 20 år sedan, och så igen för kanske fem år sedan när jag var inbjuden till hennes dåvarande församling för att berätta om en bok … och nu har vi nästan varit kolleger i ett och ett halvt år, och jag har upptäckt att hon är en superstickare!

Hej Sussie! Du har ju visat bilder av fantastiska tröjor på Facebook. Stickade du redan före pandemin?

Jag började sticka som student i Uppsala. Anledning var helt enkelt att jag delade lägenhet med två superstickerskor, Mirjam och Terese! Jag insåg att när vi satt och pratade om kvällarna fick de saker gjorda, medan jag bara pratade, så då började jag också.
Men stickandet kom av sig när jag sedan började jobba i Kalmar och bildade familj. Och när jag väl började med något projekt fick jag ont i axlarna, så projekten blev liggande…
Hösten 2019 hade vi en reunion. Jag och Terese åkte och hälsade på Mirjam, som flyttat till Nepal.

Mirjam har tillsammans med sin man startat upp ett socialt företag för utsatta kvinnor där. De lär tjejer att sticka och hjälper dem att försörja sig genom stickandet. Nu säljs deras moderna och vackra produkter över hela världen till västerländska priser så att företaget kan utbilda och försörja många kvinnor. Läs gärna mer om deras företag, Dinadi

Sussie, Terese och Mirjam.

Under våra dagar i Nepal pratade vi, träffade kvinnorna i Dinadi och… stickade!!! Och där kom jag igång med mitt stickande igen. Mirjam lärde mig att alltid sticka på rundsticka för att inte få ont i axlarna, och det har underlättat mycket!
Så sedan hösten 2019 har det blivit en del stickat, och när sedan pandemin kom och begränsade tillvaron så har jag stickat mycket.

Vad har du stickat det senaste året?

Som så många andra har jag gått igång på islandströjor, och under drygt ett år har stickat fem stycken Riddari-tröjor. Det är en enkel och lättstickad modell från Järbo, och den går att variera i mönster och färg på många sätt. Min egen Riddari (se bild överst) har färger som är hämtade från Republiken Jamtland, grönt, blått och vitt, för att påminna om mitt jämtländska arv.

De övriga Riddari har min son, min syster, min mamma och min systerdotter fått. 

Under våren har jag nu stickat två västar till mina barn också. Min äldste son fick en Erik Saade-inspirerad lång slipover och min dotter en kortare, lite varmare variant. Planen var att min yngste son också skulle få en vildmarkströja i vår, men det är ett galet tryck på islandsgarn just nu, det finns inte att få tag i, så han får vänta med den.

Under tiden stickar jag just nu en Strömsö-tröja till mig själv. Det är de ärmarna ni ser. Det kanske hinner bli något mer par torgvantar också innan islandsgarnerna är beställningsbara igen.

Är det viktigaste att ha något i händerna, eller kanske att vara kreativ, eller kanske att prova nya modeller? Och är stickning avkopplande för dig, eller fyller det någon annan funktion?

Stickningen fyller många funktioner i mitt liv. Dels känns det skönt att GÖRA något när man sitter i ett digitalt webinarium och lyssnar på något eller när man slötittar på en TV-serie. Dels är det avkopplande att få se något växa fram medan man vilar i tanken och dels är det utmanande att skapa, räkna, avmaska och tänka. Det är ett kreativt skapande. Jag lyssnar gärna på något på P1 medan jag stickar. TV funkar om det är slätstickning – inte om jag måste göra mönster.

Vad är den bästa kontrasten om du jämför med ditt yrkesarbete? Finns det också några likheter?

Jag har faktiskt använt stickandet i någon andakt jag haft, för visst finns det kopplingar mellan prästtjänsten och stickning! I en stickning är varje liten maska viktig. Mönster, täthet och hela plagget påverkas om man tappar en maska här och där. På samma sätt är det i Guds rike. Varje människa är viktig. Vi kallas att plocka upp människor, se dem, kalla dem in i Guds rike och inte tappa dem. Vi människor är olika – någon är röd och någon är grå, någon stickas på sticka nummer 3 och någon på nummer 9, och någon är lite avig – men vi behövs alla i Guds stickning. Tillsammans skapar vi ett fantastiskt mönster!

Ibland är det också så med våra liv att vi kämpar med vår tro och vår bön och gudstjänstbesöken går som på rutin – som när man slätstickar i 40- 50 centimeter utan att se något slut och det inte känns så kul. Men så i efterhand ser man hur mönstret växt fram eller hur slitstarkt och vackert det blev. På samma sätt kan det vara med tron — det där nötandet i öknen kan i efterhand ge resultat som man först ser när man gått igenom det.

Vad hoppas du för resten av våren?

Nu hoppas jag att vi alla snart ska vara vaccinerade och att vi får träffas igen på stickcaféer och på fikastunder där man kan plocka upp stickningen och prata nära varandra igen. Jag hoppas på mängder av isländska garner att kunna beställa, på möjlighet att få resa igen och på sol och vårvärme!

Hennes handstil

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär ser Jane Austens manuskript ut!

Små ark, tättskrivna, utan styckeindelning. Och under sina sista år satt hon vid ett pyttelitet pelarbord och skrev.

Här berättar samma professor, Kathryn Sutherland, om manuskriptet till The Watsons (titeln fick det av en av hennes släktingar efter hennes död), en påbörjad men aldrig avslutad roman som hon arbetade med under åren innan hon fyllde 30:

The Watsons är skriven i små handgjorda häften på åtta sidor vardera, antagligen tillverkade av större ark som hon eller någon annan har delat på. Eftersom hon skrev så tätt var det svårt att göra ändringar och kompletteringar. När de inte fick plats mellan raderna skrev hon dem på lösa lappar och fäste dem på rätt ställe med knappnålar!

Och här är ett ganska nyupptäckt pappersfragment med hennes handstil på:

Att en liten pappersbit kan vara så värdefull och väcka så mycket uppmärksamhet! Tänk om det hade gått att förskjuta proportionerna bara lite grann så att hon hade fått uppleva en aning mer av sina framgångar och människors intresse för hennes konst medan hon fortfarande levde.

Tio dagar med hantverk, dag 10

Här kommer äntligen den sista dagen i hantverksutmaningsserien!

Jessica som gör allt möjligt vackert (bland annat silversmide!) bjöd ju in mig att under tio dagar visa bilder på slöjd och hantverk som jag har gjort, och att varje dag bjuda in en vän att göra detsamma.

Om någon vän vill anta utmaningen går det fint!

Här är alltså sista dagen från mig — ett projekt som min mamma Karin och jag har arbetat med tillsammans när vi inte har kunnat ses.

Impulsen kom sig av att Henrietta (Henriettas Spinn & Garn) skickade med tre bonusnystan när jag beställde garn från henne.

När jag hade tittat på dem i några månader kom jag på att de skulle bli en utställd väst var. Min mamma fick dem tillsammans med de sista snuttarna, virkade dekorationer och sydde på dem.

Efter de här bilderna har vi gjort tre till i en annan kvalitet. De har inga namn än, och jag har inte skrivit ut beskrivningarna, så ett litet tag till ligger de hemma hos mig (jag måste räkna lite medan jag skriver). Sedan ska de få åka till någon som kan använda dem, kanske utanpå klänning, kanske utanpå tröja och byxor. Storleken är kanske 6–12 månader.

Det är alltid fint att göra saker tillsammans med min mamma! Och den som inte har henne att fråga kan säkert komma på någon annan. Tillsammansprojekt rekommenderas, kanske ännu mer nu!

Vårutflykt

Av Posted on Inga taggar 0

Jag måste bara berätta att det är så vackert på Alvaret nu!

Det vill säga, på lite avstånd ser det nog ut som den ödemark det är. Men om man går en liten bit och tittar noga ser man att våren har kommit!

Jag hade sällskap av Karin, Josef och Salome, och vi satte oss på några stenar med våra picknickpåsar.

Plötsligt var det inte jag som hade kameran.

Sådana här spår kan vara mycket intressanta om man är på rätt humör.

Mycket ser trassligt och taggigt ut såhär års.

Ja, just det.

Och … lite ödsligt.

Men det är inte bara människorna som lyser upp när solen kommer fram.

Och här händer det verkligen saker. Små men många.

Å vad man kan vara glad för våren!

Läs boken också

Av Posted on Inga taggar 0

Den här veckan har jag sett reklam för den nya säsongen av The Handmaid’s Tale på Facebook gång på gång.

Om man inte har HBO-abonnemang behöver man ju inte fundera så mycket på om man ska se den eller inte …

… men jag tror faktiskt inte att jag skulle ha vågat.

Däremot vill jag verkligen rekommendera Margaret Atwoods roman som den första säsongen byggde på.

När ett kulturfenomen får såhär mycket utrymme — bilden tog jag i en bokhandel i London i oktober 2019 — händer det alltid två saker i mina tankar: dels tappar jag helt intresset och har ingen lust alls att göra samma sak som ”alla andra”, dels tycker jag att jag borde läsa för att förstå vad som påverkar så många.

Den gången hade jag tur, för den här gamla utgåvan av romanen dök upp framför mig på ett antikvariat. Tillsammans med en av Kazuo Ishiguros första romaner, dessutom, och jag tror att de kostade två pund var — så då var det verkligen värt att gå till kassan.

Och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa romanen!

Igår fick jag uppleva 2021-lyxen att äta lunch med en uppdragsgivare och hans fru på en stor, nästan tom restaurang, och vi råkade prata en stund om hur romaner som bygger på en persons tankar kan bli bra filmer men sällan blir det — och att om filmen blir bra är den ett helt annat konstverk. Exemplet var Kazuo Ishiguros Never let me go, som jag läser just nu — jag är helt tagen av den, den är så oerhört skickligt skriven på så många olika sätt, och Emy som inte hade läst boken men försökt se filmatiseringen av den sa att den var helt misslyckad.

Antagligen är det så attThe Handmaid’s Tale/Tjänarinnans berättelse är ett helt annat konstverk, för det mesta av det som gör att man inte kan låta bli att engagera sig för Offred när man läser romanen skulle bli ganska bisarrt och platt om det sas i dialoger i filmen eller av en berättarröst. Det är ju just att det är hennes egna, hemliga tankar och att hon aldrig skulle kunna uttala dem högt som gör kontrasterna i Gilead så tydliga och (förlåt om det låter torrt) intressanta.

Igår pratade vi också lite om hur skicklig Kazuo Ishiguro är när han låter huvudpersonen tveka och småljuga (ibland storljuga) för sig själv i bearbetningen av minnen och beslut. Jag undrar om det inte är en liknande spänning Margaret Atwood bygger upp när vi lite i taget får veta vem Offred var innan hon hamnade i Fred-familjen i sin röda cape och sin bisarra bahytt.

Nu skulle jag vilja läsa igen, men det här är gamla bilder, och antikvariatsboken flyttade vidare till Agneta när jag hade läst den. Det får bli en biblioteksbeställning istället!