Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tre som mår bra

Minns ni de här syskonen?

De föddes i våras, en pyttepytteliten och två lite större.

Och de fick bra vård direkt, och mössorna var en del av den, och de har vuxit …

Och vuxit …

Och vuxit …

Och deras storasystrar är SÅ stolta över dem.

Den här veckan har Marita och Bundasjukhusets matron varit på hembesök igen, och såhär ser flickorna ut nu!

Vilken total charm eller hur?

Inte undra på att Marita ser alldeles lycklig ut.

Virkad bläckfisk är en självklar favoritleksak.

Man kan krama den och ändå ha utrymme för att stoppa fingrarna i munnen.

Det är så underbart att det går så bra för det här tre. Det gör det inte för alla. Tvilling- och trillingfödslar riskerar alltid att bli svårare än enbarnsfödslar, och att födas ensam är inte heller någon garanti för att allt blir bra. Men mössor och känguruvård är två viktiga steg. Marita hälsar till oss allihop!

Resan runt kriget — i S:t Pauli i Göteborg

Av Posted on Inga taggar 0
Drottningholm på gammalt vykort.

Med det här fartyget reste min mormor och morfar, Judith och Josef Imberg, från hamnen i Göteborg och genom och runt kriget i maj och juni 1944 för att ta sig till Sydafrika och sedan vidare med tåg och båt och buss till Kigarama i Tanzania. Där skulle de arbeta i den lutherska kyrkan eftersom alla tyska missionärer som hade varit där hade blivi internerade. Ungefär 30 svenska missionärer från olika samfund kunde resa ut eftersom Drottningholm skulle användas för att hämta krigsfångar i Sydafrika och ta dem till Europa. På utresan var det alltså bara ungefär 30 passagerare på ett fartyg som var byggt för 1500!

Min mormor och morfar skrev dagbok, och i efterhand har de och mina morbröder och min mamma samlat ihop mer om resan.

Det har jag lovat att berätta om på en fika-och-föredrag-träff i S:t Pauligården i Göteborg på tisdag vid elva.

Passar dagen och tiden och platsen någon som läser det här? Då är du mycket välkommen!

När järnvägen kommer

Av Posted on Inga taggar 0
En av många moderna utgåvor av Cousin Phillis — den finns i flera klassikerserier.

Ett boktips idag: Elizabeth Gaskells kortroman Cousin Phillis!

Hon skrev den två år före sin död, och en del säger att den fungerar som ett slags förstudie till hennes sista roman, Wives and Daughters, som hon inte hann bli klar med. Liksom mycket annat hon skrev var den en följetong som publicerades i en tidning eller ett magasin med läsare som förväntade sig engagerande berättelser att följa med i och längta efter. Och naturligtvis förväntade sig utgivaren att berättelserna skulle få läsarna att bete sig just så och köpa lösnummer efter lösnummer.

Tidningen som Cousin Phillis publicerades i var The Cornhill Magazine.

Phillis blir störd i sin läsning. Illustration av George Du Marier ur följetongsversionen av Cousin Phillis. Bild lånad från https://gaskellsociety.co.uk/cousin-phillis/

Det har skrivits ganska mycket om vilka teman berättelsen om den tonåriga prästdottern Phillis, berättad av hennes ganska avlägsne och ungefär jämnårige släkting Paul, bygger på eller gestaltar.

På sätt och vis är det en ganska enkel berättelse utan en massa sidointriger och utan händelser som rör till det i handlingen: Paul flyttar en bra bit hemifrån, lär känna en familj som är släkt med hans mamma, tycker om alla tre (pappa prästen och bonden, mamman, dottern) och tar med sin mer världsvane vän dit.

Det som fascinerade mig med Cousin Phillis, utöver Elizabeth Gaskells känsla för personligheter och detaljer (hon är sig lik på det viset), är att den är ett så tydligt möte mellan två tider och samhällen. Att Paul och hans vän överhuvudtaget hamnar i den del av England där prästgården ligger beror på att en järnväg håller på att byggas. Paul är mycket ung och har fått sitt första arbete som ett slags assistent. Holdsworth är några år äldre och redan en framgångsrik järnvägsbyggare, full av självförtroende och med en naturlig auktoritet. När järnvägen når nästan fram till Phillis och hennes familj kommer de i kontakt med den stora världen, och de tar emot den med ett slags blyg glädje. Phillis och hennes pappa är mycket bildade och vet sitt värde i den miljö där de ”alltid” har varit, men de är helt oförberedda på vad som kan hända när nya människor och nya idéer kommer in i deras hem.

Gården som Phillis familj driver, Hope Farm nära Heathbridge, blir ett slags tillflyktsort för Paul, trots att han första gången går dit mycket motvilligt. Han beskriver allt i den — utom de klänningar och förkläden som Phillis går omkring i precis i början — med kärlek och ett slags fascination. Elizabeth Gaskell-forskare har påpekat att huset verkar vara identiskt med Sandlebridge, en gård som fanns i hennes familj under hennes uppväxt. Eltham, den stad som järnvägen dras till, verkar vara Elisabeth Gaskells hemstad Knutsford.

Men det räcker inte med att Hope Farm får kontakt med den stora värld som resten av England är. En man som Holdsworth kan ge sig ut i en ännu större — han får ett erbjudande från Nordamerika och måste bestämma sig på bara ett par timmar. Vad händer då med människorna i den lilla idyllen?

Tydligen hade Elisabeth Gaskell planerat för en följetong i sex delar, och av någon anledning blev det bara fyra. Det kan vara en förklaring till att upplösningen, eller vad man nu ska kalla den, känns kort och abrupt. Men poängen med den här berättelsen är hursomhelst inte bara handlingen utan minst lika mycket personteckningarna och stämningarna och berättarrösten.

Den som vill läsa Cousin Phillis kan hitta boken på Project Gutenberg eller i någon av alla utgåvor som finns. Jag lyssnade på den på appen Biblio — inte någon fantastisk inläsning, men inte dålig heller. Ljudboksversioner finns på Nextory och några andra ställen också. Här berättar en av Gaskell Societys medarbetare, Diane Duffy, om några drag i berättelsen, och här har en bloggare och författare som kallar sig The Secret Victorianist skrivit om den.

Ingefärsrutor på lite nytt sätt

”De där ingefärsrutorna”, sa min bror när han ringde. ”De är verkligen hur goda som helst!”

Han är en sådan där underbar människa som har märkt att hans nya kolleger tycker om hembakat, så han bakar åt dem ibland, och ingefärsrutorna har snabbt gett honom rykte som en som bjuder på goda saker.

Så nu bjuder jag på det oslagbara receptet en gång till, och med en liten, liten puff åt ett extra bra håll: ersätt sirapen i originalreceptet med honung från närmaste biodlare eller med ekologisk honung från affären! Enklast är det förstås att använda flytande honung, men fast honung blir ju mjuk när den värms upp, så det går också bra. All honung (utom importerad fuskhonung som inte är så nyttig) förlorar en del av sina bästa ämnen när den hettas upp, men smaken och mineralerna är kvar.

en långpanna full
Ugn: 175 grader

1 dl honung
250 g smör (eller laktosfritt smör, eller mjölkfritt margarin)
1 l havregryn (”rent havre” om du bakar åt någon som inte tål gluten)
5 dl vetemjöl (grov glutenfri mjölmix om du bakar åt någon som inte tål gluten)
5 dl socker
2 ägg
1 msk bakpulver
1 msk ingefära

Ta fram honungen i god tid så att den hinner bli mjuk.

Smält smöret i en stor gryta och rör ner övriga honungen.

Rör sedan ner alla torra ingredienser och till sist äggen.

Det blir en tjock smet, nästan som en grynig pajdeg.

Bred ut smeten i en bakplåtspappersklädd långpanna.

Grädda i 175 grader tills kakan blir ljusbrun. Den stelnar när den svalnar! Skär i rutor.