Förra fredagen var jag i Kristianstad — Gerd hade frågat om jag ville komma dit och vara med när filmen om de spanska halsdukarna hade premiär och berätta lite också, och det ville jag gärna.

Gruppen som Gerd är med i, Sticka för fred — Magic Loop, fick höra talas om ett spanskt projekt för några år sedan och bestämde sig för att vara med. Madejas contra la violencia sexista heter det, alltså ”nystan mot genusrelaterat våld” (begreppen för mäns våld mot kvinnor har bytts ut flera gånger under de senaste åren, men jag använder den översättning som arrangörerna har använt när halsdukarna har visats på Wanås och på Kalmar konstmuseum).

Kontakten mellan ”urgruppen” i en liten stad i Spanien och gruppen i Broby utvecklades till en vänskap, och när det skulle göras en dokumentärfilm om halsdukarna följde filmarna med både vid Brobystickarnas besök i Spanien och under den spanska gruppens dagar på Wanås i Skåne.

Nu var det dags för premiär för den version som har fått svensk textremsa! ABF hade ordnat rättigheter för fem offentliga visningar i södra Sverige, och den första blev på Bio Roxy i Kristianstad, en liten biograf där man sitter glest och inte är mer än 30 i salongen när det är fullsatt. Perfekt en sådan här höst.

Flera som var med på visningen var med i filmen också, och flera hade sett den förut men inte förstått så mycket — det är inte bara spanska som talas, utan en del dialekter dessutom. Så det blev en ny upplevelse för oss allihop, fast på olika sätt.

Min första uppgift var att inte klippa av ett invigningsband utan knyta upp en rosett som var knuten om två halsdukar, båda stickade till minne av kvinnor som levde i våldsamma relationer och som inte lever längre. Så gränslöst sorgligt — och sedan såg vi filmen som är så full av ilska och hopp och ett slags ny glädje.

Jag skulle gärna ha velat få veta mycket mer om bakgrunden till halsduksprojektet, men filmen handlar om hur det växer fram, inte om hur våldet mot kvinnor i Spanien yttrar sig eller om vad som görs för att stoppa det (utöver det här projektet). Däremot innehåller den massor av glimtar av vad som kan hända när en liten grupp människor engagerar sig och bjuder in fler.

Sådana här bilder finns det i massor, massor, massor. Jag ska erkänna att jag inte riktigt hade förstått poängen …

… och faktiskt inte när jag såg sådana här bilder heller.

Men nu när jag har sett filmen och hört så många kvinnor från olika sammanhang berätta, då tror jag att jag börjar förstå, och jag tror också att jag börjar förstå vad det är som har fångat Gerd och hennes vänner och gjort att de har engagerat sig så mycket.

Hoppas att filmen kan visas på fler ställen och att många, både stickare och andra, får tillfälle att se den!