Det här kaffeträdet växer på högskoleområdet på STFT Jakarta i Indonesien.
Ett vanligt år är det 270 studenter som läser på någon av utbildningarna där.
Under pandemin blev alla tvungna att studera hemifrån, och Indonesien består av ungefär 13 000 (!) öar, så en del av dem var verkligen långt bort och långt från varandra.
Då bad rektorn, Septemmy Lakawa, alla att skicka ett frö eller en kärna till högskolan. Dels kunde nya trädplantor på området bli en påminnelse för alla om att de fortfarande studerade tillsammans, och dels kunde människor som rör sig i området runt högskolan se hur de växte.
Kaffeplantan står bra till — när Septemmy Lakawa föreläser i videosändningar eller är med på möten på Zoom och liknande plattformar brukar hon sitta så att den hamnar i bild.
I maj skulle jag ha intervjuat henne, men då var jag sjuk och hade svårt att planera mina dagar. Diana och Göran gjorde intervjun åt mig, och jag fick en inspelning och skrev ut den. Nu kan man läsa den här!
Här kommer en liten hälsning särskilt till alla som liksom jag inte riktigt har fattat att det redan är midsommar!
Två månader har i stort sett försvunnit för mig. På flera sätt har de gått så sakta, så sakta, men plötsligt är de nästan slut, och jag vet att jag har försökt arbeta så gott jag har kunnat (tack och lov att jag kan sitta ganska stilla och arbeta) och också skickat massor av filer åt olika håll och fakturerat för en del av arbetet, men mest minns jag att jag har varit så trött och att det har varit fint med min mamma och några till som har varit så flitiga med sina avstämningssamtal (”hur har du mått idag?”) — vi har hunnit tala om mycket annat också.
Ändå blir det midsommar! Och det kan bli ganska fint! En del av oss har sådan tur att vi bara kan vara med där andra har tänkt ut det mesta. I Kosta, dit jag ska åka idag, är det bland annat musikkåren och Folkets Hus styrelse som gör att det blir som det ska vara. Och så mina syskon och deras familjer som lagar så god mat. Jag har bett att få stå för jordgubbarna för att få bidra med något.
Glad midsommar, alla trötta och pigga, alla friska och sjuka och alla ni som liksom jag befinner er någonstans däremellan! Det finns minst en halv sommar kvar i år — vi kan väl försöka ta vara på den på de sätt vi kan?
Men de senaste veckorna, när jag har haft massor att ta igen efter tre veckor som bara försvann och samtidigt har varit så trött och tvungen att sova middag ett par timmar varje dag, har det varit en räddare.
Lustigt nog tog det flera dagar innan jag insåg att jag hade återskapat en kulinarisk upplevelse från Teneriffa för femton år sedan eller så!
På den tiden satt jag i en styrelse för ett riksförbund som skulle ha ett veckolångt arbetsmöte där, och man fick ta med sig någon på egen bekostnad om man ville. Jag bjöd med en väninna, men hon ville betala för sig själv och dessutom ta med sina barn. En sammanträdeslös dag eller halvdag hyrde vi en bil för att göra en utflykt, och ganska sent på kvällen hittade vi ett matställe i en by i bergen och frågade om de kunde göra något vegetariskt åt oss. Det vi fick var varsin bit baguette med zucchiniomelett i. Och det var mycket, mycket godare än jag hade kunnat föreställa mig, trots att jag brukar gilla både zucchini och omelett!
Problemet med zucchini är ju ofta att den blir så vattnig när man lagar till den. Men inte om man grillar den … och inte om man ugnsbakar den i bitar eller lagar den i mikrovågsugn!
Enklast och snabbast möjliga krämiga zucchiniomelett alltså, eller kanske snarare zucchiniäggröra: skär zucchinin först i fjärdedelar (inte hela vägen) och sedan i tunna skivor.
Lägg dem i en ugnsform. Salta och peppra och rör om. Hyvla ett par skivor smör och lägg ovanpå. Kör i mikrovågsugnen tills bitarna är nästan tillagade (den ugn jag använder gör det perfekt på 600 W i sex och en halv minut).
Knäck två ägg och rör ner dem.
Kör i mikrovågsugnen i ytterligare en och en halv minut.
Ta ut formen, rör om och låt den stå i ett par minuter.
Servera omeletten/röran som en supersnabb huvudrätt för en person, som ett frukosttillbehör eller en sidorätt för två eller tre …
… eller, och det här är naturligtvis extra gott: på rostat bröd!
Ska man inte ha färska örtkryddor till? Lite vitlök? Smaksatt olja istället för smöret? Säkert blir det också bra. Men varenda gång jag har ätit den här mycket enkla rätten under de här veckorna när jag har varit så trött har jag blivit påmind om hur gott det kan vara med något riktigt enkelt. Salt och peppar och lite smörsmak blir helt perfekt tillsammans med zucchinin och äggen.
(Och det här receptet tillägnar jag Ingrid som brukar odla zucchini och Mikael som brukar säga att han inte tycker om att äta den. Hoppas att ni vill prova det här eller att i år blir året när ni kommer på något som ni båda tycker om!)
Nu såg jag att det fanns förhandsinformation om den här boken på Adlibris, så då tycker jag att jag också får berätta: Jacqueline Annecke har varit oerhört kreativ med garner och virknålar, Michaela har översatt och bett mig att göra redaktörsarbetet, och det är också hon som redigerar in den svenska texten i layouten sedan, Legind heter förlaget, och den kommer ut i höst! DIE HÄKELSCHULE FÜR POTTERHEADS är originaltiteln.
I ett nyhetsbrev från Sverige för UNHCR fick jag syn på en länk till en intervju med Zuzan Mostafa. För några år sedan blev hon och hennes familj tvungna att fly från Aleppo i Syrien, och nu bor de i Amman i Jordanien. Det är svårt för flyktingar att hitta vettiga sätt att försörja sig där. Men Zuzan har tagit vara på alla sina hantverkskunskaper och lärt sig en del nya också, och nu har hon fått arbete!
Zuzan Mustafa med ett virkprojekt (en filt?) i den soffa som hon själv har klätt om. Bild: Hazm Almouzoni, UNHCR
En av de första sakerna som hände var att Zuzans barn behövde kläder. Hon tog med dem till basaren och lät dem välja begagnade, stickade tröjor bara efter färgen på garnet. Sedan repade hon upp tröjorna och stickade nya i rätt storlekar.
I barnens skola väckte de fina tröjorna uppmärksamhet, och Zuzan fick beställningar.
Nästa projekt blev att inreda familjens hem. Zuzan och hennes man köpte begagnade möbler, och Zuzan lärde sig att klä om de stoppade stolarna och sofforna för hand. Det kan vara tungt att sy i möbeltyger, men det gick. Och det har också lett till att Zuzan har fått uppdrag av andra familjer. Dessutom, säger hon i intervjun, gjorde det att hon kunde inreda sitt hem till en mycket lägre kostnad än om hon hade bestämt sig för att allt måste vara nytt.
Sedan lärde Zuzans man, som är skomakare, upp henne i sitt yrke så att de kunde arbeta tillsammans med skoreparationer och tillverkning.
Men nu har Zuzan en arbetsgivare: IKEA! Hon gör en del av sömnadsarbetet med kuddar (och kanske dynor?) som säljs på möbelvaruhuset.
Här berättar hon själv:
Intervjun är gjord som en del av ett projekt där unga som vill bli journalister får skriva för UNHCR:s kanaler, så i den skrivna versionen är det många stora och vackra ord (”golden hands”!) och inte så många av de följdfrågor som jag skulle ha velat ställa, men en liten glimt av en företagsam kvinnas vardag får man. Läs den här!Hazm Almouzoni heter reportern.
Annons
Om mig
Anna heter jag som skriver Ett varv till. Det är en blogg för alla som vill göra världen lite varmare och lite vackrare — inte genom att tunna ut ozonlager och köpa pynt, utan genom att generera värme för människor som fryser och se till att det vi har här på jorden fördelas på ett mer rättvist sätt.
Min mormor lärde mig den noggranna delen av att sticka och virka när jag gick i lågstadiet, och min farmor lärde mig att man måste prova sina egna idéer.
Allt börjar alltid med en maska. Vill du vara med?
