Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Ingegärds rätstickade babykofta med virkade kanter

Ingegärd har visat så otroligt fina babykoftor i en stickgrupp på Facebook. Någon frågade vad hon hade använt för beskrivning, och det var Kristbergskoftan, en av de modeller som Elin har bjudit på i samband med en av våra insamlingar (och som också har hamnat i en bok). Nu har jag byggt ihop Elins beskrivning med det som Ingegärd har lagt till, och ni som vill kan härma!

Storleken är ca 0–3 månader om du stickar koftan på stickor ca 3–4 mm. Om du använder ett garn som passar stickor nummer 3½ och är 50 g = 125 m, till exempel Järbo Lady, går det åt ungefär 100 g garn till det stickade, och så behöver du ytterligare lite till kanterna.

Elin skriver i originalbeskrivningen att hon stickar lite löst och därför har minskat maskantalet från originaltröjan. Originalets maskantal står inom parentes för dig som stickar hårdare eller som vill sticka en lite större kofta.

Hennes koftas mittstycke mäter ca 24 cm i nederkant, och man kan ju anpassa sin stickning så att det stämmer någorlunda. Koftan är ca 24 cm hög, så om du vill förminska eller förstora koftan är det bra att utgå från en kvadrat på mittstycket för att proportionerna ska bli rätt.

Koftan stickas från den bakre kanten och framå, i ett stycke som delas när det är dags för halsringning.

Lägg upp 40 (50) maskor och sticka rätstickning i 15 cm.

På nästa varv läggs 25 (30) maskor upp på var sida till ärmar = totalt 90 (110) maskor. Dessa stickas tillsammans i 9 cm. 

Sticka sedan 39 (48) maskor (sätt dessa på en avmaskningsnål eller tråd), maska av 12 (14) maskor för halshålet, sticka varvet ut. Du ska nu ha 39 (48) maskor kvar på stickan.

Nu stickas sidorna var för sig.
Fortsätt sticka i ca 4 cm. Lägg sedan upp 9 (10) maskor på framstycket. Sticka fram och tillbaka tills ärmen mäter totalt 18 cm. Maska av ärmens 25 (30) maskor och fortsätt sticka i 15 cm. Maska av.

Sticka den andra sidan på samma sätt. Sy ihop sidorna och sy sömmarna under ärmarna.

Nu kommer Ingegärds tillägg:

Dags för kanter! Dels får ärmarna en smal kant som jag virkar runt, dels får framkanterna och halsringningen en som man virkar från det ena nedre hörnet, upp och runt nacken och ner till det andra nedre hörnet.

Först ärmarna: Virka 1 fm i vartannat varv (på norska skulle man säga 1 fm per rilla) hela vägen runt. Virka sedan fm i bara bakre maskbågen i 2 v. Klipp av och fäst tråden.

Framkanterna: Börja i det ena nedre hörnet och virka 1 fm i vartannat varv på framkanten. Fortsätt med 1 fm per m i halsringningens framkant, 1 fm i vartannat varv när du kommer till den vertikala delen av halsringningen, 1 fm per m i nacken och vidare som på den första halvan ner till andra nedre hörnet. Vänd med 1 lm och virka 1 fm i bara bakre maskbågen. I halsringningen kan du prova att minska 1 m på 6–8 ställen jämnt fördelade över varvet.

På v 2 kan du också göra knapphål på vänster eller höger sida genom att hoppa virka ett par lm och hoppa över motsvarande fm innan du gör ett nedtag igen och fortsätter med fm. Ingegärd har som synes gjort tre knapphål. Mät var du vill ha dem och markera dem innan du börjar på varvet.

På v 3 och 4 fortsätter du med fm i bakre maskbågen. På v 3 gör du lika många fm som förra varvets lm vid knapphålen. Fortsätt med minskningarna i halsringningen.

Märker du att virkningen stramar eller töjer ut stickningen någonstans så backa lite och prova med fler eller färre fm. Vill du forma hörn upptill kan du prova att göra två eller tre fm i hörnmaskan.

Ingegärd hälsar att hon har improviserat och gjort allt på känn, så det är hemligheten!

Med en oväntad vals

Av Posted on Inga taggar 0

Ett av mina pandemispår har blivit att läsa mer av och om författare som jag har läst för längesedan och på något vis tyckt om men inte fördjupat mig i.

En av dem är Louisa May Alcott, som jag lite vagt trodde att jag visste en massa om eftersom det alltid sägs att Unga kvinnor innehåller mycket självbiografiskt material.

Oj vilka omedvetna förutfattade meningar man kan upptäcka att man har! Åtminstone är det så för mig.

Det blir lätt hur många förgreningar som helst, men idag tänkte jag bara tipsa om den här väna och sockersöta filmen som bygger på ”boken som Jo skrev”, alltså ett manus som Louisa May Alcott själv arbetade med när hon var tonåring. Manuset blev aldrig utgivet då, och sedan låg det bortglömt i många år efter hennes död. Att det gavs ut och dessutom blev en film när någon väl upptäckte det beror förstås på att Unga kvinnor (egentligen två i en serie med flera romaner) hade hunnit bli en sådan klassiker.

Boken har jag inte läst än, men jag har sett att flera skriver ungefär att filmen är en välvillig bearbetning av den. Vad nu det ska betyda.

Det här är säkert inte en laglig publicering av den, så vi får väl se hur länge den finns kvar:

När man väl är färdig med att skämmas över att den manlige huvudpersonen ska föreställa mycket ful och förstörd av hjärtesorg har man kanske kommit över det värsta. Louisa May Alcotts tidiga radikala tankar är nog en av orsakerna till att Edith inte använder damsadel och till att hon räddar sin fosterpappa genom att ställa upp i bygdens stora ridtävling bland alla män.

En liten överraskning är det att höra Evert Taubes ”I Roslagens famn” som valsmusik på Ediths första bal!

Lyssna på Emma

Av Posted on Inga taggar 0

För ett par veckor sedan upptäckte jag att BBC:s radiodramatisering av Northanger Abbey gick att lyssna på — den har funnits på webbplatsen länge och varit ”stängd” alla tidigare gånger jag har försökt lyssna. Den har några år på nacken men var en finfin bekantskap ändå. Många roliga effekter i Catherines gotiska drömmar!

Nu när jag skulle skriva ett tips var den stängd igen. Så gör BBC!

Däremot har radiodramatiseringen av Emma, två timmar lång, varit ”öppen” länge och är det fortfarande.

Det går naturligtvis inte att göra en sådan roman rättvisa med bara två timmar till förfogande, men om man kan tänka sig att acceptera att många detaljer är försvunna kan man njuta av en ganska fin version ändå.

Om man som jag tycker om att lyssna på ljudböcker och radiodramatiseringar när man är ute och springer eller går så behöver man appen BBC Sounds. Där finns också många fina ”pratprogram” om litteratur!

Hurra för Gryta syförening!

Min morbror Gunnar skickade just ett par bilder från veckotidningen Allers. Så roligt att de uppmärksammar att Gryta syförening har firat sin 140-årsdag!

Fint eller hur?

Och gruppbilden och rubriken också.

Jag blev ombedd att skicka en hälsning till 140-årsfesten, och såhär skrev jag:

***

Kära Gryta syförening!

Såhär började, som ni kanske vet, den svenska syföreningshistorien:

Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var  med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. Namnen på de som kommo äro:
3 Källunda – fröknarna Danckwardt,
2 Fröknar Cedershiöld, Forsheda,
1 Prostinnan Cedrshiöld, deras mor,
1 Fru Moberg
1 Hennes lilla dotter,
2 Engströms,
1 Carolina Liborius,
1 E. Petersen
Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. 2 mamseller Ingelman, prostinnan Cedershiölds systrar, äro också med den tid de vistat i Forsheda. Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit.

Det är Emilie Petersen (mer känd som Mormor på Herrestad) som skriver till sin väninna Pauline Westdal i juni 1844.

Och hennes medhjälpare Mathilda Foy berättar ur sitt perspektiv:

Ett märkte jag snart. På Herrestad gick det mindre än annorstädes an att vara sysslolös. Man liksom fördes af en ström och man skämdes, om man ej hade brådtom. Hade man det ej, så hittade mormor alltid på något. En dag sade hon till mig:
”Här äro sex små mössor, hvilka skola sändas till Lappland till de fattiga barnen i skolorna der, men på hvarje mössa vill jag hafva ett bibelspråk , deruti ordet hufvud förekommer. Sök upp dem åt mig och fäst dem på mössorna.”
Jag blef först litet brydd, huru jag skulle få rätt på så många bibelspråk, uti vilka ordet hufvud förekom; med tillhjelp av konkordansen gick det likväl för sig, och jag fann elfva, hvilka alla kunde användas. När jag afskrifvit mina elfa språk, gick jag helt förnöjd med dem till mormor och bad henne bland dem välja sex de mest passande. ”Ach, liebes kind”, utbrast hon,” dessa äro alla så bra att du måste sy fem mössor till, så att vi kunna använda dem alla”. Jag var fångad. Nu blev det min lott att i en ofantlig säck söka efter passande lappar, sy och sticka tills jag fått alla mina mössor färdiga, och då var hon så nöjd, tyckte att min tid varit så väl använd och gladde sig att lappbarnen skulle få så sköna mössor, åtföljda av så härliga språk.

Denna ström har Gryta syförening varit en del av i 140 år nu, och jag hoppas att ni fortfarande känner att den är stark och att det ni gör är mycket meningsfullt.

Hurra för er!

***

En hälsning som jag också skickade med var att kvinnorna i den första syföreningen naturligtvis inte kunde ha någon aning om de följder som den så kallade Lappmissionen skulle få. Den är något som Svenska kyrkan har dokumenterat och bett om förlåtelse för på senare år. Kvinnorna i den första syföreningen fick höra om stora behov och ville vara med och hjälpa till. Ganska snart efter dem bildade kvinnor över hela Sverige syföreningar med massor av olika huvudändamål, och det var med dem det svenska biståndet och stora delar av den svenska välfärden började. Det borde vi berätta om oftare och tänka på mycket mer.