Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Hurra för Gryta syförening!

Min morbror Gunnar skickade just ett par bilder från veckotidningen Allers. Så roligt att de uppmärksammar att Gryta syförening har firat sin 140-årsdag!

Fint eller hur?

Och gruppbilden och rubriken också.

Jag blev ombedd att skicka en hälsning till 140-årsfesten, och såhär skrev jag:

***

Kära Gryta syförening!

Såhär började, som ni kanske vet, den svenska syföreningshistorien:

Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var  med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. Namnen på de som kommo äro:
3 Källunda – fröknarna Danckwardt,
2 Fröknar Cedershiöld, Forsheda,
1 Prostinnan Cedrshiöld, deras mor,
1 Fru Moberg
1 Hennes lilla dotter,
2 Engströms,
1 Carolina Liborius,
1 E. Petersen
Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. 2 mamseller Ingelman, prostinnan Cedershiölds systrar, äro också med den tid de vistat i Forsheda. Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit.

Det är Emilie Petersen (mer känd som Mormor på Herrestad) som skriver till sin väninna Pauline Westdal i juni 1844.

Och hennes medhjälpare Mathilda Foy berättar ur sitt perspektiv:

Ett märkte jag snart. På Herrestad gick det mindre än annorstädes an att vara sysslolös. Man liksom fördes af en ström och man skämdes, om man ej hade brådtom. Hade man det ej, så hittade mormor alltid på något. En dag sade hon till mig:
”Här äro sex små mössor, hvilka skola sändas till Lappland till de fattiga barnen i skolorna der, men på hvarje mössa vill jag hafva ett bibelspråk , deruti ordet hufvud förekommer. Sök upp dem åt mig och fäst dem på mössorna.”
Jag blef först litet brydd, huru jag skulle få rätt på så många bibelspråk, uti vilka ordet hufvud förekom; med tillhjelp av konkordansen gick det likväl för sig, och jag fann elfva, hvilka alla kunde användas. När jag afskrifvit mina elfa språk, gick jag helt förnöjd med dem till mormor och bad henne bland dem välja sex de mest passande. ”Ach, liebes kind”, utbrast hon,” dessa äro alla så bra att du måste sy fem mössor till, så att vi kunna använda dem alla”. Jag var fångad. Nu blev det min lott att i en ofantlig säck söka efter passande lappar, sy och sticka tills jag fått alla mina mössor färdiga, och då var hon så nöjd, tyckte att min tid varit så väl använd och gladde sig att lappbarnen skulle få så sköna mössor, åtföljda av så härliga språk.

Denna ström har Gryta syförening varit en del av i 140 år nu, och jag hoppas att ni fortfarande känner att den är stark och att det ni gör är mycket meningsfullt.

Hurra för er!

***

En hälsning som jag också skickade med var att kvinnorna i den första syföreningen naturligtvis inte kunde ha någon aning om de följder som den så kallade Lappmissionen skulle få. Den är något som Svenska kyrkan har dokumenterat och bett om förlåtelse för på senare år. Kvinnorna i den första syföreningen fick höra om stora behov och ville vara med och hjälpa till. Ganska snart efter dem bildade kvinnor över hela Sverige syföreningar med massor av olika huvudändamål, och det var med dem det svenska biståndet och stora delar av den svenska välfärden började. Det borde vi berätta om oftare och tänka på mycket mer.

Vandrande korgar

För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!

Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.

Charlotte Brontë målad av Evert A. Duyckinck efter en teckning av George Richmond. Bild lånad från Wikimedia Commons

När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.

Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:

It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”

Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?

Alma och andra

Av Posted on Inga taggar 1

Det här har jag ju glömt att berätta om!

Och det är dumt, för här finns bland annat en intervju med historikern och freds- och konfliktforskaren Maria Småberg om Alma Johansson. Runt förra sekelskiftet fanns det ett starkt stöd i Sverige för en ekumenisk, nordisk organisation som hade vuxit fram ur KFUK och som hette KMA, Kvinnliga Missions-Arbetare. Alma Johansson var en av KMA:s utsända, först som sjuksköterska och sedan också som barnmorska, i Turkiet där hon skulle arbeta bland människor som tillhörde den armeniska minoriteten. Redan under 1800-talet hade de blivit utsatta för mycket, men 1915 övergick förföljelserna i ett storskaligt folkmord.

Alma Johansson, en av KMA:s utsända i Turkiet. Bild ur KMA:s arkiv

Alma Johansson befann sig mitt i det och bestämde sig, i samråd med kolleger från flera länder, för att rida i två veckor genom Turkiet för att ta sig till Istanbul och kunna överlämna en rapport om vad som pågick till nordeuropeiska diplomater där.

Det är bara en av alla saker hon gjorde, men det var den som Maria berättade om i det här numret.

Armeniska kvinnor i Aten blev familjeförsörjare genom sina textilhandarbeten. Bild ur KMA:s arkiv

Senare blev Alma ett slags Fairtrade-pionjär när hon flyttade sig själv och sitt uppdrag till Aten dit ganska många armeniska flyktingar hade flytt undan folkmordet. Hon stöttade dem när de utvecklade sin handarbetsskicklighet till ett yrke och såg till att det som de tillverkade kunde säljas i Sverige.

Det går fint att läsa hela tidningen (som blädder-pdf) och var och en av artiklarna ur den på Uppdrag Missions webbplats, men vill du ha ett tryckt exemplar med posten kan du bara höra av dig till mig!

Tillsammans på distans

Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!

Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.

Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!

Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.

Så jag har inte läst ut boken än.

MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:

Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.

Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?

Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.

I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.

Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.

Eller hur?

Minnesdagen

Av Posted on Inga taggar 0

Till den här dagen förra året skrev jag om Krystina och den gröna tröjan som hennes mormor hann sticka klart innan de skildes åt.

Lia Stern, Kristine Keren och Marion
Kwasniewski (Kristine Kerens man) med den gröna tröjan. Bild lånad från Times of Israel

Nu har jag plockat fram den berättelsen igen och läst lite mer, bland annat den här artikeln i Times of Israel.

Beskrivningen finns här, och när Times of Israel gjorde sin intervju hösten 2019 hade försäljningen av den redan resulterat i 7 000 dollar till museet.

Kristine Kerens bok, The Girl in the Green Sweater, har också blivit mycket spridd.

En sak som jag missade när jag läste om Kristine/Krystina och hennes familj förra året var att det finns en film som delvis bygger på det som hon har berättat. In Darkness heter den.

Jag vet inte om jag kommer att klara att se den, men det är inte svårt att förstå att det som familjen upplevde (och överlevde!) är något som filmmakare vill ta sig an. Bara den här startbilden är ju så obegripligt förfärlig och tydlig.

I Kalmar, där jag har arbetat i ett och ett halvt år nu, finns det en judisk kyrkogård.

Där ligger sjutton judiska ungdomar och unga vuxna begravda tillsammans.

De har fått en gemensam minnessten också. ”Denna sten skall vittna om dem som år 1945 räddades ur koncentrationslägren. Deras kroppar voto sargade. De blevo här begravna. Må deras själar upptagas i det heliga livets förbund”, står det på den.

Nödvändig stickning, och under tidspress

Av Posted on Inga taggar 0

Det här är inget riktigt blogginlägg, bara ett tips: läs den här artikeln om stickning hos Institutet för språk och folkminnen, ISOF! Den handlar om stickning i Sverige för ungefär hundra år sedan och lite senare och lite tidigare. Massor av intressanta miniberättelser om vad som stickades och hur och av vem och av vad!

Nu talas det ju ofta om stickning som avkoppling. Av de här berättelserna att döma är det en ganska modern tanke. Snabbt och effektivt skulle stickandet vara, och flera av dem som berättar vittnar om ett slags konstant brådska. Hemstickade vantar och mössor och sockor var inte något som man kunde ha om man tyckte om sådant — de var livsnödvändiga.