Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Ett par veckor om året

Av Posted on Inga taggar 1

Ett par veckor om året, precis just nu, bor jag på en osannolikt vacker gata.

Det spelar nästan inte någon roll att himlen är grå.

De arbetar på ändå, och de har kommit ganska långt.

Hemma hos vänner i en annan del av Malmö blommar det för fullt. Jag är glad att det fortfarande finns lite att vänta på här.

Vilda primörer

Av Posted on Inga taggar 0

Förra våren var ju den konstigaste de flesta av oss har upplevt, men jag hade det oväntat bra på det viset att min alldeles underbara nya vän Marianne levererade ramslök till mitt arbetsrum vid flera tillfällen. När jag tänker på år 2020 kommer det alltid att vara ett viktigt inslag!

Här är några favoritrecept med vårens vilda primörer:

Ramslökspesto

Vegansk ramslökspesto

Pesto på svinmålla

Allemansbröd

Ogräspiroger

Två Systrars spenatsoppa (som man istället kan göra på till exempel svinmålla eller nässlor, eller förstås en blandning)

***

Att leta upp de här växterna, plocka dem (försiktigt) och ta vara på dem måste väl vara något av det mest hälsobringande man kan ägna sig åt, eller hur?

Begripligt och obegripligt

Av Posted on Inga taggar 0

Nu har till slut jag också hört dokumentärserien om Vipeholm på Sveriges Radio. Oj, oj, oj.

En av byggnaderna på Vipeholmsområdet. Bild från Wikimedia Commons

Min kusin gick sina gymnasieår på Vipeholm i Lund (fast hon och alla andra kallade det Vipan, förstås) för ungefär tio år sedan. Jag har varit där på öppet hus och julmarknader. Hon hade flera lärare som hon tyckte mycket om, och jag lärde känna en av dem lite grann. Det var en så vänlig och varm miljö.

Men det har ju inte alltid varit gymnasieskola där.

Det är så mycket som är både logiskt och helt ofattbart med Vipeholmsanstaltens historia. Det fanns visioner som gick ut på att rationell och vetenskapligt grundad vård var viktig och att det skulle finnas en rad platser där människor kunde få den. Det skulle finnas specialister som kunde ta ansvar för olika behov, och det skulle finnas olika specialiteter på olika platser i Sverige. Vipeholm skulle ha stora resurser och skulle bara ta emot människor med mycket stora behov. Vad jag förstår var det från början en anstalt tänkt bara för vuxna, tusen platser, men den kom också att bli en plats där ganska många barn växte upp, en del av dem efter att ha blivit flyttade mellan flera anstalter innan de kom till Vipeholm.

Att sådana visioner kunde leda till, eller existera tillsammans med eller parallellt med, de fullständigt gräsliga Vipeholmsexperimenten (som tydligen gav tandläkarvetenskapen viktig ny kunskap på riktigt) — ja, vad kan vi egentligen säga om det, vi som läser om hur många av SiS-hemmen fungerar så dåligt nu?

Jag har inte lyssnat på P3-dokumentären än, men det ska jag göra. Och jag rekommenderar verkligen P1-serien.

Nu blommar den

Av Posted on Inga taggar 0

Den här bilden fick jag nu på morgonen. Det snöar här i Malmö, men …

… forsythian som kom resande med posten blommar!

Omtanken hittar nya vägar

Av Posted on Inga taggar 0

Två släktingar som inte har kunnat ses på länge.

Den ena bor i den andras barndomsparadis med en stor trädgård på en liten bruksort. Den andra bor i stan.

Pandemiuppfinning: man kan skicka kvistar med knoppar på med posten! Och de kan slå ut när de kommer fram! Det gick den här gången i alla fall!

(Bilden har jag fått låna, för inte heller jag har varit hemma hos mottagaren sedan, ja, kanske förra årsskiftet.)

Tillsammans på distans

Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!

Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.

Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!

Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.

Så jag har inte läst ut boken än.

MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:

Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.

Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?

Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.

I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.

Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.

Eller hur?