Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

”Alla borde få gå i skolan” — #denrundafilten blev Lotta Bloms insamling

Här kommer en intervju med Lotta Blom, minst lika känd under sitt yrkesnamn Tant Kofta. Jag gjorde den för tidningen Uppdrag Mission i somras, så nu är det verkligen dags att ni bloggläsare också får ta del av den!

Lotta Blom stickade en ny filt, skrev ner hur hon hade gjort och bestämde sig för att låta fler få glädje av resultatet. På sju månader har det blivit mer än 135 000 kronor till skolgång för flickor.

Intervju: Anna Braw

Foto: privata bilder

Tant Kofta kallar hon sig i stick- och virkvärlden, där hon turnerar med gammaldags koffertar fyllda med garn som hon har färgat i sitt hus i Romelanda nära Kungälv och hängt på tork i trädgården där. Då och då leder hon kurser. Ett par dagar i månaden har hon också öppet i sin hemmabutik. Flera av hennes tidigare beskrivningar, till exempel en flexibel kofta, har blivit mycket spridda. Men tidigt i våras, när hon var klar med beskrivningen till en filt, provade hon ett nytt sätt att arbeta.

Hej Lotta Blom! Vad är Den runda filten?

Det är ett projekt där man kan sticka sig en rund filt och samtidigt vara med och bidra till att flickor i tredje världen får en chans att gå i skolan och utbilda sig. Den som vill göra det får stickbeskrivningen av mig och sätter in 50 kronor eller valfri summa till Plan International Sverige. Filten kan man sticka med restgarner eller vilket garn man vill. Den är inte alltför svår, den är rolig att sticka, och man kan göra lite som man själv vill. För att lyckas behöver man förutom garn en lång rundsticka, 150 centimeter, och 17 stickmarkörer.

Du har ju gjort många beskrivningar – hur kom du på att en beskrivning kunde bli en insamling?

Jag tycker att jag lever ett så privilegierat liv i ett tryggt land, och jag ville göra något som kan få en betydelse för andra. En filt är en symbol för omtanke och värme – vi slår en filt om dem som är alldeles nyfödda, frusna, skadade eller sjuka.

Jag har min bakgrund i skolvärlden och ville samla in pengar till något som får en bestående betydelse. Alla borde få gå i skolan för att skaffa sig redskap för att klara livet bättre. Kunskap är makt. Om flickor får lära sig att läsa och räkna kan de klara sitt liv mycket bättre. De kan göra affärer, blir inte lurade så lätt och kan läsa sig till information och handla därefter. Att det blev Plan var en slump – någon nämnde organisationen, jag läste på hemsidan och det kändes framåtsyftande och bra.

Ditt koncept är att lita på ”köparna” – funderade du på att genomföra projektet på något mer kontrollerat sätt?

Det är väl självklart att alla skänker en slant? Hur skulle det kännas att sitta och sticka på en filt och tänka att flickorna inte får några pengar av mig för att jag är för snål? 

Hur mycket pengar har Den runda filten dragit in hittills?

Idag, den 6:e augusti, har 922 personer gett sammanlagt 125 673 kronor [och nu i början av oktober har det hunnit bli mer än 135 000 kronor, Annas anm] – och det är fantastiskt! Insamlingen startade den 1:a mars i år. Nästa steg i insamlingsarbetet är att tillsammans med Plan berätta om hur pengarna används. Det ska jag göra på sociala medier under hösten.

Vad tror du att Instagram och Facebook har spelat för roll i insamlingen?

Instagram och Facebook har en mycket stor betydelse i insamlingsarbetet. Det var där jag först berättade om hur det fungerar och uppmanade folk att vara med. De som vill visa sin filt skriver #denrundafilten i sitt inlägg, så kan alla se vilka fina filtar det blir. Och så kan man gå med i en grupp på Facebook och hjälpa varandra om man kör fast. 

Vad har du fått för reaktioner?

Jag är överväldigad av alla positiva reaktioner. Alla är glada och tycker att det är en bra idé. På Plan blev de överraskade över att det kom så mycket pengar. ”De som stickar är godhjärtade och generösa av sig”, svarade jag.

Fotnot:

Plan International Sverige

Plan International Sverige är del av biståndsorganisationen Plan International, som har verksamhet i 75 länder. Såhär presenteras verksamheten på organisationens webbplats: ”Vi arbetar på uppdrag av barn för att stärka deras rättigheter och säkerställa att flickors lika villkor respekteras. Plan International är politiskt och religiöst oberoende och allt vårt arbete utgår från FN:s barnkonvention. Vi arbetar på gräsrotsnivå direkt med barnen, deras familjer och lokala beslutsfattare. På så sätt skapar vi långsiktig förändring för individer såväl som hela samhällen. Vi finns på plats i katastrofer, men jobbar också långsiktigt och förebyggande. Samtidigt arbetar vi aktivt för att alla länder runtom i världen ska ha barnens bästa för ögonen.”

Svensk ull

Av Posted on Inga taggar 0

Ni som har läst den här bloggen ett tag har läst flera intervjuer med människor som arbetar med ull på olika sätt: Stina som säljer garn från egna får, Gunilla som har startat både djurpark och förmedling av småskaligt producerat ullgarn, Matilda som har garnbutiken Organic Knitters, Ioana som bestämde sig för att ta vara på rumänsk ull, Mats som har öppnat ett spinneri

När man ser hur stora postorderföretag startar garnförsäljning och hur många som beställer från stora utländska butiker som Yarn Paradise kan man undra hur det ska gå för småproducenterna.

Men nu uppmärksammar till och med tidningen Råd & rön utvecklingen i den svenska ullbranschen!

Elin Esperi och Claudia Dillman med två av Claudia Dillmans får. Foto: Margareta Bloom Sandebäck — lånat från Råd och rön

I ett stort reportage berättar fårbonden Claudia Dillman om sitt arbete, och fotografen och reportern är med när fåren lockas in och fårklipparen Elin Esperi tar sig an deras fällar.

Bakgrunden är att uppskattningsvis ungefär fyra femtedelar av all svensk ull bränns men att det flera initiativ för att ta vara på ullen istället är igång nu.

Reportaget handlar inte så mycket om garn för stickning och virkning utan mer om hur svensk ull kan användas i bland annat friluftskläder, men läs det! Och fundera på vilket lokalproducerat garn som kan passa till nästa drömprojekt — eller hur drömprojektslistan kan anpassas till de lokalproducerade garn som finns!

”En som är som jag”

För ett par år sedan arbetade jag länge och mycket med en webbplats fylld med bland annat författarintervjuer. Tyvärr finns inte den sidan längre, men tidigare i år byggde jag ihop två av intervjuerna till en som publicerades i en tidning. Den passar här också, tycker jag, så här kommer den!

Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.

***

”En som är som jag”

Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler.

– Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams.

Två flickors vänskap i ett flyktingläger på vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk – men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed.

– I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta.

Påverkad av barnen

Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder, bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker.

– Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present.

Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar.

– Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan.

Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed. Foto: Eerdmans Publishing

Bra på övertalning

Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin blå sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete.

Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen.

– Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet.

Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.

– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed.

– Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.

Dela på alla nivåer

Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu?

– Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna.

– Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt.

– En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt.

”Enkla mönster som alla kan förstå”

I höstas fick jag en vacker bok från Ordalaget förlag: Sticka till dig själv. Nu är det dags för en intervju med dess författare, Stina Tiselius!

***

Hej Stina! Sticka till dig själv heter din nya stickbok – varifrån kom den idén?

Så länge jag kan minnas så har det jag stickat varit presenter till andra. Kanske till min familj, någon vän som nyss fått barn, eller till en vän eller som en gå-bort-present.

Jag tycker det är otroligt roligt att ge bort något vackert handgjort, något som tagit tid att göra, något med kärlek. Jag gillar att skämma bort min familj och mina vänner med stickade gåvor. Men jag då?

Jag är otroligt dålig på att unna mig själv fina saker. Och det kände jag nu att jag ville ändra på. Det har blivit dags för att äntligen sticka något till mig själv. För det är jag värd.

Hur har du fått inspiration till modellerna i boken?

Ofta är det själva garnnystanet som väcker kreativitet och skaparlust. Det kan vara en färg eller en struktur och så sätts tankarna igång. Hur skulle en poncho eller en tröja kännas i det här garnet? Vilken stickad struktur skulle framhävas bäst med detta garnet? Sedan tänker jag på vilken färgskala jag är ute efter. Jag vill också att det ska vara skönt att både sticka plagget och att ha på sig det.

Poncho designad av Stina.

Är det någon av dem som du är extra nöjd med?

Hm, svårt! Boleron i tweed är så fantastiskt användbar och superskön att ha på sig. Så den är en favorit. Sedan älskar jag alla ponchos, och tweedtröjan är också en favorit.

Har du stickat dem till dig själv eller designat dem med tanke på stickvänner som skulle kunna sticka dem åt sig?

Både och. Alla modeller i boken är plagg som jag själv vill ha och som jag tycker är roliga och avkopplande att sticka. Många hör av sig till mig och tackar för att jag har enkla mönster som alla kan förstå. Ovana stickare som säger att de har hittat gnistan igen i mina enkla beskrivningar. Detta bär jag med mig i varje mönsterkonstruktion. Jag vill att det ska vara enkelt att förstå så att mina beskrivningar ska kunna stickas av alla.

Varför ska man sticka till sig själv?

Jag tycker att många generellt sett är ganska dåliga på att unna sig själva. Man stickar till sina barn, sin man och ger bort till vänner och släkt. Men man unnar inte sig själv samma fina gåva, det är som om man själv inte skulle vara värd en lika fin present. Det ville jag utforska lite. När jag är med på stickcaféer och liknande möter jag många som känner igen sig i detta. Därför uppmanar jag alla jag träffar att pyssla om sig själva för en gångs skull! Sparka igång sin egen kreativitet. Fundera på vilken färg vill JAG ha. Vad skulle passa MIG bäst? Vad vill JAG sticka och varför?

Mössa och värmekrage i Stina-stil.

Vad är skillnaden mellan de här modellerna och modellerna i din bok Sticka enkelt till barn, utöver att det går åt mer garn?

Jag skulle säga att garnvalet skiljer sig mest. Jag var mer experimentell med garnerna i Sticka enkelt till barn. Till Sticka till dig själv har jag valt mer klassiska garner. Annars är stilen på modellerna ganska lika varandra. Till exempel ville jag också ha en oversizetröja efter att ha stickat en till båda mina döttrar.

Vilka garner använder du helst?

Jag gillar Sandnes Garn — de har många fina kvalitéer. Nästan alla modeller i boken är stickade med garn från Sandnes. Jag gillar lite tjockare garner, gärna med struktur och färgskiftning. Ofta stickar jag med dubbelt garn för att få till en effekt jag inte kan hitta med ett enkelt nystan.

Är det någon modell som passar extra bra att börja med om man inte är så van?

Eftersom jag uppskattar enkel stickning och den avkoppling den ger är alla mina mönster enkelt konstruerade. Så jag skulle säga att nästan alla modeller är bra om man inte är så van. Men om jag måste välja någon skulle jag säga oversizetröjan. Det är en av de enklaste modellerna i boken. Jag har en skala över svårighetsgraden på alla modeller i boken som man kan kika på innan man börjar.

Festsjal i strukturmönster.

Är det någon modell som passar extra bra att sticka som present om man skulle vilja göra det?

Någon av handledsvärmarna eller kanske baggymössan. De är väldigt populära och uppskattas av många. Kan vara bra också om man inte är säker på storleken på den man vill ge presenten till.

Hur har ni tagit alla de underbara bilderna? Vilka är dina fotomodeller?

Kul att höra att du tycker att bilderna är underbara! Jag har tagit alla bilderna till alla mina tre böcker. Fotomodellerna är vänner till mig, och mina två systrar ställde också upp som modeller. Det krävs mycket planering och omsorg bakom varje bild. Vilka kläder ska matchas? Ska modellen ha smycken? Hur ska vi göra med håret? Var ska vi fotografera? Hur visar jag plagget och detaljerna på bästa sätt i bilden? Jag älskar varje steg även om det är mycket jobb.

Vad har du fått för respons på boken?

Det har varit jättefin respons! Många hör av sig och tycker den är grymt fin och inspirerande, många taggar i Instagram och tipsar om boken. Det finaste jag fick läsa var i en av Facebook-grupperna med sticktema — det var en kvinna som skrev att hon aldrig hade stickat färdigt en tröja till sig själv för att beskrivningarna hon hittat var så svåra att förstå men att hon tack vare min bok nu hade lyckats sticka en tröja till sig själv. Sådant gör mig så himla obeskrivligt glad!

Vad stickar du just nu, och vad planerar du för nya projekt?

Jag är en sådan person som har flera projekt igång samtidigt. Just nu håller jag på med att ta fram nya mönster och stickar på en tröja och ett par handledsvärmare. Jag planerar också att starta igång min webshop nu under våren. Där kommer man att kunna köpa mina böcker men också köpa lösa mönster och lite uppstickat. Det ska bli väldigt roligt! Och så har jag några andra projekt igång, några som jag inte kan berätta mer om just nu även om jag skulle vilja …

***

Tack Stina!

Alla ni som känner att ni behöver mer Stina-inspiration: hon finns på Instagram och Facebook som stinamariastickar!

Här skrev jag om boken i höstas när den kom. Fråga efter den i närmaste bokhandel och på biblioteket — jag vet att det ligger nära till hands att beställa den från en stor internetbokhandel, men det är precis som med garnaffärerna: om vi anstränger oss lite extra för att handla av människor och är beredda att betala lite mer för det så får vi ha butikerna kvar, och människor kan fortsätta att hjälpa oss och se till att det vi behöver och önskar oss finns i närheten och att det finns någon att prata med och fråga. Det är värt mycket, eller hur?

Ulla stickar votter och njuter av lugnet

Ulla och jag har spelat ganska mycket tillsammans — och mellan repetitioner och konserter och gudstjänster måste man ju ta en paus ibland, och då har vi stickat tillsammans. Medan jag stickar enklast möjliga modeller stickar Ulla vackra vantar i minst två färger. Hon har stickat så mycket att hon har kunnat sälja på marknad i Gamle Fredrikstad i Norge, den stad där hon bodde förut — den är lite som Visby, Strängnäs eller Gamla stan i Stockholm. Nu bor hon i Fredrikstad och fortsätter att sticka. Och det är dags för en intervju!

Ulla Käll. Bilden är, som ni förstår, tagen under en annan årstid …

Hej Ulla! Du är vantstickare – hur blev du det?
Det var en kompis jag hade på högstadiet som handarbetade mycket. Vi stickade och virkade tillsammans en hel del. Just vantstickare har jag bivit de senaste åren. Jag hittade en mönster i en tidning på en Selbuvott. Selbu är en plats i Norge och ”vott” är alltså vante. Jag blev förälskad i det mönstret, och vantperioden började!

Stickar du helst efter norska eller svenska mönster?
Jag bor i Norge, och därför har det blivit mest norska mönster. Selbuvotten är ett exempel på det. För övrigt har det visat sig att Selbuvotter finns det många varianter av. Den senaste tiden har jag stickat ett ”morsomt” (roligt) vantmönster med katter, så kallat kattevotter. Ibland hittar jag på mönster på egen hand också.

Och så arbetar du med retreater dit människor kommer för att ta ett steg bort från vardagen. Finns det något samband? Är stickning meditation för dig, eller är det en paus från ditt arbete med retreaterna?
Stickning är rekreation för mig. Jag tycker det är något mycket vilsamt i att låta händerna hålla på i en slags rytm, och så växer något vackert, färgrikt och användbart fram. Ja, något synligt: det är fint. Stickning kan också vara ett slags meditation. Det skapar ett lugn, och tankar på vad som hänt finner sin plats i ett lugnt tempo. En bearbetning, helt enkelt.

Har du övervunnit några tekniska utmaningar under dina år som stickare?
Ja, det har övervunnits många barriärer! Jag minns att ett av mina första stickprojekt var en lusekofta, med Peer Gynt-garn. Oj, så hård den tröjan blev …

Vad väljer du helst för material om du har fria händer?
Jag stickar alltid i ull eller alpacka.

Vad är den viktigaste egenskapen hos en bra vante?
Att den är varm och att den är stickad ”med värme”, gärna till en vän , så att både färg- och mönsterval passar mottagaren. Jag tror att vantar som är stickade till vänner värmer vännernas hjärta många gånger.

Vad gör du med dina vantar när de är färdiga?
Jag ger bort dem i present, men säljer också en hel del till bekanta. Det finns en allt-möjligt-affär som jag skickar vantar till, och de säljer dem där.

Har du något tips till den som tycker att det är svårt att sticka med mer än en färg?
Första rådet skulle vara att börja med bara två färger. Sedan hjälper det att hitta ett regelbundet mönster, det kräver mindre koncentration. Viktigt är att varje färg inte har med än tre maskor i taget, annars måste man sno tråden så att hankarna inte blir för långa. Sista rådet skulle vara att sticka på strump- eller rundstickor, så att du bara stickar räta maskor, det blir krångligare med aviga.

Och något till den som tycker att det är urtråkigt att fästa garnändar?
Dessvärre … Enda rådet: gör det direkt!

Vilken är din favoritmodell?
Det är min variant av Selbuvotte.

Finns det något som skiljer vanttraditionen i Norge där du bor från de svenska traditionerna?
Jag tror att jag känner den norska traditionen mest. I Norge finns det verkligen många traditionella mönster.

Har du någon gång funderat på att bjuda in till en stickretreat?
Jag har aldrig tänkt på det själv, men Lia Gård i Østerdalen i Norge gör det.

Ett tidigare par kattevotter. Lägg märke till fiskskelettet på tummen och tassavtrycket högst upp på handens insida!

Vad stickar du nu?
Just nu stickar jag kattevotter i två olika blå nyanser.

***

Tack Ulla!

Några tips till dig som blev inspirerad av Ullas vantar:

Selbuvotten har sin egen historia — läs lite om den här!

Du som vill göra egna vantmönster kan ha glädje av den här mallen, eller den här.

Och så finns det massor av gratis, nykomponerade vantmönster på #delavantar-projektets webbplats!

Tomas stickar norrbottniska vantar

Tomas som är församlingspedagog i Malmberget och bor i Hakkas visar ofta vackra vantar på Facebook. Och vantarna är inte bara vackra att se på — de har så vackra namn också! Jag bad att få göra en intervju.

Hej Tomas! Du är vantstickare – hur blev du det?

Jag lärde mig sticka när jag var sex eller sju år och har stickat mer eller mindre sedan dess. Varför just vantar? Det är ett litet projekt, överskådligt. Och vantar finns det alltid behov av. Det blir alltid vinter. En del vantar  blir utnötta, andra blir kvarglömda …

Har du övervunnit några tekniska utmaningar på vägen?

Det är klart. Det finns alltid möjligheter att förbättra, att hitta nya lösningar, att återupptäcka gamla.

Två par Skáddje-vantar.

 

Vad väljer du helst för material om du har fria händer?

Ull, alltid ull. Ett levande material, varmt, tåligt, vackert.

Vad är den viktigaste egenskapen hos en bra vante?

De bästa vantarna är de som kombinerar skönhet,  funktion och materialval. De gamla, traditionella vantarna är lysande exempel. Flera färger gör vantarna varma. Traditionellt stickades vantarna med relativt tunna stickor –- där vi idag skulle använda stickor nummer 4–4,5 skulle man tidigare  ha använt 1,75 eller 2 –- och det gjorde vantarna vackra, täta, tåliga och varma.

Vad gör du med dina vantar när de är färdiga?

Några säljs, andra blir till gåvor, och andra behåller jag själv.

Färdiga gravvantar.

Har du något tips till den som tycker att det är svårt att sticka med mer än en färg?

Svaret är tråkigt: öva, öva, öva. Men kanske ska man inte öva på det ”som ska bli något”. Man blir lätt arg och uppgiven, och så river man upp.  Jag stickar en ”tub”, ett ”rör”. 15 maskor på var strumpsticka, ett udda varv, ett rät varv ett par gånger och sedan har man början där man kan fortsätta prova mönster, färger och tekniker. Det blir en sorts dagbok, och så kan man gå tillbaka och lära sig av sina misstag: ”Ja, men om jag provar grövre nålar, om jag håller garnet på ett annat sätt …” Det är rätt kravlöst men ändå lärorikt.

Och något till den som tycker att det är urtråkigt att fästa garnändar?

Jo. Det är urtråkigt. Det är inte kul. Som så mycket i livet — det hör till de saker som måste göras.

Skáddje-vantarna.

Vilken är din favoritmodell?

Återkommer till de enkla, gamla, vackra – Skájdde-vantarna, eller de strukturmönstrade vantarna, gravvantarna från Cohkkiras/Jukkasjärvi.

Gravvantar?

Den avlidne hade vantarna. När kyrkan i Čohkkiras/Jukkasjärvi renoverades 1947 kopierade Terese Torgrim ett par mönster sittandes vid kistan eftersom vantarna var för sköra att vidröra. Seden att begrava människor under kyrkgolvet upphörde på 1780 talet, så därför kan man med säkerhet säga att mönstret är minst sedan dess.

Vad är det som är särskilt med vanttraditionen i dina hembygder?

Vantarna har varit och är både bruksplagg och festplagg, arbetsvantar och marknadsvantar, knutna till trakten de kommer från genom färger och mönster: rosorna från Arjeplog, blommorna från Jokkmokk, det rutiga från Skájdde, de röda, gula från Čohkkiras/Jukkasjärvi, de rustika från Lovikka …

Är det någon särskild vantberättelse som du har fastnat för?

Det måste vara Maria Juuni från Porjus. Hon var mor till sex barn, och maken jobbade som rallare efter järnvägen. De få kronor han tjänade räckte inte långt, och som många andra familjer var Juunis fattig och barnen hungriga. En dag 1923 när hon går ut för att samla vedpinnar i skogen sätter hon sig ner, och i sin förtvivlan ber hon Gud om råd. Då ser hon en trasig vante framför sig. Och hon får en idé. Hon tar hem den och börjar sticka. Mörk botten, klara färger, bårder i gult. Och blommor. Och årtalet. Kanske man kunde sälja den. ”Men, om vi säljer lotter”, sa den äldsta flickan, ”får vi in mer.” Maria Juuni började gå runt och sälja lotter. ”Från den dagen var jag aldrig utan mjölk till barnen mer …”

Gravvantar från Cohkkiras/Jukkasjärvi under tillblivelse.

Vad stickar du nu?

Just nu stickar jag ett par gravvantar från Cohkkiras/Jukkasjärvi.

***

Tack Tomas!

Är det fler än jag som blev nyfikna på de norrbottniska vantarna? Här är ett underbart Hemslöjden-reportage — långt och med fantastiska bilder — om Erika Nordvall Falcks arbete med att samla in historiska vantmönster och berätta om stickningspionjärerna i Norrbotten.