Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Helt igen — och finare än förut

Idag har jag den stora glädjen att kunna bjuda på en intervju med Kerstin Neumüller som i slutet av förra året gav ut sin andra bok, Lappat och lagat, på Natur och Kultur. Hon driver butiken Second Sunrise i Stockholm, och en av de arbetsuppgifter som hon har gett sig själv där är att laga kläder. Det är sina lagningstekniker hon lär ut i boken. En del av dem är många hundra år gamla, en del kommer från andra världsdelar, en del är osynliga, en del är dekorativa … (Jag skulle gissa att en del också är enklare att lära sig och att en del är svårare.) Här kommer Kerstins svar på mina frågor!

Hej Kerstin! En hel bok om att lappa och laga – hur kommer det sig att du har gjort den?

Jag driver ju klädbutik med lagningsverkstad till vardags — och de som kommer och lämnar in kläder säger ofta ”jag skulle vilja kunna laga sådär fint som du gör men jag är hopplös på textilhantverk” och liknande saker på samma tema. Efter ett tag tänkte jag att OK, här finns en vilja hos folk att lära sig något som jag vill dela med mig av! Och så föddes idén.

Lagning på Second Sunrise i Stockholm. Bild lånad från butikens webbplats

Kan man bli bra på att laga utan att vara textilproffs som du?

Det korta svaret är ”nej”. En människa kan inte förvänta sig att producera exakt samma resultat som en annan människa utan att ha likvärdiga erfarenheter i bagaget. Om man inte övar på något så kommer man inte att lära sig ämnet, och jag jämför det med ett språk: man lär sig inte prata flytande franska genom att läsa om språket i en ordbok, men däremot kan man plocka upp tillräckligt många byggstenar för att kunna börja utforska ämnet själv och, så småningom, behärska det.

Hur skulle du beskriva en riktigt lyckad lagning?

Ett resultat som motsvarar förväntningen hos utföraren! Det kan vara allt från att tejpa ihop en väska temporärt till att sticka i en lapp i ett hål i en tröja. Så länge lagningen gör jobbet tycker jag att det är en bra lagning.

Lyxig jeanslagning. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Minns du hur du själv började laga textil, till exempel den allra första lagning som du blev helt nöjd med?

När jag studerade på Sätergläntan hade vi ett återbruksprojekt där jag köpte ett slitet tyg, stoppade hålen och sydde en kjol av. Stopparna blev nästan osynliga men eftersom jag gjorde dem med silkestråd så glänste de lite mer än det kringliggande ylletyget, och jag tyckte det blev väldigt fint! Stoppningen jag använde hittade jag på själv, och den finns med i boken under namnet ”langettstopp med fyllnadstråd”.

Vilka material arbetar du helst med?

Textil är ju mitt primära uttrycksmedel, brukar jag säga. Inom det textila området tycker jag att ull är särskilt spännande, det har så många olika bra egenskaper!

Förstärkning med hundratals korta stygn. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Finns det material som du helt undviker?

Plast känner jag inte så mycket entusiasm inför, men jag är inte helt ortodox, det har såklart sin funktion det med!

Vad brukar du få för kommentarer om ditt arbete?

Folk brukar förvånas över att jag lägger så mycket tid på textil, och fråga förskräckt hur lång tid det tog att göra något specifikt. Det tycker jag är synd, jag skulle hellre prata om materialet, syftet, funktionen eller tekniken, men det är alltid tidsfrågan som dyker upp först.

Om man jämför dina idéer och metoder med sådana som kan finnas i en husmors- eller sömnadsbok från 1940-talet eller 1950-talet, vad är det som skiljer dem åt?

I de äldre böckerna ligger det alltid emfas på att det är kvinnan i en familj som ska laga kläderna åt de andra medlemmarna – att det liksom är hennes plikt att byta ut trasiga manschetter på makens skjorta till exempel.

Min bok syftar till att göra den här kunskapen tillgänglig för alla, män som kvinnor med och utan förkunskaper.

De äldre böckerna har också ofta ett tilltal som är väldigt strikt och förmanande. Allt måste se perfekt ut, och prydlighet är en dygd. Det kan verka avskräckande för dem som inte är insatta i ämnet redan, och jag försöker att istället öppna upp dörrarna för den här världen — sedan väljer man själv vilken prydlighetsnivå man vill lägga sig på!

Kanske lite tröstande: det kan finnas lagningshögar hos ett lagningsproffs också! Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Vad kan vara likt?

Innehållet och teknikerna i min bok är många gånger samma som finns i de gamla böckerna, och även om jag tycker att det är bra att närma sig ämnet på ett lättsamt sätt så tycker jag att det finns vissa regler att förhålla sig till, så på ett sätt blir jag en sträng fröken jag också. Men jag försöker att vara ganska selektivt sträng, och öppna för variationer!

Min inställning till undervisning är att jag har kunskap och att de som jag undervisar kan välja att ta till sig av den, eller inte. Som elev är jag själv ganska hopplös och har svårt att följa instruktioner, och jag har inget emot när de jag undervisar inte gör som jag säger. Men jag försöker vara tydlig med att de då inte kan förvänta sig samma resultat som jag får.

När tycker du att man ska lämna bort en lagning till ett proffs?

Om man gör bedömningen att man inte kommer kunna göra lagningen så som man vill ha den.

Jeansskjorta (kanske någons favoritskjorta) lagad med olika tekniker. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

En del av dina lagningar blir osynliga, och en del blir mycket synliga – vilken av de synliga tycker du är vackrast?

Det varierar så mycket. Ibland gillar jag en fin lapp, och ibland tycker jag att stoppningar är finast. Just nu har jag färgat ett tyg som satt som foder på en uppsättning 40-talsgardiner med indigo, och det blev så himla fint- – färgen var lite beige i grunden, så nu är de blå med en dragning åt grönt, och jag älskar att göra lagningslappar av tyget!

Ett enda enkelt tips till förskoleföräldrar som med förtvivlan ser att det har gått hål på ett jeansknä till – vad skulle det kunna vara?

Fram med limtuben! Att limma på en lapp tar inte många minuter, och om du har mer tid över kan du zick-zacka fast lappens kanter. Välj ett par trasiga jeans i din eller barnas garderob och klipp bitar av dem.

Vad lagar du just idag, och med vilka metoder?

Skjortan på omslaget till boken är ett ständigt pågående projekt och den är så skör att den går sönder nästan varje gång jag använder den. I morse sydde jag på en till lapp på armbågen, en liten bit av ovan nämnda gardinfoder som jag fäste med stygn som ser ut som blomrankor. Jag har alltid tyckt att just broderier i växtmotiv är lite larvigt att använda till lagningar — fram till i morse då, nu är det tydligen helt OK! Härligt att man kan byta åsikt ändå …

Vad är det bästa som kan hända med din bok?

Att någon använder den! En kompis berättade att hans partner hade behövt laga ett plagg, tittat i boken, valt lagningsteknik, följt beskrivningen — och blivit nöjd! Det var så roligt att höra för mig, nästan roligare än att se boken tryckt för första gången.

Kärt sällskap och protein

Hönor verkar dyka upp runt omkring mig hela tiden.

Min kära spelväninna Heléne har haft adopterade, pensionerade industrihöns i sin trädgård i flera år och berättat om hur härligt det är att se hur deras fjädrar och personligheter växer när de får kliva fritt på en grön gräsmatta.

När jag läste litteraturvetenskap ägnade vi mycket tid åt Lygia Bojunga Nunes bok Den gula väskan, där en missförstådd tupp och en misshandlad tupp spelar varsin mycket viktig roll.

Min kollega Eva gav mig John Yeomans och Quentin Blakes bok Hönshjärnor och visade mig ett fantastiskt läsprojekt som hon hade genomfört i en mellanstadieklass med den som material.

Förra året fick jag Sun-Mi Hwangs miniroman Hönan som drömde om att flyga i present av en av mina guddöttrar och hennes familj.

Min faster brukar påminna mig om sagan om den lilla röda hönan — jag tycker mig minnas en särskild utgåva från min barndoms bibliotek, men det får duga med Richard Scarrys version idag.

Två hönor i Belgien säger ”välkommen tillbaka”.

En ny vän sa hejdå på nyårsdagen och åkte hem till sina tama hönor. Jag fick bildbevis på att de hade klarat sig fint med en vikarierande husse.

Men egentligen borde jag förstås tänka mycket mer på hönor. Jag är vegetarian mitt i en stad och köper visserligen KRAV-ägg men ändå industriägg. Inte så ofta, men jag har alltid en kartong i kylskåpet. Hönorna arbetar så hårt för att hålla mig och många andra försedda, och jag vet visserligen var de finns (köper bara ägg från Stehag), men jag vet inte vilka de är.


Häromveckan hörde ett Emelie som arbetar på Natur och Kultur av sig och frågade om jag var intresserad av Liselotte Rolls nya bok Höns som hobby. Självklart! Jag bad att få göra en intervju också, och Liselotte svarade nästan direkt.

Alla bilder här nedanför har Emelie skickat.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Hej Liselotte! En hel bok om höns – hur kommer det sig att du har gjort den?

Jag skrev Höns som hobby för att jag älskar hönor och tycker att hönan har fått alldeles för lite uppmärksamhet.

Trots att det finns 19 miljarder höns i världen så vet de allra flesta väldigt lite om dem.

Höns är precis som vi och andra djur unika individer med olika personligheter och preferenser.

Jag tyckte också att det behövdes en faktabok om att sköta höns, en bok som utgick utifrån hönans behov. Att de används som maskiner i djurindustrin har vi sett, men de är värda mer än så.

Hur kommer det sig att du kallar höns för en hobby?

Titeln Höns som hobby var faktiskt inte min idé utan förlagets, men den stämmer nog: jag ser inte höns som produktionsdjur som ska ge högsta möjliga avkastning utan mer som husdjur fullt likvärdiga med en hund eller katt. Det går att interagera med höns på många sätt, och det finns mycket att lära sig.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

När och hur kom du på att du skulle ha höns?

Jag skulle lansera min första deckare Tredje Graden i Holland för några år sedan och hade i samband med det letat upp en så kallad allergivänlig hundras som fanns där. Min som är allergisk följde med för att besöka kenneln och se om det kunde funka, men det gjorde det tyvärr inte. Han fick stora utslag, och vi fick fly därifrån. Senare under dagen gick vi besvikna runt i en park i Maastricht, och där dök plötsligt en holländsk dvärgtupp upp. Vi bestämde oss där och då att höns fick det bli, och det har fungerat bra.

Vilka är grundförutsättningarna för att det ska fungera att ha höns?

Bor du i ett tättbebyggt område kan det behövas tillstånd — hör med kommunen.

Du bör också ha ett välventilerat och mögelfritt hönshus och en hönsgård, gärna så stor som möjligt. En hönsgård behövs även om du har hönsen frigående eftersom de lätt tas av rovdjur när du inte är hemma. Ibland kan det också härja smittsamma sjukdomar, och då är det lag på att hålla dem instängda.  

Sedan bör du förstås ha viljan att sköta dem minst omkring femton minuter per dag, ibland mer.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Jag har ofta hört att hönor är så stora personligheter – tycker du att det stämmer?

Det stämmer! Ingen höna är den andra lik. Det är svårt att förstå när man ser en fabrikshall med tiotusentals höns som knappt kan vända sig, men det är väldigt tydligt att det finns både burdusa matronor och blyga violer. I min bok har jag förutom fakta en hel del berättelser om hönsen i min egen hönsgård.

Hur fungerar det med barn och höns i samma trädgård?

Mina barn har alltid hjälpt till med hönsen och tycker mycket om dem, och det ger en tidig respekt för andra arter att lära sig ingående om ett djur. Svaret är alltså att barn och höns går väldigt bra ihop.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Adoptera industrihöns och rädda dem från avlivning eller skaffa gamla svenska raser, vad tycker du? Är det viktigt att välja en ras, eller kan man blanda höns?

Det är en behjärtansvärd handling att rädda industrihöns, men eftersom de inte är vana vid vanliga bakterier utan framavlade för att lägga så många ägg som möjligt på så kort tid som möjligt drabbas de ofta av sjukdomar, till exempel äggledarinflammation. Därför måste man vara beredd på att hantera det och inse att alla inte kommer att överleva så länge.

Väljer man andra typer av höns med mer naturliga egenskaper är det enklare. De tar naturliga pauser för ruvning, och det gör att de inte slits sönder på samma sätt. De kan leva och lägga ägg i uppemot tio år, ibland mer även om äggen avtar på slutet.

Nu tycker jag inte att ett naturligt äggläggande är det enda man bör tänka på — det finns många andra saker att tänka på när man väljer ras, till exempel om man söker en social ras, en ovanlig ras, en ras som passar för frigående och så vidare. Jag har försökt dela upp dessa egenskaper i rasguiden i boken.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Något som många verkar vara rädda för är att möss och råttor dras till hönshus. Vad har du för trick för att undvika det?

Fodra alltid inomhus, och se till att hålla rent både i hönshuset och i hönsgården. Ha putsnät på hönsgården och, om det går, en katt. Möss och råttor kan sprida sjukdomar bland höns också.

Jag har aldrig haft problem med detta, men kan tänka mig att de som skaffar höns där råttor redan finns i närheten lättare får problem.

Ungefär hur mycket arbete lägger du på din hönsgård en vanlig vecka? På vintern, på våren, under sommaren?

Omkring en halvtimme per dag. Sedan storstädar jag och byter underlag på helgen. En ommålning och total desinficering gör jag årligen.

Men jag lägger mycket tid bara på att umgås med dem, sitta och fika och dela en bulle till exempel. De följer också gärna med på äventyr i trädgården.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Vad gör du helst med äggen?

Dem äter oftast min man upp innan jag hinner se röken av dem.

Vad har du för hobbies utöver hönsen? Vad passar bäst att kombinera med dem?

Jag målar och illustrerar. Dessutom odlar jag mycket, och det går ju väldigt bra att kombinera med höns. De sprätter bort ogräs, gödslar och hjälper till att finfördela komposten.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Vad är det bästa som kan hända med din bok?

Jag hoppas att många fler skaffar egna höns så att färre köper ägg från industrihöns som oftast lever hela sina liv utan gräs och sol. Jag hoppas också att hönsen någon gång får samma status som hundar, katter och tamfåglar, för de är precis lika intressanta och roliga.

Tack Liselotte! Hoppas att ni får fina vårdagar tillsammans i solen snart!

En supervirkare till

Av Posted on Inga taggar 0

När jag letade efter Jonah häromveckan hittade jag en mycket ung supervirkare till, och ni bara måste få träffa honom också:
Jaheir Moore från Jersey City i New Jersey!

Bild lånad från Newsner som i sin tur har lånat den från en amerikansk nyhetskanal.

Filmklippet är lite tjoigt, men jag tror att ni kommer att bli lika tagna som jag.

Visst är det härligt att han så tidigt kom på att han ville hjälpa och stötta andra genom det han gör? Han beskriver en utveckling som jag tror att många kan känna igen sig i: först är det roligt att lära sig, lista ut hur man gör och börja hitta på eget, sedan är det bara så roligt att fortsätta, plötsligt är förrådet fullt, då kan man om man har tur komma på idén att ge, och så blir det bara ännu mer inspirerande att fortsätta, tänka på mottagarna och tänka ut nya modeller.

Här är en hemmafilm från när han var tio:

Hurra för Jaheir! TV-intervjun är ett år gammal, men vi får hoppas att han fortsätter att hitta ny inspiration och att han får den respons som en tonåring behöver!

Garn och svenska varje vecka i Dala-Floda

Idag får ni träffa en massa glada stickare och ganska nya vänner i Dala-Floda, där Jennifer bjöd in till stick-och-språk-café i församlingshemmet när det kom en massa nya invånare i samhället. Hon har hållit igång det sedan dess — varje vecka! Jag har tänkt länge att jag måste intervjua henne om det, och nu har det äntligen blivit av.

Två av deltagarna och en massa inspiration framför dem på bordet. (Jag blir såklart jätteglad att se att hjälpstickningsböckerna kommer till användning!) Foto: Inka Gurung

Hej Jennifer! Berätta lite om Dala-Floda! Vad är det för ett samhälle?

Det är en liten, pittoresk by i klassisk dalastil med ungefär 700 invånare. Medelåldern är ganska hög och ”alla känner alla” eftersom många har bott här i generationer. Byn är bland annat känd för sin hängbro och för folkdräkten med vackra påsömsbroderier.

Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?

Jag gick på de språkcaféer som kyrkan anordnade både här i byn och i grannbyarna och såg att det nästan bara var män där, trots att flera av dem hade fru eller sambo — hon var kvar hemma när mannen åkte iväg. 
Därför ville jag skapa en mötesplats enbart för kvinnor, och eftersom jag själv älskar allt vad stickning, virkning och pyssel heter så blev det naturligt att mötesplatsen skulle bli ett stickcafé. 
I byn fanns redan ett stickkafé i hemslöjdens regi, men dit kom det inga nyanlända, och de caféerna är bara åtta gånger per år.

En av deltagarna stickar ett sittunderlägg som ska valkas. Foto: Inka Gurung

Hur bjöd du in den första gången? Hur gör du nu?

Jag satte upp affischer på ICA både här i byn och i grannbyn, vid SFI, biblioteket med mera samt skrev överallt på Facebook. Eftersom vi är i kyrkans lokaler så blev vi automatiskt med i deras veckoannons i det lokala nyhetsbladet. Jag försökte också berätta för alla jag kände som skulle kunna vara intresserade. 
Nu annonserar jag enbart via kyrkans annons varje vecka, resten går via djungeltrumman. 

Vilka är det som kommer?

Det är kvinnor i alla åldrar, både svenskfödda och nyanlända. Flera har sina barn med sig. Några har varit i Sverige i en vecka när de kommer till caféet första gången, och vi har varit deras första möte med vanliga svenskar. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Vi pratar svenska, engelska, arabiska, tigrinja och dari. En kvinna förstår enbart sitt hemspråk, men det är ingen annan som talar det språket, så vi kan inte prata med henne så bra. Men hon kommer troget ändå, och jag har lärt henne att sticka raggsockor.
Vissa gånger har vi haft små övningar vid fikabordet i stil med ”Jag heter NN, vad heter du?” där man skickar frågan runt bordet. Vi har också bläddrat i en kartbok och tittat var alla är födda.

Samtal med många. Jennifer själv vid bordets kortsida. Foto: Inka Gurung

Hur ofta ses ni? Och var?

Vi samlas i Församlingshemmet varje tisdag kväll i två timmar. Nu är vi inne på fjärde terminen, varav tre i vår nuvarande lokal. Innan var vi i Församlingsgården i grannbyn, men eftersom det går obefintligt med buss kvällstid och de flesta saknar tillgång till bil blev det bäst att flytta caféet till Dala-Floda när det visade sig att de flesta som ville vara med bor här.

Kommer de andra för stickningens skull eller av andra anledningar, tror du?

Det är inte alla som stickar eller virkar under träffarna. Många kommer enbart för gemenskapen, för att få prata sitt hemspråk med enbart kvinnor och kunna fråga om saker som rör allt i samhället. Några pratar riktigt bra svenska och kan tolka åt dem som behöver hjälp. Vissa har med sig SFI-läxor, någon har haft med sig räkningar, abonnemangsavtal och annat som man har behövt hjälp att tolka och förstå.
För många är det bra träning att gå hemifrån, kvällstid, utan sin man. Inte helt självklart för alla!

Vad stickar och virkar ni?

Det har blivit pannband, halsdukar, sjalar, något par raggsockor, någon enkel väska … De flesta är inte så vana att handarbeta och kan inte läsa mönster eller beskrivningar, så det blir mest enkla småprojekt. 

Hur får du tag i material?

Som tur är har många av byns invånare mycket grejer i sina förråd, så vi har generöst fått kassvis med garner, och det går åt! Stickor, virknålar och annat som behövts har jag köpt på loppis.

Vegansk linsgratäng. Foto: Inka Gurung

Vad gör ni mer än stickar?

Vi fikar alltid! Standard är te och smörgås eftersom vi har märkt att många av deltagarna, eller kanske främst deras barn, äter otroligt mycket sötsaker. Men visst har vi kakor ibland också, eller så har någon med sig en gryta med något spännande innehåll. Vi har även ”fikat” på linsgratäng, falafel och andra godsaker. Även semlor har vi testat, och det var lite märkligt och svårätet. 

Märker ni av Migrationsverkets förflyttningar och utvisningsbesked och annat som händer runtom i Sverige?

En deltagare som var med de allra första två, tre gångerna blev helt utan förvarning flyttad till ett annat län. En vecka var hon bara borta och de andra berättade vart hon hade tagit vägen. Kändes tråkigt att inte få ta avsked.
Annars har vi mest positiva erfarenheter av familjeåterföreningar istället, där fruar och barn har kommit hit till väntande män och pappor. Då är vi snabba med att locka kvinnorna till caféet, för att visa att kolsvarta, iskalla, halkiga vinter-Sverige faktiskt har liv och samvaro! Landsmän — eller landskvinnor borde man väl säga? — hjälper till att ha koll på vilka som flyttar till trakten och att ta med nya deltagare.

En socka håller på att bli till. Foto: Inka Gurung

Vad betyder stickcaféet för dig?

Otroligt mycket! Samvaro, skratt, samtal, gemenskap, att se hur folk från fjärran länder möts över diskbaljan efter fikat … Barn som leker ihop trots språkbarriärer, deltagare som blir klara med SFI och får jobb och blir en del av samhället.

Vad har du fått för respons från andra?

När biskopen var på visitation i pastoratet var han på besök hos oss, och hans omdöme var mycket positivt! Wow, vilket ställe! Liv och glädje! Deltagarna är också mycket positiva och tycker oftast att sommarlov och juluppehåll är för långt! De som kom på de första träffarna är fortfarande kvar, det tillkommer nya deltagare, men få slutar, och de som ändå slutar gör det på grund av brist på bussförbindelser och att de har fått jobb och helt enkelt inte orkar och hinner allt de vill.

Andra terminen flyttade stickcaféet till Dala-Floda församlingshem.

Håller ni kontakt mellan träffarna?

Ja, två av de svenskfödda deltagarna har startat en egen SFI-grupp, helt ideellt och frivilligt från alla håll. Den som vill kan komma två gånger i veckan och träna svenska på sin egen nivå.

Annars ses vi ju varje vecka, så det är ganska täta träffar ändå.

Byn är så pass liten att man springer på varann på ICA och på bussen och så.

Vi har varit på ett yogapass tillsammans, varit på studiebesök på garnfabriken här i byn — tyvärr finns den inte kvar längre — och varit på utflykt till skogen. Det är lite svårt att hitta på något att göra i utflyktsväg eftersom några inte pratar eller förstår svenska överhuvudtaget och flera har ont i kroppen. De har ofta levt ett hårt liv utan fungerande sjukvård, och det märks! Så vi kan inte direkt ta långpromenader tillsammans, tyvärr.

Foto: Inka Gurung

När ska ni ses nästa gång, och vad ser du fram emot då?

Vi ska ses på tisdag igen! Då är jag nyfiken på att se hur långt R har kommit på sina första raggsockor (troligen är skaften klara!), kanske kommer J med sin lilla bebis som nu är fyra veckor, jag får se om I fick ihop minskningarna på mössan och om S har fått tag i något garn till tröjan hon drömmer om. 

Har du några tips till den som skulle vilja starta något liknande på någon annan ort?

Kör, bara kör! Det värsta som kan hända är att det inte kommer någon. Jag är finansierad av ett studieförbund och har lokalen via kyrkan där jag är aktiv plus att jag har en diakoniassistent som hjälp. Det är smart att vara minst två som håller i det, då gör det inget om man råkar vara sjuk eller upptagen med annat någon vecka.  

***

Tack Jennifer! Hoppas att många vill göra som ni!

Bokcirkelinspiration

Genom en gemensam vän som undervisar och forskar i litteraturvetenskap har jag lärt känna Lena Kjersén Edman, som i många år har arbetat med läsinspiration som lärare, forskare, föreläsare och författare. Nu har hennes bok om bokcirkelliv, Vad ska vi läsa i bokcirkeln?, kommit ut, så jag bad att få göra en intervju.

Hej Lena! Grattis till din nya bok! Vad är det som är så speciellt med att läsa i en bokcirkel? Hur kom det sig att du ville göra en hel bok om det?

Många längtar efter att få tillhöra en bokcirkel men vet inte riktigt hur det går till. Och många av dem som redan är med i en cirkel vill gärna få tips om hur man får fart på samtalet. Själv får jag ingen ordning på mina tankar om en roman förrän jag har fått samtala med andra om den .

Vad är ditt bästa tips till någon som vill komma igång?

Det berättar jag om i boken!

Hur bär man sig åt för att hitta bokcirkelvänner?

Om man inte själv vet vilka av ens vänner som skulle vilja vara med i en cirkel — ta kontakt med ditt folkbibliotek! Ibland är det faktiskt en fördel att inte vara nära vän med dem som man boksamtalar med.

Har du själv gått med i någon grupp utan att känna någon i gruppen?

Ja! Jag gick med i en stor afrikansk bokcirkel med 15–20 deltagare utan att känna någon — vi delade intresset just för afrikansk litteratur. Det var det ena. Det andra var att ingen i mina bokcirklar ville ha Michel Houllebecqs Underkastelse som samtalsbok. Då frågade jag på Facebook om det fanns några okända där som ville göra en engångsbokcirkel om just den romanen. Vi, tre män och tre kvinnor i olika åldrar, helt okända för varandra, fick ett härligt samtal!

Vilka platser kan vara bra samlingsplatser för en grupp?

Egna hemmen, bibliotek. lugna kondis …

Fika eller inte fika – vad tycker du?

Jatack! Men inte för mycket mat.

Och så det roligaste och svåraste: hur väljer man böcker?

Det berättar jag om i boken!

Selma Lagerlöfs roman Anna Svärd resulterade i ett av de bästa bokcirkelsamtal som Lena Kjersén Edman har varit med om hittills.

Vilka tre böcker har resulterat i de absolut mest intressanta samtalen när du har varit med?

Jenny av Sigrid Undset, Anna Svärd av Selma Lagerlöf och Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe.

Har du varit med om någon total flopp?

Några gånger har någon börjat gråta – men det har inte varit en flopp. Så: nej. Men det är trist om inte alla har läst det vi ska samtala om.

Jag antar att du inte har några problem alls med att få igång ett intressant samtal om läsningen, men om det är lite trögt, vad tycker du att man ska göra då?

Viktigt är att i första samtalsvarvet, när alla ska vara kortfattade, INTE ge värdeomdömen.

Vad har du för förhoppningar för din bok?

Att fler ska hitta fram till bokcirklar och att de ska få uppslag om vad som är kul att samtala om och om hur det kan gå till!

***

Tack Lena!

Om jag har några bokcirkeltips själv? Jag har hälsat på i flera bokcirklar men inte varit med i någon själv. När vänner som är bokcirkelmedlemmar frågar mig om lästips brukar jag försöka fråga lite om cirkeln innan jag föreslår böcker, men här är några som jag har föreslagit de senaste åren: Jean Gionos miniroman Mannen som planterade träd (den hinner alla läsa, och den innehåller ändå så mycket att man kan prata om den hur länge som helst), Vibeke Olssons Sågverksungen, Mary Ann Shaffers och Annie Barrows Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Maja Lundes Binas historia (den skulle man kunna dela upp på flera tillfällen) eller kanske, om det går att få tag på tillräckligt många exemplar, Helene Hanffs Brev till en bokhandel.

Anna Sigrid skapar av det som redan finns

Det här kan vara den längsta intervju jag har publicerat här på bloggen. Men det är inget mot kommentarfälten när Anna Sigrid Pettersson visar upp sina kläder på i en Facebook-grupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya. Vi är många som är helt fascinerade av vad hon lyckas skapa av broderade dukar, herrkostymer och allt allt möjligt annat!

Så jag bad att få skicka några frågor. Jag tror att det är fler än jag som är nyfikna på Anna Sigrids gränslösa kreativitet och också på hennes skicklighet.

Gränslösa? Kanske inte riktigt. Materialet sätter ju gränser hela tiden, och jag undrar om det inte är en del av poängen.

Som Anna Sigrid skrev en gång: ”Ibland får man en idé … eller en gardin!”

***

Hej Anna Sigrid! Du visar helt fantastiska återbruksplagg på Facebook – hur började du din återbruksbana?

Jag har växt upp under små omständigheter, men också i en konstig känslolös tillvaro. Men min mamma visade tilltro till mina åsikter mycket tidigt, eller så saknade hon egna idéer. Så när det syddes eller stickades fick jag komma till tals.

Det syddes mycket under barndomen, och kusinkassar gick mellan familjerna, och jag fick ofta frågan hur jag ville att kläderna skulle se ut. Förmodligen var det en fostran att tänka färg, form och modell, utan att jag visste det då.

Jag var också ”kinkig”: hårt i midja gick bort, hårt runt hals — polotröjor — gick bort.

Och i takt med att jag lärde mig maskinen så började jag sy i smyg …

Älskade ljudet av saxens vandring över bordet, ett krkr krkr, som betydde något förväntansfullt.

Det här är en kass gammal Instamatic-bild som min mamma skannat och förstorat. Men det är en bild av en situation jag minns med värme. Det är min pappa och jag, vi trasslar upp garn. Vi kunde köpa garn, trassel och äffsingar från väverier, och så trasslades det upp och gjordes till nystan. Pappa knöt ryor och så stickades det. Och det fanns alltid ett lugn kring handens arbete. En möjlighet till full koncentration på att göra precis det vi gjorde, och inget annat! Allt utanför stängdes av och jag var ytterst närvarande i nuet. NU är bra! Förmodligen något jag lärde mig, övades in i, där och då och som jag har nytta av idag. NU är bra. 
***

Jag TROR det var så att min pappa var en god inspiratör. Min pappa var född mellan två systrar i en grupp av ”sladdbarn”. Han hade många syskon födda kring 1905–12, sen kom ”sladden” 1920–21 och 1923. Farmor bar elva–tolv barn, sju blev vuxna, så hon var nog rätt sliten. Så sladden, som bestod av mest tjejer, fick tjejfostran: sticka, sy, väva, baka och laga mat. Det gjorde han, och lärde mig.

Morsan stickade … På något sätt var det så i hemmet, att sitta med armarna i kors bara inte gjordes, men tid att lära mig tog hon sig inte. Det syddes, stickades, klipptes mattrasor, trasslades garn. Och det enda (?) godtagbara sättet för kvinnor i vår samhällsklass att umgås var ”syjuntor”.

Min lärare på lågstadiet ”fuskade” också, så vi fick ha syslöjd redan i årskurs två. Broderade en katt, minns jag.

Men innan dess… jag och mina bröder fick hjärnhinneinflammation och vi låg i omgångar på epidemisjukhuset, och där fanns en före detta syfröken som skulle sysselsätta mig (oss?). Också med broderi — jag fick av henne en liten chokladask, sån där åttkantig (Droste?), FULL med broderigarn!

Gick också som bland de första barnen i Västerås på ”fritids” som också var ett värsta pysselparadis, efter läxläsning förstås.

Och den ”riktiga” syslöjden i årskurs tre var väl proppen, trots en ovanligt trist och oinspirerande lärare, denna jäkla slöjdpåse…. i blårandigt Strömmatyg.

Men sedan, syfröken i fyran – där var det kärlek! Och vi fick sy kläder, och sedan dess har jag sytt kläder.

Jag var lång och stor redan som liten, så byxor och skjortor hängde på halv stång, oklädsamt!

För något år sedan var det återträff med mellanstadieklassen, och de berättade med gapande munnar och fascination 50 år efteråt hur jag sydde kläder till hela syskonskaran Trapp, som vi satte upp som teater. Morsans gardiner!

Och på vinden i huset vi bodde i fanns en uppsjö med gamla kläder, till mattrasor, och där var det bara att botanisera och sy. Pappa var vansinnig, han hade förmodligen magneter under fötterna för han lyckades alltid kliva på knappnålar. Hela tiden var det ont om pengar, eller att pengar skulle användas till annat, jag kan inte riktigt säga hur det egentligen var, och min mamma tyckte aldrig att det var nödvändigt att köpa något för det fanns ju kusinkassar, eller att ärva efter mina bröder.

Så, så var det nog, för att jag skulle få som jag ville fick jag fixa det själv. Och det finns massor med ”plagg” jag aldrig haft: V-jeans, parkas … Min ryssmössa, på modet, gjorde jag själv av morsans gamla fårskinnspäls. Den hade tidigare slaktats för att bli värmedyna i bilen.

När jag var elva flyttade vi in till Västerås, vindskläderna följde med, upp på vinden igen. Men det fanns en granne … det var många syskon och förmodligen ont om pengar, men hon hade Burda och sydde jättemycket, till alla barnen, och var en fena på problemlösning och återbruk, återanvändning … Och så kom jag i kontakt med Burda … på tyska visserligen, men med bilder och mönster.

Vad brukar oftast inspirera dig till ett nytt plagg – material som du får syn på, en bild någonstans, ett behov, något annat?

ALLT inspirerar: TV-program, Merlin, Vanity Fair, naturen, utställningar, folkdräkter, men också det befintliga materialet, som finns i mitt förråd. Jag brukar plocka tomma ”ölflak” från bolaget som blir som brickor jag lägger material i. Det kan ligga ett tag, en evighet eller en kvart, band, tråd, spets, dragkedjor, knappar … som matchar i färg och kvalitet, men också att mängden är ”rimlig”.

Bilder, andras alster förstås, inspirerar.

Och att bara lämna hemmet kan vara stimulerande i sig. Jag har ju slutat yrkesarbeta och är ofta hemma.

Barnkappa av ylleduk och linneduk med broderier. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Syr du mest till dig själv eller till andra?

Just nu lagar jag mest till andra. Till före detta arbetskamrater, ”helar” barnkläder, byter dragkedjor — det är tråkigt, men jag har lärt mig att stänga av — och ser till att förlänga livet på kläder. Alltså mer miljötänkande och att rädda andras hushållsekonomi.

Å andra sidan krävs det en viss kreativitet för att laga kläder så att barn, men också deras föräldrar, blir nöjda. Det finns en viss status och stil som föräldrar vill att barnen ska visa upp.

Men snart är trädgårdsarbetet över för i år, vaktelhuset klart och fåglar på plats och arbetet fortsätter inomhus, då syr jag mest till andra.

Framför allt syr jag på lust! Det som faller mig in, lockar, är inspirerande att genomföra, också tekniska utmaningar. Sällan syr jag till mig, jag har ju alla kläder jag behöver. Och lagningar!

Blandar du nytt och gammalt, eller är det en sport att bara återanvända?

Jag använder bara de material som finns i hemmet. Å andra sidan: eftersom många kommer hit med kläder, tyger, gardiner och även helt nya tyger använder jag det som finns. Om jag köper nytt så är det vliseline och dragkedjor.

Men visst är det en sport att använda ”gammalt”. Och det är en sport att spara minsta bit och sedan, trots litenheten, hitta ett användningsområde också för den lilla biten. Men också knäppt material, till exempel sockan i kappan, tavlor som tossor och liknande.

Men en vanlig souvenir vid utlandsresor är textilier eller sybehör på olika sätt. Det är billigt ofta men också roligt att vara i en vanlig affär som en vanlig kund. Så sådant nytt material kommer också till bruk.

Jag jobbar HÅRT på att inte köpa mer material överhuvudtaget. När jag köper material så är det på Tradera, Kupan, Myrorna eller annan loppis. Jag kan också plocka hem sånt som legat, hängt ute. En övergiven handske eller mössa som hängt under några veckor kan också hamna i mitt förråd. Och så, i väntan på.

När jag syr åt andra vill jag återvända deras material. Bonusbarnbarnet fick en ny dyna till Stokke-stolen, tillverkad av mammans fina före detta gardin. En klänning fick hon också av pappans skjorta.  Lilla flickan i Lofoten fick en väst av en tavla som hängt i gammelmorfars arbetsrum, hon fick också bebiskläder av gammelmormors spetsar, och så vidare. Min vän med textilskatten har gett mycket material till mig, och det kommer tillbaka i form av kläder till hennes barnbarn.

Mininecessär av två jeansfickor, försedd med dragkedja upptill och fodrad med gardintyg. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad brukar du få för respons på kläder som du själv använder?

De flesta blir imponerade, som de inte fattar att det GÅR, överhuvudtaget att sy kläder! Många plagg är ”normala” och väcker bara uppståndelse när de får reda på att de är hemsytt. En del plagg är knäppa och det dras på munnar och skrattas, men det är alltid positiva kommentarer.

Och på barnplaggen?

Det är mycket klänningar och det blir så hyllade, kallas ljuvliga och söta. Kapporna får också oerhört positiva kommentarer. Själv blir jag lite störd över mig, för jag är så j-a trött på att tjejer ska vara söta. Och jag gör så mycket ”pynt”-kläder. Jag vill göra mer funktionskläder.

Men jag tänker hela tiden på bekvämligheten, minns barndomens plågor, så inget yllekli mot huden, inga hårda sömmar som trycker eller midjor som sitter åt. Kläder som jag lagar blir väldigt uppskattade av många föräldrar.

Klänning av broderad duk och duk med spetskant. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Gissningsvis, hur mycket tid lägger du i genomsnitt på ett plagg?

Phu … svårt att säga … eftersom jag är luststyrd så kan det gå jättefort, en–två timmar. Men det kan ta massor med tid om det är pärlbroderier eller vanligt broderi. Ibland går jag ”all in” och det tar ALDRIG slut. Jag satt fortfarande och broderade på min brudklänning två timmar innan gästerna kom.

Jag syr också ofta för hand för att ha full kontroll på varje stygn. Sedan fodrar jag ofta, och det tar tid men blir också bra!

Mesta tiden går det åt att slakta, och se till att material blir gångbart igen, tvätta, plockat fritt från trådar och stryka. Och det är så olika arbeten jag gör.

Vad gör du om det inte blir som du har tänkt?

Om plagget blir färdigt och inte som jag tänkt finns det lite olika tillvägagångssätt, ett är att tänka om, ett annat att lägga det i min Röda korset-kasse som när den är full går till Röda korset. Blir det inte färdigt så blir det liggande, och ibland blir det färdigt en annan gång, eller uppsprättat till nytt material.

Har du något projekt som du är extra nöjd med?

Det är olika … beroende på. Jag fick en kasse med trasiga barnkläder och jag lagade ett par blå trikåbyxor, hål på knäet. Jag hade ett resttyg, regnbågsvelour, som blev ett nytt knä, och för att det inte skulle se ”lappat” ut gjorde jag en bakficka av samma tyg. Och den där ungen blev så glad.

En annan unge, hon var normallång och så späd och jag sydde massor med kläder till henne, använde mönster för 3 år, och la på längden. Jag sydde henne en väst, utan bild, med ett pärlbroderi, Pelle Kanin, ungefär 20 centimeter hög. Jättehäftig! Hon var förstummad i en kvart!

Men rätt fort blir det att det senaste projektet är det jag är mest nöjd med.

Barnkappa av herrkostym som inemellan har varit damdräkt. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vilka är dina favoritmaterial?

Rena material, bomull, ull och siden. Där borde ylle stå först!

Vad har du för tips till den som vill börja arbeta som du?

Börja! Om det ska handla om barnkläder måste det gå fort! De växer så fort. Bara GÖR! Och strunta i om det inte blir så bra, för nästa gång blir det bättre. Använd gammalt material så svider inte kostnaden. Barn är okritiska så sy bara. Och låna böcker så du lär dig tekniken, för med rätt teknik blir det lättare.

Barnklänning med duk som ok. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad arbetar du med, eller vad planerar du för, just nu?

Just nu färdigställer jag ett vaktelhus, jag ska hämta vaktlar på lördag [intervjun gjordes tidigare i höstas, Annas anm].

Men jag stickar också på en gammal trasig tröja som ska bli fin, hel och varm. Tröjan är till mig. Den gamla tröjan är tvättad och ligger i materialförrådet, i väntan på … Det är ett elände att ständigt öka i vikt och växa ur kläderna.

Och sedan har jag ett gäng trista surdegar som jag ska färdigställa. Kläder som en kvinna bett mig sy, och det är faktiskt inte så roligt. Och när det är klart har jag en liten flamskvävnad, min gamla grå tröja och annat som ligger på ett ölflak och frestar. På ett annat flak ligger en slaktad flanellskjorta och velourbyxor. Det finns också ett tredje flak, med gardiner från Alviks bibliotek och det där sista i vävstolen, där jag bara har tömt garnspole efter garnspole, så randigt i alla färger och bredder … jag vävde det 1974 och snart händer det, i väntan på!

***

Det tog emot att undanhålla er Anna Sigrids beskrivningar av hur varje plagg har kommit till — men gå med i Facebook-gruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya! så kan ni läsa allihop och många fler!

Tack, Anna Sigrid, för all inspiration som du delar med dig av!