Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

”Varenda liten stump tas tillvara”

I Hallstavik pågår det just nu en utställning som är kultur, kulturhistoria, gemenskap, omvärldsansvar, generositet, värme, kreativitet, teknisk skicklighet, inspiration, färgprakt och medmänsklighet i ett. Inte så illa eller hur? Jag frågade Solveig Stjärnholm, som har varit med och gjort den, om hon kunde svara på några frågor. Bilderna har två andra stickerskor, Elisabeth Brandell som är med i gruppen och Birgitta Nääs som var på genomresa, tagit. Tack, allihop!

***

Väggar, hyllor, utställningsskärmar och själva taket — allt upphängningsutrymme gick åt! Foto: Birgitta Nääs

Hej Solveig! Elisabeth har visat fina bilder från en utställning, och du har visat ett reportage i lokaltidningen — var äger utställningen rum?

Den är på biblioteket i Hallstavik, i konstföreningens lokal.

Förberedelserna för utställningen har också krävt mycket samarbete. Foto: Elisabeth Brandell

Vilka är ni som har gjort allt det vi ser på bilderna?

Det är två grupper som har stickat — några av oss är med i båda grupperna. Den ena är stickgruppen på Blixtens café, den andra är stickgruppen i Häverödal.

Hur brukar ni träffas?

Gruppen på Blixtens café träffas tio gånger per termin. Stickgruppen i Häverödal träffas varje onsdag vid tolv året runt. Båda grupperna är studiecirklar i ABF Norrtäljes regi.

Här hänger barnkläder i alla storlekar och i många olika modeller, bland andra Yemenvästen. Foto: Elisabeth Brandell

Är det alltid samma medlemmar som ses? 

För det mesta är det samma som kommer. Vi tar gärna emot fler som vill sticka!

Vad tycker ni mest om att göra?

De flesta stickar och har sina favoriter, till exempel raggsockor, mössor, småbarnströjor och vuxentröjor. Vi stickar också filtar av restgarner — varenda liten stump tas tillvara.

Restgarnsfiltar är en specialgren för de båda grupperna. Foto: Elisabeth Brandell

Vart brukar ni skicka det ni gör?

Vi skänker till Öppen hand i Alunda, och de kör våra kläder vidare med egen transport till Rumänien, Moldavien och Estland. De har egen personal på plats som delar ut kläderna till människor som behöver dem.

Vad har ni fått för respons på utställningen?

Alla som har sett utställningen är förvånade att vi kunnat sticka så mycket fina saker. Jag blir så glad för alla kommentarer på Facebook — de stimulerar oss att jobba vidare.

Här kan man inspireras av både färdiga plagg och lite att läsa. Foto: Birgitta Nääs

Vad är det som håller motivationen uppe i er grupp? (Det ni visar måste ju vara tusentals timmars arbete!)

Motivationen är att vi vill hjälpa andra, och vi vet att det vi stickar värmer människor. Vi får tillfälle att prata, sticka, dricka kaffe och umgås under trevliga former.

Idén att samarbeta med ett bibliotek och ställa ut det tillverkade innan det skickas — är det något du skulle rekommendera till andra hjälpstickningsgrupper?

Samarbetet med biblioteket och konstföreningen kom till genom Kerstin Alm som leder cirkeln på Blixtens café. Hon har ställt ut vävstugans alster där tidigare. Jag kan varmt rekommendera andra grupper att kontakta bibliotek eller kommun för att visa vad flinka fingrar kan tillverka. Vår utställning heter just ”Kvinnors flitiga fingrar”.

Nästan klart så att besökarna kan släppas in! Foto: Elisabeth Brandell

Vad har ni för planer för hösten?

Våra planer för hösten är att sticka vidare på våra träffar. Och vi skulle behöva någon som kan sponsra oss med garn!

***

Tack igen, Solveig och fotograferna!

Är det någon som vill komma i kontakt med grupperna för att gå med i någon av dem eller ställa frågor eller bara hurra? Skriv till mig i kommentarfältet här nedanför, så förmedlar jag kontakt!

1000 nyfödda i världen får startpaket via Nancy

Nancy sorterar barnkläder för fullt. Bild lånad från Hemmets Journal som i sin tur har fått den från TTELA.

Nancy Smith i Frändefors i Dalsland är med i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, och vi har haft lite kontakt om olika insamlingar. Tillsammans med sin grupp Händer för andra länder har hon satt en väldigt fart, och när det närmade sig 1000 packade och skickade startpaket för nyfödda tipsade jag Hemmets Journal om arbetet.

Nu har Joakim Norling gjort en intervju med Nancy — läs den här!

När han gjorde den var Händer för andra länder redan uppe i 1180 paket. Det går undan, som sagt!

PMU tar emot startpaket på den här adressen:

PMU

Skattegårdsgatan 1

447 35 VÅRGÅRDA

Och Slättmissionens Hjälpande Hand tar emot på den här:

Slättmissionens Hjälpande Hand

Stenum Romlycke

532 94 Skara 

 

Bärmössor blir sjukvård i Gambia

Av Posted on Inga taggar 1

Nu kan det verkligen vara dags för en intervju med Carol Thuresson i Borås!

För några år sedan hörde Anita Blomberg i Falun av sig till mig och berättade om ett insamlingsarbete som hon var engagerad i, Aspeboda Foundation for Children. En del av er kanske minns den insamling som det resulterade i — Anita bad om stickade bindor, och det blev massor, massor, massor av frågor om hur det fungerar med sådana. Anita svarade tålmodigt och tog till och med bilder!

Carol var en av många om blev engagerade då, och hon har fortsatt. Ett av hennes mycket synliga projekt är bärmössor som hon stickar och säljer för att få in pengar till AFFC:s hälsoarbete. Här har hon svarat på några frågor som jag skickade — tack Carol!

***

Carol på marknad i Göteborg — med ett bord fullt av saker som säljs till förmån för AFFC:s arbete och med stickningen igång i väntan på kunderna. Foto: Cecilia Haapasaari

Hej Carol! Du visar ju bilder på mössor ibland. Alla verkar vara stickade efter samma beskrivning. När och var hittade du den?

Beskrivningen till bärmössorna fick min mamma när hon gick en utbildning någon gång på 1980-talet. Jag vet inte riktigt när jag fick det, men jag började sticka mössorna i början av 90-talet. Då hade jag dem på en julförsäljning på mitt dåvarande jobb, och jag fick så många beställningar att jag fick långvariga smärtor i armen!

Hur många har du stickat?

Jag har ingen aning, men det är nog uppemot 500. Om inte fler …

Hur kommer det sig att du har bestämt dig för att stötta AFFC (Aspeboda Foundation For Children) med ditt stickande?

Anledningen till att jag stickar och säljer för att stötta AFFC är att de gör ett så fint arbete nere i två byar i Gambia. Det behövs pengar till allt möjligt, framför allt sjukvård men tidigare också till brunnar och vattenförsörjning, och detta är mitt sätt att få in pengar. Något jag kan sitta i min soffa och göra som möjliggör för människor långt härifrån att få läkarbehandling eller tandvård.

Hur går försäljningen till?

Jag får beställningar från vänner och kolleger, men främst är det min vän Ingela Berdtsson som har en massa kontakter som vill ha mössor! Så det är ett gott lagarbete.

Vet du hur mycket pengar mössorna har resulterat i?

Jag har ingen aning hur mycket pengar mina mössor genererat genom åren … Men det är så häftigt att något jag gör med glädje, stickar, blir till glädje för dem som köper mössorna — och att deras pengar blir till hjälp för människor som annars inte skulle ha en möjlighet att få hjälp. Det känns stort.

Jag måste inte åka till Afrika själv — det skulle jag aldrig våga! — utan jag kan sitta i mitt sköna soffhörn och göra något för någon i Manduar eller Sankandi.

Vad gör du om du blir lite trött på att sticka samma sak om och om igen?

Jag tröttnar inte på den här modellen. Den är så enkel, och i och med att man stickar på rundsticka går den snabbt att göra och är lätt att ta med sig i bil och till vänners soffor.

Jag kan ju nästan sticka dem i sömnen, så det är så lätt att få till dem. Och de verkar aldrig bli omoderna! I vissa familjer blir det barnbarnen som får en sån mössa som deras mamma en gång fick. Men jag har utvecklat från att bara göra blåbär och jordgubbar till cupcakes, plommon, björnbär, citroner, apelsiner, prins- och prinsessmodeller samt dopmössor med silvertråd i ”bladverket”.

Vad ska man göra om man vill engagera sig tillsammans med dig?

Att sticka eller handarbeta på något annat sätt och sälja det man tillverkar är ett suveränt sätt att få in pengar till bra ändamål! Det är svårt att få folk att skänka pengar, men om de får köpa en sak gör de ofta det. För mig innebär mössorna inte någon uppoffring. Så det är win-win för alla!

Jag uppmuntrar alla som skapar på något sätt att haka på! Man kan sällan få ut värdet av det man gör om man ska räkna in arbetstid, men om man har något som går relativt fort att göra så blir det en sorts vinst — pengar som annars inte skulle kommit in till det projekt man vill stötta.

Börja bland dina vänner och på din egen Facebooksida, din blogg eller ditt Instagramkonto så kommer folk att höra av sig!

Det finns ju också köp-och-sälj-grupper på nätet där man kan lägga upp sina alster.

Man kan fråga om man får sälja på ett café, i en kyrka eller i någon annan lokal man har i sin närhet. Fråga! Det KAN bli jättebra.

***

Tack Carol!

En beskrivning till Carols mössor, hennes egen bearbetning av någon av alla de bärmössebeskrivningar som har cirkulerat, finns här.

Ett dockhus som hjälper barn att berätta

Cilla Stjernberg lärde jag känna pyttelitegrann på min förrförra arbetsplats. Också hon har bytt arbete, och det som hon arbetar med nu är något som många av oss skulle kunna hjälpa till med, så jag frågade om hon ville berätta lite i en intervju. Här kommer den. Tusen tack, Cilla!

***

Cilla Stjernberg, samordnare på Fridlyst i Huddinge kommun. Foto: privat

Hej Cilla! Du arbetar med något som heter Fridlyst — vad brukar du säga när du ska berätta för någon om ditt arbete?

Fridlyst erbjuder stödgrupper och stödsamtal för barn, ungdomar och föräldrar i familjer med skilsmässor och separationer, beroende, psykisk ohälsa eller sjukdom och i vissa fall våld.

Vilka är barnen som kommer till Fridlyst?

Till oss kommer 7-20-åringar med och utan sina föräldrar.

I vilken roll möter du dem? Vad har du för kolleger?

I min roll som samordnare för stödgruppsverksamheten Fridlyst möter jag barn, ungdomar och familjer i rekryteringen till grupperna, som gruppledare och i enskilda samtal.

Jag arbetar tillsammans med min kollega Ulf Zetterman, som är kurator, och vi har också samtal tillsammans med barn, ungdomar och föräldrar.

Cillas närmaste kollega, Ulf Zetterman. Foto: privat

Ulf och jag tillhör Enheten för förebyggande och uppsökande arbete 0–20 år på Social- och äldreomsorgsförvaltningen i Huddinge kommun. På Fridlyst har vi ett stort team med ledare från bland annat familjerätten, kuratorer på Huddinge sjukhus, öppenpsykiatrin Botkyrka, psykosmottagningen, diakoner, mobila ungdomsteamet, socialsekreterare, familjebehandlare med flera.

Vilket område täcker ni?

Huddinge, och i vissa grupper samarbetar vi med andra kommuner som till exempel Botkyrka samt andra delar av Stockholm när föräldrarna till exempel är inskrivna på Huddinge sjukhus.

Ni har ett hjälpmedel i arbetet, och det ser ut som ett dockskåp. Vad är det som är speciellt med det dockskåpet?

Vi har två! Dockskåpen betyder mycket för de barn som berättar och förklarar för oss vad som hänt hemma. Det kan till exempel vara att visa oss vad som händer när mamma eller pappa är påverkad, exakt vad som hände när det förekommit våld, psykisk ohälsa med mera.

Ett av de två dockskåpen, här omöblerat. Foto: Fridlyst

Vad ska dockskåpet ha för inredning och invånare för att det ska fungera på det sätt som behövs?

Eftersom alla familjer och alla hem ser olika ut så behöver vi så många olika dockor som möjligt, möbler, lampor, badkar, utrustning till köket, mattor, husdjur och allt som kan finnas i ett hem.

Alla detaljer är viktiga. Ett barn kan till exempel vilja visa oss att ”då kastade pappa tallriken i väggen och sedan gick han in i vardagsrummet och slog sönder TV:n. Då blev katten jätterädd och hoppade upp på bokhyllan. Jag gömde mig i garderoben. När han började slå mamma så kröp min lillebror in under sängen och ringde polisen. Efter ett tag kom polisbilen och mormor hämtade oss när mamma pratade med polisen”.

För att barnet ska kunna bearbeta vad det varit med om spelar små detaljer stor roll — som att till exempel kunna visa oss hur tallriken flög i väggen, var katten gömde sig och så vidare — och då behövs till exempel tallrikar, husdjur, soffa, en docka som är mormor, polisbil och så vidare.

Samtalsrum med ett av dockskåpen. Foto: Fridlyst

Vad är det man kan hjälpa er med just nu?

Vi blir jätteglada om någon vill skänka saker till oss som vi kan ha i vårt dockskåp för att barnen lättare ska kunna berätta. Vi tar tacksamt emot precis allt!

Om man arbetar i någon liknande verksamhet och vill veta mer om arbetet med dockskåpet, vem kan man fråga?

Alla är hjärtligt välkomna att höra av sig till mig på cecilia.stjernberg[snabel-a]huddinge.se!

Vart kan man skicka bidrag till dockskåpet?

Till:

Fridlyst
Cilla Stjernberg
Uppsökande förebyggande enheten 0–20
Social- och äldreomsorgsförvaltningen
Huddinge kommun
141 85 Huddinge

Vad kan vi som inte arbetar som du göra för att stötta barn som far illa?

Var uppmärksamma på hur barn egentligen mår och har det hemma. Våga fråga en extra gång och lyssna noggrant.

Prata med föräldrarna.

Berätta att det finns hjälp att få.

Om någon förnekar att de har problem så säg att en föräldragrupp är bra för alla oavsett om man har problem eller inte.

Att utvecklas och växa vidare i sitt föräldraskap är något som jag önskar att alla skulle ta sig tid till.

Ett sista tips när det gäller hur vi alla kan stötta barn som far illa är att det är bättre att ta kontakt med socialtjänsten en gång för mycket än en gång för lite och fråga vad det finns för hjälp att få.

Det vi vill förmedla på Fridlyst är: Du är inte ensam! Det finns hjälp att få och det finns hopp!

***

Tack igen Cilla! Och här kommer några extra hejarop till dig och alla dina Fridlyst-kolleger!

Från Åhus till Burma och lite till

När jag var i Hongkong för ett par år sedan träffade jag en teologidoktorand, Seng Ja, som satte mig på ett lite udda spår. En svensk missionär i Burma för länge sedan, vem kan det ha varit?

Efter ett tag lyckades jag hitta honom — och oj vilken historia det var. Jag skrev en artikel som en redaktör tackade ja till. Sedan blev den tydligen liggande. För ett par veckor sedan publicerades den, men i ett slags omarbetad version, så nu kommer originalet här!

***

Seng Ja och Zaw Rat. Foto: Ingrid Meyrick

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger den unga kvinnan som väntar vid kyrkporten efter morgonbönen.

Att hon har kommit från Myanmar till Hongkong för att läsa teologi beror på att en svensk missionär kom till Kachin-folket för mer än 125 år sedan.

Tao Fong Shan och det lutherska seminariet är grannar på berget ovanför Sha-tin.

När den skandinaviska buddhistmissionen började bygga här för ungefär hundra år sedan fick materialet bäras upp på slingriga vägar – det mesta av kvinnor ur en etnisk grupp som var känd som just bärarkvinnornas folk.

När det teologiska seminariet byggdes på 1990-talet var transportförutsättningarna lite annorlunda, men berget hade fortfarande sin form, så mellan Tao Fong Shan och seminariet är det en trappa med över 100 steg.

Tao Fong Shans morgonbön äger rum i lotuskapellet och består av växelläsningar och sånger från Taizé. Efter den kan man gå direkt uppför trapporna till seminariets kyrka och vara med på en morgonbön som simultantolkas i hörlurar och innehåller sånger ur väckelsetraditionen.

Hongkongs utsatta läge har fått en del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren, och den långa tiden som inte-riktigt-Kina gör sig påmind på alla möjliga vis, inte minst i stadsvimlet där stora delar av Asien finns representerat.

Uppe på berget är det lika blandat, fast av helt andra skäl. Tao Fong Shans arbete med religionsdialog har samlat människor från Norden, engelskspråkiga länder och stora delar av Kina i många år, och nu har det lutherska seminariet pastorsutbildning och andra teologiska utbildningar för studenter från en lång rad länder.

Så kommer det sig att Seng Ja står kvar vid kyrkporten när de flesta andra har skyndat iväg till biblioteket och till olika lektioner.

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger hon. Jag tillhör Kachin-folket i Myanmar. Det var en svensk missionär som kom till oss. Ola Hanson hette han.

Seng Ja och hennes man Zaw Rat har blivit skickade till Hongkong och seminariet av den kyrka som Ola Hanson grundade tillsammans med deras förfäder.

– Vi ska vara här i fyra år, berättar hon. Alltid när jag hör att det är svenskar på besök här försöker jag leta upp dem.

Ola Hanson och hans fru (ledsen att jag inte har något namn på henne — kanske kan jag återkomma om det).

Ola Hanson visar sig vara skåning och svenskamerikan – han föddes i Åhus 1864 och kom till USA som tonåring. Först hamnade han i Oakland i Nebraska, så flyttade han till St. Paul i Minnesota för att studera vid det svenska baptistseminariet där, och det år när han fyllde 26 var han klar med sina studier vid Madison Theological Seminary i Hamilton i delstaten New York.

Det var då som det stora äventyret började.

I Myanmar, också känt som Burma, hade American Baptist Missionary Union placerat sin missionär William Henry Roberts. Han arbetade i staden Bhamo och var inriktad på att nå Kachin-folket eller Jinghpaw-folket, en av de etniska grupper som befolkar landets nordligaste delstat, Kachin. Ola blev hans medarbetare. Ett par år efter Ola anlände kollegan George J. Geis, som började arbeta i delstatens huvudstad, Myitkyina.

Kachin-språket blev Ola Hansons första stora utmaning – han och hans medarbetare började skriva det med västerländska skrivtecken. De producerade en grammatik och ett kachinskt-engelskt lexikon innan de satte igång med sin huvuduppgift: att översätta Bibeln.

Efter 20 år i Myamnar flyttade Ola Hanson till Namkham i Hsenwi-distriktet och fortsatte att arbeta där. Samtidigt som han fortsatte med allt som missionärsuppdraget innebar skrev han två böcker på engelska om det han såg: The Kachins, Their Customs and Traditions kom ut i USA 1913 och finns fortfarande att köpa. Nio år senare var Missionary Pioneers among the Kachins färdig.

I inte mindre än 28 år levde Ola Hanson – och, får man förmoda, hans fru som syns på bild tillsammans med honom och finns med på ett monument i Oakland i Nebraska under namnet Mrs. Ola Hanson – tillsammans med Kachin-folket. Det var amerikanska baptister som bekostade deras arbete, men Ola måtte ha nämnt Sverige då och då eftersom Seng Ja ”minns” honom som svensk.

Och det var till svenskbygderna i Minnesota han begav sig när hans tjänstgöring var till ända.

Om ett par år ska Seng Ja och Zaw Rat fortsätta hans arbete.

***

Fotnot: Myanmar är ett namn som har införts av militärregimen. Oppositionen använder namnet Burma. Sedan jag skrev artikeln har Seng Ja disputerat (”with distinction”), och hon har också hunnit med en resa till Ola Hansons andra hemland, USA. Och här kan man läsa lite mer om Ola Hanson (på engelska).

Johanna berättar för att hjälpa andra

Det här har inget alls med garn att göra, i alla fall inte såvitt jag vet, men desto mer med medmänsklighet:

I söndags åkte jag till Göteborg för att träffa Johanna Hildebrand.

Hon har skrivit den här boken:

I den berättar hon om en relation som började med förälskelse men som gradvis förändrades. Så här skriver hon själv på bokens baksida:

Det är så mycket jag behöver lära mig.
Stapla disk, hacka lök, skära jämna tomatklyftor, städa upp efter mig, dammsuga listerna.
Tålmodigt försöker han lära mig.
Upprepar tills jag har förstått vilket som är det rätta sättet.
Suckar åt mig när jag gör fel.
Eller skrattar.

Vad är det egentligen som pågår bakom grannens dörr?
Kärlek-Rädsla 1-0 är en berättelse om rädslans och våldets farliga krafter, om förväntningar, anpassning, lögner, ensamhet och medberoende. Men det är också en berättelse om växande självinsikt, om ökad medvetenhet och om att återupptäcka sin inre kraft.
Kärlek och kunskap öppnar vägen till läkning.

Idag är intervjun med i tidningen Dagen, och jag hoppas förstås att många läser den!

Boken går att beställa i vilken bokhandel som helst, och så finns den här och i andra webbutiker.