Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Från Åhus till Burma och lite till

När jag var i Hongkong för ett par år sedan träffade jag en teologidoktorand, Seng Ja, som satte mig på ett lite udda spår. En svensk missionär i Burma för länge sedan, vem kan det ha varit?

Efter ett tag lyckades jag hitta honom — och oj vilken historia det var. Jag skrev en artikel som en redaktör tackade ja till. Sedan blev den tydligen liggande. För ett par veckor sedan publicerades den, men i ett slags omarbetad version, så nu kommer originalet här!

***

Seng Ja och Zaw Rat. Foto: Ingrid Meyrick

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger den unga kvinnan som väntar vid kyrkporten efter morgonbönen.

Att hon har kommit från Myanmar till Hongkong för att läsa teologi beror på att en svensk missionär kom till Kachin-folket för mer än 125 år sedan.

Tao Fong Shan och det lutherska seminariet är grannar på berget ovanför Sha-tin.

När den skandinaviska buddhistmissionen började bygga här för ungefär hundra år sedan fick materialet bäras upp på slingriga vägar – det mesta av kvinnor ur en etnisk grupp som var känd som just bärarkvinnornas folk.

När det teologiska seminariet byggdes på 1990-talet var transportförutsättningarna lite annorlunda, men berget hade fortfarande sin form, så mellan Tao Fong Shan och seminariet är det en trappa med över 100 steg.

Tao Fong Shans morgonbön äger rum i lotuskapellet och består av växelläsningar och sånger från Taizé. Efter den kan man gå direkt uppför trapporna till seminariets kyrka och vara med på en morgonbön som simultantolkas i hörlurar och innehåller sånger ur väckelsetraditionen.

Hongkongs utsatta läge har fått en del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren, och den långa tiden som inte-riktigt-Kina gör sig påmind på alla möjliga vis, inte minst i stadsvimlet där stora delar av Asien finns representerat.

Uppe på berget är det lika blandat, fast av helt andra skäl. Tao Fong Shans arbete med religionsdialog har samlat människor från Norden, engelskspråkiga länder och stora delar av Kina i många år, och nu har det lutherska seminariet pastorsutbildning och andra teologiska utbildningar för studenter från en lång rad länder.

Så kommer det sig att Seng Ja står kvar vid kyrkporten när de flesta andra har skyndat iväg till biblioteket och till olika lektioner.

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger hon. Jag tillhör Kachin-folket i Myanmar. Det var en svensk missionär som kom till oss. Ola Hanson hette han.

Seng Ja och hennes man Zaw Rat har blivit skickade till Hongkong och seminariet av den kyrka som Ola Hanson grundade tillsammans med deras förfäder.

– Vi ska vara här i fyra år, berättar hon. Alltid när jag hör att det är svenskar på besök här försöker jag leta upp dem.

Ola Hanson och hans fru (ledsen att jag inte har något namn på henne — kanske kan jag återkomma om det).

Ola Hanson visar sig vara skåning och svenskamerikan – han föddes i Åhus 1864 och kom till USA som tonåring. Först hamnade han i Oakland i Nebraska, så flyttade han till St. Paul i Minnesota för att studera vid det svenska baptistseminariet där, och det år när han fyllde 26 var han klar med sina studier vid Madison Theological Seminary i Hamilton i delstaten New York.

Det var då som det stora äventyret började.

I Myanmar, också känt som Burma, hade American Baptist Missionary Union placerat sin missionär William Henry Roberts. Han arbetade i staden Bhamo och var inriktad på att nå Kachin-folket eller Jinghpaw-folket, en av de etniska grupper som befolkar landets nordligaste delstat, Kachin. Ola blev hans medarbetare. Ett par år efter Ola anlände kollegan George J. Geis, som började arbeta i delstatens huvudstad, Myitkyina.

Kachin-språket blev Ola Hansons första stora utmaning – han och hans medarbetare började skriva det med västerländska skrivtecken. De producerade en grammatik och ett kachinskt-engelskt lexikon innan de satte igång med sin huvuduppgift: att översätta Bibeln.

Efter 20 år i Myamnar flyttade Ola Hanson till Namkham i Hsenwi-distriktet och fortsatte att arbeta där. Samtidigt som han fortsatte med allt som missionärsuppdraget innebar skrev han två böcker på engelska om det han såg: The Kachins, Their Customs and Traditions kom ut i USA 1913 och finns fortfarande att köpa. Nio år senare var Missionary Pioneers among the Kachins färdig.

I inte mindre än 28 år levde Ola Hanson – och, får man förmoda, hans fru som syns på bild tillsammans med honom och finns med på ett monument i Oakland i Nebraska under namnet Mrs. Ola Hanson – tillsammans med Kachin-folket. Det var amerikanska baptister som bekostade deras arbete, men Ola måtte ha nämnt Sverige då och då eftersom Seng Ja ”minns” honom som svensk.

Och det var till svenskbygderna i Minnesota han begav sig när hans tjänstgöring var till ända.

Om ett par år ska Seng Ja och Zaw Rat fortsätta hans arbete.

***

Fotnot: Myanmar är ett namn som har införts av militärregimen. Oppositionen använder namnet Burma. Sedan jag skrev artikeln har Seng Ja disputerat (”with distinction”), och hon har också hunnit med en resa till Ola Hansons andra hemland, USA. Och här kan man läsa lite mer om Ola Hanson (på engelska).

Johanna berättar för att hjälpa andra

Det här har inget alls med garn att göra, i alla fall inte såvitt jag vet, men desto mer med medmänsklighet:

I söndags åkte jag till Göteborg för att träffa Johanna Hildebrand.

Hon har skrivit den här boken:

I den berättar hon om en relation som började med förälskelse men som gradvis förändrades. Så här skriver hon själv på bokens baksida:

Det är så mycket jag behöver lära mig.
Stapla disk, hacka lök, skära jämna tomatklyftor, städa upp efter mig, dammsuga listerna.
Tålmodigt försöker han lära mig.
Upprepar tills jag har förstått vilket som är det rätta sättet.
Suckar åt mig när jag gör fel.
Eller skrattar.

Vad är det egentligen som pågår bakom grannens dörr?
Kärlek-Rädsla 1-0 är en berättelse om rädslans och våldets farliga krafter, om förväntningar, anpassning, lögner, ensamhet och medberoende. Men det är också en berättelse om växande självinsikt, om ökad medvetenhet och om att återupptäcka sin inre kraft.
Kärlek och kunskap öppnar vägen till läkning.

Idag är intervjun med i tidningen Dagen, och jag hoppas förstås att många läser den!

Boken går att beställa i vilken bokhandel som helst, och så finns den här och i andra webbutiker.

 

Heleenas hundra mössor

Hundra mössor — det är mycket.

Men Heleena Grevesmühl har bestämt sig för att det ska bli så många innan våren är slut.

Hon stickar dem i mönstrade garner och får ut sex stycken på ett 200-gramsnystan.

Här svarar hon på några frågor om sitt projekt. Tack, Heleena, och tack för inspirationen!

***

Heleena, du har gett dig själv i uppgift att sticka 100 mössor. Hur kom du på den idén?

När jag hade gjort de första tjugo så tänkte jag att det skulle vara roligt att göra 100 under det första halvåret i år.

Var stickar du helst?

Jag stickar när jag tittar på TV, när jag åker bil och nu när jag åker husbil. Tycker inte om att bara sitta och inte göra något med händerna.

När stickar du helst?

Jag stickar nog lite då och då under dygnet. Även på nätterna om jag har svårt att sova.

Är också med på ett stickcafé i min hemförsamling, och då är det ju jätteroligt att sticka tillsammans med andra.

Stickar du alltid samma modell?

Nu när jag gör de här 100 mössorna så gör jag samma modell. Enda skillnaden är att jag gör resår på en del och låter kanten rulla, endast rätstickning, på en del.

(Rätstickningen resulterar ju i slätstickning eftersom Heleena stickar runt — Annas kommentar.)

Vad gör du för att hålla energin uppe?

Vet inte om jag gör något särskilt för att hålla energin uppe. När jag tröttnar på mössorna stickar jag annat emellan. Västar, tröjor, spiralsockor och filtar. Har också virkat rutor nu till ett rekord i mormorsrutor.

Vem ska få alla mössorna? 

Mössorna och det andra jag stickar kommer nog, utom 35 stycken, att gå till Slättmissionens Hjälpande Hand.

På min gamla arbetsplats finns en grupp med kvinnor som stickar startpaket.

Vad tänker du på medan du stickar dem?

Innan jag gick i pension jobbade jag i Västerås domkyrkoförsamling som pedagog, och en av mina viktigaste uppgifter var att visa på orättvisorna i världen.

Det finns alltför många människor i världen som behöver hjälp med det mest nödvändiga för att överleva. Både i Sverige och andra länder. Försöker göra det lilla jag kan.

Hur långt har du kommit nu?

Tror att det är nummer 68 som sitter på stickorna nu.

Heleena stickar annat också — till exempel Treochenhalvtimmesvästen.

Har du börjar fundera på vad du ska göra efter 100?

Det blir väl att fortsätta sticka sådant som behövs till barn runt om i världen. Blir nog en del mössor även i fortsättningen. I höst blir det lite sockor till hemlösa.

***

Såhär stickar Heleena sina mössor:

Jag lägger upp 77 maskor med Big Verona på strumpstickor nummer 4, stickar 12 centimeter (alltså: antingen med några varv resårstickning först eller med slätstickning direkt — Annas kommentar), och sedan minskar jag så här: jag stickar 9 maskor, stickar ihop 2 maskor, upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Stickar 8 maskor och stickar ihop 2 och upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Fortsätter med 7, 6 , 5 maskor innan jag stickar ihop två och har ett varv slätstickning emellan.

När jag kommer till 5 maskor före ihopstickning fortsätter jag med 4, 3, 2 och 1 maskor innan jag tar ihop (jag stickar inte varv utan minskningar mellan dem).

Sedan stickar jag ihop 2 och 2, och då har jag 7 maskor kvar. Jag minskar till 5 och stickar några varv, och så minskar jag till 3 och maskar av. Hoppas att det går att förstå!

***

Hundra tack, Heleena! Och tack för alla bilderna! Lycka till med sista tredjedelen av utmaningen!

Fru Valborg i Eksjö vinkar och visar hållbara garner

Av Posted on Inga taggar 0

Det är ganska länge sedan nu som Carol tipsade mig om en garnbutik som heter Fru Valborg och ligger i Eksjö. Allt med den verkade vara så sympatiskt, tyckte hon — och jag höll med. Det har dragit ut på tiden, men idag passar det ju extra bra att bjuda på en intervju med Petra Mikaelsson som driver den tillsammans med sin man Robert. Eller hur?

***

Sockgarner från Fru Valborg. Foto: Petra Mikaelsson

Hej Petra! Vad är det för butik ni har, och vilka är ni som arbetar med den?

Jag och min man Robert driver tillsammans Fru Valborg som är en webbutik och sköts helt hemifrån. Vi säljer garn och tillbehör.

Hur väljer ni ert sortiment?

Jag stickar dagligen och färgar själv det mesta av det garn som säljs i butiken.

Vi erbjuder också annat garn. En del kommer från ett litet färgeri i Sydafrika, Nurturing Fibres. En annan sort är ett ekologiskt alpackagarn från Peru, Amano.

Och så säljer vi stick- och virktillbehör, mest från Hiyahiya.

Min önskan är att kunna erbjuda ett litet, väl utvalt sortiment som ska vara det där lilla extra. Kännas lite lyxigt.

Robert och Petra.

Är det mest en webbutik, eller träffar du dina kunder ibland? 

Jag vill gärna komma ut och träffa kunderna, åka på stickcaféer, till mässor, skapa samarbeten med andra hantverkare …

Jag erbjuder också kurser i olika sticktekniker, och man kan höra av sig om man vill dra ihop ett gäng till en kurs. I höst ska vi starta ett stickcafé här i Eksjö. Förhoppningsvis kommer vi iväg till Syfestivalen i Stockholm i år. Skulle ett stickgäng vilja ha ett besök kan man också höra av sig, så kommer jag med mina garnlådor. Jag vet ju att man gärna vill klämma och känna innan man köper sina garner!

Från den här gruppen i Sydafrika, Nurturing Fibres, köper Petra en del av Fru Valborgs garner. Foto: Nurturing Fibres

Hur kom det sig att ni öppnade butiken?

Jag är i grunden keramiker och har drivit ett krukmakeri tidigare. Lite senare utbildade jag mig till textillärare.

Min dröm är att kunna leva på mitt hantverk. Jag älskar material, färg, form och hantverk av alla slag.

Jag tycker allra mest om ullen som material, gärna blandad med lite silke för att få den där extra lystern.

Lite mer långsiktigt hoppas jag kunna erbjuda mer än bara garn som jag gör själv. Jag har köpt in en keramikugn och skulle gärna producera keramikknappar och andra tillbehör till butiken, sy stickväskor och tillverka annat som gör den speciell just för mig.

Nu jobbar jag på gymnasiet med nyanlända elever och slöjd samtidigt som jag arbetar med Fru Valborg. Till hösten kommer jag att gå ner i tid till 40% och arbeta med Fru Valborg resten av tiden.

Vad har ni fått för respons?

Vi har fått bra respons, och det har gått framåt ganska fort. Det gör att jag inte riktigt hinner med allt jag önskar göra … Jag tror att många idag ser stickningen som sin meditation. De är beredda att lägga det där lilla extra på sitt hantverk, vackra färger, kvaliteter och så vidare. Jag letar själv länge efter ”rätt” garn innan jag startar ett stickprojekt. Jag lägger så många timmar av min tid och energi på det, så jag vill gärna ha det som är det bästa, för mig.

Petra färgar själv det mesta av Fru Valborgs garner hemma i Eksjö. Foto: Petra Mikaelsson

Om någon frågar varför man ska handla hos er istället för att beställa garn billigt från till exempel Yarn Paradise eller någon stor webbutik eller kedja, vad tycker du att man kan svara då?

Jag lägger ner all min energi och kunskap i varje härva jag färgar, jag brinner för detta och hoppas att det syns via mina bilder och i mitt skapande. Jag vill att mina färger ska passa tillsammans och skapa en helhet, att man ska kunna blanda hej vilt bland härvorna.

Jag hoppas att det är det som gör att man väljer Fru Valborg istället för en stor kedja.

Men jag vet ju samtidigt att min arbetstid kostar och gör garnerna lite dyrare.

Hoppas dock att det är något som märks när man får sina garner i brevlådan.

Jag tar också emot specialbeställningar och hjälper till att sätta ihop olika kombinationer om man önskar hjälp med det. Jag får många sådana beställningar och frågor.

Har du någon särskild garnidé som du skulle vilja förverkliga?

Snart hoppas jag få igång en sockklubb där man kan prenumerera på garnkit.

Det är ju det här med möten och samarbete som ger en den där extra energin och skaparglädjen! Skulle gärna göra något tillsammans med en designer också — jag har försökt att skriva egna mönster, men tiden finns inte för det just nu, tyvärr.

Har massor av idéer i huvudet och tar gärna emot andras tips och idéer också!

Vad stickar du själv just nu, och till vem?

Jag stickar mestadels till mig själv eller till någon som verkligen tycker om det jag gör. Jag har fem barn, och det blir lite för mycket att sticka till vart och ett av dem …

Men egentligen är det nog processen i början jag gillar mest. Att få matcha ihop färger, leta roliga mönster och kvaliteter, känna lusten att få starta igång något. Jag är lite sämre på att avsluta! Har för många idéer i huvudet hela tiden som vill komma ut.

Jag älskar att stå vid färgargrytorna, ser hur en yta blir som jag vill och fundera på vad garnet skulle kunna bli.

Lika spännande är det att ta emot kundernas beställningar, se hur de väljer mellan färgerna och drömma om projekten som de ska sätta igång med.

***

Tack Petra! Och glad Valborg, alla!

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?

”Jag blev inspirerad att göra något eget hemma i byn”

Av Posted on Inga taggar 1

Flera gånger nu har jag hört om det stickcafé som Susanne Andersson bjuder in till i ett församlingshem nära Norrköping. Eftersom hon dessutom är en ivrig hjälpstickare bestämde jag mig för att fråga henne lite mer om det, och här kommer en intervju. Tack så mycket, Susanne!

Hej Susanne! Hur kom det sig att du startade ett stickcafé? 

Det hela började med att jag under en längre tid önskade att jag var med i en syjunta hos kompisar — det är svårt att bli inbjuden på små orter där man inte är godkänd ortsbo förrän tredje eller fjärde generationen.

Jag har varit engagerad i kyrkan som ideell medarbetare sedan 1998. Jag har sjungit i kör, jag har varit barnledare och ungdomsledare, ibland har jag varit ledare på en och annan vuxenträff och så vidare.

Hösten 2012 blev jag bjuden till de Ideellas dagar nere i Göteborg. Vi var där under några dagar och  träffade en massa trevliga och engagerade människor. Då blev jag inspirerad att göra något eget hemma i byn.

På vägen hem diskuterade vi om jag kunde bjuda in till stickcafé i församlingshemmet i Vånga. Min arbetsledare tyckte att det var en förtjusande idé, så i mars 2013 fick jag börja med några tisdagar på prov för att se om det skulle fungera.

Det blev väldigt positiva reaktioner, och jag har alltså fortsatt varje tisdag fram till nu. Ibland kan det vara lite jobbigt att det bara är jag som är ledare med allt vad det innebär — öppna, stänga, fixa med fika.

”Mina vänner ville inte vara med på bild, men deras händer ville!” skriver Susanne om den här bilden.

Vilka är det som kommer? 

Vi har varit allt från två till 14 vuxna som kommit till tisdagskvällarna. Igår [häromveckan, Annas anm] var vi tio. Det är bara kvinnor som kommer, och vi är i åldern 40 till 72 år. Vi har en gruppchatt på Facebook där vi skriver om vi kan komma eller ej. Det är inte obligatoriskt att skriva där, men alltid kul att veta om det kommer någon.

Vad är det populäraste projektet bland er? 

Vi har gjort lite halmslöjd och decoupage med instruktörshjälp, och till varje jul binder vi julkransar. I övrigt är det väl sticka, virka, sy och prata som gäller!

Hur bjuder du in?

Vi bjuder in via kyrkans blad, mun till mun och via Facebook där jag annonserar både på min egen sida och i stick- och virkgrupper.

Du stickar ju både till din familj och till hjälpprojekt -– hur kommer det sig att du har engagerat dig för hjälpprojekt? 

Jag började hjälpsticka när jag fick se gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook. Tidigare stickade och virkade jag för att stå på marknader, men jag tyckte inte att det var kul.

Först gjorde ganska många Femtimmarskoftor, hjälmmössor och tossor som jag skickade till en bekant i Norrköping, Fia Tingeling som är aktiv som hjälpstickare. Jag involverade min mamma också.

Hur brukar du berätta för andra om hjälpstickning?

Jag försökte till en början få med mig dem som är med på vårt stickis. Då fick jag ingen riktig respons, men det var en kvinna som nappade.

2015 fick jag mitt första barnbarn, lilla Neo, och ville så gärna sticka till honom. Det blev en dubbelstickad filt. Han föddes 15 veckor för tidigt, så det blev inte så mycket kläder i början.

I december 2015 brann vår gård ner, och jag kom av mig rejält i allt.

Kläderna som Susanne hann skicka före branden.

Sedan började jag lite smått igen. Stickcaféet hade jag igång hela tiden, och det var väl min räddning — men det blev inget till någon hjälporganisation, jag orkade liksom inte. Som tur var hade jag hunnit skicka iväg alla kläder som vi hade stickat och virkat före branden.

I januari i år fick jag se Facebook-gruppen Rekord Mormorsrutor. De som är med där virkar rutor som är 15×15 centimeter till filtar som sedan sätts ihop till en rekordfilt. Jag tyckte att det lät som en häftig idé, så jag frågade mina stickvänner om vi skulle vara med. Den här gången nappade alla. JÄTTEKUL! Varje tisdag virkas nu rutor för fulla muggar, så det är just nu det populäraste projektet hos oss. Det jag ser fram mot vid nästa träff är hela tiden att få se hur många rutor de gjort hemma. Själv har jag bestämt att bara virka rutor på träffen för hemma vill jag sticka …

Vad brukar du få för reaktioner när du berättar om hjälpstickning?

Reaktionerna när jag berättar har bara varit positiva, men jag har inte fått den respons jag hade hoppats på, och därför har engagemanget inte heller blivit så stort för mig. Utom nu när alla vill virka rutor — det är riktigt kul.

Jag hoppas att vi efter det här projektet kan börja på något nytt, till exempel att skicka filtar eller något enklare stickat eller virkat som intresserar mina vänner.

Susannes första exemplar av Koftan Toftanäs.

Vad stickar du just nu?

Jag har precis avslutat första Toftanäskoftan — ska fästa trådar och sy dit knappar. Det är det tråkigaste på hela arbetet.

Mina döttrar vill att jag stickar fler tröjor till deras småttingar, helst Lilla tuffing, förstås — den är en stor favorit. Så självklart gör jag det.

Susanne har stickat Lilla tuffing i olika garner för att se vilken skillnad det gör för storleken. Samma mask- och varvantal alltså!

Jag provstickar gärna mer i fortsättningen också, fast jag är nog fast i Två trådändars-modellerna och Lilla tuffing. Toftanäskoftan gillade jag också. Men jag behöver snart större beskrivningar eftersom ungarna växer — jag får väl sticka med spagettigarn och stickor 12, hihihihi!

Den här tavlan, ”Sista måltiden”, har jag virkat och skänkt till kyrkan. Den hänger nu i vårt församlingshem. Som du ser älskar jag skärtorsdagen.

Varför har du engagerat dig så mycket för olika hjälpprojekt?

Jag har nästan alltid hjälpt till på något vis. I flera år hade jag fadderbarn i Lettland. Sedan blev vi familjehem med som mest fyra barn samtidigt. Tyvärr fick två flytta efter branden, för vi kunde inte få ett tillräckligt stort hus där alla fick plats. När gården är klar räknar jag med att vi kan ta emot fler barn igen.

Jag önskar att jag hade mer tid att engagera mig i hjälpstickning och hjälpvirkning. Men de kläder som jag hann skicka iväg före branden — jag hoppas att de värmer någon liten nånstans på vår jord.

***

Tack så mycket, Susanne!

Om någon som läser det här vill vara med på Susannes stickcafé, skriv i kommentarfältet här — jag lovar att se till att var och en får en personlig inbjudan!