Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Att arbeta med händerna hjälper mot ensamhet

Det kom ett meddelande på e-posten från Ingrid som har garnaffären Maskor och stygn i Simrishamn. Och sedan kom det ett sms också. Hon hade träffat någon som jag måste intervjua!

Ja, det måste jag ju!

Annie Petersson arbetar på Studieförbundet Vuxenskolan i norra Bohuslän och Dalsland. Förr träffade jag många som hade titeln studiekonsulenter. De senaste åren har jag haft mer kontakt med några som verkar göra samma saker men som kallas verksamhetsutvecklare. Och verksamhetsutvecklare är nog en väldigt bra beskrivning av Annie!

***

Annie Petersson på besök i Simrishamn där Ingrid har garnbutiken Maskor och stygn. Foto: Ingrid Ahnelöv

Hej Annie! Vad har du för erfarenheter av textilhantverk, och positiva effekter av att handarbeta, sedan tidigare?

Jag har handarbetat sedan jag var fyra år och alltid varit helt fast. Jag stickar, virkar, broderar, syr med mera. Jag har alltid ett handarbete med mig, har stickat överallt — konferenser, möte, flyg, hemma, borta, köer. Jag har stickat 270 tröjor. Jag har alltid varit lite rastlös och haft svårt att sitta still, så detta har varit min räddning. Det är härligt att se det man stickar eller virkar växa fram.

Jag har också sett hur handarbetandet enar människor — bland annat när jag var med i projektet Världens största mormorsrutefilt för tre år sedan.

Vilka är dina egna favorittekniker eller favoritprojekt?

Jag gillar att sticka, och då stickar jag helst tröjor och koftor åt mig själv eller mina syskonbarn. Vår minsta fick  elva tröjor under sitt första år! Jag älskar tanken på större projekt, att samordna dem. Vi har stickat till ett barnhem i Swaziland och till uteliggare i Göteborg. Det är kul att dela ut garn och mönster, anordna cirklar och träffar. Vi har  haft World Wide Knit In Public Day i Lysekil i fem år, och varje år har vi haft ett tema.

Hur har ditt arbete förändrats nu under våren?

Jag jobbar på Studieförbundet Vuxenskolan i Lysekil, dels som ansvarig i Lysekil och dels med funktionsrätt. Världens bästa jobb — tidigare har jag varit ingenjör på ett raffinaderi i 28 år.

När karantänen började försvann alla mina grupper som har haft cirklar på SV, för de flesta deltagarna var över 70 år. Det blev väldigt tomt, så då fick vi tänka om.

Det första jag gjorde var att packa ihop garnpaket med mönster, handarbetstidningar, garn och lite godis till mina damer. Jag körde ut, och det blev väldigt uppskattat. De kunde inte längre gå ut och handla själva. Senare, så fort vädret tillät, hade vi träffar ute.

Varifrån kom idén med hobbypaket för människor som inte kan röra sig fritt i samhället nu?

När jag hade testa på mina damer och det fungerade så bra och blev så uppskattat tänkte jag att detta var en idé som vi måste jobba vidare med. Jag tänkte att att hobbypaketen skulle gå till människor som sitter i karantän, både äldre och de med intellektuella funktionshinder. Den dagliga verksamheten hade stängt, och de var hemma och hade tråkigt.

Vad tänkte du ut för innehåll?

Det blev fyra varianter: garn-och-mönsterpaket, bygg-fågelholk-paket, bygg-insektshotell-paket och så-frö-paket. Tanken är att mottagaren får ett paket och namn och adress på två till som får ett likadant paket var. Då kan de ha en studiecirkel ihop på distans genom att ringa eller skriva meddelanden. I paketet ingår det kursmaterial så att man kan lära sig lite mer. Daglig verksamhet hjälper oss att packa paketen.

Annie, Ann-Marie och Kicki — tre arbetskamrater som har arbetat mycket för att avhjälpa ensamheten genom att sprida hobbypaket i år. Foto: Studieförbundet Vuxenskolan

Vad fick dig att vilja satsa större och söka bidrag?

Det är kul att kunna sprida paketen till fler, och eftersom jag jobbar i hela Bohuslän och Dalsland vill jag ju att alla ska få del av det roliga. Jag har bra kontakter med daglig verksamhet på några orter, och då går den delen av jobbet så lätt. Jag hade också en idé att samarbeta med biblioteken, för de kör ju ut böcker till äldre, och då skulle de kunna hjälpa till med både leverans och tips om vilka som vill ha paket.

Hur gick du tillväga när du sökte finansiering?

Radiohjälpen utlyste stöd till projekt i coronatider. Vi hade tidigare sökt och fått pengar till att anordna spelningar utanför ålderdomshem, och det blev ungefär 30 spelningar. Så jag skrev ihop en ansökan tillsammans med min kollega Ann-Marie Myllykangas. Vi fick inte anslaget då — vi fick veta att de la den i ”väntande”. Men idén hade vi ju, och vi hade börjat planera. Parallellt hade en annan kollega sökt pengar till projektet ”Äldre tillsammans” hos Socialstyrelsen. Där fick vi en extra tilldelning, och då bestämde vi oss för att använda de pengarna till hobbypaketen.

Så i höst kommer jag att arbeta med detta. Vi kommer att göra ungefär 600 paket, och vi kommer att ha kvar samma idé som från början.

Första omgången hobbypaket packades i våras och innehöll förutom garn, handarbetstidning och påskgodis antikvariatsböcker. Foto: Studieförbundet Vuxenskolan

Jag har hört att du fick otroligt mycket mer än vad du sökte — vad innebär det för projektet?

Vi sökte ungefär 100 000 och fick 417 000. Det är helt underbart — vi kan göra paketen, genomföra ”Äldre tillsammans” i två kommuner och lägga till lite annat. Jag skulle vilja ordna digitala föreläsningar på teman som handarbete, fåglar, insekter och trädgård.

Paketen kommer bara att gå till äldre nu, men skulle Radiohjälpen plocka upp ansökan igen och ge oss ett anslag så kommer vi att använda de pengarna till hobbypaket för vuxna med intellektuella funktionshinder.

Vad har du fått för reaktioner på projektet hittills?

Det har varit väldigt positivt. Det är ju så härligt att få ett paket hem med något man kan pyssla med. Alla som får ett paket får ju också några att prata med i studiecirkeln — det ska vara minst nio timmar, men inget hindrar att de fortsätter. Det kan ju blir så bra att man får nya vänner.

Och inte bara det: fåglarna blir glada för holkarna och insekterna för hotellen, och det man stickar kan man välja att behålla eller så ger man det till något av våra välgörenhetsprojekt. Jag har en lång lista på mottagarorganisationer som jag samarbetar med. De paket som vi har delat ut hittills innehåller garn till sjalar till utsatta kvinnor, mössor och sockor till uteliggare eller handledsvärmare och ponchos till ett barnhemm i Swaziland.

Vad kommer att hända nu när du kommer tillbaka efter semestern?

Jag börjar igen på måndag, och då måste jag rivstarta. Jag har köpt lite böcker som jag har läst under semestern. Jag kommer att skriva lite egna mönster också, och vi har spelat in instruktionsfilmer till några av stickprojekten.

Sedan får jag börja handla, och jag kommer att använda våra lokala garnaffärer, bokhandlare och trävaruaffärer. Och så får jag efterlysa människor som vill vara med. Vi kommer att skicka ut paket i hela Bohuslän och Dalsland. Jag har tänkt att vi går ut i tidningen eller på radion och efterlyser.

Vad hoppas du att hösten ska innehålla?

Jag hoppas att vårt projekt ger många som sitter isolerade en stunds glädje, en lång stunds glädje. Det kommer att bli mycket jobb, men det kommer att vara värt det. Vi är tre kolleger i funktionsrättsgruppen, och vi får hjälpas åt. Förutom Ann-Marie är det Kicki Ståhl. Ingen av dem kan sticka!

Tidig frukost — kaffe och smörgåsar till utesovare i storstaden

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en intervju som jag gjorde förra året för tidskriften som jag är redaktör för, Uppdrag Mission. Den passar här på Ett varv till också, tycker jag. Och Grate Patrol fanns redan när jag kom till Washington, DC för tjugo år sedan och fortsätter sitt arbete nu i vinter också.

Tina och medarbetare på väg ut med frukost. Foto: Janet Wamsley

Varje lördag och söndag vid kvart i sex svänger två bilar ut på frukostrunda i USA:s huvudstad. Alla som kommer till St. Paul’s K Street uppmanas att hjälpa till.

På K Street, några hundra meter från Watergate-komplexet, ligger St. Paul’s Episcopal Parish, oftast kallad St. Paul’s K Street.

Den som öppnar dörren och går in i entréhallen möts av ett långt bord fullt med korgar och lådor.


”Gudstjänst och mission är församlingens hjärta”, står det på en skylt ovanför (fast ordet ”hjärta” är ersatt med ett stort hjärta klippt i rosa papper). ”Du kan vara med! Ta en minut på väg till kyrkkaffet och fyll en Grate Patrol-påse. Tack för hjälpen!”

Längst ut på bordsändarna sitter skyltar med hur man gör: först spritar man händerna, och sedan tar man en brun papperspåse och lägger man i tre sockerpåsar, en förpackning mjölkpulver, en förpackning salt, en servett, en pinne att röra om med och en lapp.

De stora korgarna har varsin markering: såhär hög måste påsstapeln vara för att påsarna ska räcka till en morgon.

Tina i soluppgången. Foto: Faith in Action DC

Sover på galler

– Det var inte min idé att sätta upp bordet där, men jag är så glad för det! säger Tina Mallett. Grate Patrol behöver bli synlig för alla församlingsmedlemmarna, och det är en stor hjälp med alla påsar som blir påbörjade på det här viset.

Hon var med och byggde upp Grate Patrol på 1980-talet, när en man som var med i församlingen hade börjat ta med frukostsmörgåsar åt människor som låg och sov utanför kontorsbyggnaden där han arbetade. Själv har Tina arbetat som föreståndare i butiken på Hirshhorn, ett konstmuseum vid The Mall.

– Det finns ventilationsgaller vid många av byggnaderna runt The Mall, och luften som kommer inifrån byggnaderna är lite varmare än uteluften, så många människor sover på gallren, berättar Tina. Det är säkert inte bra att andas den luften. Det finns flera bra organisationer som arbetar med hemlösa här i DC, men på lördagsmorgonen och söndagsmorgonen har alla stängt. Det är då vi åker ut med frukost.

Olika anledningar

Människor i USA:s huvudstad kan vara eller bli hemlösa av många anledningar. Det finns de som har kommit med drömmen att kontakta en politiker eller till och med presidenten och blivit kvar, det finns många som är hemlösa på grund av att den psykiatriska vård som de behöver inte fungerar eller bara erbjuds som dagvård, det finns de som plötsligt måste sova i sin bil och sedan kanske direkt på gatan när en anställning tar slut och ett lägenhetskontrakt upphör. Många, men inte alla, har problem med alkohol eller droger. De flesta är män.

– Vi ser till att åka ut och träffa dem innan de har hunnit lämna sina sovplatser, säger Tina, och vi pratar med alla – jag skulle aldrig lämna frukostpåse och kaffe utanför ett tält, till exempel. De flesta blir så glada, och det händer ofta att någon vill sjunga en sång för oss eller vittna om sin tro. Om jag hade sovit på det viset skulle jag inte vara så tacksam, det vet jag.

Två dubbelsmörgåsar

Ett par hundra påsar förbereds inför varje helg. En eller ett par personer kokar ägg (”det är en hel vetenskap hur man gör”, säger Tina), frukt läggs också i, en grupp brer två sorters dubbelsmörgåsar med jordnötssmör respektive tonfisk eller en ostfyllning, och kaffet hälls upp i stora termosar som ställs längst bak i de två bilarna.

– De som arbetar under veckorna är oftast samma, men vi som kör ut är på ett rullande schema, berättar Tina. Nu har vi ett system som faktiskt fungerar oavsett vilka sorters bilar som dyker upp. Vi tar ut påsar och fyller kaffemuggar åt några i taget.

Kvart i sex ger de sig av, och sedan håller de kontakten så att alla platser som de brukar stanna på säkert får besök även om någon skulle vilja prata lite längre med dem.

På lappen i påsen står en hälsning, ett bibelord och församlingens adress.

– De vet var vi finns, och det händer att en del av dem kommer och är med i våra gudstjänster, säger Tina.

Sedan berättar hon om statyn som sitter ovanför påspackningsbordet.

– Det är en organisation som har skickat ut sådana till många församlingar här – en hemlös man på en bänk, och fötterna som sticker ut under filten är Jesu sårmärkta fötter. Jag tycker att den passar här.

DN-annonsen och handlederna i Hongkong

Av Posted on Inga taggar 0

Den här annonsen måste vara något av det underligaste jag har sett i en svensk dagstidning.

En kanske irrelevant fråga dök upp nästan genast när jag läste texten: vem är översättaren som tackade ja till det här bisarra uppdraget?

Det lilla hoppfulla är att så många har protesterat mot den.

Läs den och jämför med Hongkongdemonstranternas hälsning till världen.

Min vän i Hongkong berättar lite grann i meddelanden då och då.

För ett par veckor sedan:

Nu har regeringen backat från förslaget om utlämningslagen, men det är för sent. Under de här två månaderna har nio personer dött, och polisen har gett sig på demonstranterna på ett extremt sätt och använt mycket våld. Regeringen vägrar att svara på de fyra andra vädjandena.

När jag frågade om relationerna mellan politiker i Hongkong och fastlandspolitiker fick jag det här svaret:

Carrie Lam som är chefsminister här (Annas kommentar: jag använder Sveriges Radios översättning av titeln Chief Executive) väljer att lyda och tillfredsställa den kinesiska regeringen, och Hongkongs invånare känner sig bedragna av henne. Det pågår ett handelskrig mellan Kina och USA, och den kinesiska regeringen har tagit massor av pengar från Hongkong.

Vi misstänker att fastlandspoliser har skickats hit och beordrats att låtsas tillhöra Hongkongpolisen. De har vridit om händer och fötter på många demonstranter. Många av demonstranterna har frakturer i handleder och fotleder nu. Det är tortyr. Det är så förfärligt, för i vanliga fall är poliserna i Hongkong mycket artiga.

Vi har upptäckt att det inträffar ungefär sju självmord varje dag, och vi tror inte att alla är autentiska självmord. Vi misstänker att det är något annat som har hänt.

Jag skulle tro att demonstranters familjer också har blivit tillfångatagna, för poliser dödade människor vid MTR Station, och sedan försökte de radera materialet från övervakningskamerorna, så nu har många demonstrerat för att de filmerna ska visas.

När jag berättade om reaktionerna på annonsen här skrev min vän:

Ja, vi är så upprörda över det som den kinesiska regeringen påstår. Tack för att ni stöttar oss! Och fortsätt be för Hongkong. Vi misstänker att över 100 personer har dött i vad som påstås vara självmord nu. Nästa måltavla blir kyrkorna. Den kinesiska regeringen gillar att skicka ut fake news …

Vi har kommit överens om att jag inte ska publicera min väns namn eller något annat som gör att det går att lista ut vem det är, men jag vill tacka dig för att du har berättat! Och tack alla ni som läser — jag vet att det betyder mycket för min vän att veta att människor i andra delar av världen bryr sig om Hongkongborna och deras rättigheter och trygghet!

Amnesty International har skrivit om de senaste veckornas händelser här, här och här. Svenska Amnesty skriver om lagförslaget som drogs tillbaka här.

Det verkar som om man fortfarande kan delta i svenska Amnestys brevkampanj här.

Alldeles unikt återbrukat

En av mina kusiner arbetar i en daglig verksamhet som säljer sina alster i en butik som heter Butik Torsten i Malmö. Därför ser jag ofta förvandlade möbler på Facebook. När det dök upp lite liknande bilder från en butik i Täby frågade jag verksamhetsledaren där, Thintin, om jag kunde få göra en intervju. Hon sa ja!

Re:Unik-butiken i Täby.

Hej Thintin! Du arbetar med Re:Unik, en butik i Täby. Vad är det som är unikt med butiken?

Vi ser det som att vi ger möbler och saker en ny chans att bli unika. En möbel ska slängas i sin ursprungliga form, men vi försöker se på den med nya ögon: Vad kan du bli nu? Vad kan vi göra för att du ska bli säljbar igen?

Vi skapar nya saker av gamla saker som egentligen ska slängas: sladdar blir kontaktblommor, möbler lagas och målas om, målarburkar blir blomkrukor. Vi virkar trasmattor, disktrasor, sminkpads och fruktpåsar av garn och tyg som människor skänkt till oss.

Vi har en butik fylld av remake, hantverk och second hand. Våra produkter finns där, men också våra samarbetspartners produkter. Vi samarbetar med andra företag som fokuserar på hållbarhet, socialt företagande och arbetsintegrering. Idag har vi produkter från Ting by Ling, Origo, Buyandsee, Sigtuna Hantverkshus och KOS.

När jag fick den här frågan frågade jag en av mina kolleger vad som är unikt, och såhär svarade hon:

”Det är kombon! Att vi har arbetsträning, second hand, remake, olika samarbetspartners produkter, kreativ verkstad/snickeri, textilateljé. En unik och kreativ arbetsplats/arbetsträningsplats/butik!”

Ting by Ling:s väskor på väggen tillsammans med en Re:Unik-kasse — och saker förvandlade i Sverige på bänken framför.

Vilka är ni som tillverkar det som säljs i butiken?

Vi är ett arbetsintegrerande socialt företag som har arbetsträning som huvudfokus. Anställda och deltagare skapar tillsammans våra produkter. Vi har snickeri, målarateljé och textilateljé vägg i vägg med butiken, och där skapar vi våra produkter och lagar möbler och kläder åt våra kunder.

Vem står bakom butiken, och vart går intäkterna?

Vi är en ekonomisk förening, tillika arbetsintegrerande socialt företag, som använder vår vinst till att anställda deltagare som har arbetstränat hos oss. Idag har fyra av sex anställda arbetstränat hos oss innan de blev anställda.

TingbyLing importerar återbruk från Filippinerna, där väskor och kassar tillverkas av kasserade förpackningar.

Varifrån kommer de material ni arbetar med?

Vi får dem av privatpersoner och ibland av företag. Till exempel finns det en second hand-butik som kommer till oss med möbler som av olika orsaker inte säljs.

Hur bestämmer ni vad de ska förvandlas till?

Anställda och deltagare brukar tillsammans komma fram till vilka huvudprodukter vi ska ha, men sedan får alla också konstnärlig frihet att skapa egna produkter.

Vilka är de mest unika varor ni har till försäljning just nu?

Våra kontaktblommor!

Vad av det ni säljer är mest populärt bland era kunder?

Våra trasmattor, våra disktrasor och vår second hand.

Buyandsee importerar väskor och smycken av återbrukade material från Östafrika.

Byter ni idéer med andra liknande butiker och verkstäder på något vis, eller var hittar ni mest inspiration för ert arbete?

Hittills har det aldrig varit idétorka här, utan vi får snarare parkera idéer varje dag för att vi inte hinner.  Ibland använder vi sociala medier, till exempel Pinterest, för att söka upp inspiration och tips. Vi har ett stort nätverk med andra företag där vi stöttar varandra när det gäller andra frågor som hör till att driva ett arbetsintegrerande socialt företag/socialt företag.

Den som letar efter något att läsa kan hämta gratisböcker på Re:Unik — vad som finns beror på vad som har blivit inlämnat till butiken.

Har du någon återbruksidé som du inte har förverkligat än?

Jag funderar mycket på vad vi kan skapa av böcker. Vi har, som många andra, en hel del böcker på lager. Eftersom det finns fler böcker än läsare så behöver vi tänka: vad kan böckerna bli istället?

Händer det något särskilt i samband med att höstterminen börjar?

För oss förändrades allt den 1 augusti. Jag gjorde ett inlägg på min privata Facebook, och nu är det delat 2000 gånger. Jag är så tacksam över allas hjälp! Nu säljer vi och har fått ett nytt hopp om framtiden.

Vad har ni för planer för resten av året?

Vi tänker marknadsföra oss mer så fler hittar till oss, utveckla nya produkter och ha roligt.  

Om man bor långt från Täby, hur kan man ta del av Re:Unik-inspirationen och stötta er i ert arbete då?

Då kan man hitta oss på Instagram, Facebook och Blocket.

***

Tack Thintin! Lycka till med försäljningen och skapandet i höst, och hoppas att ni får inspirera många!

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Handfärgade garner gör Petra och hennes kunder lyckliga

Förra året blev jag bjuden till ett stickcafé på biblioteket i Eslöv — Kreativiteket kallades det. Där träffade jag Petra som visade otroligt vackra garner under namnet Garnlycka. Nu har det äntligen blivit av att intervjua henne!

Petra och Garnlycka-garner. Foto: Garnlycka

Hej Garnlycka!

Vem är du som använder detta vackra namn?

Jag heter Petra Roos. Namnet Garnlycka beskriver känslan när man håller en ny härva och bara vill börja nysta upp den! Eller när man just färgat och ser hur resultatet faktiskt blev.

Hur kom det sig att du blev egen företagare i garnvärlden?

Jag älskar färger och började färga så smått till mig själv. Det var så kul att jag kände att jag ville fortsätta och göra ännu mer. När jag sedan märkte att mitt garn gillades av andra fanns det ingen återvändo!

Vad använder du helst för material?

Jag tycker om ull, och speciellt den obehandlade, mjuka merinon. Jag färgar sockgarn, merino, Bluefaced Leicester och silkeblandningar.

Ett urval av Petras garner vid en viss tidpunkt — för hon håller inget fast sortiment och hittar hela tiden på nya toner och kombinationer. Foto: Garnlycka

Vad använder du för färger?

Jag använder syrafärger, och jag både varmfärgar och kallfärgar. Jag försöker tänka miljömedvetet när jag väljer vilka färger jag använder. Vattnet jag använder när jag färgar använder jag flera gånger, och när jag tvättar härvorna går sköljvattnet tillbaka ner i färggrytan för att spara så mycket vatten som möjligt.

Du färgar små mängder och till och med på beställning – hur kommer det sig? (Gör inte efterfrågan ibland att du blir inspirerad att expandera?)

Jag färgar i min tvättstuga, så det går inte att färga några större mängder garn åt gången. Dessutom skulle jag inte tycka att det var kul att färga 200 likadana härvor. Som kund får man känna att man blir näst intill ensam om just den färgkombinationen.  Och då får man känna sig lite speciell. Självklart kan jag färga liknande kombinationer igen, men de blir aldrig exakt likadana som den första.

Jag kan absolut färga större mängder på beställning. Att få ett uppdrag av en kund att färga något specifikt, som till exempel en speciell blomma,  är en kul utmaning! Jag brukar säga att jag känner mig som professor Balthazar som var en tecknad serie som jag älskade när jag var liten.

Inspirerat av björk. Foto: Garnlycka

Vad brukar det bli av dina garner? (Jag gissar att du får se en och annan bild?)

I första hand är det sjalar och sockor som mina kunder stickar eller virkar. Men även tröjor, koftor och babyplagg. En del stickar vantar och mössor.

Vad passar de bäst till, tycker du?

De passar till allt! Sjalar, tröjor, koftor och  sockor. De flesta av mina garner fungerar till stickstorlek 2–4, så det är kanske det som blir begränsningen.

Inspirerat av naturen: Putte i blåbärsskogen. Foto: Garnlycka

Vad inspirerar dig mest?

Jag hittar inspiration överallt! I naturen: blommor och insekter, träden och årstidernas skiftningar. Men även frukt, grönsaker och godis är kul inspiration, och boktitlar, filmer och så vidare.  Via Instagram har jag också färgat garn efter mina följares vackraste ord och så har jag gjort låtlistor på Spotify, både med min favoritmusik och med mina följares favoritlåtar. Jag lyssnade på låtarna många gånger, och då fick jag en färgidé som passade låten som jag sedan färgade. Det var väldigt kul!

Varifrån kommer alla fina namn?

Som sagt: där jag hittar inspirationen. Men en färg kan också motsvara en känsla, som lycklig, fnittrig eller harmoni.

Vad är din favorit bland färgkombinationerna just nu?

Just nu är det starka färger i ”våriga” färger. Orange, grön, cerise, turkos, gul. Men även de dämpade färgerna som askrosa, grågrön och gråblå. Sedan faller jag gärna åt de blå eller gröna tonerna när jag färgar. Men nu kommer gult och orange som en härlig färgklick. Det händer något när man tar på sig gult. Man blir glad! Lila är en färg som alltid säljer bra, och marinblått och svart … Så någon speciell favorit har jag just inte — jag älskar färg helt enkelt!

Greeny. Foto: Garnlycka

I vilka sammanhang säljer du dina garner?

Jag har en webbutik, och mina garner finns också till försäljning i Hemslöjdsbutiken i Landskrona. Dessutom är jag medlem i Garderoben på Lilla Torg i Malmö, och där jobbar jag ett par dagar varje månad också.

Sedan deltar jag på mässor, till exempel Hantverksmässan i Båstad och Hantverksmässan i Stångby. Men också på den lilla mässan som jag själv arrangerar tillsammans med Slottcafé Borgstugan i Trollenäs: Kvällsmarknad i slottsparken.

Vad tror du att din småskalighet kan betyda för de människor som stickar och som går i plagg stickade av dina garner?

De får känna sig lite speciella eftersom jag färgar i liten skala. Dessutom kan de få en personlig service då jag färgar på beställning och efter önskemål. Till exempel färgade jag garn efter en brudbukett som kundens mamma hade när hon gifte sig. Det skulle bli en sjal till bröllopsdagen. Då kände jag mig hedrad. Eller när något barn önskar en särskild färgkombination. Då är de med i processen för plagget.

Vintergäck, den härva som jag fick som tackpresent efter föredraget på Kreativiteket i Eslöv.

Vad hoppas du på för Garnlyckas del framöver?

Jag vill fortsätta färga, och så vill jag göra lite fler egna designs som jag kan sälja som garn- och mönsterpaket. Jag tittar just nu på lite nya kvaliteter som jag ska ta in på prov, så får vi se hur det blir!

Vad stickar du själv nu i vår?

Jag älskar Stephen Wests design. Han kombinerar färger helt galet, och hans mönster är så kul att sticka efter! Jag har ju alltid flera projekt igång men just nu stickar jag en ”Daybreak” av Stephen West och så klurar jag på ett hemligt projekt. Så har jag ett par sockar, en tröja och en virkad sjal med keltiska kärleksknutar på gång vid sidan av … och säkert något mer som fallit i glömska!

***

Tack Petra! Det är så spännande att få höra om ett riktigt hantverksarbete och om hur det kreativa kan få så stor plats. Hoppas att din inspiration fortsätter att komma från många olika håll — trots att det snöar just idag!