Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Mia stickar i många färger

Bered er på en färgexplosion idag!

Min väninna Mia som har stickat tillsammans med mig på tåg och kanske bussar och i soffor och på gräsmattor började med flerfärgsstickning för ett tag sedan och har skapat hur mycket som helst under sommaren och hösten i år. Själv har jag stickat med mer än en färg på samma varv en (EN) gång för kanske tio år sedan, så jag frågade om jag kunde få ställa några frågor. Här kommer de tillsammans med Mias svar!

Mia i egenkomponerad tröja med bibård. Vi har varit på ett bröllop med bitema tillsammans, så jag vet minst två personer som drömmer om att få sådana här tröjor nu.

Hej Mia! Du har visat en massa fantastiska plagg i många färger i år – när började du med flerfärgsstickning?
Jag började med flerfärgsstickning för ungefär två år sedan. Jag är så oerhört förtjust i isländska tröjor så det var nog det som motiverade mig!

Vad var ditt första projekt?
Mitt första projekt var en isländsk tröja som heter Afmaeli. Den fanns som en ”knitalong” och det är ju ett fantastiskt sätt att lära sig nya tekniker och få hjälp om man tycker att det kan vara lite klurigt att läsa mönster ibland — som jag tycker att det kan vara.

Hur tog du reda på hur du skulle göra?
För att förstå mig på det här med flerfärgsstickning tog jag hjälp av olika instruktionsvideor på Youtube. Ibland behöver jag verkligen se framför mig hur man ska göra för att förstå ordentligt, så jag är oerhört tacksam för alla instruktionsvideor som finns där.

Egenkomponerad hönsestrikktröja.

Allt du gör är kanske inte hönsestrikk, men mycket är inspirerat av den stilen och metoden. Vad är det som du har fastnat för i den?
Jag tycker helt enkelt att hönsestrikk ofta är så vackert! Jag är inte så mycket för ”modernt och stilrent” utan gillar det som sticker ut lite och liksom ”skär sig skönt”. Dock ska jag vara ärlig med att jag inte matchar precis hursomhelst – jag vill gärna att det ska finnas någon slags helhetsharmoni i slutresultatet. Det är härligt med färg, och jag tänker mig att det kan pigga upp både mig och andra i vår ibland gråa vardag. Dessutom gillar jag tanken att göra något kreativt av de små restgarnsstumpar man har liggande istället för att slänga dem.

Vilka garner tycker du passar bäst till den här sortens stickning?
Jag tycker att ullgarner passar bäst till den här typen av stickning, eller det är i alla fall det jag har använt mest. Det senaste året har jag stickat ganska mycket i tunna ullgarner så att jag ska kunna ha tröjorna i olika sammanhang utan att de känns för bylsiga.

Resultatet av restgarnskassegenomgången.

Nu i höst har du stickat massor av barnplagg och mössor och annat smått i restgarner. Hur kom det sig, och hur har det utvecklat ditt stickande?
Någon gång i våras tog jag fram flera tygkassar fulla med garn som hade stått i ett hörn därhemma ganska länge. Det var flera garner som jag hade köpt i början av min ”stickkarriär” och som jag inte var så förtjust i längre.

Jag övervägde att lämna in alltihop på second hand eller helt enkelt bara slänga det – men eftersom jag har så oerhört svårt för det sistnämnda och tycker om att utmana mig själv så bestämde jag mig för att sticka upp det. Jag hällde ut alla garner på golvet och började matcha ihop dem efter färg och ungefärlig grovlek. Så började jag tänka ut vad jag kunde göra med de olika högarna, och sedan satte jag igång.

Mest blev det barnkläder, eftersom jag har flera vänner med små barn, och jag tänkte också att en del kanske kan komma till glädje för barn eller familjer i nöd — men det blev dessutom till en hög med julklappar till vuxna vänner och en hönsestrikk-kofta till min väns födelsedag.

Under denna tid har jag passat på att testa nya mönster och tekniker, och det har varit väldigt utvecklande. Jag har också stickat mönsterstickning med figurer och färger som jag har blivit oerhört förtjust i men som jag aldrig skulle ha kommit på idén att sticka om jag inte hade tvingat mig att vara kreativ med det jag hade. Då och då har det varit lite nervpirrande eftersom jag i vissa projekt inte har vetat om garnet kommer att räcka förrän jag är på sista varvet, men det är ju också en del av tjusningen!

Två av restgarnskofoftorna i barnstorlek.

Vad är ditt bästa tips till en som inte har vågat prova att sticka med flera färger än?
Gör det! Det är inte alls så svårt som man tror, men som med så mycket annat behöver man göra det några gånger innan det liksom sätter sig i muskelminnet. Det som kan vara lite svårt i början är hur mycket man ska spänna garnet på baksidan när det liksom löper med och inte stickas med, men det får man en känsla för ganska snabbt.

Finns det något som du vill utfärda en liten varning för?
När man stickar mönsterstickning kan det bli så att man stickar lite lösare än vanligt, så många av mina första plagg blev ganska stora. Ett tips är alltså att gå ner en storlek just över det partiet man stickar mönsterstickningen.

Bitröjan i repris.

Och har du något tips till en som vill börja komponera mönsterelement själv, som du på din bitröja till exempel?
Jag samlar mycket inspiration från bland annat Pinterest när jag skapar ett ”eget” mönster genom att lägga in olika figurer och bårder. Nästa steg är väl att rita figurerna själv, men där är jag inte än!

Ett annat tips när man ska själv ska hitta på färgkombinationer till det man ska sticka är att välja färger som har en mycket tydlig kontrast till varandra (ofta större kontrast än man tror!) – är kontrasten för svag så är det lätt att färgerna liksom försvinner in i varandra och slutresultatet kan bli lite grumligt.

Liten tröja.

Vad har stickningen betytt för dig i år?
Stickningen har betytt mycket för mig i år när jag många gånger ofrivilligt fått stanna hemma och varit tvungen att ställa in saker. Det har också varit så roligt att få sticka så mycket till nära och kära. Att få ge bort något med färger och figurer som passar just den personen, som just hen kan känna sig hemma i. Ibland är det först när jag är färdig som jag ser vem plagget är till – det är alltid  en rolig aha-upplevelse!

Det har också varit väldigt tillfredsställande att göra något fint av allt som liksom bara stod och skräpade förut och att veta att det nu i vinter istället kommer att värma både små och stora.

Vad stickar du just nu?
Just nu stickar jag på en liten babykofta som jag faktiskt fått beställning på! Fortfarande restgarn …

***

Tack kära Mia för att du berättar och för allt vackert du visar! Jag tror att du inspirerar många!

Mias Instagramkonto är miamariasmultron — ett tips!

Arjeplogsvanten och andra favoriter

Tomas Åberg, som bor i Hakkas och arbetar i Gällivare och Malmberget och som jag inte träffar särskilt ofta men vars vantbilder jag beundrar på Facebook ganska ofta, berättade om sin stickning och om den fantastiska norrbottniska vanttraditionen här på bloggen för snart två år sedan. Men det har hänt mycket sedan dess, så jag kunde inte låta bli att be om en ny intervju. Tack för allt som du berättar, Tomas, och för allt vackert du visar!

Tomas Åberg.

Tomas, hur många par vantar har du stickat nu?
Många! Det är lätt att tappa räkningen. Men det kan aldrig bli för många vantar.

Hur kom det sig att du började?
Tror att jag lärde mig sticka som sjuåring, uppmuntrad av en stickande omgivning — mamma, farmor, faster. Vantar är ett ”lagom” projekt. Jag har gått kurser för Erika Nordvall Falck som är etnolog och mästerstickare från Jokkmokk. Erika satte mig på spåret med lokala vantar här från Norrbotten.

Skájjde-vantar stickade av Tomas.

Var hittar du inspirationen?
Mycket av inspirationen kommer från gamla vantar, från gamla foton, digitalt museum. Ber ofta att få fota folks vantar om jag ser något intressant mönster eller någon teknisk lösning. Många av vantmönstren från norr ”går att räkna ut” om man tittar på mönsterrapporter och räknar ut antal maskor. Sedan handlar det om att prova, prova, prova.

Arjeplogsvante. Lägg märke till de mycket tunna stickorna!

Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Det enkla är oftast det vackra. Älskar Skaite-vantarna med sina små rutor. Älskar Arjeplogsvantarna med sina bårder och blommor. Variationsrikedomen.

I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Det är svårt att välja. Tycker om att sticka ensam och i tystnad. Tänker att det är som öknens fäder och eremiter som flätade korgar och tvinnade rep: ett hantverk med upprepning som höll vakenheten och ändå gav utrymme för bönen. Jag tycker mycket om att sticka med andra. Att inspireras och inspirera. Att ta tillvara den gemensamma erfarenheten.

Lite mindre traditionella: halvvantar i isländskt ullgarn.

Vilka är dina favoritgarner?
Ull, alltid ull. Ett tunt, sextrådigt kamgarn, Siessá – oöverträffat i lyster, värme. Eller tretrådigt eller fyrtrådigt ullgarn. Mycket handlar om kombinationen garn och nålar. Traditionellt stickas vantarna här uppe i norr med betydligt tunnare stickor än rekommenderat, 2 eller 2,25 istället för 3,5 eller 4. Det ger täta, stadiga vantar.

Vantutställning.

Du visar vantar på sociala medier ibland och får mycket respons – vad betyder det för dig?
Delandet handlar för mig mycket om att väcka intresse för särskilda vantar eller en särskild tradition. Responsen är viktig och inspirerande.

Har du några formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på gamla modeller?
Det handlar om det senare, men egentligen handlar det mer om att förmedla en tradition mer än att kopiera. Något av den som stickar kommer alltid med i vanten. En annan bård, en ny kombination av givna mönster. Mönster handlar för mig om möten – människor har mötts, berörts och sett, tagit upp en bård, men på något sätt gjort den till sin egen.

Arjeplogsvanten igen.

Varför är det viktigt att bevara den norrbottniska vantstickningstraditionen?
Det finns en genialitet i de gamla mönstren och teknikerna. De är formsäkra och funktionella med lyhördhet för material, estetik och bruk. Man gav liksom aldrig avkall på det ena eller andra – allt från nystandet av garnet till den färdiga vanten.

Vilka vantar passar dig själv bäst?
Har en uppsättning på 4–5 par vantar som jag använder. Ett par att använda i snöskottning och ett annat när man går till kyrkan. Är väldigt förtjust i arjeplogsvantarna.

Vad blir det av de färdiga vantarna som du själv inte använder?
Det finns alltid kalla händer, som någon sa. En del vantar är beställningar, andra är presenter, julklappar. Jag fotograferar alla vantar och sparar bilderna tillsammans med anteckningar: vem som fick dem, vilket garn, vilka nålar, antal maskor, speciella lösningar …

***

Tack Tomas!

Den som är beredd att betala kan läsa en fantastisk vantintervju med Erika Nordvall Falk i Hemslöjden.

Men prova också att beställa hennes bok Marknadsvantar Mässofáhtsa i närmaste bokhandel eller på biblioteket! Den finns i tre utgåvor, alla tvåspråkiga: meänkieli och engelska, svenska och lulesamiska samt svenska och sydsamiska. Den finns också hos till exempel Stoorstålka.

Maria färgar garn med lupiner

Maria i Vidsel (och hennes familj) lärde jag känna lite grann för tjugo år sedan när jag blev ivägskickad till Piteå och Norrfjärden för att göra ett reportage om hennes man Börje. För några år sedan upptäckte vi att vi var stickvänner också. När jag såg att Maria hade färgat garn med lupiner bad jag om en intervju. Här kommer den! Alla bilderna är hennes.

***

Hej Maria! Du har färgat garn med lupiner – hur kom du på den idén?
Jag växtfärgade med min mamma och min faster på 1980-talet. Sedan dess har den gamla vedeldade vattenvärmaren stått i sommarstugan hos mina föräldrar, och ingen har använt den.  Men i somras kände jag att det skulle vara kul att prova igen. Egentligen hade jag tänkt färga några härvor med björklöv bara för att det är så enkelt, men när jag kom till stugan blommade lupinerna så rikligt, och min syster sa: Ska vi inte prova? Och så gjorde vi det! Det var en mycket glad överraskning att det blev så vackert grönt.

Vad tycker du om lupiner annars?
Jag tycker att lupiner är vackra! Men det känns inte bra att de sprider sig okontrollerat och tar över växtplatser för andra växter. När jag var barn såg vi aldrig lupiner längs vägarna här uppe i Norr- och Västerbotten, men nu finns de överallt och det känns fel. De lupiner jag färgade av håller vi sträng koll på, och vi plockar av frökapslarna innan de hunnit bli färdiga så att de inte ska sprida sig mer.

Vad använde du för garn?
Jag använde Kampes 2-trådiga ullgarn i tre olika nyanser.

Och metod?
Jag betade garnet med alun. Sedan plockade vi en massa lupiner, både blommor och blad, och hällde vatten över så att det täckte. Vi varken vägde eller mätte, det var ju ett försök!
Så kokade vi alltihop i ungefär en timme, silade bort växterna och la i garnet när färgbadet hade nått lagom temperatur. Sedan värmde vi till ungefär 80 grader och höll det så i en timme till. Så fick garnet svalna i färgbadet, och nästa dag sköljde, tvättade och torkade vi.

Hade du tänkt ut i förväg vad du skulle sticka av det färgade garnet?
Jag visste att jag ville ha en yllekofta, men jag hade inte bestämt hur den skulle se ut. Eftersom det ju var ett försök hade jag inte många härvor av varje färg, så jag beslöt mig för en grå grundfärg och ok och mönster av det växtfärgade.

Uppstod det någon komplikation på vägen?
Nej, faktiskt inte!

Garnet före färgning.

Hur mycket tid la du på färgningen?
Några timmars aktivt arbete, resten var väntetid och torktid.

Blev det som du hade tänkt?
Bättre!
Så pass bra att jag gjorde om hela proceduren i slutet av sommaren. Då var de flesta blommorna borta, och det blev mest blad i färgbadet. Den här gången blev det också ett vackert resultat, men klart gulare nyanser. Blommorna behövs tydligen!

Kommer du att göra likadant nästa gång, eller har du någon modifiering i tanken?
Nästa gång ska jag ta mer mörkgrått garn. Det blev en jättevacker mörkgrön färg.

Maria.

Skulle du rekommendera den här idén till andra?
Absolut. Växtfärgning är kul! Och kanske det finns någon annan oväntad växt att testa.

***

Tack Maria! Jag har aldrig provat att växtfärga — det har säkert många av er som läser — så nu vill jag verkligen leta upp någonstans där jag kan vara med och prova nästa sommar.

P.S. Jag måste ju berätta att Maria och Börje är blåslärare — Maria är fagottist, Börje hornist — och att de har gjort helt fantastiska insatser både professionellt och ideellt i många, många år. Det var därför jag blev skickad på reportageresa till dem! Här finns deras barn och några elever med och spelar, och stycket är skrivet av en av Börjes tidiga lärjungar:

Ulla stickar vantar i år också

Av Posted on Inga taggar 0

Har ni sett så vackra vantar?

Det är min väninna Ulla i Norge som har stickat dem, och när hon skickade nya bilder kom jag på att jag ville veta lite mer om hur det går med stickandet i år.

Hej Ulla! Hur många par vantar har du stickat i år?
Många …

Ulla Käll. Foto: pressbild

Hur kom det sig att du började med vantar?
Jag stickar många olika saker. Grytlappar, tröjor, vantar, ja, lite av varje. När jag hittade just detta vantmönster så föll jag för mönstret. Jag tröttnar inte på det, helt enkelt, och när jag byter färger så känns det nytt igen.

Var hittar du din inspiration?
Jag har många vänner som stickar, och vi inspirerar varandra. Jag bor också farligt nära en mycket bra garnaffär, och när jag går in i den, så drabbar inspirationen ofta. I Fredrikstad, där jag bor, har vi föreningen ”Strikkefestivalen”. De ordnar en stickfestival varje år, och dessutom kvällar med föredrag om stickning.

Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Svårt att svara på … Det finns så mycket vackert!

Tycker du om att spana efter nya modeller och prova dem, eller håller du dig helst till samma?
Jag har nog stor uthållighet med samma mönster, om det är ett jag tycker om. Jag tycker också om att utgå från det garn jag har och skapa något av det. Jag fick exempelvis garn från en vän som hade en del garn liggande. Det är så meningsfullt att ta vara på garn och skapa något användbart av det.

I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Jag stickar bäst med andra och ensam, när jag ser på TV eller när jag hör föredrag, ja, jag stickar gärna lite varstans. Tycker att vi kan öva oss i friheten att sticka också på oväntade ställen!

Har du hittat gemenskaper vid skärmen i år när mycket har blivit inställt? Hur har det fungerat?
Det är en stor gåva att vi har kunnat träffats och se varandra via skärmar i denna tid. Men det är också tröttande, och skärmgemenskapen ”mättar” inte på samma sätt som ett möte i samma rum. Viktigt att göra det som är möjligt.

Vilka garner är dina favoriter?
Min största favorit är Finullgarn från Rauma, tvåtrådigt.

Du stickar en del för försäljning – hur fungerar det?
Jag lämnar en del av det jag stickar eller virkar på Møllerens Hus i Aremark. De tar in varor på kommission och betalar alltså när de har sålt något. Dessutom har jag skapat en liten maillista med vänner som är intresserade. Detta är bara ett fritidsintresse för mig, så det är inte så stort.

Har du några egna formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på modeller som redan finns?
Jag gör lite olika. Den senaste tiden har jag kanske mest gjort efter modeller som finns, men rätt vad det är så får jag egna idéer.

Du kallar ditt stickande för Frizon – hur kommer det sig?
Namnet Frizon beskriver vad stickningen representerar för mig, en fri plats, där händerna kan skapa, och form och färger växer fram. En fri plats utan prestation.

Vilka vantar passar dig själv bäst?
Det är faktiskt lite olika: tumvantar, stickade eller i skinn.

***

Tack för inspirationen, Ulla!

När Ulla inte stickar leder hon retreater och spelar gitarr. Gränsen mellan Sverige och Norge och olika restriktioner har gjort att det har blivit mindre av båda delarna i år, men det går alltid fint att köpa hennes skivor och böcker via hennes webbplats!

Du som vill läsa lite om den delen av Ullas arbete hittar en intervju på Korsvei Sveriges webbplats.

Att arbeta med händerna hjälper mot ensamhet

Det kom ett meddelande på e-posten från Ingrid som har garnaffären Maskor och stygn i Simrishamn. Och sedan kom det ett sms också. Hon hade träffat någon som jag måste intervjua!

Ja, det måste jag ju!

Annie Petersson arbetar på Studieförbundet Vuxenskolan i norra Bohuslän och Dalsland. Förr träffade jag många som hade titeln studiekonsulenter. De senaste åren har jag haft mer kontakt med några som verkar göra samma saker men som kallas verksamhetsutvecklare. Och verksamhetsutvecklare är nog en väldigt bra beskrivning av Annie!

***

Annie Petersson på besök i Simrishamn där Ingrid har garnbutiken Maskor och stygn. Foto: Ingrid Ahnelöv

Hej Annie! Vad har du för erfarenheter av textilhantverk, och positiva effekter av att handarbeta, sedan tidigare?

Jag har handarbetat sedan jag var fyra år och alltid varit helt fast. Jag stickar, virkar, broderar, syr med mera. Jag har alltid ett handarbete med mig, har stickat överallt — konferenser, möte, flyg, hemma, borta, köer. Jag har stickat 270 tröjor. Jag har alltid varit lite rastlös och haft svårt att sitta still, så detta har varit min räddning. Det är härligt att se det man stickar eller virkar växa fram.

Jag har också sett hur handarbetandet enar människor — bland annat när jag var med i projektet Världens största mormorsrutefilt för tre år sedan.

Vilka är dina egna favorittekniker eller favoritprojekt?

Jag gillar att sticka, och då stickar jag helst tröjor och koftor åt mig själv eller mina syskonbarn. Vår minsta fick  elva tröjor under sitt första år! Jag älskar tanken på större projekt, att samordna dem. Vi har stickat till ett barnhem i Swaziland och till uteliggare i Göteborg. Det är kul att dela ut garn och mönster, anordna cirklar och träffar. Vi har  haft World Wide Knit In Public Day i Lysekil i fem år, och varje år har vi haft ett tema.

Hur har ditt arbete förändrats nu under våren?

Jag jobbar på Studieförbundet Vuxenskolan i Lysekil, dels som ansvarig i Lysekil och dels med funktionsrätt. Världens bästa jobb — tidigare har jag varit ingenjör på ett raffinaderi i 28 år.

När karantänen började försvann alla mina grupper som har haft cirklar på SV, för de flesta deltagarna var över 70 år. Det blev väldigt tomt, så då fick vi tänka om.

Det första jag gjorde var att packa ihop garnpaket med mönster, handarbetstidningar, garn och lite godis till mina damer. Jag körde ut, och det blev väldigt uppskattat. De kunde inte längre gå ut och handla själva. Senare, så fort vädret tillät, hade vi träffar ute.

Varifrån kom idén med hobbypaket för människor som inte kan röra sig fritt i samhället nu?

När jag hade testa på mina damer och det fungerade så bra och blev så uppskattat tänkte jag att detta var en idé som vi måste jobba vidare med. Jag tänkte att att hobbypaketen skulle gå till människor som sitter i karantän, både äldre och de med intellektuella funktionshinder. Den dagliga verksamheten hade stängt, och de var hemma och hade tråkigt.

Vad tänkte du ut för innehåll?

Det blev fyra varianter: garn-och-mönsterpaket, bygg-fågelholk-paket, bygg-insektshotell-paket och så-frö-paket. Tanken är att mottagaren får ett paket och namn och adress på två till som får ett likadant paket var. Då kan de ha en studiecirkel ihop på distans genom att ringa eller skriva meddelanden. I paketet ingår det kursmaterial så att man kan lära sig lite mer. Daglig verksamhet hjälper oss att packa paketen.

Annie, Ann-Marie och Kicki — tre arbetskamrater som har arbetat mycket för att avhjälpa ensamheten genom att sprida hobbypaket i år. Foto: Studieförbundet Vuxenskolan

Vad fick dig att vilja satsa större och söka bidrag?

Det är kul att kunna sprida paketen till fler, och eftersom jag jobbar i hela Bohuslän och Dalsland vill jag ju att alla ska få del av det roliga. Jag har bra kontakter med daglig verksamhet på några orter, och då går den delen av jobbet så lätt. Jag hade också en idé att samarbeta med biblioteken, för de kör ju ut böcker till äldre, och då skulle de kunna hjälpa till med både leverans och tips om vilka som vill ha paket.

Hur gick du tillväga när du sökte finansiering?

Radiohjälpen utlyste stöd till projekt i coronatider. Vi hade tidigare sökt och fått pengar till att anordna spelningar utanför ålderdomshem, och det blev ungefär 30 spelningar. Så jag skrev ihop en ansökan tillsammans med min kollega Ann-Marie Myllykangas. Vi fick inte anslaget då — vi fick veta att de la den i ”väntande”. Men idén hade vi ju, och vi hade börjat planera. Parallellt hade en annan kollega sökt pengar till projektet ”Äldre tillsammans” hos Socialstyrelsen. Där fick vi en extra tilldelning, och då bestämde vi oss för att använda de pengarna till hobbypaketen.

Så i höst kommer jag att arbeta med detta. Vi kommer att göra ungefär 600 paket, och vi kommer att ha kvar samma idé som från början.

Första omgången hobbypaket packades i våras och innehöll förutom garn, handarbetstidning och påskgodis antikvariatsböcker. Foto: Studieförbundet Vuxenskolan

Jag har hört att du fick otroligt mycket mer än vad du sökte — vad innebär det för projektet?

Vi sökte ungefär 100 000 och fick 417 000. Det är helt underbart — vi kan göra paketen, genomföra ”Äldre tillsammans” i två kommuner och lägga till lite annat. Jag skulle vilja ordna digitala föreläsningar på teman som handarbete, fåglar, insekter och trädgård.

Paketen kommer bara att gå till äldre nu, men skulle Radiohjälpen plocka upp ansökan igen och ge oss ett anslag så kommer vi att använda de pengarna till hobbypaket för vuxna med intellektuella funktionshinder.

Vad har du fått för reaktioner på projektet hittills?

Det har varit väldigt positivt. Det är ju så härligt att få ett paket hem med något man kan pyssla med. Alla som får ett paket får ju också några att prata med i studiecirkeln — det ska vara minst nio timmar, men inget hindrar att de fortsätter. Det kan ju blir så bra att man får nya vänner.

Och inte bara det: fåglarna blir glada för holkarna och insekterna för hotellen, och det man stickar kan man välja att behålla eller så ger man det till något av våra välgörenhetsprojekt. Jag har en lång lista på mottagarorganisationer som jag samarbetar med. De paket som vi har delat ut hittills innehåller garn till sjalar till utsatta kvinnor, mössor och sockor till uteliggare eller handledsvärmare och ponchos till ett barnhemm i Swaziland.

Vad kommer att hända nu när du kommer tillbaka efter semestern?

Jag börjar igen på måndag, och då måste jag rivstarta. Jag har köpt lite böcker som jag har läst under semestern. Jag kommer att skriva lite egna mönster också, och vi har spelat in instruktionsfilmer till några av stickprojekten.

Sedan får jag börja handla, och jag kommer att använda våra lokala garnaffärer, bokhandlare och trävaruaffärer. Och så får jag efterlysa människor som vill vara med. Vi kommer att skicka ut paket i hela Bohuslän och Dalsland. Jag har tänkt att vi går ut i tidningen eller på radion och efterlyser.

Vad hoppas du att hösten ska innehålla?

Jag hoppas att vårt projekt ger många som sitter isolerade en stunds glädje, en lång stunds glädje. Det kommer att bli mycket jobb, men det kommer att vara värt det. Vi är tre kolleger i funktionsrättsgruppen, och vi får hjälpas åt. Förutom Ann-Marie är det Kicki Ståhl. Ingen av dem kan sticka!

Tidig frukost — kaffe och smörgåsar till utesovare i storstaden

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en intervju som jag gjorde förra året för tidskriften som jag är redaktör för, Uppdrag Mission. Den passar här på Ett varv till också, tycker jag. Och Grate Patrol fanns redan när jag kom till Washington, DC för tjugo år sedan och fortsätter sitt arbete nu i vinter också.

Tina och medarbetare på väg ut med frukost. Foto: Janet Wamsley

Varje lördag och söndag vid kvart i sex svänger två bilar ut på frukostrunda i USA:s huvudstad. Alla som kommer till St. Paul’s K Street uppmanas att hjälpa till.

På K Street, några hundra meter från Watergate-komplexet, ligger St. Paul’s Episcopal Parish, oftast kallad St. Paul’s K Street.

Den som öppnar dörren och går in i entréhallen möts av ett långt bord fullt med korgar och lådor.


”Gudstjänst och mission är församlingens hjärta”, står det på en skylt ovanför (fast ordet ”hjärta” är ersatt med ett stort hjärta klippt i rosa papper). ”Du kan vara med! Ta en minut på väg till kyrkkaffet och fyll en Grate Patrol-påse. Tack för hjälpen!”

Längst ut på bordsändarna sitter skyltar med hur man gör: först spritar man händerna, och sedan tar man en brun papperspåse och lägger man i tre sockerpåsar, en förpackning mjölkpulver, en förpackning salt, en servett, en pinne att röra om med och en lapp.

De stora korgarna har varsin markering: såhär hög måste påsstapeln vara för att påsarna ska räcka till en morgon.

Tina i soluppgången. Foto: Faith in Action DC

Sover på galler

– Det var inte min idé att sätta upp bordet där, men jag är så glad för det! säger Tina Mallett. Grate Patrol behöver bli synlig för alla församlingsmedlemmarna, och det är en stor hjälp med alla påsar som blir påbörjade på det här viset.

Hon var med och byggde upp Grate Patrol på 1980-talet, när en man som var med i församlingen hade börjat ta med frukostsmörgåsar åt människor som låg och sov utanför kontorsbyggnaden där han arbetade. Själv har Tina arbetat som föreståndare i butiken på Hirshhorn, ett konstmuseum vid The Mall.

– Det finns ventilationsgaller vid många av byggnaderna runt The Mall, och luften som kommer inifrån byggnaderna är lite varmare än uteluften, så många människor sover på gallren, berättar Tina. Det är säkert inte bra att andas den luften. Det finns flera bra organisationer som arbetar med hemlösa här i DC, men på lördagsmorgonen och söndagsmorgonen har alla stängt. Det är då vi åker ut med frukost.

Olika anledningar

Människor i USA:s huvudstad kan vara eller bli hemlösa av många anledningar. Det finns de som har kommit med drömmen att kontakta en politiker eller till och med presidenten och blivit kvar, det finns många som är hemlösa på grund av att den psykiatriska vård som de behöver inte fungerar eller bara erbjuds som dagvård, det finns de som plötsligt måste sova i sin bil och sedan kanske direkt på gatan när en anställning tar slut och ett lägenhetskontrakt upphör. Många, men inte alla, har problem med alkohol eller droger. De flesta är män.

– Vi ser till att åka ut och träffa dem innan de har hunnit lämna sina sovplatser, säger Tina, och vi pratar med alla – jag skulle aldrig lämna frukostpåse och kaffe utanför ett tält, till exempel. De flesta blir så glada, och det händer ofta att någon vill sjunga en sång för oss eller vittna om sin tro. Om jag hade sovit på det viset skulle jag inte vara så tacksam, det vet jag.

Två dubbelsmörgåsar

Ett par hundra påsar förbereds inför varje helg. En eller ett par personer kokar ägg (”det är en hel vetenskap hur man gör”, säger Tina), frukt läggs också i, en grupp brer två sorters dubbelsmörgåsar med jordnötssmör respektive tonfisk eller en ostfyllning, och kaffet hälls upp i stora termosar som ställs längst bak i de två bilarna.

– De som arbetar under veckorna är oftast samma, men vi som kör ut är på ett rullande schema, berättar Tina. Nu har vi ett system som faktiskt fungerar oavsett vilka sorters bilar som dyker upp. Vi tar ut påsar och fyller kaffemuggar åt några i taget.

Kvart i sex ger de sig av, och sedan håller de kontakten så att alla platser som de brukar stanna på säkert får besök även om någon skulle vilja prata lite längre med dem.

På lappen i påsen står en hälsning, ett bibelord och församlingens adress.

– De vet var vi finns, och det händer att en del av dem kommer och är med i våra gudstjänster, säger Tina.

Sedan berättar hon om statyn som sitter ovanför påspackningsbordet.

– Det är en organisation som har skickat ut sådana till många församlingar här – en hemlös man på en bänk, och fötterna som sticker ut under filten är Jesu sårmärkta fötter. Jag tycker att den passar här.