Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Alldeles unikt återbrukat

En av mina kusiner arbetar i en daglig verksamhet som säljer sina alster i en butik som heter Butik Torsten i Malmö. Därför ser jag ofta förvandlade möbler på Facebook. När det dök upp lite liknande bilder från en butik i Täby frågade jag verksamhetsledaren där, Thintin, om jag kunde få göra en intervju. Hon sa ja!

Re:Unik-butiken i Täby.

Hej Thintin! Du arbetar med Re:Unik, en butik i Täby. Vad är det som är unikt med butiken?

Vi ser det som att vi ger möbler och saker en ny chans att bli unika. En möbel ska slängas i sin ursprungliga form, men vi försöker se på den med nya ögon: Vad kan du bli nu? Vad kan vi göra för att du ska bli säljbar igen?

Vi skapar nya saker av gamla saker som egentligen ska slängas: sladdar blir kontaktblommor, möbler lagas och målas om, målarburkar blir blomkrukor. Vi virkar trasmattor, disktrasor, sminkpads och fruktpåsar av garn och tyg som människor skänkt till oss.

Vi har en butik fylld av remake, hantverk och second hand. Våra produkter finns där, men också våra samarbetspartners produkter. Vi samarbetar med andra företag som fokuserar på hållbarhet, socialt företagande och arbetsintegrering. Idag har vi produkter från Ting by Ling, Origo, Buyandsee, Sigtuna Hantverkshus och KOS.

När jag fick den här frågan frågade jag en av mina kolleger vad som är unikt, och såhär svarade hon:

”Det är kombon! Att vi har arbetsträning, second hand, remake, olika samarbetspartners produkter, kreativ verkstad/snickeri, textilateljé. En unik och kreativ arbetsplats/arbetsträningsplats/butik!”

Ting by Ling:s väskor på väggen tillsammans med en Re:Unik-kasse — och saker förvandlade i Sverige på bänken framför.

Vilka är ni som tillverkar det som säljs i butiken?

Vi är ett arbetsintegrerande socialt företag som har arbetsträning som huvudfokus. Anställda och deltagare skapar tillsammans våra produkter. Vi har snickeri, målarateljé och textilateljé vägg i vägg med butiken, och där skapar vi våra produkter och lagar möbler och kläder åt våra kunder.

Vem står bakom butiken, och vart går intäkterna?

Vi är en ekonomisk förening, tillika arbetsintegrerande socialt företag, som använder vår vinst till att anställda deltagare som har arbetstränat hos oss. Idag har fyra av sex anställda arbetstränat hos oss innan de blev anställda.

TingbyLing importerar återbruk från Filippinerna, där väskor och kassar tillverkas av kasserade förpackningar.

Varifrån kommer de material ni arbetar med?

Vi får dem av privatpersoner och ibland av företag. Till exempel finns det en second hand-butik som kommer till oss med möbler som av olika orsaker inte säljs.

Hur bestämmer ni vad de ska förvandlas till?

Anställda och deltagare brukar tillsammans komma fram till vilka huvudprodukter vi ska ha, men sedan får alla också konstnärlig frihet att skapa egna produkter.

Vilka är de mest unika varor ni har till försäljning just nu?

Våra kontaktblommor!

Vad av det ni säljer är mest populärt bland era kunder?

Våra trasmattor, våra disktrasor och vår second hand.

Buyandsee importerar väskor och smycken av återbrukade material från Östafrika.

Byter ni idéer med andra liknande butiker och verkstäder på något vis, eller var hittar ni mest inspiration för ert arbete?

Hittills har det aldrig varit idétorka här, utan vi får snarare parkera idéer varje dag för att vi inte hinner.  Ibland använder vi sociala medier, till exempel Pinterest, för att söka upp inspiration och tips. Vi har ett stort nätverk med andra företag där vi stöttar varandra när det gäller andra frågor som hör till att driva ett arbetsintegrerande socialt företag/socialt företag.

Den som letar efter något att läsa kan hämta gratisböcker på Re:Unik — vad som finns beror på vad som har blivit inlämnat till butiken.

Har du någon återbruksidé som du inte har förverkligat än?

Jag funderar mycket på vad vi kan skapa av böcker. Vi har, som många andra, en hel del böcker på lager. Eftersom det finns fler böcker än läsare så behöver vi tänka: vad kan böckerna bli istället?

Händer det något särskilt i samband med att höstterminen börjar?

För oss förändrades allt den 1 augusti. Jag gjorde ett inlägg på min privata Facebook, och nu är det delat 2000 gånger. Jag är så tacksam över allas hjälp! Nu säljer vi och har fått ett nytt hopp om framtiden.

Vad har ni för planer för resten av året?

Vi tänker marknadsföra oss mer så fler hittar till oss, utveckla nya produkter och ha roligt.  

Om man bor långt från Täby, hur kan man ta del av Re:Unik-inspirationen och stötta er i ert arbete då?

Då kan man hitta oss på Instagram, Facebook och Blocket.

***

Tack Thintin! Lycka till med försäljningen och skapandet i höst, och hoppas att ni får inspirera många!

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Handfärgade garner gör Petra och hennes kunder lyckliga

Förra året blev jag bjuden till ett stickcafé på biblioteket i Eslöv — Kreativiteket kallades det. Där träffade jag Petra som visade otroligt vackra garner under namnet Garnlycka. Nu har det äntligen blivit av att intervjua henne!

Petra och Garnlycka-garner. Foto: Garnlycka

Hej Garnlycka!

Vem är du som använder detta vackra namn?

Jag heter Petra Roos. Namnet Garnlycka beskriver känslan när man håller en ny härva och bara vill börja nysta upp den! Eller när man just färgat och ser hur resultatet faktiskt blev.

Hur kom det sig att du blev egen företagare i garnvärlden?

Jag älskar färger och började färga så smått till mig själv. Det var så kul att jag kände att jag ville fortsätta och göra ännu mer. När jag sedan märkte att mitt garn gillades av andra fanns det ingen återvändo!

Vad använder du helst för material?

Jag tycker om ull, och speciellt den obehandlade, mjuka merinon. Jag färgar sockgarn, merino, Bluefaced Leicester och silkeblandningar.

Ett urval av Petras garner vid en viss tidpunkt — för hon håller inget fast sortiment och hittar hela tiden på nya toner och kombinationer. Foto: Garnlycka

Vad använder du för färger?

Jag använder syrafärger, och jag både varmfärgar och kallfärgar. Jag försöker tänka miljömedvetet när jag väljer vilka färger jag använder. Vattnet jag använder när jag färgar använder jag flera gånger, och när jag tvättar härvorna går sköljvattnet tillbaka ner i färggrytan för att spara så mycket vatten som möjligt.

Du färgar små mängder och till och med på beställning – hur kommer det sig? (Gör inte efterfrågan ibland att du blir inspirerad att expandera?)

Jag färgar i min tvättstuga, så det går inte att färga några större mängder garn åt gången. Dessutom skulle jag inte tycka att det var kul att färga 200 likadana härvor. Som kund får man känna att man blir näst intill ensam om just den färgkombinationen.  Och då får man känna sig lite speciell. Självklart kan jag färga liknande kombinationer igen, men de blir aldrig exakt likadana som den första.

Jag kan absolut färga större mängder på beställning. Att få ett uppdrag av en kund att färga något specifikt, som till exempel en speciell blomma,  är en kul utmaning! Jag brukar säga att jag känner mig som professor Balthazar som var en tecknad serie som jag älskade när jag var liten.

Inspirerat av björk. Foto: Garnlycka

Vad brukar det bli av dina garner? (Jag gissar att du får se en och annan bild?)

I första hand är det sjalar och sockor som mina kunder stickar eller virkar. Men även tröjor, koftor och babyplagg. En del stickar vantar och mössor.

Vad passar de bäst till, tycker du?

De passar till allt! Sjalar, tröjor, koftor och  sockor. De flesta av mina garner fungerar till stickstorlek 2–4, så det är kanske det som blir begränsningen.

Inspirerat av naturen: Putte i blåbärsskogen. Foto: Garnlycka

Vad inspirerar dig mest?

Jag hittar inspiration överallt! I naturen: blommor och insekter, träden och årstidernas skiftningar. Men även frukt, grönsaker och godis är kul inspiration, och boktitlar, filmer och så vidare.  Via Instagram har jag också färgat garn efter mina följares vackraste ord och så har jag gjort låtlistor på Spotify, både med min favoritmusik och med mina följares favoritlåtar. Jag lyssnade på låtarna många gånger, och då fick jag en färgidé som passade låten som jag sedan färgade. Det var väldigt kul!

Varifrån kommer alla fina namn?

Som sagt: där jag hittar inspirationen. Men en färg kan också motsvara en känsla, som lycklig, fnittrig eller harmoni.

Vad är din favorit bland färgkombinationerna just nu?

Just nu är det starka färger i ”våriga” färger. Orange, grön, cerise, turkos, gul. Men även de dämpade färgerna som askrosa, grågrön och gråblå. Sedan faller jag gärna åt de blå eller gröna tonerna när jag färgar. Men nu kommer gult och orange som en härlig färgklick. Det händer något när man tar på sig gult. Man blir glad! Lila är en färg som alltid säljer bra, och marinblått och svart … Så någon speciell favorit har jag just inte — jag älskar färg helt enkelt!

Greeny. Foto: Garnlycka

I vilka sammanhang säljer du dina garner?

Jag har en webbutik, och mina garner finns också till försäljning i Hemslöjdsbutiken i Landskrona. Dessutom är jag medlem i Garderoben på Lilla Torg i Malmö, och där jobbar jag ett par dagar varje månad också.

Sedan deltar jag på mässor, till exempel Hantverksmässan i Båstad och Hantverksmässan i Stångby. Men också på den lilla mässan som jag själv arrangerar tillsammans med Slottcafé Borgstugan i Trollenäs: Kvällsmarknad i slottsparken.

Vad tror du att din småskalighet kan betyda för de människor som stickar och som går i plagg stickade av dina garner?

De får känna sig lite speciella eftersom jag färgar i liten skala. Dessutom kan de få en personlig service då jag färgar på beställning och efter önskemål. Till exempel färgade jag garn efter en brudbukett som kundens mamma hade när hon gifte sig. Det skulle bli en sjal till bröllopsdagen. Då kände jag mig hedrad. Eller när något barn önskar en särskild färgkombination. Då är de med i processen för plagget.

Vintergäck, den härva som jag fick som tackpresent efter föredraget på Kreativiteket i Eslöv.

Vad hoppas du på för Garnlyckas del framöver?

Jag vill fortsätta färga, och så vill jag göra lite fler egna designs som jag kan sälja som garn- och mönsterpaket. Jag tittar just nu på lite nya kvaliteter som jag ska ta in på prov, så får vi se hur det blir!

Vad stickar du själv nu i vår?

Jag älskar Stephen Wests design. Han kombinerar färger helt galet, och hans mönster är så kul att sticka efter! Jag har ju alltid flera projekt igång men just nu stickar jag en ”Daybreak” av Stephen West och så klurar jag på ett hemligt projekt. Så har jag ett par sockar, en tröja och en virkad sjal med keltiska kärleksknutar på gång vid sidan av … och säkert något mer som fallit i glömska!

***

Tack Petra! Det är så spännande att få höra om ett riktigt hantverksarbete och om hur det kreativa kan få så stor plats. Hoppas att din inspiration fortsätter att komma från många olika håll — trots att det snöar just idag!

Helt igen — och finare än förut

Idag har jag den stora glädjen att kunna bjuda på en intervju med Kerstin Neumüller som i slutet av förra året gav ut sin andra bok, Lappat och lagat, på Natur och Kultur. Hon driver butiken Second Sunrise i Stockholm, och en av de arbetsuppgifter som hon har gett sig själv där är att laga kläder. Det är sina lagningstekniker hon lär ut i boken. En del av dem är många hundra år gamla, en del kommer från andra världsdelar, en del är osynliga, en del är dekorativa … (Jag skulle gissa att en del också är enklare att lära sig och att en del är svårare.) Här kommer Kerstins svar på mina frågor!

Hej Kerstin! En hel bok om att lappa och laga – hur kommer det sig att du har gjort den?

Jag driver ju klädbutik med lagningsverkstad till vardags — och de som kommer och lämnar in kläder säger ofta ”jag skulle vilja kunna laga sådär fint som du gör men jag är hopplös på textilhantverk” och liknande saker på samma tema. Efter ett tag tänkte jag att OK, här finns en vilja hos folk att lära sig något som jag vill dela med mig av! Och så föddes idén.

Lagning på Second Sunrise i Stockholm. Bild lånad från butikens webbplats

Kan man bli bra på att laga utan att vara textilproffs som du?

Det korta svaret är ”nej”. En människa kan inte förvänta sig att producera exakt samma resultat som en annan människa utan att ha likvärdiga erfarenheter i bagaget. Om man inte övar på något så kommer man inte att lära sig ämnet, och jag jämför det med ett språk: man lär sig inte prata flytande franska genom att läsa om språket i en ordbok, men däremot kan man plocka upp tillräckligt många byggstenar för att kunna börja utforska ämnet själv och, så småningom, behärska det.

Hur skulle du beskriva en riktigt lyckad lagning?

Ett resultat som motsvarar förväntningen hos utföraren! Det kan vara allt från att tejpa ihop en väska temporärt till att sticka i en lapp i ett hål i en tröja. Så länge lagningen gör jobbet tycker jag att det är en bra lagning.

Lyxig jeanslagning. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Minns du hur du själv började laga textil, till exempel den allra första lagning som du blev helt nöjd med?

När jag studerade på Sätergläntan hade vi ett återbruksprojekt där jag köpte ett slitet tyg, stoppade hålen och sydde en kjol av. Stopparna blev nästan osynliga men eftersom jag gjorde dem med silkestråd så glänste de lite mer än det kringliggande ylletyget, och jag tyckte det blev väldigt fint! Stoppningen jag använde hittade jag på själv, och den finns med i boken under namnet ”langettstopp med fyllnadstråd”.

Vilka material arbetar du helst med?

Textil är ju mitt primära uttrycksmedel, brukar jag säga. Inom det textila området tycker jag att ull är särskilt spännande, det har så många olika bra egenskaper!

Förstärkning med hundratals korta stygn. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Finns det material som du helt undviker?

Plast känner jag inte så mycket entusiasm inför, men jag är inte helt ortodox, det har såklart sin funktion det med!

Vad brukar du få för kommentarer om ditt arbete?

Folk brukar förvånas över att jag lägger så mycket tid på textil, och fråga förskräckt hur lång tid det tog att göra något specifikt. Det tycker jag är synd, jag skulle hellre prata om materialet, syftet, funktionen eller tekniken, men det är alltid tidsfrågan som dyker upp först.

Om man jämför dina idéer och metoder med sådana som kan finnas i en husmors- eller sömnadsbok från 1940-talet eller 1950-talet, vad är det som skiljer dem åt?

I de äldre böckerna ligger det alltid emfas på att det är kvinnan i en familj som ska laga kläderna åt de andra medlemmarna – att det liksom är hennes plikt att byta ut trasiga manschetter på makens skjorta till exempel.

Min bok syftar till att göra den här kunskapen tillgänglig för alla, män som kvinnor med och utan förkunskaper.

De äldre böckerna har också ofta ett tilltal som är väldigt strikt och förmanande. Allt måste se perfekt ut, och prydlighet är en dygd. Det kan verka avskräckande för dem som inte är insatta i ämnet redan, och jag försöker att istället öppna upp dörrarna för den här världen — sedan väljer man själv vilken prydlighetsnivå man vill lägga sig på!

Kanske lite tröstande: det kan finnas lagningshögar hos ett lagningsproffs också! Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Vad kan vara likt?

Innehållet och teknikerna i min bok är många gånger samma som finns i de gamla böckerna, och även om jag tycker att det är bra att närma sig ämnet på ett lättsamt sätt så tycker jag att det finns vissa regler att förhålla sig till, så på ett sätt blir jag en sträng fröken jag också. Men jag försöker att vara ganska selektivt sträng, och öppna för variationer!

Min inställning till undervisning är att jag har kunskap och att de som jag undervisar kan välja att ta till sig av den, eller inte. Som elev är jag själv ganska hopplös och har svårt att följa instruktioner, och jag har inget emot när de jag undervisar inte gör som jag säger. Men jag försöker vara tydlig med att de då inte kan förvänta sig samma resultat som jag får.

När tycker du att man ska lämna bort en lagning till ett proffs?

Om man gör bedömningen att man inte kommer kunna göra lagningen så som man vill ha den.

Jeansskjorta (kanske någons favoritskjorta) lagad med olika tekniker. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

En del av dina lagningar blir osynliga, och en del blir mycket synliga – vilken av de synliga tycker du är vackrast?

Det varierar så mycket. Ibland gillar jag en fin lapp, och ibland tycker jag att stoppningar är finast. Just nu har jag färgat ett tyg som satt som foder på en uppsättning 40-talsgardiner med indigo, och det blev så himla fint- – färgen var lite beige i grunden, så nu är de blå med en dragning åt grönt, och jag älskar att göra lagningslappar av tyget!

Ett enda enkelt tips till förskoleföräldrar som med förtvivlan ser att det har gått hål på ett jeansknä till – vad skulle det kunna vara?

Fram med limtuben! Att limma på en lapp tar inte många minuter, och om du har mer tid över kan du zick-zacka fast lappens kanter. Välj ett par trasiga jeans i din eller barnas garderob och klipp bitar av dem.

Vad lagar du just idag, och med vilka metoder?

Skjortan på omslaget till boken är ett ständigt pågående projekt och den är så skör att den går sönder nästan varje gång jag använder den. I morse sydde jag på en till lapp på armbågen, en liten bit av ovan nämnda gardinfoder som jag fäste med stygn som ser ut som blomrankor. Jag har alltid tyckt att just broderier i växtmotiv är lite larvigt att använda till lagningar — fram till i morse då, nu är det tydligen helt OK! Härligt att man kan byta åsikt ändå …

Vad är det bästa som kan hända med din bok?

Att någon använder den! En kompis berättade att hans partner hade behövt laga ett plagg, tittat i boken, valt lagningsteknik, följt beskrivningen — och blivit nöjd! Det var så roligt att höra för mig, nästan roligare än att se boken tryckt för första gången.

Kärt sällskap och protein

Hönor verkar dyka upp runt omkring mig hela tiden.

Min kära spelväninna Heléne har haft adopterade, pensionerade industrihöns i sin trädgård i flera år och berättat om hur härligt det är att se hur deras fjädrar och personligheter växer när de får kliva fritt på en grön gräsmatta.

När jag läste litteraturvetenskap ägnade vi mycket tid åt Lygia Bojunga Nunes bok Den gula väskan, där en missförstådd tupp och en misshandlad tupp spelar varsin mycket viktig roll.

Min kollega Eva gav mig John Yeomans och Quentin Blakes bok Hönshjärnor och visade mig ett fantastiskt läsprojekt som hon hade genomfört i en mellanstadieklass med den som material.

Förra året fick jag Sun-Mi Hwangs miniroman Hönan som drömde om att flyga i present av en av mina guddöttrar och hennes familj.

Min faster brukar påminna mig om sagan om den lilla röda hönan — jag tycker mig minnas en särskild utgåva från min barndoms bibliotek, men det får duga med Richard Scarrys version idag.

Två hönor i Belgien säger ”välkommen tillbaka”.

En ny vän sa hejdå på nyårsdagen och åkte hem till sina tama hönor. Jag fick bildbevis på att de hade klarat sig fint med en vikarierande husse.

Men egentligen borde jag förstås tänka mycket mer på hönor. Jag är vegetarian mitt i en stad och köper visserligen KRAV-ägg men ändå industriägg. Inte så ofta, men jag har alltid en kartong i kylskåpet. Hönorna arbetar så hårt för att hålla mig och många andra försedda, och jag vet visserligen var de finns (köper bara ägg från Stehag), men jag vet inte vilka de är.


Häromveckan hörde ett Emelie som arbetar på Natur och Kultur av sig och frågade om jag var intresserad av Liselotte Rolls nya bok Höns som hobby. Självklart! Jag bad att få göra en intervju också, och Liselotte svarade nästan direkt.

Alla bilder här nedanför har Emelie skickat.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Hej Liselotte! En hel bok om höns – hur kommer det sig att du har gjort den?

Jag skrev Höns som hobby för att jag älskar hönor och tycker att hönan har fått alldeles för lite uppmärksamhet.

Trots att det finns 19 miljarder höns i världen så vet de allra flesta väldigt lite om dem.

Höns är precis som vi och andra djur unika individer med olika personligheter och preferenser.

Jag tyckte också att det behövdes en faktabok om att sköta höns, en bok som utgick utifrån hönans behov. Att de används som maskiner i djurindustrin har vi sett, men de är värda mer än så.

Hur kommer det sig att du kallar höns för en hobby?

Titeln Höns som hobby var faktiskt inte min idé utan förlagets, men den stämmer nog: jag ser inte höns som produktionsdjur som ska ge högsta möjliga avkastning utan mer som husdjur fullt likvärdiga med en hund eller katt. Det går att interagera med höns på många sätt, och det finns mycket att lära sig.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

När och hur kom du på att du skulle ha höns?

Jag skulle lansera min första deckare Tredje Graden i Holland för några år sedan och hade i samband med det letat upp en så kallad allergivänlig hundras som fanns där. Min som är allergisk följde med för att besöka kenneln och se om det kunde funka, men det gjorde det tyvärr inte. Han fick stora utslag, och vi fick fly därifrån. Senare under dagen gick vi besvikna runt i en park i Maastricht, och där dök plötsligt en holländsk dvärgtupp upp. Vi bestämde oss där och då att höns fick det bli, och det har fungerat bra.

Vilka är grundförutsättningarna för att det ska fungera att ha höns?

Bor du i ett tättbebyggt område kan det behövas tillstånd — hör med kommunen.

Du bör också ha ett välventilerat och mögelfritt hönshus och en hönsgård, gärna så stor som möjligt. En hönsgård behövs även om du har hönsen frigående eftersom de lätt tas av rovdjur när du inte är hemma. Ibland kan det också härja smittsamma sjukdomar, och då är det lag på att hålla dem instängda.  

Sedan bör du förstås ha viljan att sköta dem minst omkring femton minuter per dag, ibland mer.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Jag har ofta hört att hönor är så stora personligheter – tycker du att det stämmer?

Det stämmer! Ingen höna är den andra lik. Det är svårt att förstå när man ser en fabrikshall med tiotusentals höns som knappt kan vända sig, men det är väldigt tydligt att det finns både burdusa matronor och blyga violer. I min bok har jag förutom fakta en hel del berättelser om hönsen i min egen hönsgård.

Hur fungerar det med barn och höns i samma trädgård?

Mina barn har alltid hjälpt till med hönsen och tycker mycket om dem, och det ger en tidig respekt för andra arter att lära sig ingående om ett djur. Svaret är alltså att barn och höns går väldigt bra ihop.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Adoptera industrihöns och rädda dem från avlivning eller skaffa gamla svenska raser, vad tycker du? Är det viktigt att välja en ras, eller kan man blanda höns?

Det är en behjärtansvärd handling att rädda industrihöns, men eftersom de inte är vana vid vanliga bakterier utan framavlade för att lägga så många ägg som möjligt på så kort tid som möjligt drabbas de ofta av sjukdomar, till exempel äggledarinflammation. Därför måste man vara beredd på att hantera det och inse att alla inte kommer att överleva så länge.

Väljer man andra typer av höns med mer naturliga egenskaper är det enklare. De tar naturliga pauser för ruvning, och det gör att de inte slits sönder på samma sätt. De kan leva och lägga ägg i uppemot tio år, ibland mer även om äggen avtar på slutet.

Nu tycker jag inte att ett naturligt äggläggande är det enda man bör tänka på — det finns många andra saker att tänka på när man väljer ras, till exempel om man söker en social ras, en ovanlig ras, en ras som passar för frigående och så vidare. Jag har försökt dela upp dessa egenskaper i rasguiden i boken.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Något som många verkar vara rädda för är att möss och råttor dras till hönshus. Vad har du för trick för att undvika det?

Fodra alltid inomhus, och se till att hålla rent både i hönshuset och i hönsgården. Ha putsnät på hönsgården och, om det går, en katt. Möss och råttor kan sprida sjukdomar bland höns också.

Jag har aldrig haft problem med detta, men kan tänka mig att de som skaffar höns där råttor redan finns i närheten lättare får problem.

Ungefär hur mycket arbete lägger du på din hönsgård en vanlig vecka? På vintern, på våren, under sommaren?

Omkring en halvtimme per dag. Sedan storstädar jag och byter underlag på helgen. En ommålning och total desinficering gör jag årligen.

Men jag lägger mycket tid bara på att umgås med dem, sitta och fika och dela en bulle till exempel. De följer också gärna med på äventyr i trädgården.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Vad gör du helst med äggen?

Dem äter oftast min man upp innan jag hinner se röken av dem.

Vad har du för hobbies utöver hönsen? Vad passar bäst att kombinera med dem?

Jag målar och illustrerar. Dessutom odlar jag mycket, och det går ju väldigt bra att kombinera med höns. De sprätter bort ogräs, gödslar och hjälper till att finfördela komposten.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Vad är det bästa som kan hända med din bok?

Jag hoppas att många fler skaffar egna höns så att färre köper ägg från industrihöns som oftast lever hela sina liv utan gräs och sol. Jag hoppas också att hönsen någon gång får samma status som hundar, katter och tamfåglar, för de är precis lika intressanta och roliga.

Tack Liselotte! Hoppas att ni får fina vårdagar tillsammans i solen snart!

En supervirkare till

Av Posted on Inga taggar 0

När jag letade efter Jonah häromveckan hittade jag en mycket ung supervirkare till, och ni bara måste få träffa honom också:
Jaheir Moore från Jersey City i New Jersey!

Bild lånad från Newsner som i sin tur har lånat den från en amerikansk nyhetskanal.

Filmklippet är lite tjoigt, men jag tror att ni kommer att bli lika tagna som jag.

Visst är det härligt att han så tidigt kom på att han ville hjälpa och stötta andra genom det han gör? Han beskriver en utveckling som jag tror att många kan känna igen sig i: först är det roligt att lära sig, lista ut hur man gör och börja hitta på eget, sedan är det bara så roligt att fortsätta, plötsligt är förrådet fullt, då kan man om man har tur komma på idén att ge, och så blir det bara ännu mer inspirerande att fortsätta, tänka på mottagarna och tänka ut nya modeller.

Här är en hemmafilm från när han var tio:

Hurra för Jaheir! TV-intervjun är ett år gammal, men vi får hoppas att han fortsätter att hitta ny inspiration och att han får den respons som en tonåring behöver!