Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Stickare igen

Av Posted on Inga taggar 1

Sussie träffade jag för första gången för 20 år sedan, och så igen för kanske fem år sedan när jag var inbjuden till hennes dåvarande församling för att berätta om en bok … och nu har vi nästan varit kolleger i ett och ett halvt år, och jag har upptäckt att hon är en superstickare!

Hej Sussie! Du har ju visat bilder av fantastiska tröjor på Facebook. Stickade du redan före pandemin?

Jag började sticka som student i Uppsala. Anledning var helt enkelt att jag delade lägenhet med två superstickerskor, Mirjam och Terese! Jag insåg att när vi satt och pratade om kvällarna fick de saker gjorda, medan jag bara pratade, så då började jag också.
Men stickandet kom av sig när jag sedan började jobba i Kalmar och bildade familj. Och när jag väl började med något projekt fick jag ont i axlarna, så projekten blev liggande…
Hösten 2019 hade vi en reunion. Jag och Terese åkte och hälsade på Mirjam, som flyttat till Nepal.

Mirjam har tillsammans med sin man startat upp ett socialt företag för utsatta kvinnor där. De lär tjejer att sticka och hjälper dem att försörja sig genom stickandet. Nu säljs deras moderna och vackra produkter över hela världen till västerländska priser så att företaget kan utbilda och försörja många kvinnor. Läs gärna mer om deras företag, Dinadi

Sussie, Terese och Mirjam.

Under våra dagar i Nepal pratade vi, träffade kvinnorna i Dinadi och… stickade!!! Och där kom jag igång med mitt stickande igen. Mirjam lärde mig att alltid sticka på rundsticka för att inte få ont i axlarna, och det har underlättat mycket!
Så sedan hösten 2019 har det blivit en del stickat, och när sedan pandemin kom och begränsade tillvaron så har jag stickat mycket.

Vad har du stickat det senaste året?

Som så många andra har jag gått igång på islandströjor, och under drygt ett år har stickat fem stycken Riddari-tröjor. Det är en enkel och lättstickad modell från Järbo, och den går att variera i mönster och färg på många sätt. Min egen Riddari (se bild överst) har färger som är hämtade från Republiken Jamtland, grönt, blått och vitt, för att påminna om mitt jämtländska arv.

De övriga Riddari har min son, min syster, min mamma och min systerdotter fått. 

Under våren har jag nu stickat två västar till mina barn också. Min äldste son fick en Erik Saade-inspirerad lång slipover och min dotter en kortare, lite varmare variant. Planen var att min yngste son också skulle få en vildmarkströja i vår, men det är ett galet tryck på islandsgarn just nu, det finns inte att få tag i, så han får vänta med den.

Under tiden stickar jag just nu en Strömsö-tröja till mig själv. Det är de ärmarna ni ser. Det kanske hinner bli något mer par torgvantar också innan islandsgarnerna är beställningsbara igen.

Är det viktigaste att ha något i händerna, eller kanske att vara kreativ, eller kanske att prova nya modeller? Och är stickning avkopplande för dig, eller fyller det någon annan funktion?

Stickningen fyller många funktioner i mitt liv. Dels känns det skönt att GÖRA något när man sitter i ett digitalt webinarium och lyssnar på något eller när man slötittar på en TV-serie. Dels är det avkopplande att få se något växa fram medan man vilar i tanken och dels är det utmanande att skapa, räkna, avmaska och tänka. Det är ett kreativt skapande. Jag lyssnar gärna på något på P1 medan jag stickar. TV funkar om det är slätstickning – inte om jag måste göra mönster.

Vad är den bästa kontrasten om du jämför med ditt yrkesarbete? Finns det också några likheter?

Jag har faktiskt använt stickandet i någon andakt jag haft, för visst finns det kopplingar mellan prästtjänsten och stickning! I en stickning är varje liten maska viktig. Mönster, täthet och hela plagget påverkas om man tappar en maska här och där. På samma sätt är det i Guds rike. Varje människa är viktig. Vi kallas att plocka upp människor, se dem, kalla dem in i Guds rike och inte tappa dem. Vi människor är olika – någon är röd och någon är grå, någon stickas på sticka nummer 3 och någon på nummer 9, och någon är lite avig – men vi behövs alla i Guds stickning. Tillsammans skapar vi ett fantastiskt mönster!

Ibland är det också så med våra liv att vi kämpar med vår tro och vår bön och gudstjänstbesöken går som på rutin – som när man slätstickar i 40- 50 centimeter utan att se något slut och det inte känns så kul. Men så i efterhand ser man hur mönstret växt fram eller hur slitstarkt och vackert det blev. På samma sätt kan det vara med tron — det där nötandet i öknen kan i efterhand ge resultat som man först ser när man gått igenom det.

Vad hoppas du för resten av våren?

Nu hoppas jag att vi alla snart ska vara vaccinerade och att vi får träffas igen på stickcaféer och på fikastunder där man kan plocka upp stickningen och prata nära varandra igen. Jag hoppas på mängder av isländska garner att kunna beställa, på möjlighet att få resa igen och på sol och vårvärme!