Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hemlöshet

Tidig frukost — kaffe och smörgåsar till utesovare i storstaden

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en intervju som jag gjorde förra året för tidskriften som jag är redaktör för, Uppdrag Mission. Den passar här på Ett varv till också, tycker jag. Och Grate Patrol fanns redan när jag kom till Washington, DC för tjugo år sedan och fortsätter sitt arbete nu i vinter också.

Tina och medarbetare på väg ut med frukost. Foto: Janet Wamsley

Varje lördag och söndag vid kvart i sex svänger två bilar ut på frukostrunda i USA:s huvudstad. Alla som kommer till St. Paul’s K Street uppmanas att hjälpa till.

På K Street, några hundra meter från Watergate-komplexet, ligger St. Paul’s Episcopal Parish, oftast kallad St. Paul’s K Street.

Den som öppnar dörren och går in i entréhallen möts av ett långt bord fullt med korgar och lådor.


”Gudstjänst och mission är församlingens hjärta”, står det på en skylt ovanför (fast ordet ”hjärta” är ersatt med ett stort hjärta klippt i rosa papper). ”Du kan vara med! Ta en minut på väg till kyrkkaffet och fyll en Grate Patrol-påse. Tack för hjälpen!”

Längst ut på bordsändarna sitter skyltar med hur man gör: först spritar man händerna, och sedan tar man en brun papperspåse och lägger man i tre sockerpåsar, en förpackning mjölkpulver, en förpackning salt, en servett, en pinne att röra om med och en lapp.

De stora korgarna har varsin markering: såhär hög måste påsstapeln vara för att påsarna ska räcka till en morgon.

Tina i soluppgången. Foto: Faith in Action DC

Sover på galler

– Det var inte min idé att sätta upp bordet där, men jag är så glad för det! säger Tina Mallett. Grate Patrol behöver bli synlig för alla församlingsmedlemmarna, och det är en stor hjälp med alla påsar som blir påbörjade på det här viset.

Hon var med och byggde upp Grate Patrol på 1980-talet, när en man som var med i församlingen hade börjat ta med frukostsmörgåsar åt människor som låg och sov utanför kontorsbyggnaden där han arbetade. Själv har Tina arbetat som föreståndare i butiken på Hirshhorn, ett konstmuseum vid The Mall.

– Det finns ventilationsgaller vid många av byggnaderna runt The Mall, och luften som kommer inifrån byggnaderna är lite varmare än uteluften, så många människor sover på gallren, berättar Tina. Det är säkert inte bra att andas den luften. Det finns flera bra organisationer som arbetar med hemlösa här i DC, men på lördagsmorgonen och söndagsmorgonen har alla stängt. Det är då vi åker ut med frukost.

Olika anledningar

Människor i USA:s huvudstad kan vara eller bli hemlösa av många anledningar. Det finns de som har kommit med drömmen att kontakta en politiker eller till och med presidenten och blivit kvar, det finns många som är hemlösa på grund av att den psykiatriska vård som de behöver inte fungerar eller bara erbjuds som dagvård, det finns de som plötsligt måste sova i sin bil och sedan kanske direkt på gatan när en anställning tar slut och ett lägenhetskontrakt upphör. Många, men inte alla, har problem med alkohol eller droger. De flesta är män.

– Vi ser till att åka ut och träffa dem innan de har hunnit lämna sina sovplatser, säger Tina, och vi pratar med alla – jag skulle aldrig lämna frukostpåse och kaffe utanför ett tält, till exempel. De flesta blir så glada, och det händer ofta att någon vill sjunga en sång för oss eller vittna om sin tro. Om jag hade sovit på det viset skulle jag inte vara så tacksam, det vet jag.

Två dubbelsmörgåsar

Ett par hundra påsar förbereds inför varje helg. En eller ett par personer kokar ägg (”det är en hel vetenskap hur man gör”, säger Tina), frukt läggs också i, en grupp brer två sorters dubbelsmörgåsar med jordnötssmör respektive tonfisk eller en ostfyllning, och kaffet hälls upp i stora termosar som ställs längst bak i de två bilarna.

– De som arbetar under veckorna är oftast samma, men vi som kör ut är på ett rullande schema, berättar Tina. Nu har vi ett system som faktiskt fungerar oavsett vilka sorters bilar som dyker upp. Vi tar ut påsar och fyller kaffemuggar åt några i taget.

Kvart i sex ger de sig av, och sedan håller de kontakten så att alla platser som de brukar stanna på säkert får besök även om någon skulle vilja prata lite längre med dem.

På lappen i påsen står en hälsning, ett bibelord och församlingens adress.

– De vet var vi finns, och det händer att en del av dem kommer och är med i våra gudstjänster, säger Tina.

Sedan berättar hon om statyn som sitter ovanför påspackningsbordet.

– Det är en organisation som har skickat ut sådana till många församlingar här – en hemlös man på en bänk, och fötterna som sticker ut under filten är Jesu sårmärkta fötter. Jag tycker att den passar här.

En supervirkare till

Av Posted on Inga taggar 0

När jag letade efter Jonah häromveckan hittade jag en mycket ung supervirkare till, och ni bara måste få träffa honom också:
Jaheir Moore från Jersey City i New Jersey!

Bild lånad från Newsner som i sin tur har lånat den från en amerikansk nyhetskanal.

Filmklippet är lite tjoigt, men jag tror att ni kommer att bli lika tagna som jag.

Visst är det härligt att han så tidigt kom på att han ville hjälpa och stötta andra genom det han gör? Han beskriver en utveckling som jag tror att många kan känna igen sig i: först är det roligt att lära sig, lista ut hur man gör och börja hitta på eget, sedan är det bara så roligt att fortsätta, plötsligt är förrådet fullt, då kan man om man har tur komma på idén att ge, och så blir det bara ännu mer inspirerande att fortsätta, tänka på mottagarna och tänka ut nya modeller.

Här är en hemmafilm från när han var tio:

Hurra för Jaheir! TV-intervjun är ett år gammal, men vi får hoppas att han fortsätter att hitta ny inspiration och att han får den respons som en tonåring behöver!

Dags att sprida värmen igen

Här i Skåne har det hunnit bli ordentligt kallt, och när jag var i Västmanland och Närke förra helgen kändes det verkligen som vinter. Fram till för kanske två veckor sedan sprang jag mellan husen på min arbetsplats utan ytterkläder — nu skulle jag inte få för mig att prova.

Och om jag fryser i min fantastiska vinterkappa, hur kallt ska det då inte vara för människor som av en eller annan anledning inte har alla vinterkläder de behöver?

Magdalena Swahn. Foto: Bilda

Efter en inspirationsdag som jag hade i Huskvarna för ett par år sedan bestämde sig Magdalena Swahn som är verksamhetsutvecklare på studieförbundet bilda för att starta satsningen Sprid värmen. Det är ganska enkelt: hon har ordnat en etikett som man kan skriva ut och, om man vill, laminera, och den fäster man sedan med snöre eller säkerhetsnål på en halsduk, en mössa eller ett par vantar som man vill ge bort.

Sedan går man ut på stan och letar upp en bra ge-bort-plats. För halsdukar är det lätt: man kan knyta dem runt busshållplatsskyltar och lyktstolpar, till exempel. Mössor kan man sätta på lägre stolpar eller på statyer. Vantar får gärna sitta ihop med en tråd, och så sätter man den ena vanten på en lagom hög och smal stolpe eller på en staty som sträcker fram en lagom stor hand — men man kan också ta med sig garn och knyta fast paret ungefär som en halsduk.

En del har frågat om poängen med att ge på det här viset, särskilt om poängen med att ge flera timmars arbete utan att veta att någon kommer att ta vara på det.

Det är ju en relevant fråga, och här är några tips:

* tänk på hur många fler som nås av den värmande tanken på det här viset — många som inte alls behöver det du har stickat kommer antagligen att lyfta på lappen och läsa och sedan gå vidare med en lite annorlunda blick

* Magdalena föreslår också (läs en bit ner här) att man bjuder in asylsökande och sfi-studerande till stick-och-språkcefé och arbetar med värmen tillsammans

* är man en grupp som stickar kan man göra utdelningen/upphängningen till en manifestation i sig — till exempel fästa plagg vid alla lyktstolpar, stuprör eller busshållplatsstolpar utmed en viss gata där många rör sig (och kanske ha kaffeutdelning en stund också, med kaffe till vem som helst)

* tvekar man inför att ge bort mycket arbetade plagg kan man köpa fina ”gatuplagg” på second hand och ge det man själv har stickat till Hjälpstickan, som förmedlar det till människor som behöver

Idén var såklart inte min från början. Jag hade sett den i flera TV-reportage på webbplatser och också på många bilder.

I Malmö gjorde Skåne Stadsmission en liknande satsning på Gustav Adolfs torg i december förra året, en så kallad Wall of Kindness:

Foto: Skåne Stadsmission

Såhär presenterade de den:

Ta en jacka du behöver – ge en jacka du har över

I samarbete med Malmö stad så presenterar vi en vägg av vänlighet på Gustav Adolfs torg. Idén kommer från Iran och den går ut på att främja stadens eget kretslopp av vänlighet i form av skänkta kläder.

På denna vägg fokuserar vi på vinterjackor. Du kan hänga en jacka som du inte behöver längre eller ta en om du är i behov.

Design och utförande är skapat av vårt eget återbruksmärke REMAKE.

En av de uppmärksammade anonyma kläder-på-träd-kampanjerna ägde rum i Boston i USA 2015 — läs om den här! Och en kampanj som spred sig snabbt och hade egen Facebook-sida samma år var Chase the Chill som man kan läsa om till exempel här.

En av de fina sakerna med den här idén är att det verkligen bara är att sätta igång. Det är så enkelt. Så om du känner dig inspirerad nu, varsågod! Gör det!

Jacobs ryggsäckar

I Maldon i Storbritannien bor Jacob Rabi-Laleh som är sju år.

Foto: Stephanie Bannister (bild lånad från BBC)

När han var på besök i Brighton och såg att människor försökte sova bland byggnadsställningar vid en byggnad i staden bestämde han sig för att göra något.

Han kom på att han ville ge människor som bor på gatan en ryggsäck fylld med sådant som kan behövas, som mat och värme, och han gjorde en affisch där han bad om hjälp. Tio ryggsäckar tyckte han att han borde kunna få ihop.

Nu har han och hans familj packat 130 stycken!

Extra speciellt blir det här eftersom Jacobs föräldrar har haft problem med ekonomin och familjen höll på att bli hemlös för några år sedan. De kunde flytta runt hos släktingar ett tag, och sedan ordnade det sig för dem, men Jacobs mamma säger att hon förstår nu att den perioden påverkade honom mer än hon förstod.

Här är ett BBC-reportage om honom: