Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Uncategorized

Jane Austens lapptäcke

Av Posted on Inga taggar 0
Lapptäcket. Bild lånad från https://janeausten.co.uk/blogs/uncategorized/jane-austens-quilt

Det verkar som om det är enkelt för många att avfärda Jane Austen som en som har skrivit lättviktiga, fåniga, småskurna böcker som mest går ut på att ett eller flera unga par ska få gifta sig på slutet.

De som verkligen läser böckerna brukar bli förtjusta i hennes träffsäkra och nyanserade personporträtt, hennes vassa humor, hur hon bygger upp en berättelse och hur hon på subtila och sofistikerade sätt lyckas kritisera många av de normer som har begränsat hennes eget och andra kvinnors liv.

Jane Austen på en ofta publicerad bild, en utökad och färglagd bearbetning av ett halvfärdigt porträtt som hennes syster Cassandra tecknade. Okänd konstnär. Från Wikimedia Commons

Sätter man sig in i hennes författarskap lite mer förstår man snart att det finns ännu mer än så i romanerna. Jag har just börjat läsa Helena Kellys bok Jane Austen — The Secret Radical (efter att ha njutit enormt av John Mullans What Matters in Jane Austen?) — ska försöka berätta om den här på bloggen snart.

Men idag tänkte jag bara berätta att det inte är andrahandskunskaper som Jane Austen förmedlar när hon låter sina romangestalter fundera över tyger till klänningar eller över band och bahytter och andra accessoarer. Hon var en mycket flitig och kunnig textilhandarbetare och sydde allt möjligt som behövdes.

Det lapptäcke som finns på en säng i Chawton Cottage, ett av de hus där hon bodde (och kanske det där hon hade det bäst, fastän hon var sjuk), sydde hon tillsammans med sin mamma och sin syster Cassandra under 1800-talets första år. När Jane och Cassandra inte var på samma ställe — oftast för att den ena eller den andra var gäst och barnvakt i någon brors familj — skrev de brev till varandra. Lapptäcket finns med i ett bevarat brev från 1811. Jane frågar om Cassandra har kommit ihåg att samla material.

Lapptäcket. Bild lånad från https://www.fifisfabricology.com.au/shop/Quilting-Fabric-Designers/Jane-Austen-Licensed/Jane-Austen-at-Home/p/Jane-Austen-Coverlet-Booklet-x55596988.htm — man kan alltså beställa en instruktionsbroschyr om man vill sy ett eget!

Lapptäcket innehåller 64 olika mönster fördelade på flera hundra romber. Den stora i mitten — troligen ett favoritmotiv från ett dyrare chintztyg som de flesta bara kunde köpa en liten mängd av — är omgivet av 232 mindre, och den breda kanten runtom består av över 2500 miniromber.

Såhär har täcket också visats. På engelska kallas det omväxlande quilt och coverlet — det är ett okviltat överkast. Bild lånad från https://thequiltingroom.com.au/product/jane-austen-at-home-c100012-lady-catherine/

Jag har läst, men minns inte var, att sömnadsarbetet måste ha krävt en enorm koncentration och ett exakt färg- och mönsterminne eftersom varenda romb, också de pyttesmå i kanterna, har en exakt spegelbild. Ett stort arbetsbord och bra arbetsbelysning fanns naturligtvis inte. Faktum är att de inte ens ska ha haft möjlighet att breda ut eller hänga upp hela lapptäcket inomhus hemma hos sig för att inspektera det.

Här kan man beställa en broschyr med instruktioner om man vill göra en egen version av lapptäcket.

Och här finns vackra tyger som rekonstruktörerna rekommenderar — jag vet inte om det är exakta kopior av dem som de tre Austens använde. Rombmall har också tagits fram! Här finns också tyger, och ett par nya tryck med Jane Austen-manuskript och tryckta boksidor på.

Det är inte svårt att förstå dem som vill återskapa lapptäcket för att kunna ha det hemma, och det är inte heller svårt att förstå att tygföretag ser en möjlighet. Men det som är mest intressant med täcket är kanske att en som var så full av berättelser och så gärna ville skriva, och som så ofta togs i anspråk som sällskapsdam, sjuksköterska och barnvakt av en stor familj, och som levde i en tid utan elektriskt ljus, tog sig tid med ett sådant enormt och tålamodskrävande projekt. Och att hon genomförde det tillsammans med två familjemedlemmar!

Favoritglas

Av Posted on Inga taggar 0
Sea glasbruks entré. Bild lånad från Glasriket.se

Ett av många, många småländska glasbruk som har lagts ner de senaste 50 åren är Sea.

Det var ett mindre glasbruk som låg bara ett par kilometer från det stora i Kosta, och det var inte så gammalt — det grundades 1956. Liksom Kosta fick sitt namn av sina grundare, Anders Koskull och Georg Bogislaus Stael von Holstein, fick Sea sitt av sina, Inge Samuelsson, Sven Ernstsson, Tore Andersson. Lokalerna finns kvar, men nu är det ett slags utförsäljningsbutik där.

Sea hade flera formgivningssuccéer som finns lite överallt i Sverige fastän det kanske inte är så många som känner till varumärket. När jag arbetade i Degerfors kom en elev med en handplockad sommarbukett som terminsavslutningspresent. Vasen var en del av presenten, och det var Seas lilla glasvas som ser ut som en hopknuten tygsäck eller påse. Långt från Kosta!

Statement Earth-serien. Bild lånad från joneliasondesign.com

De sista åren när glasbruket var igång arbetade en av formgivarna (eller kanske flera — formgivarbyrån heter Jon Eliason Design) med en serie som hette Statement Earth. Den gjordes av återvunnet glas, och allt var lite, lite grönskimrande. Formen på karaff, vinglas, ölglas och vattenglas var åttakantig. Jag köpte karaff och fat och små och stora glas och vinglas till min farmor och farfar – det var min farfar som kom från Kosta – och vi använde dem jämt hemma hos dem.

Statement Earth-serien. Bild lånad från joneliasondesign.com

Nu finns det en liten hörna med Sea-glas i den stora utförsäljningsbutiken som annars är full av schampoo och pikétröjor och pepparkvarnar och mycket annat. Där kan man köpa bara karaffen för under en hundralapp och karaff med två glas i en låda för lite mer. Så länge lagret räcker, naturligtvis, men jag har ingen aning om hur stort lagret är.

Karaffen. Bild lånad från livingwithnature.dk

Karaffen är något av det vackraste och smartaste jag har sett i Glasriket – den är så fin till vin, naturligtvis, men lika fin till iste eller saft eller bubbelvatten eller vanligt vatten. Allt blir fest! Dessutom är den perfekt som vas till både lite högre sommarbuketter och snittblommor. Kvistar med höstlöv har jag inte testat än!

Hela sommaren och nu inpå hösten har den stått på mina föräldrars bord, nästan alltid med en myntakvist i. Ibland med bara vatten, ibland med vatten och is, ibland med iste. Varje gång lika fint!

Ljusgrönt för att det betyder framtid

Det är ju knappast så att jag är den enda som försöker lära mig att tänka och planera på ett nytt sätt nu. I vintras höll jag på i flera veckor med att tänka ut en sommarrutt som skulle kunna innebära att jag kunde göra mitt sommarvolontärarbete, hälsa på min gudson vid Medelhavet och kanske också träffa några vänner i Nederländerna och Tyskland utan att flyga — det tyckte jag var en utmaning. Nu märker jag gång på gång hur jag måste säga ”nej, just det” till mig själv när jag tänker på resten av året och allt som jag på något vis hade tagit för givet att jag skulle kunna genomföra.

Den här koftan stickade jag under ett par dagar i somras när Marjolijne och jag bodde på Casella, ett slags retreatgård och kloster i Nederländerna, och bestämde oss för att kväll betydde filmkväll. Vi såg Guernesys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Enchanted och en ganska ny film om Nalle Puh där Christopher Robin har blivit vuxen. Marjolijne stickade på sin allra första Två trådändars lilla väst, och jag hade köpt ett ekologiskt garn som jag trodde skulle räcka till en kofta, så jag satte igång med Två trådändars lilla kofta.

Linea Pura vet jag att det var, men jag hade för mig att det var en blandning av bomull och lin … nu blev jag osäker.

Hursomhelst, här kan man se att jag inte borde ha litat på mitt ögonmått när det gällde hur mycket garn jag behövde till en kofta. Den blev kort — och de sista centimetrarna fick jag skarva med ett bomullsgarn som jag hade hemma. I själva verket blev den liggande i flera månader med bara de sista maskorna på en sticka, för jag ville så gärna avsluta fint. Någon gång när jag har avslutat i resår och garnet har tagit slut har jag fuskat genom att helt enkelt lyfta de sista maskorna över varandra utan nytt garn, men det går ju inte när det är en rätstickad kant.

Nu är jag ändå lite glad över den här koftan, för den fick tre olika ljusgröna färger tack vare mitt misstag. Ljusgrönt som i ”det finns en framtid”. Och så postade jag den till min gudson Samuel som är en av de mest framtidsfulla människor jag känner — jag tittar på hans smilgropar och hans glada ögon och tycker att det måste gå bra för världen.

Vackert och rörigt (och kramrekord)

”Den såg jag minst hundra gånger!” sa en väninna när jag frågade om hon hade sett 1990-talsfilmatiseringen av Louisa May Alcotts roman Unga kvinnor.

Hundra gånger var ju inte nödvändigtvis så mycket på 1990-talet om man gick i skolan då och hade investerat i sin favoritfilm på videokassett.

Jag såg den inte hundra gånger, högst två, men Susan Sarandons Marmee och Winona Ryders Jo gjorde bestående intryck. Häromåret upptäckte jag att det var Claire Danes som spelade Beth och Kirsten Dunst som spelade Amy som liten. Och Christian Bale som spelade Laurie. Vilken rollbesättning!

Mitt eget första intryck av Unga kvinnor var ett utdrag i en julantologi som jag läste när jag gick i lågstadiet. Där fanns recept på amerikansk julstubbe, en beskrivning av hur man skulle borra hål i ett vedträ, blanda sågspån med olika kemikalier och peta ner smetarna i hålen för att få en mångfärgad brasa, berättelsen om pappa Panov (tror jag), recept på marsipanbokstäver med mördegsskal … och så berättelsen om familjen Marchs julfirande utan pappa och utan pengar under det amerikanska inbördeskriget.

Nu har det alltså kommit ytterligare en filmatisering, en av Greta Gerwig som blev enormt uppmärksammad för Lady Bird för inte så länge sedan. Hon har tagit med sig sin Saorsie Ronan och gett henne en ny huvudroll som på nästan alla sätt är mycket olik Lady Bird, men de båda har det gemensamt att de är unga kvinnor som försöker hitta en egen väg in i vuxenlivet utan att nagga på sin integritet.

1990-talets Little Women kom snabbt att räknas som en julfilm, och den här nya kom också vid jul i Storbritannien och USA (i Sverige kommer den i januari). Huruvida någon av de ännu tidigare filmversionerna eller TV-serierna har hamnat i samma genre vet jag inte, men det ligger nära till hands att citera en annan julfilmsklassiker:

”It’s just that I know the old version so well!”

”Well, that’s why we’re making a new version!”

Storasyster Meg, lillasyster Amy, näst äldsta syster Jo och näst yngsta syster Beth. Bild lånad från IMDB.

Alldeles säkert vill Greta Gerwig på allvar tillföra något nytt när hon plockar upp romanen igen — den har kallats Nordamerikas första realistiska ungdomsroman, en tidig feministisk roman och mycket annat genom åren.

Men mitt intryck är att hon tar för givet att alla känner till berättelsen utan och innan, om inte från originalboken eller någon mer lättläst bearbetning så från just 1990-talsversionen. I en del detaljer har hon gått närmare originalberättelsen, men det stora nya är att hon har stuvat om handlingen helt och hållet. Hon börjar med Jo i New York, vuxen och på egen hand för första gången, och berättar allt som har hänt tidigare i återblickar. Det kräver mycket av vilken publik som helst eftersom nästan inget i hemmiljön eller skådespelarnas utseenden eller kläder förändras. (Undantagen är Amy som har kortare kjolar när hon är tretton och Jo som ett tag — och alla som känner till berättelsen vet precis varför — har kortklippt hår.) Det är rörigt. Och visst har berättelsen beskrivits som realistisk, men det blir lite överdrivet med alla trådar som kastas ut här och där och inte leder någon vart.

Saorsie Ronan som Jo March. Bild lånad från IMDB.

Det verkar också vara svårt för skådespelarna att göra något av sina roller när det avbrutet skuttas fram och tillbaka i tiden. Megs romans med läraren i grannhuset uppstår aldrig — den är plötsligt ett faktum, fastän hon nyss försökte etablera sig i societetslivet utan att det gick att förstå varför (vännen som drar henne med in i det presenteras inte). Amy har det kanske allra mest otacksamt, för när en tydligt vuxen skådespelerska ska gestalta en 13-åring framstår hon lätt som bisarr. Beth får aldrig någon riktig chans.

Så Greta Gerwigs Little Women blir Saorsie Ronans film helt och hållet, och scenerna när hon bygger sin roman uppe på vinden är kanske inte så trovärdiga, men de blir en behövlig kontrast mot alla mer traditionellt kostymfilmsvackra klänningsscener som blir ganska lika trots att årstider och miljöer skiftar. (Vilken press på en fattig familj att alla klänningar måste innehålla så enomt mycket tyg och kräver så enormt mycket underkjol!)

Saorsie Ronan ser absolut inte ut som någon tonåring i filmens tillbakablickar, men intensiv och impulsiv och målinriktad och rebellisk är hon, och hennes försök att klä sig som en man skulle ha kunnat bli en ny trend (kanske gjorde Louisa May Alcott det intrycket på sin samtid?). Vid några tillfällen låter Gerwig henne leverera små monologer om samhällets förväntningar på unga kvinnor, och jag tycker att de låter övertygande.

Något som inte alls lyckas är mötena med den fattige tyske professor Bhaer, som i den här iscensättningen har förvandlats till en ung fransman (!). Kombinationen av filmens hoppighet och något slags önskan att skapa större dramatik (ett stort och ordrikt gräl som låter mycket olikt Louisa May Alcott) gör deras relation helt obegriplig. Det har den i och för sig varit för generationer av unga läsare också, men de har (genom Jos brev hem) fått lite bättre chanser att misstänka att något är på gång.

Nej, det här är inte något lyckat manus, och med undantag för Saorsie Ronan är rollbesättningsarbetet också ett misslyckande. Men o vilka vackra miljöer. Och jag tror att årets rekord i både duokramar och gruppkramar är satt.

(Ni som brukar spana efter textilhantverk: Meg syr lite grann strax före julfirandet, och det ser inte ut att gå så bra. Senare låter hon sig övertalas att köpa tjugo meter siden till en klänning, men hon lyckas sälja tyget till sin rika väninna eftersom hennes man behöver en vinterrock. Det är i stort sett vad den här versionen har att erbjuda, och Jo stoppar inte professor Bhaers sockor, åtminstone inte så att man får se det. Men flera stickade sjalar syns, och de fina vantarna är ju med på en av affischerna!)

Så vackert, så vackert

Av Posted on Inga taggar 0

Vid den här tiden förra året kom min kollega Anders varje vecka med bruna papperspåsar till arbetet. Det var de grönsaker som hans sambo Liv hade plockat ihop från sina odlingar till oss som beställde. Jag kunde inte låta bli att fotografera dem!

Och det är jag glad för nu när jag har flyttat långt bort och när dessutom Liv har haft så mycket annat att göra att hon inte har hållit sin grönsaksförsäljning igång i år.

Det finns så många grönsaker utöver morötterna (som i och för sig finns i massor av olika sorter och som kan se väldigt olika ut när inte matindustrin har slängt alla som inte passar in i mallen) och tomaterna och gurkan och isbergssalladen, och bara de här lila nyanserna kan göra en alldeles lycklig, eller hur?

Jag vet inte hur många bilder jag tog av de här röda skönheterna.

De var vackra i sin påse också.

Vid terminsstarten bad jag Anders att ta med ätbara blommor till klasskakorna som jag bakade.

Och genast blev allting så otroligt mycket finare. Nog för att de flesta av oss vet att en kladdkaka är god, men snygg brukar den kanske inte vara. Kronbladen förvandlade den totalt.

De här båda var också otroligt vackra i verkligheten — men kanske inte så fotogeniska?

Tack vare Karin som var min granne när jag gick i mellanstadiet och högstadiet och som har praktiska lösningar på nästan allt kan jag dela med mig av ett superpraktiskt och gott sätt att ta vara på nästan alla grönsaker så att man inte behöver få panik över att mycket mognar samtidigt. Det kommer en annan dag!

Tack Liv och Anders för allt vackert som jag fick köpa av er förra hösten — det är något att sakna och vara glad för!

En kollega på min nya arbetsplats kom häromdagen med en kasse. Hon ville tacka för att jag hade ryckt in och hjälpt till med en sak. Jag fick potatis, morot, lök och majskolv från den grönsakslåda som hon köper — också lokalproducerat, tror jag, fast här istället. Lila var de visserligen inte, men jag är alltså redan lite kompenserad.

Jenny Hellström + återbruk — två tips

Den här boken finns på många bibliotek. Jag tror också att ganska många fick den i present eller köpte den åt sig själva när den kom!

Det är på något vis så generöst att en känd designer som har haft stora framgångar med ett eget klädmärke gör en mönsterbok. ”Här, varsågoda, ta mina bästa modeller och gör dem på ditt eget vis!” tror jag att Jenny Hellström säger.

Själv har jag lite svårt att se potentialen i bokens modeller. Många av dem är figursydda, och de som visar dem ser förstås inte alls ut som jag. Hur skulle det bli?

Men det finns ett par som verkligen inbjuder till återbruk.

Dels är det den här vida blusen som man syr i ett tunt vävt tyg och som går att drapera framtill på flera olika sätt. Den skulle man kunna sy av tunna bomullstyger som påslakan, till exempel, eller av en eller ett par stora herrskjortor, eller av en tunn, vid kjol som har stora, fina bitar kvar.

Dels är det en T-shirtliknande topp som finns i en smalare och en vidare modell, som har pyttekorta holkärmar och som man syr av ett tunt, mjukt tyg som jersey eller trikå. Och den har jag faktiskt sytt! Modellen var perfekt — det som inte var så bra var att jag sydde med en vanlig nål istället för en jerseynål, och det blev fula hål i tyget …

Till den tog jag, och tar man tycker jag, helt enkelt en kasserad T-shirt utan tryck eller med ett fint eller roligt tryck. Den får gärna vara stor, så att man får plats med infodringen också. Min gissning är att de flesta second hand-butiker får in fler T-shirts än vad de vill försöka sälja och att man kan få en kasse eller köpa en kasse billigt på många ställen. Då finns det ju utrymme att experimentera utan att känna att man slösar för mycket — till exempel med stämpeltryck eller schablontryck eller broderier.

Jenny Hellströms UR-serie Sy, sy, sy! finns fortfarande tillgänglig — genom den kan man få många tips och också några gratismönster som inte finns i boken. Här finns till exempel en singoallablus som är lite lik blusen här ovanför men som man inte behöver uppfinna någon drapering till eftersom den har resår i halsringningen.