Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kriget i Syrien

Ett klassrum fyllt av glädje

Här kommer en av veckans rapporter från Suzanne som är i Aten och arbetar igen. All beundran till dig och dina medarbetare, Suzanne!

Idag hade vi lektion med de yngre barnen igen, och vi hade det så roligt. De började med att kolla sina ord och de hade varit så duktiga och lärt sig så väl. Jag är så stolt över dem!

Efter att de testat sina ord gjorde vi ”English morning” à la Metis. En elev ställer frågor om dagen och drar sedan stickor om vem som ska svara. Eleven som frågar skriver svaret på tavlan. Det gick jättebra, och de tyckte alla att det var roligt.

Dagens bokstav var K och trots att det kanske är en lite halvsvår bokstav att hitta ord på när man är nybörjare så stoppade vi efter 13 ord. Sista ordet fick bli “kind”. De skrev sina ord och meningar och nu börjar de veta hur det är vi jobbar så allt går lite snabbare.

Idag invigde vi också våra fyra nya ukuleles. Vi spelade ganska länge och växlade mellan D, bm och G. Våra nya små barn hängde med så gott de kunde. Tack och lov är vi fyra vuxna som kan hjälpa dem. Vi avslutade med en sångstund.

Direkt efter att lektionen var slut tog vi oss till Hope Café för att fylla på blöjförrådet och hjälpa till med dagens distribution. Vi tömde verkligen hyllorna i affären på blöjor. Fyra hela vagnar fyllde vi och sprang med gatan upp och ned.

Sara och Mahmoud hade gjort en massa hygiene packs för att kunna dela ut tillsammans med matkassarna.

På eftermiddagen fick vi en liten överraskning när det helt plötsligt dök upp en van med mat åt oss. Organisationen Christian Refugee Relief från Holland hade med sig bland annat potatis, bönor, linser, blöjor, vuxenblöjor och schampo. Mycket välkommet! Ett fantastiskt trevligt gäng bar in den ena lådan efter den andra.

Efter utdelningen på Hope var vi inbjudna till middag hos min vän Sylvester. Massor med god pakistansk mat. Vi blev sittande länge och pratade och bara njöt av att få vila lite och umgås med fina vänner.

Jag hade en uppgift kvar för dagen. Jag hade lovat en av våra volontärer att skriva ett rekommendationsbrev åt honom. De fantastiskt hjälpsamma människorna på hotellet Semeli hjälpte mig att skriva ut det och jag mötte sedan Mohammad Ali och gav honom hans brev. Han har fått jobb i Tessaloniki så snart är han på väg dit för att påbörja sitt nya jobb för en organisation där.

Jag har just avslutat dagen med att lämna en matkasse till mina fantastiska grannar Akash och Maria. Akash är skolans ”vaktmästare”. Deras lilla dotter Jess fick en playdough som kom med pallarna från Tyskland. Hon blev så himla lycklig. Detta är världens bästa “jobb”. Att göra små barn lyckliga!

***

Tack Suzanne!

Och tack du som har läst — om du vill vara med och stötta arbetet på Hope Café kan du swisha en gåva till 123 242 88 37!

”Var vi kommer ifrån, var vi har varit och vart vi skulle vilja åka”

Suzanne och Anita som är i Aten nu och volontärarbetar på Hope Café har gett mig lov att publicera några dagsrapporter här på bloggen. Här är en från Suzanne!


Vi går igenom alfabetet — tre av barnen har aldrig gått i skolan och kan inte läsa eller skriva på sitt eget språk.

Sex förväntansfulla men väldigt skolovana barn kom idag vår första lektion med vår första klass i skolan Beams of Hope på Hope Café. Vi började lektionen med ”Today’s letter” som var A. Vilken överraskning! 🙂


Tack och lov för vår Head Girl som hjälper de yngsta barnen, de som inte har gått i skolan tidigare.

Vi gjorde meningar, och de fick en läxa tills på torsdag. Anne visade världskartan, och vi pratade om var vi kommer ifrån, var vi har varit och vart vi skulle vilja åka.


Vi har döpt våra ukuleles och gått igenom vilket finger vi använder var och hur vi håller handen. Barn tycker alltid det är lika roligt när jag ber dem visa finger nummer två! Idag gick lärde de sig ackorden D och bm.

Vi döpte våra ukuleles och jag lärde dem två ackord innan vi avslutade lektionen med att sjunga sången “I’m yours”. ’

Tänk så fort en och en halv timma går!

Innan vi började lektionen kom Food Kind med en leverans av matvaror som går till matpaket för människor som av olika anledningar behöver lite extra proteiner. Det är till så stor hjälp för oss.


Massor med ägg, mjölk och lök. Underbart!

Massor med ägg och mjölk fick vi, och idag dessutom flera säckar med lök.

Efter vår lektion gick vår lilla elev Sara och jag till optikern för att välja ut ett par bågar till henne och beställa hennes glasögon. På torsdag efter lektionen ska vi gå och hämta dem åt henne. Tack alla ni fantastiska människor som hjälpte till så vi kunde köpa dessa glasögon åt henne!

På eftermiddagen hade Kerrie och jag ett litet möte där vi diskuterade en massa olika saker som vi behöver ta itu med och göra. E

Vill du stötta oss finns det så många sätt du kan hjälpa till på. Du kan dela inlägg, skriva stöttande kommentarer, tro mig … De är så värdefulla!

Du kan komma till Aten och arbeta som volontär.

Det finns så många sätt! Om du vill och har möjlighet att hjälpa oss ekonomiskt på Hope Café eller Beams of Hope får du gärna swisha ett bidrag till 1232428837.

***

Tack kära Suzanne!

Anita i Aten

I vanliga fall är Anita samordnare för en del av Team Sweden Volunteers insamlingsarbete — det är hon som har lett sortering och packning på en före detta sommargård i nordvästra Skåne och bland annat lyckats skicka många barnvagnar till barnfamiljerna som har fastnat i Grekland på sin väg från olika länder i Mellanöstern.

Men just nu är Anita volontär på Hope Café i Aten. Hon berättar:

Idag vaknar jag i Aten, till min andra dag som volontär hos Hope Café. Jag har övernattat i enkel och fin lägenhet helt för mig själv, eller nästan i alla fall! Trots att det flyttstädades noggrant igår, trots enorma mängder giftig spray, så har jag haft sällskap av ett antal kackerlackor. Huuu! Omtänksamma Suzanne Melville hade ställt mera spray på en stol intill sängen, så när jag tittade upp från boken kunde jag genast spraya ihjäl den som kom gående på väggen bakom sängen.

Dagen igår var förstås full av intryck. Hope Café är ett ordnat kaos i en pytteliten lokal. På morgonen fick jag följa en liten skolklass med 8 barn, med sina två lärare i engelska. Den lektionen avslutades med en lektion i ukulele. Mycket glada barn gav sig iväg!

Det var matutdelningsdag, då familjer kommer för att hämta en kasse basvaror till den kommande veckan. Potatis, lök, morötter, ett par frukter, ris/pasta, linser, te, mjöl och tomatpuré är en del av innehållet.

Mitt jobb blev att väga upp linser och ris i påsar från stora säckar. Mycket billigare än att köpa mindre förpackningar, förstås!

Jag hittade en del av de saker vi skickade från Team Sweden Volunteers i slutet av april, det var lite upplyftande! Det mesta har delats ut redan, men det fanns några babypaket, några stickade nallar i en sydd påse och ett litet paket Bamseblöjor, inköpt på Citygross i Höganäs!

Blöjor, blöjor, blöjor …! De senaste tre veckorna har det i princip varit helt slut på blöjor hos alla volontärorganisationer i Aten. Alltså har det inte funnits några till barnen. Jag har ungefär 40 Euro att köpa blöjor för idag — tack familj och vänner! Varje euro utöver det hjälper, så den som vill och kan får gärna swisha liten eller större slant till 0739280611. Jag omvandlar dem genast till blöjor, jag lovar!

***

Tack Anita!

Skolan som består av en låda

De senaste veckorna har något nytt startat i anslutning till Hope Café-medarbetarnas försök att stötta familjer som har fastnat i Aten i Grekland på sin flykt från Mellanöstern: Hope School Box!

Suzanne och hennes vänner har mött så många barn som inte har kunnat gå i skolan på länge och som längtar efter att få göra det.

De lyckades få låna ett bakre rum som ingår i ett café i Aten, och en ung afghansk flykting har redan satt igång med lektioner. Han tar emot barnen i så stora grupper som lokalen klarar och erbjuder dem en lektion om dagen. Någon riktig skola är det inte — men den är mycket, mycket bättre än ingen skola alls, och barnen är så entusiastiska. Suzanne skriver:

Vi vill att eleverna ska kunna få en lugn plats där de kan känna sig trygga.  
Många av dem har upplevt förfärliga saker, och de måste kunna känna sig trygga så att de i lugn och ro kan lära sig saker, men de är verkligen utsvultna på kunskap. De älskar att lära sig! Vi började med 11 barn, igår var de 20, och nu är de långt över 40.

De dagar vi har haft undervisning har de fått med sig ett vanligt papper hem, och de får också en penna första skoldagen. Varje dag kommer de sedan tillbaka med sitt lilla papper med välgjord läxa och sin penna. De är så engagerade och så duktiga.

En liten pojke bor i Malakasa. Det är en timma med tåg härifrån. Han frågade om vi har möjlighet att ge honom ett busskort så han kan fortsätta gå i skolan.

Vi har en plan som är att hyra en lägenhet där vi kan bedriva undervisningen och klasser med 10 barn per klass.

Suzanne på plats i det tillfälliga klassrummet på caféet.

Det här är långt ifrån en vanlig skola — det är en skola för helt vanliga men traumatiserade barn, barn som i värsta fall bor på gatan. Det är också barn som är på flykt och vilkas föräldrar eventuellt kommer att försöka ta sig vidare genom Europa. Det kommer att vara stora förändringar från vecka till vecka för dessa barn. Därför är det ett måste med små grupper och en lägenhet som kan kännas som en trygg plats där man kan lära sig saker.

Än så länge så har vi 30 elever ”inskrivna”. Vi har sagt att vi måste vänta med fler tills vi har en lokal. Från och med tisdag stängs alla barer i Aten (ett beslut som togs av grekiska staten igår), och då kan vi inte längre vara på caféet.

”Skolan” har börjat i det bakre rummet på ett café i Aten.

Vi har vår låda, och det ska bli okej väder i veckan, så vi hoppas kunna fortsätta undervisningen på torget. Det är långt ifrån optimalt men kanske det enda vi kan göra just för tillfället.

Vi har ett rum i en lägenhet som vi hoppas kunna få hyra i en månad för 200€. Vi håller tummarna för att det ska gå i lås, men vi har ännu inte fått något klartecken. På lite längre sikt letar vi efter en lägenhet med två rum där vi kan ha skola med tillhörande lärarbostad. (Känns lite som Sverige under 1800-talet eller hur?)

Jag tror att det vore bra att samarbeta med svenska skolor som sponsrar Hope School Box och som sedan får månadsbrev om hur allt går och brev som de svenska barnen kan ta del av.

Vill du vara med och stötta Hope School Box i Aten som privatperson eller (om du arbetar i skolvärlden) som skola? Såhär skrev Suzanne på Facebook-sidan Hopp för flyktingarna i Aten nyligen:

Den ideella organisationen ”Feeding Hope Sweden” har registrerats och fått organisationsnummer och bankkonton. Tidigare har ju allt bara gått genom mig, mitt Swish och mina bankkonton, men nu hoppas jag att allt ska bli lite enklare i och med att vi har allting helt separat. Vårt organisationsnummer är 802531-6228 och vårt Swishnummer är 1232428837. Om någon är intresserad av att läsa våra stadgar är det bara att hojta till.

Själv har jag inte Swish (jag känner mig mer och mer som ett fossil!), så jag rekommenderar också bankgironumret: 5555-7813!

Till några som bodde i Moria

De här fem restgarnsmössorna — Easy Peasy Beanie allihop — fick inte trådarna fästa i tid till Läkarmissionens insamling som avslutades i somras.

Så många gånger som jag har rekommenderat Russian Join för restgarnsprojekt. Jag borde veta hur lång tid det dröjer innan jag kommer mig för att slå mig ner och fästa alla trådar när det måste göras i efterhand! Men till slut blev det av.

Nu åker mössorna istället till Team Sweden Volunteers Moria-insamling. Anita Gunhammar har lovat att ta emot dem om de är framme före fredag.

Och så skickar jag med en Mössan Omtanke i barnstorlek.

Sarahs resa

Av Posted on Inga taggar 0

Våren 2017 fick jag ett e-postmeddelande från en kvinna som hette Anna på ett företag som hette Kidnovation. Hon undrade om jag kunde tänka mig att översätta en bok.

Sådana meddelanden kommer ibland när man är medlem i Översättarcentrum och har en presentationssida på webbplatsen där, och ibland har jag möjlighet att tacka ja, och ibland måste jag av olika anledningar tacka nej.

Det här visade sig vara en barnbok av en man som heter Imad Elabdala och som kom till Sverige från Syrien för några år sedan.

Jag tror att bokprojektet tog mycket längre tid än han och hans medarbetare hade tänkt sig, men i våras blev hans manus så klart att jag kunde avsluta mitt arbete med översättningen, och i somras läste jag och Imads medarbetare Tiffany korrektur, och nu verkar det som om boken finns att beställa! Jag har inte fått den själv än, men jag ser att den finns här.

I våras berättade Tiffany också att hon och Imad arbetar med en animerad-film-version av berättelsen. Man kan se ett smakprov av den:

Det finns också flera filmer där Imad berättar om sin idé med boken. Det här är en av dem:

Det ska bli spännande att se hur det går för Sarah nu — jag har ju levt med henne i två och ett halvt år och lagt mycket tid på att få den svenska versionen av berättelsen att bli så bra som möjligt. Lycka till, Sarah och Imad!