Här är en intervju som jag gjorde förra året för tidskriften som jag är redaktör för, Uppdrag Mission. Den passar här på Ett varv till också, tycker jag. Och Grate Patrol fanns redan när jag kom till Washington, DC för tjugo år sedan och fortsätter sitt arbete nu i vinter också.
Varje lördag och söndag vid kvart i sex svänger två bilar ut på frukostrunda i USA:s huvudstad. Alla som kommer till St. Paul’s K Street uppmanas att hjälpa till.
På K Street, några hundra meter från Watergate-komplexet, ligger St. Paul’s Episcopal Parish, oftast kallad St. Paul’s K Street.
Den som öppnar dörren och går in i entréhallen möts av ett långt bord fullt med korgar och lådor.
”Gudstjänst och mission är församlingens hjärta”, står det på en skylt ovanför (fast ordet ”hjärta” är ersatt med ett stort hjärta klippt i rosa papper). ”Du kan vara med! Ta en minut på väg till kyrkkaffet och fyll en Grate Patrol-påse. Tack för hjälpen!”
Längst ut på bordsändarna sitter skyltar med hur man gör: först spritar man händerna, och sedan tar man en brun papperspåse och lägger man i tre sockerpåsar, en förpackning mjölkpulver, en förpackning salt, en servett, en pinne att röra om med och en lapp.
De stora korgarna har varsin markering: såhär hög måste påsstapeln vara för att påsarna ska räcka till en morgon.
Sover på galler
– Det var inte min idé att sätta upp bordet där, men jag är så glad för det! säger Tina Mallett. Grate Patrol behöver bli synlig för alla församlingsmedlemmarna, och det är en stor hjälp med alla påsar som blir påbörjade på det här viset.
Hon var med och byggde upp Grate Patrol på 1980-talet, när en man som var med i församlingen hade börjat ta med frukostsmörgåsar åt människor som låg och sov utanför kontorsbyggnaden där han arbetade. Själv har Tina arbetat som föreståndare i butiken på Hirshhorn, ett konstmuseum vid The Mall.
– Det finns ventilationsgaller vid många av byggnaderna runt The Mall, och luften som kommer inifrån byggnaderna är lite varmare än uteluften, så många människor sover på gallren, berättar Tina. Det är säkert inte bra att andas den luften. Det finns flera bra organisationer som arbetar med hemlösa här i DC, men på lördagsmorgonen och söndagsmorgonen har alla stängt. Det är då vi åker ut med frukost.
Olika anledningar
Människor i USA:s huvudstad kan vara eller bli hemlösa av många anledningar. Det finns de som har kommit med drömmen att kontakta en politiker eller till och med presidenten och blivit kvar, det finns många som är hemlösa på grund av att den psykiatriska vård som de behöver inte fungerar eller bara erbjuds som dagvård, det finns de som plötsligt måste sova i sin bil och sedan kanske direkt på gatan när en anställning tar slut och ett lägenhetskontrakt upphör. Många, men inte alla, har problem med alkohol eller droger. De flesta är män.
– Vi ser till att åka ut och träffa dem innan de har hunnit lämna sina sovplatser, säger Tina, och vi pratar med alla – jag skulle aldrig lämna frukostpåse och kaffe utanför ett tält, till exempel. De flesta blir så glada, och det händer ofta att någon vill sjunga en sång för oss eller vittna om sin tro. Om jag hade sovit på det viset skulle jag inte vara så tacksam, det vet jag.
Två dubbelsmörgåsar
Ett par hundra påsar förbereds inför varje helg. En eller ett par personer kokar ägg (”det är en hel vetenskap hur man gör”, säger Tina), frukt läggs också i, en grupp brer två sorters dubbelsmörgåsar med jordnötssmör respektive tonfisk eller en ostfyllning, och kaffet hälls upp i stora termosar som ställs längst bak i de två bilarna.
– De som arbetar under veckorna är oftast samma, men vi som kör ut är på ett rullande schema, berättar Tina. Nu har vi ett system som faktiskt fungerar oavsett vilka sorters bilar som dyker upp. Vi tar ut påsar och fyller kaffemuggar åt några i taget.
Kvart i sex ger de sig av, och sedan håller de kontakten så att alla platser som de brukar stanna på säkert får besök även om någon skulle vilja prata lite längre med dem.
På lappen i påsen står en hälsning, ett bibelord och församlingens adress.
– De vet var vi finns, och det händer att en del av dem kommer och är med i våra gudstjänster, säger Tina.
Sedan berättar hon om statyn som sitter ovanför påspackningsbordet.
– Det är en organisation som har skickat ut sådana till många församlingar här – en hemlös man på en bänk, och fötterna som sticker ut under filten är Jesu sårmärkta fötter. Jag tycker att den passar här.