Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Miljö

Ruderat

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en av orsakerna till att jag älskar att bo i Malmö:

Den här skylten sitter i en korsning utmed min promenadrunda.

Jag tycker så mycket om den tilltro som den utstrålar — att det går att förmedla viktig information om naturens villkor på ett trevligt sätt till vem som helst som råkar gå förbi. Och dessutom att det går att förekomma den som kanske skulle kunna tycka att det ser stökigt ut och att det går bra att slänga skräp lite hursomhelst därför att marken är ojämn och växterna inte ser planterade ut.

Det är ju ruderatmark, och den är viktig för staden!

Rudera är en av formerna av det latinska ordet för skräp.

Svinmålla är en typisk ruderatmarksväxt. När man har vänt på jord och grus dyker den ofta upp även om den inte har synts till på länge. Den är släkt med quinoa, och när den har gått i frö kan man koka fröna som quinoafrön, men jag undrar om inte de små skotten är de allra bästa. Förra våren plockade jag massor av dem i ungefär en månad när en parkeringsplats i centrala Kalmar hade gjorts om och jordytor hade slätats till och lämnats. Så otroligt gott! Jag kokade med pasta, stekte eller wokade, gjorde pesto — allt blev lyckat.

När jag letar för att hitta någon webbsida med samma information som skylten på min promenadrunda hittar jag ingen. Det står om skräpmark och om vilka växter som brukar dyka upp, och en student på Sveriges Lantbruksuniversitet har skrivit en uppsats om att ruderatmark är något viktigt, men så mycket mer hittar jag inte. Ingen kortfattad information om biologisk mångfald eller om hur viktiga ruderatmarkerna är för insekter och fjärilar. Är det någon som har ett bra tips?

Något måste man kunna göra

Av Posted on Inga taggar 1
Skärmklipp från The Guardian

Idag blir det ett artikeltips igen, för The Guardian har intervjuat Skye Neville, en tioåring som bor i Fairbourne i Wales och som har sett hur mycket plastskräp det blir av alla barntidningar-med-plastleksak. Hon skrev först till ett av de företag som ger ut flera av tidningarna, och inget hände. Men hon fortsatte att skriva till andra som kanske skulle kunna göra något, och nu har en av Storbritanniens stora matkedjor bestämt sig för att sluta sälja dem!

Slöseri

Av Posted on Inga taggar 0

Idag måste jag visa något som jag är SÅ ARG på. Man kan tycka att det är en liten och obetydlig grej, men om man tänker på hur mycket elektronik som säljs bara i Sverige varje år så är det inte litet och obetydligt alls.
Till vissa saker som man köper — det här var en dator, och sedan en till av samma sort eftersom det var ett helknasigt fel på den första — följer det med flera av den sladd som ska gå mellan dosan och vägguttaget, nämligen med olika stickkontakter. Det är klart att jag förstår att det är enklare för tillverkaren att slänga med allt, men hur kan vi fortsätta slösa på resurser på det här viset? Jag lägger helt nya sladdar i elektronikåtervinningen i närmaste matbutik och vet att det som nyss var helt nytt inte kommer att bli till någon nytta alls i sin nuvarande skepnad. Finns det någon som vet vad man som alldeles vanlig konsument kan göra?

Uppfinning

Av Posted on Inga taggar 0

Några av de här knapparna, köpta på en antikmarknad i Bourgogne, hamnar i en väst efter den vanliga arbetsdagen idag. Hoppas jag.

De är tillverkade av ett material som var ett förstadium till plast och som är uppkallat efter den franske uppfinnarens hemort — och nu minns jag inte vad det heter …

Antikhandlerskan förklarade för mig, och lite senare läste jag i Lucy Siegles bok Turning the Tide on Plastic att en av de första anledningarna till att plast kom till var att det behövdes knappar. Sköldpaddorna höll på att utrotas när deras skal sågs som det bästa materialet!

Så all plast har inte varit dålig för miljön.

Hiromi letade upp den vackraste hösten

Av Posted on Inga taggar 1

Min japanska väninna Hiromi visade så fantastiska höstbilder, så jag frågade om hon ville visa dem här också. Hon skrev en liten hälsning till er allihop, och min faster har översatt den från japanska. Nog för att jag tycker att jag har sett massor av vacker höst i år, men de här bilderna … oj! Tack för att du delar med dig av dina intryck, Hiromi!

Jag heter Hiromi. Jag vill visa hösten i Japan.

I mitten av november var jag vid Kurenai no Tsuribashi (Hängbron i Shiobashi)  i staden Shiobara i provinsen Tochigi.

När jag letade på internet efter en plats som var berömd för sin höstprakt hittade jag den av en händelse.

Då bestämde jag mig för att jag måste planera att åka dit.

Det visade sig att landskapets höstprakt med lönnlöven var så vacker att jag saknar ord för att beskriva det.

Det var också vackert väder, och jag glömde fullständigt bort tiden medan jag njöt av att fotografera där.

I år har vi ju redan länge levt med Covid-19, men med hjälp av den kraft jag fick av naturen känner jag att jag har återfått hälsan.

När det blir möjligt att resa fritt igen hoppas jag att människor från många länder ska vilja komma till Japan.

Jag ber för allas er hälsa. 

Visst mår vi redan bättre?

Du som är nyfiken på vad det verkligen kan bli för hälsoeffekt av en skogspromenad kan läsa om den japanska traditionen skogsbad, shinrin-yoku, till exempel här.

Min farmors äng

Min farmor, som kom från Ångermanland, övertalade min farfar att han skulle behålla sitt barndomshem (han var enda barnet) när hans föräldrar inte fanns kvar där.

Det är ett hus som byggdes strax efter förra sekelskiftet mitt emellan glasbruket och Ekeberga kyrka i Kosta, i ett egnahemsområde som växte fram då. En glasblåsarmästare gjorde det fint för sin familj men fick snabbt ett bättre erbjudande från ett annat bruk och flyttade. Då kunde min farfars pappa köpa det för att öppna skomakeri i de två rummen på övervåningen (verkstad och butik) och bo med sin lilla familj på nedervåningen.

Nu bor mina föräldrar i huset, och de gör som min farmor bestämde ganska snabbt: i den stora trädgården ska det alltid sparas en äng.

Vad jag minns talade hon aldrig om insekter eller om biologisk mångfald, men en äng skulle det vara. Kostatonåringarna som kontrakterades för att klippa gräset när ingen i familjen var på plats fick stränga anvisningar, och ibland satte hon också upp pinnar och snören för säkerhets skull.

Den nuvarande ängen ligger där vi spelade badminton när jag var liten. Gräsmattorna är ojämna eftersom det är grunt med jord på några ställen, eftersom min pappas farmor hade nästan hela trädgården uppodlad och eftersom det har grävts för dränering de senaste åren, och badmintonplatsen är nog den jämnaste biten. Men vad som fanns i den hade vi ingen aning om när vi hade nätet där. De senaste åren har mina föräldrar hittat orkidéer!

Det råder ingen tvekan om att insekter trivs heller. Fast jag skäms för att jag inte vet vad de heter.

Jag tror att min farmor bara ville att ängen skulle vara vacker, men den sortens skönhet har ju fått många, många fler beståndsdelar de senaste åren i takt med att vi har blivit mer och mer uppmärksammade på hur också en villaträdgård behövs för att hålla insektslivet och i längden vår matproduktion igång. Naturskyddsföreningen har en lång rad med enkla tips på vad man kan göra, och att satsa på en äng kanske är det allra enklaste — det är det här med att slå med lie som man måste lära sig.

Och så måste man göra det fastän man inte riktigt vill. För det är ju så vackert!