Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Radikal roman

Av Posted on Inga taggar 0

När jag skrev om Elizabeth Gaskells roman Ruth förra gången …

… var det mest om att jag var SÅ irriterad för att jag hade råkat beställa den här dumma utgåvan …

… som är så slarvigt gjord att ingen har sett att första bokstaven i författarnamnet på omslaget har ramlat bort (antagligen därför att ingen människa ens har kastat ett öga på det) …

… och för att A4-formatet och sättningen gör den så besvärlig att läsa.

Men det finns ju andra utgåvor!

I några av de stora klassikerförlagens klassikerserier, nämligen, till exempel den här.

(Tyvärr verkar det inte finnas någon svensk översättning än. Men en annan roman av Elizabeth Gaskell ska komma ut på svenska nästa år, så hoppas kan man ju!)

Varför ska man läsa Ruth?

När jag gjorde det var det bara för att jag var (är fortfarande!) så fascinerad av North & South och ville läsa något mer.

Men Ruth är en SÅ intressant roman oavsett om man har läst något annat av Elizabeth Gaskell eller inte.

Hennes första roman, Mary Barton, har en tonårig huvudperson som befinner sig mitt i den växande textilindustrin och hamnar i ett triangeldrama med en ung vän till familjen och sonen till en av stadens industriägare. En av Marys väninnor är en ett par år äldre flicka som håller på att slita ut sina ögon med att sy kläder för hand — hon syr i dålig belysning, och extra illa är det när det är bråttom med kläder till sorgehus.

Mary Barton var en kontroversiell roman när den kom ut. Att ha en arbetarflicka som huvudperson var något nytt, och det var också tydligt att Elizabeth Gaskell inte bara hade gjort journalistbesök i de miljöer hon beskrev. Hon hade verkligen satt sig in i förhållandena och hade många vänner bland dem vars liv hon försökte skildra.

Ruth blev om möjligt ännu mer kontroversiell. Huvudpersonen är en femtonåring vars pappa inte vill att hon ska arbeta i industrin utan försöker hitta en plats som sömmerskelärling åt henne. När han misslyckas ordnar hon själv en och finner sig tillrätta i en krävande arbetsmiljö med oförutsägbara arbetstider, dåliga arbetsvillkor och mycket lite uppskattning. När hon blir utvald till den lilla grupp som ska vara lagningssömmerskor på en bal — vänta i ett rum intill balsalen för att närsomhelst kunna laga trasiga klänningar, det hade jag aldrig hört om, men tydligen förekom det! — är det ett steg uppåt i hierarkin.

Men en ung man som kommer in i lagningsrummet tillsammans med sin danspartner lägger märke till henne och lyckas fånga hennes uppmärksamhet, och snart är hon fast i vad vi nog skulle kalla en groomingfälla. Så som samhället fungerar kan han ta sig ur situationen utan att ens kommentera den, men hon är långt hemifrån, utan pengar, utan möjlighet att få något vettigt arbete med vettig lön, gravid.

Så mycket kan jag nog berätta utan att förstöra läsupplevelsen för någon, och så mycket måste jag berätta för att kunna förklara varför boken blev så kontroversiell att den brändes av medlemmar i Elizabeth Gaskells egen församling. Hon fick också höra att en präst hade förbjudit sin gamla mamma att läsa den!

Problemet var helt enkelt att Elizabeth Gaskell skildrade en ”fallen kvinna” med medkänsla och sympati och lät henne vara huvudperson. För oss kan tonen i berättelsen te sig moralistisk och patetisk, men Elizabeth Gaskell var radikal, så radikal att hon satte sitt eget rykte på spel.

En anledning att läsa boken nu, i år, är att en del av den utspelar sig under en epidemi. Ruth förstår att mycket få är villiga att riskera sin hälsa för att vårda de sjuka, tar farväl av sin son och sina vänner och börjar arbeta som sjuksköterska. Liksom dagens sjukvårdsanställda gör hon allt för att inte sprida smittan, men det är svårt för henne att skydda sig själv.

Ytterligare en anledning att läsa den är att den är ett exempel på hur människor som var före sin tid, och i vissa fall verkligen bidrog till att samhället klev framåt med stora steg, kan vara visionära på olika sätt men också föra fram tankar som är helt främmande för oss nu. Jag fick precis ett nyhetsbrev om Emma Wikströms doktorsavhandling om Ellen Key. Ellen Key har betytt oerhört mycket för synen på barn och för pedagogikutvecklingen i Sverige — men hon propagerade också för rasbiologi. Det finns fler sådana exempel.

Men mest är Ruth förstås en typisk Elizabeth Gaskell-roman, full av hennes enorma samhällsengagemang, ovanliga personporträtt (bland annat har hon en hjälte med en funktionsvariation — jag har inte läst några kommentarer om det, men det kan nog ha varit radikalt, det också!) och mycket kärlek till människor. North & South är fortfarande min favorit, men jag rekommenderar gärna Ruth också.

Här kan man lyssna på ett BBC-samtal om Ruth som ”lockdown reading”!

Tjugo roliga frågor och svar

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det ett boktips — för den här boken som jag läste ut för flera veckor sedan kan jag inte sluta tänka på!

John Mullan upptäckte jag på BBC där han är med och talar om litteratur i flera sammanhang. Under pandemin har han gjort en serie med korta presentationer av Jane Austens romaner, till exempel, och han har också varit med i flera gruppsamtal tidigare. Det finns också flera filmade föredrag och samtal på Youtube, till exempel det här:

Han är alltså professor vid University College of London, och man kan tänka sig att det är en något inspirerad och uppsluppen stämning på den litteraturvetenskapliga institutionens föreläsningar där också, eller hur? De första gångerna när jag lyssnade på honom tyckte jag att hans ”ANNNNND” hamnade i vägen för det mesta som var intressant, men nu har jag vant mig och blir så glad av hans entusiasm över litteraturupplevelserna. Precis så underbart kan det ju vara att upptäcka mer och mer!

I What Matters In Jane Austen? (som kom ut redan 2012 — det är bara jag som inte har upptäckt den tidigare) har han valt ut tjugo frågor, en del sådana som diskuteras framlänges och baklänges sedan länge, och en del som är lite mer ovanliga men lika avgörande för hur mycket man som läsare förstår av det som händer i romanerna. Symboliken och de sociala spelreglerna i kortspelandet på bjudningarna hade till exempel gått mig förbi, och kapitlet om att rodna och om hur och i vilka sammanhang romangestalterna gör det är rörande och roligt och vackert. John Mullan gör också, som så många andra, ett försök att förklara hur fina familjers ekonomi fungerar, och jag tycker nog att han lyckas bättre med det än de andra föreläsare (med lite olika bakgrund) som jag har hört.

Andra roliga frågor är den om riskerna med att åka till havet, den om huruvida systrar sover i samma säng, den om varför vädret är så viktigt och den om vad de andra i berättelsen säger när den kvinnliga huvudpersonen inte är med.

Och andra frågor som man verkligen kan vara glad att en litteraturprofessor tar upp är den om huruvida vi någonsin ser människor som räknas till de lägre samhällsklasserna och den om huruvida människor som är sjuka får skylla sig själva.

Kommer den här boken någonsin på svenska? Man kan ju hoppas, men den som har läst alla romanerna och känner till sammanhangen har ju mycket förförståelse med sig. Jag lånade det här exemplaret på biblioteket, så gör det om du bara vill prova!

Här är två av de korta filmer som spelades in i samband med att John Mullan hade gjort redaktörsarbetet med en nyutgåva av Förnuft och känsla:

Här är en där han berättar om alla de kvinnliga huvudpersonerna i de sex romanerna:

Och här är ett slags panelsamtal, ett radioprogram där alla är så överens om att Emma är den bästa roman som har skrivits på engelska (när man hör dem är det lätt att hålla med, kanske särskilt om man som jag inte har läst så jättemycket …). En liten varning för programledaren utfärdas härmed — han heter Melvyn Bragg och är förstås en mycket beundrad journalist men har också ett mycket osympatiskt sätt att avbryta och tjafsa med och skratta åt sina gäster, särskilt sina kvinnliga gäster. Nå, ändå:

John Mullan säger då och då att Jane Austen är en författare som får sina läsare att känna sig intelligenta. Det hade jag inte tänkt på, men när han sa det insåg jag att en av de saker som gör det så roligt att lyssna på honom är att han verkar tro sina åhörare om att vara lika entusiastiska och intresserade som han själv. Nu måste jag läsa ett par av hans andra böcker!

Underhållning med stor klump i halsen

Av Posted on Inga taggar 0

Det kan vara så att jag var en av de sista som läste den här boken. Jag har i alla fall inte hört någon prata om den på länge — det kan ju i och för sig också bero på att många bokcirklar har haft paus i över ett år nu.

Jag köpte den på second hand utan att förstå att det var en tidig utgåva av världssuccén Little Bee med en annan titel. Little Bee hade jag hört om, fast jag hade inte förstått vad som var så uppseendeväckande med den.

När det väl hade gått upp för mig förstod jag naturligtvis också varför jag inte hade förstått vad som var så uppseendeväckande med Little Bee. Jag vet inte hur det är med de senare utgåvorna, men på den här står det till och med på baksidan att man inte ska berätta något om handlingen när man har läst den och vill prata om den. De som nämnde den för mig var nog lydiga!

Ja, det är en totalt oförutsägbar och helt osannolik berättelse.

Utan att bryta mot reglerna kan man nog säga att något som är skrivet med så typisk storstads-chick-lit-känsla — huvudpersonen arbetar på redaktionen för ett trendigt magasin som är hennes egen skapelse — inte borde kunna handla så mycket om aningslös lyxturism, laglösheten i ett afrikanskt land, unga kvinnors utsatthet, allvarliga äktenskapsproblem, självmord och livet på ett slags asylförvar i en håla i England. Gång på gång blir man lurad att tro att man vet vad Chris Cleave är ute efter, och så skruvar det på sig igen och blir något annat.

”Horrifying and hilarious” säger reklamrösten i den här filmen där också Chris Cleave berättar lite grann själv.

Det är mer än ett år sedan jag läste ut The Other Hand, och att jag inte har skrivit om den beror på att jag fortfarande inte vet vad jag ska tycka. Är det inte helt hänsynslöst att skriva en skojig roman om något så förfärligt som unga nigerianska flyktingars situation? Eller är det ett hjältedåd att få så många i Europa och Nordamerika att intressera sig för situationen åtminstone lite grann?

Om du har läst den och vill berätta något så gör gärna det!

(Mitt exemplar reste vidare till Agneta, så nu är det minst third hand.)

Trendigt med virkat

Av Posted on Inga taggar 0

Finns det bilderböcker och barnromaner med barn som handarbetar?

Barn som handarbetar finns ju, jag känner flera, men kan de hitta någon inspiration och några förebilder i berättelser som är skrivna för dem?

Carol skickade mig för ett par år sedan ett tips om en av Stina Jonssons Signe-böcker, Signe — myggnät och maränger.

Och Signe stickar ur en av mina böcker! Är inte det hur fint som helst?

En bäbismössa till Panzisjukhuset minsann!

Sedan skickade Carol faktiskt en bok också. Den här:

Det är en börja-läsa-på-egen-hand-bok om en pojke som tycker om att virka. Sofia Johansson har skrivit berättelsen, och Per Gustavsson har illustrerat den.

Både författaren och illustratören verkar ha ansträngt sig för att göra handarbetstemat roligt och inspirerande och lite spännande, men utgångspunkten för berättelsen är att Nils slits mellan att han själv tycker om att virka och att andra pojkar nog skulle tycka att det var enormt töntigt om de fick reda på det.

Det blir en lustig blandning av att ifrågasätta normer och samtidigt slå fast dem, eller hur? Det är inte lätt, det här med normkritik …

Slutet är i alla fall mycket lyckligt. Fina, fina, randiga, virkade mössor till många. Pojkarna i laget tycker att det är precis sådana man ska ha. Nils egen design blir något av en trend.

Min brorsdotter som är sju fick boken när hon precis höll på med att komma igång med att läsa själv. Sista morgonen på påsklovet ringde hon mig och berättade att hon hade en ruta kvar på läsbingot som hon hade fått av sin lärare. Det var ”läs för en släkting”, så hon undrade om hon kunde få läsa högt för mig i telefonen, och så läste hon några uppslag ur en bilderbok om en kock som hade fått en jättehög kockmössa för att han var så duktig. Något av det mysigaste jag har varit med om — rekommenderas mycket varmt!

Läs boken också

Av Posted on Inga taggar 0

Den här veckan har jag sett reklam för den nya säsongen av The Handmaid’s Tale på Facebook gång på gång.

Om man inte har HBO-abonnemang behöver man ju inte fundera så mycket på om man ska se den eller inte …

… men jag tror faktiskt inte att jag skulle ha vågat.

Däremot vill jag verkligen rekommendera Margaret Atwoods roman som den första säsongen byggde på.

När ett kulturfenomen får såhär mycket utrymme — bilden tog jag i en bokhandel i London i oktober 2019 — händer det alltid två saker i mina tankar: dels tappar jag helt intresset och har ingen lust alls att göra samma sak som ”alla andra”, dels tycker jag att jag borde läsa för att förstå vad som påverkar så många.

Den gången hade jag tur, för den här gamla utgåvan av romanen dök upp framför mig på ett antikvariat. Tillsammans med en av Kazuo Ishiguros första romaner, dessutom, och jag tror att de kostade två pund var — så då var det verkligen värt att gå till kassan.

Och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa romanen!

Igår fick jag uppleva 2021-lyxen att äta lunch med en uppdragsgivare och hans fru på en stor, nästan tom restaurang, och vi råkade prata en stund om hur romaner som bygger på en persons tankar kan bli bra filmer men sällan blir det — och att om filmen blir bra är den ett helt annat konstverk. Exemplet var Kazuo Ishiguros Never let me go, som jag läser just nu — jag är helt tagen av den, den är så oerhört skickligt skriven på så många olika sätt, och Emy som inte hade läst boken men försökt se filmatiseringen av den sa att den var helt misslyckad.

Antagligen är det så attThe Handmaid’s Tale/Tjänarinnans berättelse är ett helt annat konstverk, för det mesta av det som gör att man inte kan låta bli att engagera sig för Offred när man läser romanen skulle bli ganska bisarrt och platt om det sas i dialoger i filmen eller av en berättarröst. Det är ju just att det är hennes egna, hemliga tankar och att hon aldrig skulle kunna uttala dem högt som gör kontrasterna i Gilead så tydliga och (förlåt om det låter torrt) intressanta.

Igår pratade vi också lite om hur skicklig Kazuo Ishiguro är när han låter huvudpersonen tveka och småljuga (ibland storljuga) för sig själv i bearbetningen av minnen och beslut. Jag undrar om det inte är en liknande spänning Margaret Atwood bygger upp när vi lite i taget får veta vem Offred var innan hon hamnade i Fred-familjen i sin röda cape och sin bisarra bahytt.

Nu skulle jag vilja läsa igen, men det här är gamla bilder, och antikvariatsboken flyttade vidare till Agneta när jag hade läst den. Det får bli en biblioteksbeställning istället!

Vad tror du att det hände sen?

Av Posted on Inga taggar 0

Den här veckan har jag fått en osannolikt fin hejdåpresent: min kollega Malin kom med en vacker äppelpaj med flätat lock. God var den också!

Vi började prata om favoritböcker och läsning, och det visade sig att vi båda två är fascinerade av Tove Jansson och fick Vem ska trösta knyttet? tidigt. I min familj läste vi också Vad tror du att det hände sen? många, många gånger.

Och så brittiska klassiker och mest av allt Jane Austen … och då kom jag på att jag inte har berättat om Sybil Brinton här på bloggen efter att jag verkligen hade läst hennes bok, inte bara lyssnat på den (och den inläsning som jag hittade var inte bra).

Sybil Brinton var en brittisk kvinna som av allt att döma bara skrev en enda bok och som inte utmärkte sig så mycket på andra sätt under sin livstid — men som har gått till litteraturhistorien som fan fiction-genrens uppfinnare (nå, utan att använda det begreppet själv). Fast sedan har förstås några forskare hittat tidigare exempel på hur förtjusta läsare har skrivit fortsättningar på romaner, och faktum är ju att till och med Jane Austens egen familj försökte skriva klart Sanditon som hon bara hann med tolv kapitel i innan hon dog.

Det verkar inte finnas så mycket att läsa om Sybil Brinton, men liksom Jane Austen var hon länge sjuk. Hon gifte sig som 34-åring och dog tjugo år senare. Man kan ju undra hur många gånger hon hann läsa de sex romanerna!

1913 kom Sybil Brintons roman Old Friends And New Fancies ut, och eftersom det är mer än 70 år sedan hon dog finns den nu i en hel rad utgåvor.

Jag hoppas att hon fick royalties medan hon levde också, och att hennes efterlevande har fått royalties, för det här att förlagen väntar ut 70 år efter en författares död är så cyniskt.

Om hennes bok nu inte är den första fan fiction-romanen så är den i alla fall intressant på minst ett annat sätt: hon har gjort den lilla justeringen att hon har antagit att alla Jane Austens romaner utspelar sig ungefär samtidigt. Sedan har hon tänkt ut flera miljöer där de kan tänkas träffas efter berättelsernas slut. Och så ser hon till att de gör det — huvudpersoner och bipersoner från alla de sex romanerna!

Är det lyckat?

På flera sätt har Sybil Brinton lyckats imitera Jane Austens stil och fångat personlighetsdrag hos dem hon skriver om. Hon har också — medvetet eller omedvetet — plockat ihop sina huvudpersoner bland de unga människor som inte hann hitta någon att gifta sig med i Jane Austens romaner och gjort dem till huvudpersoner här. En del av dem (som Mary Crawford från Mansfield Park) känner ivriga läsare ganska väl, en del (som William Price från samma berättelse) nästan inte alls.

Tyvärr har nästan alla som är med förlorat det som gjorde dem intressanta och roliga att läsa om. Tydligast blir det kanske med Elizabeth och Mr Darcy, som bara är bipersoner i den här berättelsen, och med Emma och Mr Knightley, men bipersonerna-som-har-blivit-huvudpersoner har också blivit mycket mesigare. Händelseutvecklingen ter sig, åtminstone för mig, till stora delar helt osannolik.

Och ändå är det svårt att låta bli att läsa och svårt att inte bli fascinerad av att Sybil Brinton hann genomföra det här projektet innan första världskriget bröt ut. Vilket annorlunda arbete jämfört med att skriva fan fiction nu, vid en dator, med alla möjligheter att redigera och kontrollera sina egna idéer och söka på namn och ord i pdf-utgåvor och skicka iväg till vänner som kan läsa och hjälpa en vidare.

Naturligtvis finns det också ganska många läsaromdömen — en del av Jane Austens läsare läser ju allt skönlitterärt som har någon koppling till henne. Den här recensionen innehåller en del saker som jag håller med om.

Ska man läsa eller inte?

Det är inte så att jag ångrar att jag gjorde det, men jag skulle inte ha velat läsa hela romanen på skärm (den finns på The Gutenberg Project), och LibriVox-inläsningen på Youtube är helt förfärlig. Den utgåva som jag beställde i bokhandeln blev rolig (om än också irriterande) kvällsläsning i ett par veckor i början av pandemin förra året. Och som sagt, det är Sybil Brintons idé och det faktum att hon genomförde den som är den stora behållningen. Tänk om man hade kunnat få träffa henne och fråga om allt!