Förra helgen blev jag klar med min del av arbetet med den här boken:
Michaela, som jag har träffat på (bara på skärmen) i översättarsammanhang och i garnsammanhang och i musiksammanhang, frågade mig för ett tag sedan om jag kunde tänka mig att arbeta tillsammans med henne i ett virkboksprojekt. Det är den tyska livsstilsbloggaren Epipa som har gjort något så särskilt som en vintermysvirkbok. Michaela har översatt den, och hon ville att jag skulle gå igenom översättningen.
Det blev några intensiva veckor med många, många meddelanden fram och tillbaka, många suckar och många kisande blickar riktade mot steg-för-steg-bildserier och virkdiagram. Ett litet genombrott var när jag insåg att Epipa (och kanske alla tyskspråkiga virkare?) använder samma begrepp för luftmaskbågar som för vändmaskor …. och överhuvudtaget lärde jag mig ganska mycket.
Boken innehåller allt möjligt som man kan virka: vantar, mössa, kuddfodral, muff, stjärnor att hänga upp, istappsgirlang, benvärmare … Flera av modellerna har strukturer som man skulle kunna använda till allt möjligt annat också, till exempel till halsdukar och filtar.
Bilderna här har jag hämtat från tyska Amazon, men om man vill köpa den tyska originalboken borde man kunna beställa den i vilken bokhandel som helst. Så snart den svenska utgåvan finns lovar jag att berätta det här på bloggen!
Tack Michaela för ett roligt och utmanande uppdrag!
På ett sätt har jag verkligen inte tagit mig ur pandemistämningen än: jag läser nyheter så mycket jag orkar men läser ENBART böcker som är snälla och vänliga och glada och tröstande.
Eller i alla fall som får mig att känna mig glad och tröstad — det är mest klassiker, och många av dem innehåller ju enorma tragedier, men jag står ut med dem på ett annat sätt, och författarna ser ofta till så att huvudpersonerna klarar att knyta ihop sina erfarenheter till något vackert på slutet.
The Guernsey Literary And Potato Peel Pie Society. Så heter den.
Den här boken behöver man väl inte tipsa någon om länge — det står ”THE INTERNATIONAL BESTSELLER” och NETFLIX och annat braskande på alla de senaste utgåvorna (jag tror att den här gröna är en av de första, den har bara en recensionsrad högst upp).
Men jag hade inte läst den sedan före pandemin, och under pandemin har jag lyssnat mycket på en klassikerpodd (någon gång ska jag berätta om den) och flera av de böcker jag har läst är av någon av de tre systrarna Brontë.
Och nu när jag började lyssna på en engelsk ljudboksversion på mina regniga promenader blev jag plötsligt så sorgsen av något som jag knappt har reagerat på tidigare:
Jag kommer aldrig att få läsa Juliet Ashtons Anne Brontë-biografi! Den som bara sålde i ett enda exemplar, eller om det var två. Jag skulle ha köpt det andra eller det tredje direkt om det hade gått! Men den finns ju inte. För Juliet Ashton finns bara som huvudperson i den här intensivt charmiga och mycket sorgliga men ändå hoppfulla brevromanen.
De fragment som vi får — i ett brev skriver Julie att moster Branwells fromhet måste ha varit kvävande för Anne och att hon tror att systrarna var så trötta på att städa efter sin bror som kräktes på mattorna i prästgården när han kom hem och var berusad — är verkligen bara fragment.
Nu har jag istället fått tips om en biografi som jag ska beställa så snart jag har läst ut Jenny Uglows stora Elizabeth Gaskell-biografi.
Take Courage — Anne Brontë and the Art of Life heter den, och man kan läsa om den på många ställen, bland annat här.
Egentligen skulle jag alltså verkligen ha velat läsa Juliet Ashtons bok, men eftersom den helt enkelt inte finns tänker jag glädja mig desto mer åt Samantha Ellis.
Den här kom i ett paket med posten förra året — Liselotte Rolls Odla för insekter.
Jag tror att jag fick den därför att Liselottes förra förlag gav ut stickböcker och skickade några av dem till mig och sedan föreslog att jag kunde få Liselottes bok om höns också. Den tackade jag ja till, och någon kanske minns intervjun om den.
Så nu skickade hennes nya förlag hennes bok om biologisk mångfald i vanliga trädgårdar.
Sällan har jag haft så svårt att bestämma mig för vad jag tycker om en bok.
Först: O, så vacker!
För det är den ju.
Sedan: Men är inte det här ämnet mer lämpat för ett reportage i ett magasin?
Och efter det: Vad dum jag är. Om man tar ämnet biologisk mångfald på allvar är det naturligtvis ett av världens största. Ett reportage i ett magasin kan vara en bra start för de flesta trädgårdsägare, men vill man göra mer än några ansatser från en liten lista i reportagets kant måste man förstås ta reda på mer.
Och då är det ju bra om man får en vacker bok att bläddra i och alltid ha framme — för en forskningsrapport, ett häfte från en naturskyddsorganisation eller en mer traditionell handbok riskerar möjligen att kännas tråkig och kravfylld, och då ställs den kanske undan och kommer inte till användning lika mycket.
Liselotte Rolls entusiasm för ämnet är uppenbar. Hon har verkligen upptäckt något i sin egen trädgård och vill gärna förmedla det. Hon skriver om hur hon njuter av att vara i sin trädgård och titta och lyssna och lära känna alla de olika insekter som har hittat dit tack vare att hon har förändrat sitt sätt att odla de senaste åren.
Ändå får jag intrycket att det gick snabbt att skriva boken. Tonen är en som många av oss har vant sig vid — den får mig att tänka på inlägg på livsstilsbloggar ena stunden och inlämningsuppgifter på högstadiet och gymnasiet i nästa. Tyvärr är mitt intryck också att de som skulle språkgranska och korrekturläsa antingen inte har gjort allt som de skulle eller inte fått chansen att göra det.
En rad experter blir tackade för att de har hjälpt till med faktagranskning, och jag undrar om det inte hade varit bättre att be dem om hjälp tidigare i arbetet, kanske helst bygga boken runt intervjuer med dem, gärna promenadintervjuer där de hade fått peka och förklara.
Det kan sannerligen inte ha varit lätt att bygga en struktur för ett ämne som ger sig av åt så många olika håll, men jag tror att ett grundligare arbete i varje del av processen skulle ha gjort det möjligt.
Så det jag ser i Odla för insekter blir till slut att den mest har blivit en kommersiell produkt, utgiven och marknadsförd därför att ämnet råkar vara ett som det talas och skrivs och läggs-ut-saker-på-sociala-medier om. Bakom utgivningen finns säkert också ett engagemang, men det skulle ha behövt stöttas med engagerade och kunniga redaktörer både för strukturens skull och för språkets.
Nu när boken ändå finns hoppas jag att den blir använd så mycket som det går. Mitt exemplar har rest vidare till en som håller på att anlägga sin första egna trädgård. Må många, många, många trivas där!
Grattis Åsa Hofverberg till romanen Fortfarande här!
Jag ska inte recensera den, för Åsa är en av mina favoriter sedan jag blev hennes redaktör på förlaget där hon vann en barnromantävling för länge sedan och dessutom en favoritvän, men jag kan berätta lite!
Den som har läst Åsas barnromanserier om Hedda och Sally (många föräldrar och en del andra vuxna också har njutit av dem) kommer att känna igen lite av tonen och de fantastiska små iakttagelserna — jag blir till exempel alldeles lycklig när två som befinner sig i en lite obekväm situation är helt överens om att dubbla havreflarn med choklad är de bästa ”industrikakorna”. I den första boken om Hedda, det första manus av Åsa jag läste, dök ordet ”snor” upp redan efter några sidor, och också i den här berättelsen är det riktiga människor som gråter, deras näsor sätter igång direkt. Så är det ju!
Och så finns det alltid medmänniskor som är beredda att bry sig om de tre huvudpersonerna och verkligen prata med dem. Och jag tror att alla tre inser lite grann efter hand att pinsamheter inte är det värsta som kan inträffa. Det finns massor av kärlek kvar på olika håll inemellan, och kärlek att upptäcka också.
Nu annonseras och presenteras och recenseras den brittiska författaren Sally Rooneys nya roman nästan överallt där storsäljarböcker säljs, och jag kommer att tänka på att jag aldrig skrev om Normal people när jag läste den fastän jag hade tänkt göra det.
Det var en vän som berättade om TV-serien när den just hade dykt upp på SVT Play och som sa att den var så speciell, att det inte gick att låta bli att engagera sig i de båda huvudpersonerna fastän de hade så svårt att nå fram till varandra.
Jag såg den och fastnade nog för delvis andra saker — jag tyckte att skolscenerna (med vad man väl måste beskriva som mobbning) var så enormt obehagliga och att familjesituationerna verkade så stiliserade och orealistiska.
Kanske förstår man bättre om man också läser boken?
Det gjorde inte jag — jag förstod inte bättre, alltså, fastän jag köpte boken och läste den. Däremot blev jag så förvånad att den manlige huvudpersonen som är tafatt och inkonsekvent och rädd men oftast framstår som så sympatisk i TV-serien nästan är en annan person i romanen.
Så många skrev om Sally Rooneys fantastiska stilsäkerhet, och jag ville verkligen förstå vad som var så fantastiskt, så jag köpte hennes första roman också. Den är svårare att engagera sig i, och om den inte blir TV-serie tror jag att det kan vara lika bra.
MEN!
Det finns en scen som gör att jag ändå är helt tagen av alltihop.
Nu har jag letat på Youtube en stund, och hittat en gammal länk som jag skickade till en vän, och klippet som jag ville visa är borttaget …
… men det är när Connell är trött och förtvivlad och avtrubbad på samma gång en bit in i en depression som han har fått och Marianne är långt borta i Stockholm som utbytesstudent. Deras videosamtal fungerar sådär när de väl talas vid, och Connell måste sova för det är nästan det enda han orkar. Då säger Marianne till honom att ta med datorn till sängen, och han ställer den med kameran riktad mot kudden och lägger sig och somnar, och Marianne som måste arbeta med någon uppsats håller honom sällskap hela natten, alldeles tyst. Det är så otroligt sorgligt och vackert och antagligen helt fulländat skildrat i all sin enkelhet och värt hur mycket som helst.
En av många moderna utgåvor av Cousin Phillis — den finns i flera klassikerserier.
Ett boktips idag: Elizabeth Gaskells kortroman Cousin Phillis!
Hon skrev den två år före sin död, och en del säger att den fungerar som ett slags förstudie till hennes sista roman, Wives and Daughters, som hon inte hann bli klar med. Liksom mycket annat hon skrev var den en följetong som publicerades i en tidning eller ett magasin med läsare som förväntade sig engagerande berättelser att följa med i och längta efter. Och naturligtvis förväntade sig utgivaren att berättelserna skulle få läsarna att bete sig just så och köpa lösnummer efter lösnummer.
Tidningen som Cousin Phillis publicerades i var The Cornhill Magazine.
Phillis blir störd i sin läsning. Illustration av George Du Marier ur följetongsversionen av Cousin Phillis. Bild lånad från https://gaskellsociety.co.uk/cousin-phillis/
Det har skrivits ganska mycket om vilka teman berättelsen om den tonåriga prästdottern Phillis, berättad av hennes ganska avlägsne och ungefär jämnårige släkting Paul, bygger på eller gestaltar.
På sätt och vis är det en ganska enkel berättelse utan en massa sidointriger och utan händelser som rör till det i handlingen: Paul flyttar en bra bit hemifrån, lär känna en familj som är släkt med hans mamma, tycker om alla tre (pappa prästen och bonden, mamman, dottern) och tar med sin mer världsvane vän dit.
Det som fascinerade mig med Cousin Phillis, utöver Elizabeth Gaskells känsla för personligheter och detaljer (hon är sig lik på det viset), är att den är ett så tydligt möte mellan två tider och samhällen. Att Paul och hans vän överhuvudtaget hamnar i den del av England där prästgården ligger beror på att en järnväg håller på att byggas. Paul är mycket ung och har fått sitt första arbete som ett slags assistent. Holdsworth är några år äldre och redan en framgångsrik järnvägsbyggare, full av självförtroende och med en naturlig auktoritet. När järnvägen når nästan fram till Phillis och hennes familj kommer de i kontakt med den stora världen, och de tar emot den med ett slags blyg glädje. Phillis och hennes pappa är mycket bildade och vet sitt värde i den miljö där de ”alltid” har varit, men de är helt oförberedda på vad som kan hända när nya människor och nya idéer kommer in i deras hem.
Gården som Phillis familj driver, Hope Farm nära Heathbridge, blir ett slags tillflyktsort för Paul, trots att han första gången går dit mycket motvilligt. Han beskriver allt i den — utom de klänningar och förkläden som Phillis går omkring i precis i början — med kärlek och ett slags fascination. Elizabeth Gaskell-forskare har påpekat att huset verkar vara identiskt med Sandlebridge, en gård som fanns i hennes familj under hennes uppväxt. Eltham, den stad som järnvägen dras till, verkar vara Elisabeth Gaskells hemstad Knutsford.
Men det räcker inte med att Hope Farm får kontakt med den stora värld som resten av England är. En man som Holdsworth kan ge sig ut i en ännu större — han får ett erbjudande från Nordamerika och måste bestämma sig på bara ett par timmar. Vad händer då med människorna i den lilla idyllen?
Tydligen hade Elisabeth Gaskell planerat för en följetong i sex delar, och av någon anledning blev det bara fyra. Det kan vara en förklaring till att upplösningen, eller vad man nu ska kalla den, känns kort och abrupt. Men poängen med den här berättelsen är hursomhelst inte bara handlingen utan minst lika mycket personteckningarna och stämningarna och berättarrösten.
Den som vill läsa Cousin Phillis kan hitta boken på Project Gutenberg eller i någon av alla utgåvor som finns. Jag lyssnade på den på appen Biblio — inte någon fantastisk inläsning, men inte dålig heller. Ljudboksversioner finns på Nextory och några andra ställen också. Här berättar en av Gaskell Societys medarbetare, Diane Duffy, om några drag i berättelsen, och här har en bloggare och författare som kallar sig The Secret Victorianist skrivit om den.
