Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Levande trädgård

Den här kom i ett paket med posten förra året — Liselotte Rolls Odla för insekter.

Jag tror att jag fick den därför att Liselottes förra förlag gav ut stickböcker och skickade några av dem till mig och sedan föreslog att jag kunde få Liselottes bok om höns också. Den tackade jag ja till, och någon kanske minns intervjun om den.

Så nu skickade hennes nya förlag hennes bok om biologisk mångfald i vanliga trädgårdar.

Sällan har jag haft så svårt att bestämma mig för vad jag tycker om en bok.

Först: O, så vacker!

För det är den ju.

Sedan: Men är inte det här ämnet mer lämpat för ett reportage i ett magasin?

Och efter det: Vad dum jag är. Om man tar ämnet biologisk mångfald på allvar är det naturligtvis ett av världens största. Ett reportage i ett magasin kan vara en bra start för de flesta trädgårdsägare, men vill man göra mer än några ansatser från en liten lista i reportagets kant måste man förstås ta reda på mer.

Och då är det ju bra om man får en vacker bok att bläddra i och alltid ha framme — för en forskningsrapport, ett häfte från en naturskyddsorganisation eller en mer traditionell handbok riskerar möjligen att kännas tråkig och kravfylld, och då ställs den kanske undan och kommer inte till användning lika mycket.

Liselotte Rolls entusiasm för ämnet är uppenbar. Hon har verkligen upptäckt något i sin egen trädgård och vill gärna förmedla det. Hon skriver om hur hon njuter av att vara i sin trädgård och titta och lyssna och lära känna alla de olika insekter som har hittat dit tack vare att hon har förändrat sitt sätt att odla de senaste åren.

Ändå får jag intrycket att det gick snabbt att skriva boken. Tonen är en som många av oss har vant sig vid — den får mig att tänka på inlägg på livsstilsbloggar ena stunden och inlämningsuppgifter på högstadiet och gymnasiet i nästa. Tyvärr är mitt intryck också att de som skulle språkgranska och korrekturläsa antingen inte har gjort allt som de skulle eller inte fått chansen att göra det.

En rad experter blir tackade för att de har hjälpt till med faktagranskning, och jag undrar om det inte hade varit bättre att be dem om hjälp tidigare i arbetet, kanske helst bygga boken runt intervjuer med dem, gärna promenadintervjuer där de hade fått peka och förklara.

Det kan sannerligen inte ha varit lätt att bygga en struktur för ett ämne som ger sig av åt så många olika håll, men jag tror att ett grundligare arbete i varje del av processen skulle ha gjort det möjligt.

Så det jag ser i Odla för insekter blir till slut att den mest har blivit en kommersiell produkt, utgiven och marknadsförd därför att ämnet råkar vara ett som det talas och skrivs och läggs-ut-saker-på-sociala-medier om. Bakom utgivningen finns säkert också ett engagemang, men det skulle ha behövt stöttas med engagerade och kunniga redaktörer både för strukturens skull och för språkets.

Nu när boken ändå finns hoppas jag att den blir använd så mycket som det går. Mitt exemplar har rest vidare till en som håller på att anlägga sin första egna trädgård. Må många, många, många trivas där!

Industrikakor, och kärlek att upptäcka

Av Posted on Inga taggar 0

Grattis Åsa Hofverberg till romanen Fortfarande här!

Jag ska inte recensera den, för Åsa är en av mina favoriter sedan jag blev hennes redaktör på förlaget där hon vann en barnromantävling för länge sedan och dessutom en favoritvän, men jag kan berätta lite!

Den som har läst Åsas barnromanserier om Hedda och Sally (många föräldrar och en del andra vuxna också har njutit av dem) kommer att känna igen lite av tonen och de fantastiska små iakttagelserna — jag blir till exempel alldeles lycklig när två som befinner sig i en lite obekväm situation är helt överens om att dubbla havreflarn med choklad är de bästa ”industrikakorna”. I den första boken om Hedda, det första manus av Åsa jag läste, dök ordet ”snor” upp redan efter några sidor, och också i den här berättelsen är det riktiga människor som gråter, deras näsor sätter igång direkt. Så är det ju!

Och så finns det alltid medmänniskor som är beredda att bry sig om de tre huvudpersonerna och verkligen prata med dem. Och jag tror att alla tre inser lite grann efter hand att pinsamheter inte är det värsta som kan inträffa. Det finns massor av kärlek kvar på olika håll inemellan, och kärlek att upptäcka också.

Grattis kära Åsa! Må du fortsätta och fortsätta!

En vacker minut

Av Posted on Inga taggar 0

Nu annonseras och presenteras och recenseras den brittiska författaren Sally Rooneys nya roman nästan överallt där storsäljarböcker säljs, och jag kommer att tänka på att jag aldrig skrev om Normal people när jag läste den fastän jag hade tänkt göra det.

Det var en vän som berättade om TV-serien när den just hade dykt upp på SVT Play och som sa att den var så speciell, att det inte gick att låta bli att engagera sig i de båda huvudpersonerna fastän de hade så svårt att nå fram till varandra.

Jag såg den och fastnade nog för delvis andra saker — jag tyckte att skolscenerna (med vad man väl måste beskriva som mobbning) var så enormt obehagliga och att familjesituationerna verkade så stiliserade och orealistiska.

Kanske förstår man bättre om man också läser boken?

Det gjorde inte jag — jag förstod inte bättre, alltså, fastän jag köpte boken och läste den. Däremot blev jag så förvånad att den manlige huvudpersonen som är tafatt och inkonsekvent och rädd men oftast framstår som så sympatisk i TV-serien nästan är en annan person i romanen.

Så många skrev om Sally Rooneys fantastiska stilsäkerhet, och jag ville verkligen förstå vad som var så fantastiskt, så jag köpte hennes första roman också. Den är svårare att engagera sig i, och om den inte blir TV-serie tror jag att det kan vara lika bra.

MEN!

Det finns en scen som gör att jag ändå är helt tagen av alltihop.

Nu har jag letat på Youtube en stund, och hittat en gammal länk som jag skickade till en vän, och klippet som jag ville visa är borttaget …

… men det är när Connell är trött och förtvivlad och avtrubbad på samma gång en bit in i en depression som han har fått och Marianne är långt borta i Stockholm som utbytesstudent. Deras videosamtal fungerar sådär när de väl talas vid, och Connell måste sova för det är nästan det enda han orkar. Då säger Marianne till honom att ta med datorn till sängen, och han ställer den med kameran riktad mot kudden och lägger sig och somnar, och Marianne som måste arbeta med någon uppsats håller honom sällskap hela natten, alldeles tyst. Det är så otroligt sorgligt och vackert och antagligen helt fulländat skildrat i all sin enkelhet och värt hur mycket som helst.

När järnvägen kommer

Av Posted on Inga taggar 0
En av många moderna utgåvor av Cousin Phillis — den finns i flera klassikerserier.

Ett boktips idag: Elizabeth Gaskells kortroman Cousin Phillis!

Hon skrev den två år före sin död, och en del säger att den fungerar som ett slags förstudie till hennes sista roman, Wives and Daughters, som hon inte hann bli klar med. Liksom mycket annat hon skrev var den en följetong som publicerades i en tidning eller ett magasin med läsare som förväntade sig engagerande berättelser att följa med i och längta efter. Och naturligtvis förväntade sig utgivaren att berättelserna skulle få läsarna att bete sig just så och köpa lösnummer efter lösnummer.

Tidningen som Cousin Phillis publicerades i var The Cornhill Magazine.

Phillis blir störd i sin läsning. Illustration av George Du Marier ur följetongsversionen av Cousin Phillis. Bild lånad från https://gaskellsociety.co.uk/cousin-phillis/

Det har skrivits ganska mycket om vilka teman berättelsen om den tonåriga prästdottern Phillis, berättad av hennes ganska avlägsne och ungefär jämnårige släkting Paul, bygger på eller gestaltar.

På sätt och vis är det en ganska enkel berättelse utan en massa sidointriger och utan händelser som rör till det i handlingen: Paul flyttar en bra bit hemifrån, lär känna en familj som är släkt med hans mamma, tycker om alla tre (pappa prästen och bonden, mamman, dottern) och tar med sin mer världsvane vän dit.

Det som fascinerade mig med Cousin Phillis, utöver Elizabeth Gaskells känsla för personligheter och detaljer (hon är sig lik på det viset), är att den är ett så tydligt möte mellan två tider och samhällen. Att Paul och hans vän överhuvudtaget hamnar i den del av England där prästgården ligger beror på att en järnväg håller på att byggas. Paul är mycket ung och har fått sitt första arbete som ett slags assistent. Holdsworth är några år äldre och redan en framgångsrik järnvägsbyggare, full av självförtroende och med en naturlig auktoritet. När järnvägen når nästan fram till Phillis och hennes familj kommer de i kontakt med den stora världen, och de tar emot den med ett slags blyg glädje. Phillis och hennes pappa är mycket bildade och vet sitt värde i den miljö där de ”alltid” har varit, men de är helt oförberedda på vad som kan hända när nya människor och nya idéer kommer in i deras hem.

Gården som Phillis familj driver, Hope Farm nära Heathbridge, blir ett slags tillflyktsort för Paul, trots att han första gången går dit mycket motvilligt. Han beskriver allt i den — utom de klänningar och förkläden som Phillis går omkring i precis i början — med kärlek och ett slags fascination. Elizabeth Gaskell-forskare har påpekat att huset verkar vara identiskt med Sandlebridge, en gård som fanns i hennes familj under hennes uppväxt. Eltham, den stad som järnvägen dras till, verkar vara Elisabeth Gaskells hemstad Knutsford.

Men det räcker inte med att Hope Farm får kontakt med den stora värld som resten av England är. En man som Holdsworth kan ge sig ut i en ännu större — han får ett erbjudande från Nordamerika och måste bestämma sig på bara ett par timmar. Vad händer då med människorna i den lilla idyllen?

Tydligen hade Elisabeth Gaskell planerat för en följetong i sex delar, och av någon anledning blev det bara fyra. Det kan vara en förklaring till att upplösningen, eller vad man nu ska kalla den, känns kort och abrupt. Men poängen med den här berättelsen är hursomhelst inte bara handlingen utan minst lika mycket personteckningarna och stämningarna och berättarrösten.

Den som vill läsa Cousin Phillis kan hitta boken på Project Gutenberg eller i någon av alla utgåvor som finns. Jag lyssnade på den på appen Biblio — inte någon fantastisk inläsning, men inte dålig heller. Ljudboksversioner finns på Nextory och några andra ställen också. Här berättar en av Gaskell Societys medarbetare, Diane Duffy, om några drag i berättelsen, och här har en bloggare och författare som kallar sig The Secret Victorianist skrivit om den.

En vacker och sorglig plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här var jag och Franciska förra veckan!

Det är en liten by i Emmaboda kommun, och det säger kanske inte så mycket, men i Emmaboda kommun ligger Algutsboda socken, och det namnet känner ju alla som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit igen. Det var därifrån en blandad grupp tog sig ner till Blekinge och sedan ut på havet mot Amerika.

Den här lilla byn heter Duvemåla, och att Vilhelm Moberg placerade huvudpersonen Kristinas ursprung här tros bero på att hans mormor föddes och växte upp i byn. Faktiskt mittemot huset på bilden, och grusvägen är inte bred.

Johannas hus finns inte kvar — det man ser är den här skylten och, om man tittar noga, lite av husgrunden. Resten revs på 1930-talet. Ändå kom Vilhelm Moberg till Duvemåla många gånger.

Ungefär det här kan han ha sett. Det sägs också att Kristinas personlighet (inte det som hände i hennes liv) bygger på Johannas.

Själv växte Vilhelm Moberg upp i Mohultamåla som ligger en bit bort.

Rundqvistagården som ligger mittemot har egentligen lite att göra med Utvandrarna. Husets sista fyra invånare flyttade aldrig ens hemifrån! Men på grund av Kristina från Duvemåla-gestalten har deras hus blivit ett museum över dem och Vilhelm Moberg och hans stora berättelse.

Nu i sommar visas en ganska stor fotoutställning med bilder från inspelningen av den nya Utvandrarna-filmen — som har genomförts i bland annat Rumänien och fått folkmassor framställda på digital väg i en studio i Göteborg — men jag ansträngde mig för att inte få med dem på bild när vi gick omkring i huset. Originalmiljön är så vacker och så hjärtskärande.

De fyra syskonen Rundqvist Hertha, Naemi, Martin och Mauritz — växte upp tillsammans i en familj som höll sig lite på sin kant och möjligen såg sig som lite finare än andra i byn och socknen. Men man kan undra om föräldrarna hade kunnat förutse hur barnen skulle fortsätta tillsammans när det bara var deras generation kvar.

Ingen av dem flyttade hemifrån, ingen av dem bildade familj. De höll sig för sig själva och ville inte ha kontakt med någon.

När andra i Emmaboda kommun drog in vatten och avlopp i sina hus, och el och telefon, sa syskonen Rundqvist nej till allt. Inget skulle ändras.

En radio skaffade de, det var det enda. En gång om året åkte en av bröderna iväg till radiobutiken för att få hjälp med att byta till nya batterier i den.

När det sista syskonet dog 1989 fanns det inga arvingar.

Men när huset skulle tömmas upptäcktes något helt osannolikt: överallt hade syskonen stoppat undan kontanter. En del var gamla ogiltiga hundralappar, men en hel del var tusenlappar som fortfarande hade sitt värde. Ungefär en miljon kronor sammanlagt! Alla pengarna hade naturligtvis varit värda mer när de stoppades undan, men det var fortfarande en stor summa. Tillsammans med gården blev det fem miljoner till Allmänna arvsfonden.

Lite senare fattade Emmaboda kommun beslutet att ta över Rundqvistagården och göra den till museum. Den är möblerad ungefär som på syskonens tid men har också en del museiskyltar om syskonen och om Vilhelm Moberg. På ett bord finns en hög med laminerade pressklipp där man kan läsa om när pengarna hittades, om Vilhelm Mobergs död och om när en man från Emmaboda reser till Stockholm för att ge Benny Andersson och Björn Ulvaeus ett astrakanäpple av glas (Emmaboda är ju glasbruksbygd).

Utvandrarna var en stor del av min småländska skoltid, och jag undrar varför vi aldrig kom till Duvemåla på studiebesök. Kanske hade museiverksamheten inte riktigt kommit igång då, och musikalen som verkligen gjorde Duvemåla till ett begrepp kom först senare.

Nu hoppas jag att många får uppleva den här vackra och förfärligt sorgliga miljön, se bilderna från filminspelningen och bli inspirerade till att läsa både Vilhelm Mobergs romaner och annat om den stora emigrationstiden. Från den socken där jag växte upp, i Alvesta kommun, försvann två tredjedelar av befolkningen. Alla flyttade inte utomlands, men många gjorde det — till USA och till sex andra länder. Det finns mycket historia kvar att berätta.

Vandrande korgar

För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!

Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.

Charlotte Brontë målad av Evert A. Duyckinck efter en teckning av George Richmond. Bild lånad från Wikimedia Commons

När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.

Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:

It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”

Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?