Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Miljö

Min farmors äng

Min farmor, som kom från Ångermanland, övertalade min farfar att han skulle behålla sitt barndomshem (han var enda barnet) när hans föräldrar inte fanns kvar där.

Det är ett hus som byggdes strax efter förra sekelskiftet mitt emellan glasbruket och Ekeberga kyrka i Kosta, i ett egnahemsområde som växte fram då. En glasblåsarmästare gjorde det fint för sin familj men fick snabbt ett bättre erbjudande från ett annat bruk och flyttade. Då kunde min farfars pappa köpa det för att öppna skomakeri i de två rummen på övervåningen (verkstad och butik) och bo med sin lilla familj på nedervåningen.

Nu bor mina föräldrar i huset, och de gör som min farmor bestämde ganska snabbt: i den stora trädgården ska det alltid sparas en äng.

Vad jag minns talade hon aldrig om insekter eller om biologisk mångfald, men en äng skulle det vara. Kostatonåringarna som kontrakterades för att klippa gräset när ingen i familjen var på plats fick stränga anvisningar, och ibland satte hon också upp pinnar och snören för säkerhets skull.

Den nuvarande ängen ligger där vi spelade badminton när jag var liten. Gräsmattorna är ojämna eftersom det är grunt med jord på några ställen, eftersom min pappas farmor hade nästan hela trädgården uppodlad och eftersom det har grävts för dränering de senaste åren, och badmintonplatsen är nog den jämnaste biten. Men vad som fanns i den hade vi ingen aning om när vi hade nätet där. De senaste åren har mina föräldrar hittat orkidéer!

Det råder ingen tvekan om att insekter trivs heller. Fast jag skäms för att jag inte vet vad de heter.

Jag tror att min farmor bara ville att ängen skulle vara vacker, men den sortens skönhet har ju fått många, många fler beståndsdelar de senaste åren i takt med att vi har blivit mer och mer uppmärksammade på hur också en villaträdgård behövs för att hålla insektslivet och i längden vår matproduktion igång. Naturskyddsföreningen har en lång rad med enkla tips på vad man kan göra, och att satsa på en äng kanske är det allra enklaste — det är det här med att slå med lie som man måste lära sig.

Och så måste man göra det fastän man inte riktigt vill. För det är ju så vackert!

Ogräspiroger

Hör du till dem som blir mörka i blicken av den här sortens grönska?

Det är alldeles sant att kirskål växer hej vilt lite överallt — men man kan ju påminna sig om att den kom till Sverige som grönsak och inte alls sågs som något problem till att börja med.

Ser man till att skörda bladen när de är små borde det vara lättare att hålla den i schack, eller hur?

Ogräspirogerna experimenterade jag fram när jag arbetade med boken Världens fika för fyra år sedan. Det är alltid lättare att plocka bort sitt eget material än att stryka andras när en bok håller på att bli för omfångsrik, och jag trodde ett tag att jag hade råkat slänga mappen med text och bilder, men så plötsligt dök den upp. Varsågoda!

Använd gärna receptet som en idé för egna experiment!

Ogräspiroger

Piroger är bra att ha i frysen och värma snabbt när någon behöver ett mättande mellanmål, och de är underbar utflyktsmat, och det är roligt att skicka med en påse hem som present. Här är degen en vanlig matbrödsdeg, men samla gärna in recept från olika håll och prova dem – frasigare piroger av en deg som mer liknar pajdeg, eller till och med piroger av smördegsplattor, brukar vara mycket populära!

Den mycket somriga svenska fyllningen kan man göra av nässlor eller kirskål – antagligen också av svinmålla – och det går bra att blanda dem. Ta vara på en allemansrätten-samling och kombinera den med gemensam bakning, eller gör pirogerna i förväg och servera dem när de viktigaste reglerna är genomgångna.

Vill man ha en fyllning som håller ihop bättre rör man ner riven ost, och vill man ha den krämigare kan man använda crème fraîche. Fanns det inte så mycket grönt att plocka kan man öka mängden potatistärningar. Den som vill ha mer smak fräser lite vitlök tillsammans med löken eller smular fetaost i röran. Bra att veta: det gröna krymper drastiskt i stekpannan!

ca 30 piroger
Jäsning: ca 45 + 30 minuter
Ugn: 225°, ca 15 minuter

pirogdegen:
5 dl havregryn
1 dl rapsolja
½ dl honung
1 msk salt
1 l vatten
50 g jäst
ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt

fyllningen:
ca 6 l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning)
2 gula lökar
rapsolja
2 stora potatisar
salt
peppar

till pensling:
1 ägg

Mät upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll det i bunken och rör om.

När blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Rensa under tiden bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

Hacka löken och fräs den glansig i olja i en stor stekpanna. Rör ner de hackade bladen (inte allt på en gång), salta och peppra och rör om. Blir det för mycket, så stek i omgångar och flytta till en bunke. Tärna potatisarna fint, rör ner dem också, vrid ner värmen och låt blandningen fräsa. Rör om ibland.

Ta upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den till ungefär 30 runda bollar. Kavla ut varje boll till en tunn rundel, lägg en sked fyllning på ena halvan, vik den andra halvan över och tryck ihop kanten med fingrarna. Gör mönster med en gaffel. Lägg pirogerna på plåtar täckta med bakplåtspapper (överkurs: skär kanten på varje pirog jämn när den har flyttats till plåten) och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.

Pensla dem med uppvispat ägg.

Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg.

Allemansbröd

I sommarnumret av Uppdrag Mission finns ett recept som jag är lite extra nöjd med. Lika bra att publicera det här också!

Att lära sig ett nytt språk innebär i stort sett alltid att lära sig ett nytt sammanhang, en ny kultur.

Och en av de mest positiva saker vi kan berätta om Sverige, särskilt i år när fysisk distansering har blivit så avgörande, är väl att vi har något som heter Allemansrätten?

På Naturvårdsverkets webbplats finns informationen på svenska uppdelad i en rad ”ämnen”, och där finns också en broschyr att skriva ut på en rad språk: albanska, arabiska, bosniska, kelderash/romani, kroatiska, kurmanji, persiska (fungerar för många från Afghanistan eftersom det är mycket likt dari), ryska, serbiska, somaliska, sorani, spanska, tigrinja och turkiska. På det sättet blir det enkelt att ha broschyren redo på alla språk som behövs och att ta med den på utflykter också så att kopplingen mellan texten och olika situationer blir tydlig!

Något som mycket få markägare torde protestera mot är nässelplockning. Något som de flesta markägare borde tacka för är kirskålsplockning!

Till en bröddeg går det att plocka en större eller mindre mängd, och det går också att använda lite mer än de minsta toppbladen även om det nog blir bäst med dem. Egentligen går det att blanda de hackade bladen i nästan vilken bröddeg som helst, men här har de hamnat i en med havregrynsskållning och vetemjöl eller rågsikt.

De här bröden bakas ut runda och platta. Hoppar an över fröna ovanpå går det fint att stoppa halvorna i en brödrost efter ett par dagar, och den som vill kan också använda bröden som hamburgerbröd.

Receptet är hämtat ur Världens fika – alla är välkomna, en bok som kom ut på Verbum 2016.

ca 30 brödbullar
Jäsning: ca 45 + 30 minuter
Ugn: 225°, ca 15 minuter

upp till ca 2½ l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning)
5 dl havregryn
1 dl rapsolja
½ dl honung
1 msk salt
1 l vatten
50 g jäst
ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt

till pensling:
1 ägg
solrosfrön

Rensa bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

Mät upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll det i bunken och rör om. Rör ner de hackade bladen.

När blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Ta upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den till ungefär 30 platta brödbullar. Lägg dem på plåtar täckta med bakplåtspapper och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.

Pensla dem med uppvispat ägg och strö över solrosfrön.

Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg och låter ihåliga när man knackar på undersidan.

***

När jag var hos mina föräldrar i helgen hade min mamma provat att baka det med ett litet tillägg: hackad gräslök. Prova det om du har! Hon hade också bakat ut degen till långpannerutor istället för till runda bröd.

Ljusgrönt för att det betyder framtid

Det är ju knappast så att jag är den enda som försöker lära mig att tänka och planera på ett nytt sätt nu. I vintras höll jag på i flera veckor med att tänka ut en sommarrutt som skulle kunna innebära att jag kunde göra mitt sommarvolontärarbete, hälsa på min gudson vid Medelhavet och kanske också träffa några vänner i Nederländerna och Tyskland utan att flyga — det tyckte jag var en utmaning. Nu märker jag gång på gång hur jag måste säga ”nej, just det” till mig själv när jag tänker på resten av året och allt som jag på något vis hade tagit för givet att jag skulle kunna genomföra.

Den här koftan stickade jag under ett par dagar i somras när Marjolijne och jag bodde på Casella, ett slags retreatgård och kloster i Nederländerna, och bestämde oss för att kväll betydde filmkväll. Vi såg Guernesys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Enchanted och en ganska ny film om Nalle Puh där Christopher Robin har blivit vuxen. Marjolijne stickade på sin allra första Två trådändars lilla väst, och jag hade köpt ett ekologiskt garn som jag trodde skulle räcka till en kofta, så jag satte igång med Två trådändars lilla kofta.

Linea Pura vet jag att det var, men jag hade för mig att det var en blandning av bomull och lin … nu blev jag osäker.

Hursomhelst, här kan man se att jag inte borde ha litat på mitt ögonmått när det gällde hur mycket garn jag behövde till en kofta. Den blev kort — och de sista centimetrarna fick jag skarva med ett bomullsgarn som jag hade hemma. I själva verket blev den liggande i flera månader med bara de sista maskorna på en sticka, för jag ville så gärna avsluta fint. Någon gång när jag har avslutat i resår och garnet har tagit slut har jag fuskat genom att helt enkelt lyfta de sista maskorna över varandra utan nytt garn, men det går ju inte när det är en rätstickad kant.

Nu är jag ändå lite glad över den här koftan, för den fick tre olika ljusgröna färger tack vare mitt misstag. Ljusgrönt som i ”det finns en framtid”. Och så postade jag den till min gudson Samuel som är en av de mest framtidsfulla människor jag känner — jag tittar på hans smilgropar och hans glada ögon och tycker att det måste gå bra för världen.

Kofta till gudson

Den här koftan, en Lilla tuffing med korta ärmmuddar, har jag stickat till min yngste gudson, Samuel som föddes i höstas och som bor ett par mil från Alvesta. Hans mamma rapporterar att den sitter bra!

Garnet är alpackaversionen av Svarta Fårets Blue Ocean, som kom förra året och som presenteras såhär:

Miljövänliga garner är ju en djungel — vad är egentligen det bästa vi kan göra? Att Svarta Fåret och dess leverantörer har tagit det här initiativet överhuvudtaget tycker jag är positivt. Så har jag läst att blandmaterial alltid är sämre eftersom det inte går att återvinna dem. Plastskräpet från haven borde ha återvunnits till plast istället för att blandas in i garn … Men jämfört med ny akryl borde det väl ändå vara ett bättre val?

Alpackavarianten av Blue Ocean innehåller återvunna alpackafibrer, och antagligen är det därför som garnet dammar mer än de flesta andra garner som jag har stickat med. Det är mjukt men känns inte alldeles naturligt. Hur det håller för tvätt har jag inte hört något om än.

När jag såg att Blue Ocean hade kommit köpte jag genast så att det skulle räcka till minst en barnkofta i både alpackablandningen och bomullsblandningen. Nu har alla bomullsnystanen och några nya fått flytta till nya ägare, för det behövdes fina nystan till de garnkassar som jag har gjort i ordning på min arbetsplats … men åtminstone en av mottagarna känner jag, så när vi kan ses igen (och det hoppas jag mycket på!) ska jag fråga henne vad det blev och vad hon tyckte om det.

Ett kreativt initiativ

Av Posted on Inga taggar 0

Den här kassen hängde på väggen i ett hotellrum där jag sov två nätter i februari. Jag bokade ett rum utan fönster för att spara pengar, men det var inte så litet som jag trodde, och det gick ganska bra.

I kassen kan man lägga kläder som man inte har tänkt ta med sig hem. Jag har aldrig kastat några begagnade kläder i soporna på något hotell, men det kanske en del människor gör? I alla fall verkar det som om någon tar på sig ansvaret för att tvätta de kläder som hamnar här i kassen innan de ges eller säljs vidare.