Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Miljö

Inte slänga maten!

Nästan varje dag nu ser jag något nytt initiativ mot matsvinnet.

Från Naturvårdsverkets webbplats:

Matsvinnet förekommer i hela produktions-, försäljnings- och konsumtionskedjan för livsmedel och innebär att miljöbelastningen från livsmedelsproduktionen blir onödigt stor. Matavfall uppkommer i flera olika led i livsmedelskedjan; vid tillverkning, hos grossister, leverantörer, butiker, restauranger och storkök samt hos hushållen. Beroende på produkt varierar svinnet mellan 10 och 50 procent i hela kedjan.

Undersökningar visar att de svenska hushållen står för en mycket stor del av matavfallet. En kartläggning av mängden matavfall i Sverige 2016 visar att det uppkommer ungefär 1,3 miljoner ton matavfall per år. Då är även primärproduktionen inkluderad. Hushållen svarar för den absolut största delen, 938 000 ton. Det motsvarar cirka 97 kilo per person och år eller ett kilo matavfall för en familj på fyra personer varje dag. Svenska hushåll häller ut cirka 224 000 ton mat och dryck via avloppet under ett år. Det motsvarar cirka 26 kilo per person.

Produktionen av den mängd mat som slängs varje år motsvarar utsläpp på omkring två miljoner ton koldioxid. Det motsvarar cirka tre procent av de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige.

Att minska matsvinnet och öka resurshushållningen i livsmedelskedjan är ett prioriterat område i den nationella avfallsplanen och i det avfallsförebyggande programmet.

Eon vill också vara med och ge goda råd — här till exempel. (Fast jag tror att både de och läsarna skulle ha tjänat på om de hade gjort det mer konkret.)

Och det görs bra saker!

På en skola i Malmö finns det inte längre någonstans där man kan slänga mat. En radikal lösning — som i alla fall nu i början har gett ett mycket påtagligt resultat.

På skolan där jag arbetar — lunchrestaurangen där är öppen för vem som helst när skolbarnen från grundskolan har ätit klart — säljs portioner av gårdagens lunch billigare. Man får dem i lådor och måste värma själv, men det har blivit populärt.

Här är en nordisk guide för proffsmatlagare som vill minska svinnet i sina verksamheter.

Avfall Sverige-satsningen Miljönärs webbplats berättas det om just sådana initiativ, och en av de lösningar som hyllas är doggy bag.

Då vill jag påminna om en så bra sak som jag hörde om i ett församlingshem:

Den som sålde diskmaskinen till församlingen hade berättat att det finns ett slags enkla lunchlådor, i plast, som går att diska i maskinen.

Så husmor, som vet att många av församlingens sopplunchgäster kommer vecka efter vecka efter vecka, inrättade ett system där överbliven soppa säljs billigt direkt efteråt. Några extra kronor läggs på för förpackningen, och när man kommer tillbaka med den sätts den i diskmaskinen och man får lite rabatt på sitt nästa inköp. Ett slags pantsystem, alltså, som gör inte bara att maten tas tillvara utan också att förpackningar används många gånger och på ett sätt som stämmer med alla regler.

Soppa som inte säljs direkt hamnar i församlingens frys, och personalen kan handla där, och diakonerna kan ge bort frysta soppluncher när de får besök av människor som behöver den sortens stöd.

De storköksmaskindiskbara burkarna är inte burkarna på bilden — de kommer från en vanlig matbutik — men om någon behöver veta mer lovar jag att förmedla kontakt!

Och för alla oss som mest lagar mat hemma: här finns Matsvinnskollen, ett test som Livsmedelsverket har satt ihop!

Mycket av nästan allt

I slutet av sommaren var jag i USA en vecka för att hälsa på min syster och hennes familj.

När jag hade lagt flera timmar på att fråga efter svarta knappar i olika butiker inne i stan gjorde vi det som de flesta amerikaner gör: åkte till ett butiksområde i en förort.

Nu har jag alltså upplevt Joann — och eftersom det var så monumentalt får ni följa med. Jag bad personalen om lov att fotografera, så allt är i sin ordning.

Gott om utrymme är en grundförutsättning för en Joann-butik. Den här butiksfasaden gjorde också att det var lätt att hitta butiken — när man väl hade svängt in på rätt enorma parkering (för det fanns flera byggnadskomplex och flera parkeringar).

Jag behöver väl knappt berätta att det skulle ha varit svårt att ta sig dit med allmänna kommunikationer?

40% rea på allt i de här hyllorna — en dröm eller en mardröm? Man måste verkligen vara begåvad med en speciell blick för att kunna se det som man vill ha när det är så många mönster som konkurrerar om uppmärksamheten. Och det här var bara en av kanske tolv gångar.

Om man tittar lite närmare ser man att en del av tygerna nog är tänkta för barn. Det med grodor tycker jag är ganska fint. Och det med piratvalar. Vem jag skulle sy till i ”Chill out”-tyget med glassar och körsbär är lite svårare att komma på. Och visst blir man lite lättad när blicken faller på alldeles vanliga, tråkiga, rutiga tyger?

Här hittade vi (det är min systerdotter som känner på en rulle) en enorm uppsättning färger av ett tyg som jag aldrig har sett förut. Möjligen antyder reaskylten att det inte har varit så lättsålt. Jag tror att det är något slags syntetisk fleece och att det är tänkt till plädar, kuddfodral och morgonrockar, men jag läste inte så noga och frågade aldrig.

Sedan såg jag att det skulle finnas garn och tänkte att om nu tygerna nästan anfaller mig så känner jag mig säkert mer hemma i garngångarna.

Det här är bara en av dem — jag minns inte hur många det fanns.

En del av er kanske inte tror det, men såhär är det: det kan bli för mycket med garn också. I alla fall för mig.

En bit bort i den här gången hittade vi enorma mängder knappar. Efter lite letande hade vi det vi behövde: fem tunna remsor med fem enkla svarta knappar på varje.

För mig blev det här en så övertydlig bild av att överflödet aldrig kommer att göra världen bra. Istället för att bli inspirerad av alla möjligheter blev jag nästan yr. Nu när jag tittar på bilderna längtar jag till garnkorgen och påslakanshyllorna i en Erikshjälpen Second Hand-butik. Om jag inte har så mycket att välja på sätter min hjärna igång med att tänka ut vad jag skulle kunna göra med det som finns. En återbruksutmaning är mycket mer produktiv än en sådan här butik där nästan allting finns.

Vad tycker ni?

Svensk ull

Av Posted on Inga taggar 0

Ni som har läst den här bloggen ett tag har läst flera intervjuer med människor som arbetar med ull på olika sätt: Stina som säljer garn från egna får, Gunilla som har startat både djurpark och förmedling av småskaligt producerat ullgarn, Matilda som har garnbutiken Organic Knitters, Ioana som bestämde sig för att ta vara på rumänsk ull, Mats som har öppnat ett spinneri

När man ser hur stora postorderföretag startar garnförsäljning och hur många som beställer från stora utländska butiker som Yarn Paradise kan man undra hur det ska gå för småproducenterna.

Men nu uppmärksammar till och med tidningen Råd & rön utvecklingen i den svenska ullbranschen!

Elin Esperi och Claudia Dillman med två av Claudia Dillmans får. Foto: Margareta Bloom Sandebäck — lånat från Råd och rön

I ett stort reportage berättar fårbonden Claudia Dillman om sitt arbete, och fotografen och reportern är med när fåren lockas in och fårklipparen Elin Esperi tar sig an deras fällar.

Bakgrunden är att uppskattningsvis ungefär fyra femtedelar av all svensk ull bränns men att det flera initiativ för att ta vara på ullen istället är igång nu.

Reportaget handlar inte så mycket om garn för stickning och virkning utan mer om hur svensk ull kan användas i bland annat friluftskläder, men läs det! Och fundera på vilket lokalproducerat garn som kan passa till nästa drömprojekt — eller hur drömprojektslistan kan anpassas till de lokalproducerade garn som finns!

Provar med en ny ryggsäck

Hur lagar man en ryggsäck?

Kan man lägga en ryggsäck i återvinningen?

Det finns en del skomakare som marknadsför sig med att de ”lagar allt”, men jag har ingen sådan i närheten.

Så varje gång en ryggsäck har gått sönder har jag blivit så besviken.

Jag har haft billiga och dyra, flera ärvda och några nya. Ofta är det en dragkedja som ger upp, eller fästet för remmarna upptill.

När den senaste, min systerdotters gamla skolryggsäck, inte gick att använda mer bestämde jag mig för att göra en investering. Dags att inte betala för lite eller för mycket för något som är sytt av människor som inte får vettigt betalt! För kanske tio år sedan fanns det ett datorryggsäcksmärke som hette Watabaran på bland annat Klotet i Lund, Fairtrade-märkt tror jag, men de ryggsäckarna försvann ur sortimentet innan jag hann handla. Sedan dess har jag frågat då och då på olika ställen men inte lyckats hitta något liknande.

I Malmö finns en fantastisk butik som heter Uma Bazaar. Där finns det mest kläder, men i våras såg jag att det tyska ryggsäcksmärket Ucon Acrobatics finns där också!

Och här är min nya ryggsäck!

Jag har använt den varje dag sedan dess, och den ser fortfarande alldeles ny ut.

Man viker ihop och ner överkanten, och i sidan finns det en dragkedja.

Inuti finns det ett datorfack och två små, elastiska nätfickor.

Är jag nöjd?

Lite nöjd och lite inte nöjd, som mina kursdeltagare på sfi brukade säga när de ville berätta om ambivalens. Jag är jätteglad att det finns en ryggsäck som är etiskt producerad av återvunna material, och det är många, många som har frågat var den kommer ifrån och sagt att den är så snygg.

Men jag valde den mindre modellen, och det betyder inte bara att jag förhoppningsvis lastar mindre i den och räddar min rygg, utan också att den är väldigt trång. Jag vet inte hur mycket tid jag har lagt på att gräva och gräva i den — alla saker som inte ligger i minifacken är jättesvåra att hitta. Dragkedjan på sidan hjälper knappt eftersom den öppningen blir så smal.

Naturligtvis kommer jag att fortsätta att använda ryggsäcken, och jag hoppas att den håller länge — det var ju en av poängerna med att köpa just det här märket och just den här modellen. Jag får arbeta med mina packningsstrategier så att grävandet kan minskas … Och jag ska absolut fylla i någon utvärdering när jag har haft den i ett år eller så.

Det finns en större version av samma modell — den har samma botten och samma höjd men är rymligare. Den fanns inte butiken när jag köpte min, men den skulle jag nog rekommendera till vem som helst som vill köpa en vettig och stilig ryggsäck att använda länge.

Syrenerna i kassen hade jag med från min farfars barndomsträdgård i Kosta för att sätta dem i vas på hans äldreboende i Malmö. Det fungerade inte — de slog aldrig ut. För lång resa med bara blött papper kanske. Men det var värt ett försök.

Kassen ska jag berätta om en annan gång. Den är en favorit!

Varför slängs så mycket mat?

Hur kan det komma sig att vi tycker att vi har råd att slänga mat?

När det är så uppenbart att resurserna på jorden inte är oändliga?

Och samtidigt som så många människor inte får tillräckligt att äta?

Äpplena på bilden fotograferade jag i prästgårdsträdgården i Viby nära Hallsberg för några år sedan. Det var lite sorgligt just då, för det hade bestämts att träden skulle tas bort eftersom trädgården skulle återställas i historiskt skick (en mycket berömd naturvetenskaparpräst bodde där för länge sedan) och den här äppelsorten inte alls passade med den epok som det skulle föreställa. Vi pratade om ifall man kanske skulle kunna erbjuda kvistar till människor som kunde tänka sig att ympa in dem på sina egna träd, för äpplena är så vackra och goda. Men sedan ändrades beslutet, så träden finns kvar! Jag ska åka till Viby i helgen, så då får jag se hur det har gått för dem i år.

Nu har ju också fruktförmedlingarna fyllts på med annonser igen — trots den underliga sommaren verkar det ha blivit ett bra äppelår på många håll. Rädda fallfrukten är ett av de ställen där man både kan lägga ut en annons (om man har mer frukt än man kan ta hand om) och leta efter frukt att rädda (om man har utrymme för mer i sina matförråd). Ett så fantastiskt initiativ!

Och så kommer det ett antimatsvinnsprogram på SVT: Maträddarna.

”Anne Lundberg och Paul Svensson sätter fingret på en av vår tids hetaste frågor – matsvinnet”, står det på programmets webbplats. ”De besöker bönder, butiker, fabriker och konsumenter för att försöka ta reda på vad vi kan göra för att minska på matsvinnet. Det blir också recept och tips på vad man kan laga för gott på det man annars hade tänkt att slänga.”

Jamen det var ju precis det som många av er hjälpte mig att göra för några år sedan!

Den här boken blev resultatet — och kanske var den lite före sin tid, för den sålde inte lika bra som kakböckerna och brödboken. Sorgligt — det tycker jag fortfarande, för den är så full av påhittig inspiration, fantastiska recept och intervjuer med människor som gör bra saker. Det får jag säga, för jag har bara tagit emot och satt ihop. Och trots att den inte sålde så bra så är jag väldigt glad för den. Maria (formgivare) och Magnus (fotograf) lyckades verkligen med att göra den till något av en trollerilåda!

Det går fortfarande att köpa den (den finns i de stora webboklådorna, men jag vill verkligen uppmuntra alla att handla hos en bokhandlare som är en människa), så om du vet någon som inte har den, se till att det blir åtgärdat!

Får med namn

I våras var jag med på en hjälpstickningsdag som studieförbundet Bilda ordnade i Equmeniakyrkan (tidigare Betelkyrkan) i Höör. Det var så roligt! Och Ingrid var där med sin mobila garnaffär och gjorde dagen ännu bättre.

Ingrid har bland annat Järbos garner i sitt sortiment, men hon har också satsat mycket på de garnproducenter som finns i närheten av henne. Eftersom hon bor och har sin butik i Simrishamn är det södra Sverige som är nära — och visst låter Stubbaröd mycket skånskt?

Jag köpte fyra härvor av Stubbaröds Lamm-garnet till en väninna: två naturvita, ett lite ljusare brunt och ett lite mörkare brunt.

Fårbönder som har egen garnproduktion gör på lite olika vis, men många av dem skickar sin ull till något av de svenska spinnerier som kan ta emot lite mindre mängder ull — det finns flera sådana. I Skåne finns till exempel Karlsbergsgårdens spinneri som jag har skrivit om här på bloggen. Jag har sett garnbanderoller där man får veta namnet på det får som har haft ullen — det tycker jag känns så respektfullt och tacksamt, men det är ju inte alltid möjligt. Man kan ändå komma ihåg att garnet kommer från levande djur som vårdas av levande människor!

Vad man kan veta säkert när man köper garn på det här viset är i alla fall att man köper det av människor och att det man betalar går till dem — i det här fallet till Ingrid och hennes man som har butiken Maskor & stygn och till Stubbaröds Lamm.

Och så fick jag en så fin kasse till!