Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?

Lästips: Jenny Diski som stickare

Av Posted on Inga taggar 0

Nu när så många läser Jenny Diskis sista bok, Den sista resan (ursäkta länken till jättelik webbokhandel — läs om den där och köp den sedan i närmaste mänskliga bokhandel, det är min varma rekommendation!), måste jag tipsa eller påminna om att hon stickade väldigt mycket och också skrev om det vid åtminstone ett tillfälle.

Läs här, i London Review of Books!

När jag hade läst var jag glad — över att någon som är en sådan berättare hade bemödat sig om att berätta om sin slingriga och steniga väg till ett slags lycka och ett nytt slags självförtroende.

Och lite sorgsen — över att det som var en stor källa till glädje för henne inte verkade sprida lika mycket glädje i nästa steg.

Så jag skrev och tackade för artikeln och föreslog att hon kunde ge sjalar och annat mer feminint till en organisation som arbetar med kvinnor som lever i utsatta situationer, och att hon kunde ge mer ”manliga” saker till en organisation som arbetar med hemlösa (jag vet, det kan låta fördomsfullt, men organisationer som arbetar med hemlösa brukar alltid be om mycket mer saker i herrfärger och herrstorlekar).

Och hon skrev tillbaka! Tack och vad roligt att du tyckte om artikeln, och så:

”I think, after the Christmas hand out, the idea of sending stuff off to homeless charities is a good idea.”

Det är ju omöjligt att veta om hon hann få iväg något innan sjukdomen blev för mycket, men visst är det fint att tänka sig att på något av Storbritanniens ställen för människor som har stora behov kan det ha delats ut värme från en stor romanförfattare som lärde sig att sticka, och att älska att sticka, mot alla odds?

Tävling: Sticka till småttingsyskon

Av Posted on Inga taggar 3

Dags för en liten tävling igen — för jag har hittat en bok som jag inte hade sett förut!

Sticka till småttingsyskon heter den, och det är Camilla Skorup som har gjort den.

Eftersom jag har arbetat med böcker i många år vet jag verkligen att allt inte är rättvist och att alla böcker inte alltid får den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag vet också att det faktum att en bok hamnar på rea kan ha massor av olika anledningar. Och jag vet att det faktum att en bok hamnar i en utförsäljningsbutik kan ha nästan lika många.

Så jag tittar gärna efter stickböcker i en udda bokhandel i Malmö. Den ligger vid Triangeln och skyltar med att alla böcker säljs tre för hundra kronor. Ibland kan man hitta alldeles fantastiska böcker där.

Jag har inte provstickat något ur den här boken, men den verkar så påkostad och välgjord. Storlekarna är färgkodade genom hela beskrivningarna, och Camilla Skorup har byggt många av dem på klassiska vuxentröjor ur den nordiska stickhistorien. Det är mest tröjor men några vantar och mössor också, och allt är till lite större barn, mellan sex och tolv år.

Varför heter det ”småttingsyskon”? Jo, för det finns en första bok också: Sticka till småtting. Men den säljs inte där i utförsäljningsbutiken — den får man beställa på biblioteket.

Tre böcker köpte jag, och nu blir de en liten tävling.

Frågan är:

Vem vill du värma, och hur eller med vad?

(Det kan vara någon som du känner eller barn som du har hört talas om via någon hjälporganisation. Tipsa gärna oss andra om bra mottagare om du vill!)

Om du inte har Facebook eller om du inte vill att ditt ansikte och svar ska synas kan du skriva till mig på adressen annabraw[snabel-a]gmail.com.

Svara före onsdag kväll — då får en slumpmaskin dra de tre vinnarna!

Systrar öppnar garnbutik

Av Posted on Inga taggar 1

I Arvika (där jag har bott i fem år!) öppnar en ny garnbutik nu i vinter. Det är två systrar, Ann-Christin Årlén och Cajs-Marie Årlén, som har kommit överens om att dela på butiksägarskapet och komplettera med varsin halvtidstjänst på lasarettet i stan — båda är sjuksköterskor. Det låter konstruktivt eller hur?

Extra roligt är att de tänker satsa på ullgarn och att en del av det är lokalproducerat. Och så att de säljer stickat från ett Fairtrade-projekt (eller åtminstone ett Fairtrade-aktigt projekt) i Nepal!

Tack Mikael för tipset om artikeln i Nya Wermlands-Tidningen!

Och lycka till, Ann-Christin och Cajs-Marie — hoppas att ni får många och entusiastiska och trogna kunder!

Läs om Mujtaba

Av Posted on Inga taggar 0

Idag vill jag rekommendera alla att läsa en intervju som jag läste i Erikshjälpens tidning för ett par veckor sedan. Den var så intressant, så jag bad Louise som arbetar där att se om det inte gick att lägga ut den på deras webbplats också. Och det gick bra!

mujtaba1

Foto: Tommy Hvitfeldt

***

Talibanerna fanns alltid i bakgrunden under Mujtaba Attais uppväxt i provinsen Maidan Wardak, ganska nära Afghanistans huvudstad Kabul.

– Vi bodde på landsbygden ungefär som i Svalöv – kanske var det lite mindre. Talibanerna fanns där men var inte så hårda mot oss när jag var mindre. Då var de lugna och man tänkte inte så mycket på dem. Jag gick i en slags skola i moskén och läste dari, historia och matematik. Men det fanns barn som blev kidnappade. Talibanerna ville att de skulle lära sig hur man bombar, minns Mujtaba Attai.

Vi träffas på Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv, där han läser en högskoleförberedande utbildning. Under sommaren jobbade Mujtaba med städ- och vaktmästarsysslor på folkhögskolan. Numera är lugna Svalöv hans hem och Mujtaba Attai säger att han har glömt mycket av livet i Afghanistan.

– Det är klart att Afghanistan ändå är mitt land, jag är född där. Men där är krig och det är inte ett bra land att leva i.

När Mujtaba var i de tidiga tonåren hårdnade talibanernas tryck på provinsen Maidan Wardak. Invånarna fick utstå flera kraftiga attacker och det blev allt svårare att bo kvar. En dag hände något som fick Mujtabas far att fatta ett avgörande beslut.

– Min storebror blev dödad. Det var hemskt. Min pappa bestämde att vi skulle lämna landet så snart som möjligt. Vi sålde allt vi hade; hus, mark, bilar – min pappa jobbade med att sälja bilar – och så lämnade vi Afghanistan två dagar efter begravningen. Efter att min bror dött var min pappa helt slut. Vi orkade inte mer. Min bror var 17 år, han var på fel ställe. Jag tror att det var elva personer som dog i attacken den dagen. Jag var 14 år då det hände, säger Mujtaba Attai.

***

Så börjar intervjun — läs hela här!