Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

Att tänka på någon annan

De senaste dagarna har jag fått tips från flera håll om något som händer på en anstalt i Gävle.

Intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt stickar barnmössor på stora påtramar, så kallad Quick Knit-ramar. Bild lånad från Gefle Dagblad.

Gefle Dagblad gjorde ett reportage  med överskriften ”Här lär sig fångarna sticka på fängelset i Gävle — skänker glädje till sjuka barn”, och sedan har Aftonbladet också skrivit om arbetet som började i april i år.

Under två tretimmarspass varje dag kan de intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt delta i den nya verksamheten antingen genom att sticka mössor eller genom att sy bandanas och väskor, allt i storlekar som passar barn. Resultatet skickas till barnavdelningarna på lasarettet i Gävle och till barnonkologen i Uppsala.

Kriminalvårdaren Kattis Olsson, som har tagit initiativet till arbetet och som själv har arbetat med textilhantverk tidigare, säger:

”Killarna uppskattar det och är otroligt duktiga. Det är så roligt när de ser att de klarar av det. Många kanske tror att killar inte kan sticka, men det kan de.”

Och sedan:

”Det kommer så mycket bra saker när vi är tillsammans i verkstaden. Vi pratar om behandling och saker som händer på utsidan. Det blir ett helt annat snack än när de är uppe på avdelningen.”

Att stickning och virkning kan vara en bra sysselsättning och gruppaktivitet för människor som sitter inlåsta är inte alldeles nytt — några av er minns kanske ett av världsrekorden i virkade filtar, det sydafrikanska, där intagna på flera anstalter var med och virkade och dessutom tog ansvaret för att virka ihop filtarna.

I USA finns det här och var entusiaster som volontärarbetar med handarbete på anstalter — här har Washington Post intervjuat en av dem, Lynn Zwerling. I hennes grupper börjar alla med att tillverka en mössa till någon som de känner att de vill säga förlåt till. Den skickas iväg tillsammans med ett brev. Sedan fortsätter stickaren in i det gemensamma projektet som är att sticka mössor till hjälporganisationer.

Den som har handarbetat i grupp och upplevt de positiva sidorna av det behöver inte bli ett dugg förvånad över att handarbete fungerar så bra på anstalter också, eller hur? Den största utmaningen för den som leder arbetet kan nog vara att slå an rätt ton i gruppen från början och att sedan vara exakt lagom noga med att se till att atmosfären blir en där alla kan trivas och känna sig hemma. Men poängen på alla ställena verkar vara möjligheten att göra något med händerna och koncentrera sig på hur andra människor har det och vad de behöver, att tänka på någon annan, alltså. I Gävle skriver mösstillverkarna också små hälsningar till de barn som ska få presenterna.

Hurra för modiga och uthålliga människor som ser till att sådana här saker händer!

Yrkesexamen i en favela i Alagoinhas

Frisörelever i arbete. Den unga kvinnan i knut, till höger om den högra fönsterluckan, är Marie-Valda, en av lärarna på kursen. Foto: Broder Christóvao, Taizé

I december var jag i Alagoinhas i Brasilien. Det var fjärde gången jag åkte dit som volontär, men fyra år hade gått sedan senast. Barn som gick i lågstadiet då hade blivit tonåringar. Såklart! Det var en stor upplevelse att träffa en del av dem igen. Andra fick jag bara höra om — en pojke som jag höll ett öga på då bor med sin pappa i Sao Paolo nu, långt långt bort från sina fem syskon (bara två bor med mamman), till exempel.

Den här gången fick jag vara med när ungdomarna på yrkeskurserna eller lärlingskurserna tog examen. Det var en stor dag! De har gått till sina lektioner kväll efter kväll under terminen, och nu fick de hämta ut sina diplom, bli fotograferade tillsammans med sina lärare och mingla med bubblande läsk i plastglas.

Svetsareleven Graciliano har fått i uppgift att laga en cykel. Foto: Broder Christóvao, Taizé

Vid mina tidigare besök i Alagoinhas har jag nästan inte skrivit något alls om det som händer där — alla som bor där lever farligt eftersom droghandlarnätverken är så starka i staden, och en artikel kan (eftersom Google finns där också …) i värsta fall försätta människor i livsfara på ytterligare ett sätt. Men den här gången pratade min ”chef” broder Rudolf och jag ganska mycket om det, och han sa att han ville att jag skulle berätta. Det har blivit ett reportage i tidningen Sändaren om yrkeskurserna — läs det här!

Nya intryck av Lina Sandell

Av Posted on Inga taggar 0

De flesta som har varit på några dop eller begravningar i en kristen kyrka i Sverige har stött på Lina Sandell, oavsett om de vet om det själva eller inte. Hennes psalm ”Tryggare kan ingen vara” sjungs ofta när barn döps, och hennes psalm ”Blott en dag” sjungs vid många begravningar.

Det är bara två av hennes ungefär 1700 psalmer — och en annan är ”Bred dina vida vingar”, som har blivit en av de mest älskade psalmerna i Sverige i flera undersökningar. Den sjungs på andra språk också.

Nu i vår har jag ägnat mig mycket åt Lina Sandell eftersom Gösta Imberg har hittat en samling med över 300 brev från henne till en av hennes bästa vänner och jag har intervjuat honom om det flera gånger. Det kommer fler artiklar framöver, men här är två att läsa:

Sändaren: Han fann ”Lina Sandell-forskningens Dödahavsrullar”

Dagen: Upphittade brev ger ny bild av psalmförfattaren Lina Sandell

Artikeln i Dagen resulterade i en TT-nyhet som har publicerats till exempel här. Tyvärr är det ett par fel i den — det som är upphittat är en brevsamling med enbart brev från Lina till Augusta (inte en brevväxling), och Staffan Björck som förvaltade breven i många år dog inte 1999, utan det var det året som de kom till Lunds Universitetsbibliotek.

Gösta Imberg har också blivit intervjuad i P4 Jönköping.

Roligt att veta för hjälpstickare: Lina var med i prinsessan Eugenies syförening på Kungliga slottet — prinsessan var en del av väckelserörelsen, och hon och hennes vänner var precis som syföreningar över hela landet med och arbetade för många av de förändringar som behövdes i samhället då. Lina arbetade också med basarerna i Betlehemskyrkan, där mycket pengar samlades in.

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?

Lästips: Jenny Diski som stickare

Av Posted on Inga taggar 0

Nu när så många läser Jenny Diskis sista bok, Den sista resan (ursäkta länken till jättelik webbokhandel — läs om den där och köp den sedan i närmaste mänskliga bokhandel, det är min varma rekommendation!), måste jag tipsa eller påminna om att hon stickade väldigt mycket och också skrev om det vid åtminstone ett tillfälle.

Läs här, i London Review of Books!

När jag hade läst var jag glad — över att någon som är en sådan berättare hade bemödat sig om att berätta om sin slingriga och steniga väg till ett slags lycka och ett nytt slags självförtroende.

Och lite sorgsen — över att det som var en stor källa till glädje för henne inte verkade sprida lika mycket glädje i nästa steg.

Så jag skrev och tackade för artikeln och föreslog att hon kunde ge sjalar och annat mer feminint till en organisation som arbetar med kvinnor som lever i utsatta situationer, och att hon kunde ge mer ”manliga” saker till en organisation som arbetar med hemlösa (jag vet, det kan låta fördomsfullt, men organisationer som arbetar med hemlösa brukar alltid be om mycket mer saker i herrfärger och herrstorlekar).

Och hon skrev tillbaka! Tack och vad roligt att du tyckte om artikeln, och så:

”I think, after the Christmas hand out, the idea of sending stuff off to homeless charities is a good idea.”

Det är ju omöjligt att veta om hon hann få iväg något innan sjukdomen blev för mycket, men visst är det fint att tänka sig att på något av Storbritanniens ställen för människor som har stora behov kan det ha delats ut värme från en stor romanförfattare som lärde sig att sticka, och att älska att sticka, mot alla odds?

Tävling: Sticka till småttingsyskon

Av Posted on Inga taggar 3

Dags för en liten tävling igen — för jag har hittat en bok som jag inte hade sett förut!

Sticka till småttingsyskon heter den, och det är Camilla Skorup som har gjort den.

Eftersom jag har arbetat med böcker i många år vet jag verkligen att allt inte är rättvist och att alla böcker inte alltid får den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag vet också att det faktum att en bok hamnar på rea kan ha massor av olika anledningar. Och jag vet att det faktum att en bok hamnar i en utförsäljningsbutik kan ha nästan lika många.

Så jag tittar gärna efter stickböcker i en udda bokhandel i Malmö. Den ligger vid Triangeln och skyltar med att alla böcker säljs tre för hundra kronor. Ibland kan man hitta alldeles fantastiska böcker där.

Jag har inte provstickat något ur den här boken, men den verkar så påkostad och välgjord. Storlekarna är färgkodade genom hela beskrivningarna, och Camilla Skorup har byggt många av dem på klassiska vuxentröjor ur den nordiska stickhistorien. Det är mest tröjor men några vantar och mössor också, och allt är till lite större barn, mellan sex och tolv år.

Varför heter det ”småttingsyskon”? Jo, för det finns en första bok också: Sticka till småtting. Men den säljs inte där i utförsäljningsbutiken — den får man beställa på biblioteket.

Tre böcker köpte jag, och nu blir de en liten tävling.

Frågan är:

Vem vill du värma, och hur eller med vad?

(Det kan vara någon som du känner eller barn som du har hört talas om via någon hjälporganisation. Tipsa gärna oss andra om bra mottagare om du vill!)

Om du inte har Facebook eller om du inte vill att ditt ansikte och svar ska synas kan du skriva till mig på adressen annabraw[snabel-a]gmail.com.

Svara före onsdag kväll — då får en slumpmaskin dra de tre vinnarna!