Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Om hygienproblem för kvinnor i flera afrikanska länder

Av Posted on Inga taggar 0

För några år sedan när AFFC började be om virkade, stickade och sydda bindor kom det många frågor till den blogg som jag hade då. Många av dem var mest om hur det egentligen fungerar med virkade och stickade bindor som används många gånger. En del var ifrågasättande. Jag träffade Maja när diskussionerna hade varit igång ett tag, och vi skrattade lite åt att min blogg hade blivit en bindblogg och åt att ämnet väckte en sådan kreativitet och så många detaljerade frågor.

Egentligen borde jag förstås inte ha skrattat. Att ha en chans att sköta sin hygien på ett sätt som fungerar på den plats där man bor och arbetar är ju en självklar mänsklig rättighet, och att inte kunna det gör vardagen otroligt krånglig och utsätter en dessutom för en massa hälsorisker.

Men precis som jag skrev häromdagen är det svårt för oss i Sverige att föreställa oss exakt vad som behövs och passar på olika platser i världen. Att vi vet vad som är bäst här (olika lösningar för olika människor, eller hur?) och att vi vill hjälpa till betyder inte att vi kan tala om hur det ska vara överallt.

Frågan om det som kallas menskopp dök upp nästan direkt när jag hade skrivit om de stickade och virkade bindorna. En läsare hade hört om ett projekt i Tanzania där skolflickor får sådana och lär sig att använda dem.

Och jag har hört att i andra länder vore det alldeles omöjligt för kvinnor att använda något som ska sättas in i kroppen.

Kristina och Nancy bestämde sig för att fråga en svensk läkare som arbetar på Panzisjukhuset i Bukavo-provinsen i DR Kongo.

Såhär skriver Kristina:

Virkade och stickade bindor, menskopp och annat.

Ja, nu har frågan manglats några gånger, och långbänken är inte slut ännu, kan jag tro.

Min erfarenhet sade mig att det inte är så enkelt som vi tror här i Sverige.

Menskopp var något jag inte hört om tidigare, men när jag fått förklarat hur den används så var min första tanke HYGIEN.

Har man inte vatten utom på en allmän gemensam plats i byn — hur gör man?

Efter kontakt med en läkare som har arbetat i Kongo fick jag följande svar på min fråga:

”Tack för mail och fråga. Jag blev faktiskt lite förvånad att man ens diskuterar detta … bara att få ett mjukt mensskydd överhuvudtaget är ett stort framsteg.

Jag håller helt med dig att detta inte är något alternativ för de allra flesta kvinnor som ni stöder.

I sammanhang där kvinnor blivit utsatta för våldtäkter och annat sexuellt våld är det inte heller något alternativ att ha något som ska föras in i vaginan.

Man måste ju rengöra menskoppen tre gånger per dygn, och då måste man ha tillgång till rent vatten och vara mycket noga med detta för att undvika infektioner.

Att torka av sig utanpå kroppen med lindrigt rent vatten kan kanske gå an, men att göra rent någonting som skall stoppas in i kroppen kräver annan hygien.

Gör man sina naturbehov i till exempel en latrin finns det inget vatten där, och då ska kvinnorna ha med sig vatten dit, och det kan väcka uppmärksamhet, och så vidare. Vart ska en kvinna annars gå när hon behöver en avskild plats?

Att sedan förklara allt detta för en kvinna som inte kan läsa och som inte vet så mycket om hur kroppen fungerar eller varför hon ens har mens är inte lätt.

Min erfarenhet från Kongo är att många inte vet varför de har mens, och för en del av dem kan det gå flera år mellan gångerna på grund av ständiga graviditeter.

Naturligtvis kan det finnas miljöer där menskoppar är ett alternativ, men det är väl knappast till dessa som hjälpen från din typ av grupp går.”

Jag är mycket tacksam för detta professionella svar och hoppas att alla skall förstå något lite av de svåra problem som finns. Vi vill ju faktiskt också att de unga flickorna skall få del av bindorna så att de kan gå till skolan även dessa dagar.

***

Tack Kristina och Nancy och doktorn!

I Kongo är det ju mycket vanligt att kvinnor blir våldtagna och misshandlade under våldtäkter. I andra länder är istället kvinnlig omskärelse ett mycket större problem. Och i en del grupper kan det vara mycket kontroversiellt att sätta in ett främmande föremål i kroppen. Men hygienproblemen är nog ändå det största hindret för att menskoppen skulle kunna vara en lösning för hela Afrika. Än så länge.

Ungefär likadant kan det vara i flera länder i Asien och Sydamerika, till exempel.

Vacker terapi

När jag frågade om erfarenheter av handarbete som ”lugnande medel” i demensvården berättade Carina om sitt arbete. Hon är arbetsterapeut och har mött människor med demenssjukdomar i över 20 år i dagvård, på gruppboenden och på korttidsboenden:

Det går att använda sig av ”handarbetsterapi” på olika sätt. Till exempel kan man ställa fram en korg med garnnystan i olika färger och strukturer.

Det kan inspirera dem som bor på avdelningen att känna, se, prata om garn och handarbete — minnas hur man spinner, kardar, stickar, virkar, minnas sockor, minnas mormor som stickade, och så vidare, och så vidare.

Det är inte alltid givet att själva stickandet eller virkandet är en optimal aktivitet eftersom förmågan kanske inte finns. Det finns många olika demenssjukdomar, och de ger olika symptom vid olika skeden i sjukdomen, så det går inte att säga om handarbete är en bra eller dålig aktivitet eftersom.

Men när någon i personalen sitter och stickar — det ger definitivt en lugnande effekt och får många som är motoriskt oroliga att stanna upp, känna igen sig och sätta sig i en stund.

Att sitta och plocka med små nystan och tyger i olika färger och strukturer är enligt min erfarenhet en ypperlig aktivitet. På ett boende hade vi en dam som hade grav Alzheimers. Hon hade handarbetat hela sitt liv. Nu kunde hon inte äta själv, men hon fick en egen liten låda med tygbitar och garner, och den stod på bordet framför henne. Hon kunde sitta hur länge som helst och bara ta på dem, vika, plocka i och ur och kommentera struktur, färg och mönster! Billigt blev det, för garn och tyg kom från hennes egen samling — maken tog med det till boendet efter ett samtal med personalen.

Det är alltid lika givande när man hittar något som verkligen blir bra för den boende! Nu har vi en man som har arbetat som tekniker. Vi går igenom min verktygslåda med jämna mellanrum och har långa samtal om vad verktygen ska användas till.
Våga prova!