Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Vackert hemifrån

Av Posted on Inga taggar 0

I lördags bjöd min faster med mig på en utställning på Limhamns konsthall som ligger ett par hundra meter från gatan där jag bor.

Mina föräldrar bor i min farfars barndomshem i Kosta, och min faster hade fått veta att fjorton glaskonstnärer från Kostatrakten skulle ställa ut tillsammans.

Kosta glasbruk är ju det mest kända, det har funnits sedan 1742, men det finns många glaskonstnärer som arbetar som egenföretagare eller i mindre grupper också. Studioglas är ett begrepp som man ser ibland, hytta ett annat. Transjö är en av de byar där det har funnits en hytta i 25 år nu.

På den här utställningen är det Amy Krüger, Lars Skulberg, Dan Clausen, Jan-Erik Ritzman, Maria Bang Espersen, Marianne Degener, Micke Johansson, Michael Erlandsson, Niels Frandsen, Niklas Fröjd, Stefan Erlandsson, Sven-Åke Karlsson och Tillie Burden som visar något eller ett par verk vardera.

Sju i taget fick vara inne i byggnaden, och det var en liten kö utanför, så jag fotograferade inte så noggrant som jag skulle ha velat.

Men det var så vackert!

Det går ju inte att förstå hur ett och samma material kan ta sig så många olika uttryck — det vill säga, det går inte att förstå om man inte har lärt sig det genom att arbeta med det så som de här fjorton har gjort. Jag föreställer mig att de har haft full kontroll när de har gjort föremålen till utställningen men också att en av de saker som lockar dem är att mycket är oförutsägbart och att man kan upptäcka nya saker, nya tekniker, nya möjligheter.

Bara detta att så mycket utgår ifrån en bubbla som snurras och allt som kan hända i en cirkelrörelse.

Och så kan det se ut som om något har spruckit, men det har det naturligtvis inte gjort på riktigt.

Ni förstår att jag hade velat stanna längre och ha en bättre kamera med mig (jag hade bara telefonen). Men också att jag är så väldigt glad att jag alls tog mig dit och att kön inte var längre än den var!

Inte svårt att förstå att den här clownfiskpåsen redan var såld.

Det är svårt att låta bli att gå jättenära när färgerna och rörelserna är så spännande, men till exempel såhär kan föremålen se ut. Ett slags vasformer alltså, fast de behöver ju inte några blommor.

Konsthallen är öppen 11–18 på onsdagar, lördagar och söndagar fram till den 20 juni. Och utställningen är en stödutställning för Kosta Folkets Hus-förening som gör många bra saker i Kosta och som behöver stöd. Extra fint på det viset!

Vårutflykt

Av Posted on Inga taggar 0

Jag måste bara berätta att det är så vackert på Alvaret nu!

Det vill säga, på lite avstånd ser det nog ut som den ödemark det är. Men om man går en liten bit och tittar noga ser man att våren har kommit!

Jag hade sällskap av Karin, Josef och Salome, och vi satte oss på några stenar med våra picknickpåsar.

Plötsligt var det inte jag som hade kameran.

Sådana här spår kan vara mycket intressanta om man är på rätt humör.

Mycket ser trassligt och taggigt ut såhär års.

Ja, just det.

Och … lite ödsligt.

Men det är inte bara människorna som lyser upp när solen kommer fram.

Och här händer det verkligen saker. Små men många.

Å vad man kan vara glad för våren!

Fatta mod

Av Posted on Inga taggar 0

En pingsthelg för ett par år sedan var jag i London tillsammans med Agneta för att göra en rad reportage för tidskriften som jag arbetar med. Vi kastade oss härs och tvärs över stan, till stadsdelar som jag aldrig tidigare hade sett (eller, måste jag väl erkänna, hört talas om), för att verkligen ta vara på resan fastän vi hade så lite tid.

På pingstdagens morgon åkte vi till Southwark Cathedral med min systerdotter som skulle sjunga i kören i högmässan. De skulle öva först, så när vi hade lämnat henne vid körbarnens ingång hade vi en stund på oss innan det var dags för oss att gå in i kyrkan, och vi gick omkring i kvarteren och var lite överentusiastiska över allt som vi hade fått vara med om och hunnit med.

Hemma väntade en massa plikter och saker som gjorde att dagen och solskenet och den lediga stunden kändes ännu mer som en stor present.

Och så fick vi syn på den här husgaveln.

I efterhand har jag fått reda på att den såklart är mycket berömd och att den är en annons för öl, men precis då var den en hälsning till oss.

Igår kom jag på att jag behövde den igen och att andra kanske behöver den också.

Varsågod, om du är en sådan person idag! Fatta mod! Det är inte alltid så lätt, och ibland måste man göra det med en stor viljeansträngning. Andra gånger händer det nästan av sig självt, kanske genom en annan människa, eller genom att man får syn på en husvägg med bokstäver målade på. Då är det bara att ta emot.

Hiromi letade upp den vackraste hösten

Av Posted on Inga taggar 1

Min japanska väninna Hiromi visade så fantastiska höstbilder, så jag frågade om hon ville visa dem här också. Hon skrev en liten hälsning till er allihop, och min faster har översatt den från japanska. Nog för att jag tycker att jag har sett massor av vacker höst i år, men de här bilderna … oj! Tack för att du delar med dig av dina intryck, Hiromi!

Jag heter Hiromi. Jag vill visa hösten i Japan.

I mitten av november var jag vid Kurenai no Tsuribashi (Hängbron i Shiobashi)  i staden Shiobara i provinsen Tochigi.

När jag letade på internet efter en plats som var berömd för sin höstprakt hittade jag den av en händelse.

Då bestämde jag mig för att jag måste planera att åka dit.

Det visade sig att landskapets höstprakt med lönnlöven var så vacker att jag saknar ord för att beskriva det.

Det var också vackert väder, och jag glömde fullständigt bort tiden medan jag njöt av att fotografera där.

I år har vi ju redan länge levt med Covid-19, men med hjälp av den kraft jag fick av naturen känner jag att jag har återfått hälsan.

När det blir möjligt att resa fritt igen hoppas jag att människor från många länder ska vilja komma till Japan.

Jag ber för allas er hälsa. 

Visst mår vi redan bättre?

Du som är nyfiken på vad det verkligen kan bli för hälsoeffekt av en skogspromenad kan läsa om den japanska traditionen skogsbad, shinrin-yoku, till exempel här.

Ett höstalbum

Av Posted on Inga taggar 0

Anna, en kollega och vän som jag inte har träffat i verkligheten på jättelänge, bor så vackert. När hon skickade ett par bilder efter en dag som var alldeles för fin för inomhusarbete bad jag henne om ett gästinlägg hit till bloggen. Då kom det några bilder till. Visst blev det en bra påminnelse om att den tid som vi är inne i nu är kvällsmörker men också så mycket mer än kvällsmörker? Tack kära Anna!

***


Kantarellycka. Efter alla dessa månader isär kommer äntligen vänner från utlandet på besök. En njutningsfullt långsam skogspromenad gav önskvärt resultat: Exotiska guldgula delikatesser som ska få bli till svensksmakande middag — utomhus på ansvarsfullt avstånd.

Oktobervy. Är inte oktober den allra vackraste månaden ändå?! Kanske tycker man alltid att den innevarande månaden är den bästa men oktober har nåt alldeles speciellt: luften, färgerna, dofterna.

Dahliadekoration. Jag läser att jag gör som de gör i stor skala på Botaniska trädgården i Göteborg. Mina lite bedagade dahlior blir vackra ytterligare någon vecka när de får ligga med vissna sidan ned, i fågelbadet.

Oktobervy 2. Promenad när kvällarna blivit blå och det lyser ur röda stugor vid skogens kant. Dimman smyger in och berättar nåt om svunna sagor.

Oktobervy 3. På väg in i solnedgången.

***

Nu klickar jag in det här inlägget i kategorin ”Resor”, för det är såhär mina resor får se ut i höst. Inte det sämsta. Verkligen inte det sämsta. Det är något så alldeles fantastiskt med fina och generösa vänner. Och fint att tänka på att vi bor på olika platser och rör oss i olika vardagsmiljöer också, trots att det förstås samtidigt gör att vi inte kan ses.

En trädgård för alla

En vacker plats i Kalmar, inte alls okänd men kanske inte heller den man hittar till först om man är på besök i staden, måste ni få se — Krusenstiernska gården!

Den ligger i södra Kalmar, mitt inne bland husen, en stor trädgård som nuförtiden har stora gräsmattor som gjorda för utomhusfika men som tidigare har varit nästan helt och hållet en odlingsträdgård.

Fruktodlingen har gamla anor och sortrikedomen är stor, står det på hemsidan. År 2010 utsågs Krusenstiernska gården till ett av Sveriges 14 klonarkiv och har till uppgift att bevara lokala mandatsorter av äpple och päron. På Krusenstiernska gården finns även valnöt, körsbär och plommon med mera. De nästan 200 träden finns utmarkerade på en karta för intresserade besökare.

Fram till 1600-talet låg staden Kalmar vid Kalmar slott och hade en stor kyrka, Nikolaikyrkan, och ett stortorg och en tät stadsbebyggelse där. När det hade brunnit 1647 byggdes en ny stadskärna på Kvarnholmen, den stora kyrkan revs och Kalmar domkyrka byggdes på det nya Stortorget. Tala om radikal förändring. Gamla stan i Kalmar är numera en blandning av gamla trähus och lite nyare byggnader, och vid slottet ligger också stadsparken och Södra kyrkogården. Gamla kyrkogården, som inte har använts på ungefär hundra år, är den plats där den gamla kyrkan låg, och en del av det gamla torget har rekonstruerats intill.

Jag var på Krusenstiernska gården i början av sommaren, och då höll trädgårdsmästaren Sven Plasgård på med att plantera många blommor, så det ser nog lite annorlunda ut nu, men inne i bostadshuset lär det vara sig ganska likt.

Hermina von Krusenstierna köpte gården, fyra hopslagna tomter (så kallade sommarlyckor), 1874. Innan dess hade hennes familj haft en liknande trädgård i det som nu är stadsparken, nära Kalmar slott.

Odling var hennes familjs yrke och affärsidé, och hon hade också kor, hästar, grisar och höns på tomten. En liten del blev ”finträdgård” där man skulle kunna promenera på trädgårdsgångar och koppla av, men annars var det mesta uppodlat, och en stor anläggning med odlingslådor byggdes.

Odlingen blev självförsörjande. Trädgårdsmästaren sålde en del av produktionen på torget.

Spåren av Hermina von Krusenstiernas bakgrund syns lite grann i trädgården — bland annat ligger stora snäckor som hennes farfar, översten och ostindiefararen Mauritz Salomon von Krusenstierna, hade haft med sig hem från sina resor utplacerade runt blomsterrabatter. Inomhus syns resorna mycket mer. Ljusstaken här ovanför är ett slags katalog som ostindiefarare fick med sig hem. Den är målad med flera olika mönster, och presumtiva beställare fick försöka titta på ett mönster i taget och föreställa sig hur hela föremål skulle kunna se ut.

Hermina gifte sig ganska sent med sin kusin, som hade varit yrkesofficer och råkat lite illa ut. De levde tillsammans resten av livet och ville gärna adoptera en ung kvinna som de hade anställt, Hulda. Det var resten av släkten emot, men de kunde i alla fall testamentera fastigheten till henne.

Hulda förvaltade gården och höll allt på samma sätt som när Hermina levde, och när hon dog efter 25 år testamenterade hon den till Kalmar kommun och bad att den skulle bevaras på samma sätt. Nu är det en stiftelse med representanter från kommunen och Kalmar läns museum som har ansvaret för den. Alla andra liknande gårdar i Kalmar har försvunnit, men tack vare Hulda och stiftelsen har den här blivit kvar.

De senaste somrarna har det spelats utomhusteater på Krusenstiernska gården, men det går ju inte alls i år. Desto större skäl att gå dit och uppleva trädgården och, när det går att vara med på en guidning, huset!

Man kan ha med sig eget fika och sitta på gräsmattorna, och köper man sitt fika på caféet kan man använda trädgårdsmöblerna också.

Läs mer om Krusenstiernska gården här!