Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Att sova i ett träd

Av Posted on Inga taggar 0

Här har jag sovit inatt.

Det sagolika trädhuset heter Korpaboet och ligger i Rislycke nära Kosta. Anni Ravn byggde det i sin trädgård efter att ha drömt om en riktigt fin trädkoja i många år. Allt utom att resa pålarna har hon gjort själv, och trädet är helt intakt, huset sitter inte fast i det utan är byggt runt stammen och vilar på pålarna.

Ser det sagoaktigt ut? Det är det.

Vill du se hur det är inuti? För ett par år sedan var jag på besök (utan att sova över) tillsammans med ett par väninnor och tog många bilder som man kan se här.

Det här var sista dagarna som Anni hyr ut innan hon stänger för vintern, men i vår öppnar hon för gäster igen!

Komma ihåg

Av Posted on Inga taggar 0

Strax innan vi skulle säga hejdå satte sig den ganska nyblivne fyraåringen i mitt knä och ritade målmedvetet på båda mina händer. Inte någon risk att jag skulle ha glömt honom ändå, särskilt inte efter att han krävde att bli buren till och från leksaksaffären igår och sedan somnade ombord på stadsbussen på väg hem, men det är ju alldeles extra fint såhär!

Pilgrimsvantar

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär långt har jag inte kommit med stickandet än — jag har aldrig stickat vantar på strumpstickor, än mindre flerfärgade vantar på strumpstickor — så när min kära väninna Tove skulle diakonvigas frågade jag vår gemensamma väninna Ulla om hon kunde tänka sig att göra dem.

Det är en modifierad version av den norska pilgrimsvanten Dovrevotten.

Är det någon som ser Apple-datorns ”kringla” som en del av korset på vanten?

Det beror på att den är en gammal nordisk pilgrimssymbol! I Sverige har den blivit symbol för kulturminnen, och det var så den dök upp framför ögonen på några Apple-medarbetare. Jag läste berättelsen för några veckor sedan, återberättad av någon medarbetare i Svenska kyrkan, och den versionen hittar jag inte nu, men såhär berättas det på Wikipedia:

Ett Sankthanskors, är en symbol som används i flera sammanhang. Namnet har det fått av att det i medeltida kalendrar markerar Johannes Döparens dag. Sankthanskorset används på lokaliseringsmärken i Norden för att hänvisa till sevärdheter. Sedan 1984 har den synts som markör på den speciella ”kommandotangenten” på de flesta av ApplesMacintosh-tangentbord. Apple behövde inför lanseringen av sin nya dator en alternativ tangentsymbol till sitt välkända äpple, och företagets designer Susan Kare hittade det svenska vägmärket. Symbolen är numera del av den officiella teckenuppsättningen för Unicode-typsnitt, där den har beteckningen Place of Interest Sign (på svenska ofta kallad kringla). Sankthanskorset ingår även i Riksantikvarieämbetets symbol.

Nu hoppas jag visserligen att vantarna inte har kommit till användning sedan Tove fick dem (vigningen var i juni), men om ett par månader kanske?

En vacker och sorglig plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här var jag och Franciska förra veckan!

Det är en liten by i Emmaboda kommun, och det säger kanske inte så mycket, men i Emmaboda kommun ligger Algutsboda socken, och det namnet känner ju alla som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit igen. Det var därifrån en blandad grupp tog sig ner till Blekinge och sedan ut på havet mot Amerika.

Den här lilla byn heter Duvemåla, och att Vilhelm Moberg placerade huvudpersonen Kristinas ursprung här tros bero på att hans mormor föddes och växte upp i byn. Faktiskt mittemot huset på bilden, och grusvägen är inte bred.

Johannas hus finns inte kvar — det man ser är den här skylten och, om man tittar noga, lite av husgrunden. Resten revs på 1930-talet. Ändå kom Vilhelm Moberg till Duvemåla många gånger.

Ungefär det här kan han ha sett. Det sägs också att Kristinas personlighet (inte det som hände i hennes liv) bygger på Johannas.

Själv växte Vilhelm Moberg upp i Mohultamåla som ligger en bit bort.

Rundqvistagården som ligger mittemot har egentligen lite att göra med Utvandrarna. Husets sista fyra invånare flyttade aldrig ens hemifrån! Men på grund av Kristina från Duvemåla-gestalten har deras hus blivit ett museum över dem och Vilhelm Moberg och hans stora berättelse.

Nu i sommar visas en ganska stor fotoutställning med bilder från inspelningen av den nya Utvandrarna-filmen — som har genomförts i bland annat Rumänien och fått folkmassor framställda på digital väg i en studio i Göteborg — men jag ansträngde mig för att inte få med dem på bild när vi gick omkring i huset. Originalmiljön är så vacker och så hjärtskärande.

De fyra syskonen Rundqvist Hertha, Naemi, Martin och Mauritz — växte upp tillsammans i en familj som höll sig lite på sin kant och möjligen såg sig som lite finare än andra i byn och socknen. Men man kan undra om föräldrarna hade kunnat förutse hur barnen skulle fortsätta tillsammans när det bara var deras generation kvar.

Ingen av dem flyttade hemifrån, ingen av dem bildade familj. De höll sig för sig själva och ville inte ha kontakt med någon.

När andra i Emmaboda kommun drog in vatten och avlopp i sina hus, och el och telefon, sa syskonen Rundqvist nej till allt. Inget skulle ändras.

En radio skaffade de, det var det enda. En gång om året åkte en av bröderna iväg till radiobutiken för att få hjälp med att byta till nya batterier i den.

När det sista syskonet dog 1989 fanns det inga arvingar.

Men när huset skulle tömmas upptäcktes något helt osannolikt: överallt hade syskonen stoppat undan kontanter. En del var gamla ogiltiga hundralappar, men en hel del var tusenlappar som fortfarande hade sitt värde. Ungefär en miljon kronor sammanlagt! Alla pengarna hade naturligtvis varit värda mer när de stoppades undan, men det var fortfarande en stor summa. Tillsammans med gården blev det fem miljoner till Allmänna arvsfonden.

Lite senare fattade Emmaboda kommun beslutet att ta över Rundqvistagården och göra den till museum. Den är möblerad ungefär som på syskonens tid men har också en del museiskyltar om syskonen och om Vilhelm Moberg. På ett bord finns en hög med laminerade pressklipp där man kan läsa om när pengarna hittades, om Vilhelm Mobergs död och om när en man från Emmaboda reser till Stockholm för att ge Benny Andersson och Björn Ulvaeus ett astrakanäpple av glas (Emmaboda är ju glasbruksbygd).

Utvandrarna var en stor del av min småländska skoltid, och jag undrar varför vi aldrig kom till Duvemåla på studiebesök. Kanske hade museiverksamheten inte riktigt kommit igång då, och musikalen som verkligen gjorde Duvemåla till ett begrepp kom först senare.

Nu hoppas jag att många får uppleva den här vackra och förfärligt sorgliga miljön, se bilderna från filminspelningen och bli inspirerade till att läsa både Vilhelm Mobergs romaner och annat om den stora emigrationstiden. Från den socken där jag växte upp, i Alvesta kommun, försvann två tredjedelar av befolkningen. Alla flyttade inte utomlands, men många gjorde det — till USA och till sex andra länder. Det finns mycket historia kvar att berätta.

En liten utflykt

Av Posted on Inga taggar 0

Gunnel, som var min kollega vid millennieskiftet, fotograferar mycket och gör då och då bildspel på Youtube. Här är hennes senaste:

En liten påminnelse om att de flesta av oss som bor i Sverige har fantastisk natur på ganska nära håll och om de fina naturreservat som finns på många håll. Där kan man gå (eller för all del åka) omkring och må bättre och bättre en stund!

Spångabäcken, där Gunnel har varit den här gången, ligger ungefär fyra kilometer väster om Lindesberg, strax söder om Munkhyttan. Där, skriver Länsstyrelsen i Örebro, ”finns goda chanser att få syn på den vackra asknätfjärilen. Larverna kräver värme och lever på solbelysta små buskar av ask och olvon. De vuxna fjärilarna letar nektar i olika blommor. Asknätfjärilen är mycket sällsynt och förekommer numer bara inom några få områden i Örebro och Stockholms län.”

Läs mer på Sångabäckens webbplats!

Vackert hemifrån

Av Posted on Inga taggar 1

I lördags bjöd min faster med mig på en utställning på Limhamns konsthall som ligger ett par hundra meter från gatan där jag bor.

Mina föräldrar bor i min farfars barndomshem i Kosta, och min faster hade fått veta att fjorton glaskonstnärer från Kostatrakten skulle ställa ut tillsammans.

Kosta glasbruk är ju det mest kända, det har funnits sedan 1742, men det finns många glaskonstnärer som arbetar som egenföretagare eller i mindre grupper också. Studioglas är ett begrepp som man ser ibland, hytta ett annat. Transjö är en av de byar där det har funnits en hytta i 25 år nu.

På den här utställningen är det Amy Krüger, Lars Skulberg, Dan Clausen, Jan-Erik Ritzman, Maria Bang Espersen, Marianne Degener, Micke Johansson, Michael Erlandsson, Niels Frandsen, Niklas Fröjd, Stefan Erlandsson, Sven-Åke Karlsson och Tillie Burden som visar något eller ett par verk vardera.

Sju i taget fick vara inne i byggnaden, och det var en liten kö utanför, så jag fotograferade inte så noggrant som jag skulle ha velat.

Men det var så vackert!

Det går ju inte att förstå hur ett och samma material kan ta sig så många olika uttryck — det vill säga, det går inte att förstå om man inte har lärt sig det genom att arbeta med det så som de här fjorton har gjort. Jag föreställer mig att de har haft full kontroll när de har gjort föremålen till utställningen men också att en av de saker som lockar dem är att mycket är oförutsägbart och att man kan upptäcka nya saker, nya tekniker, nya möjligheter.

Bara detta att så mycket utgår ifrån en bubbla som snurras och allt som kan hända i en cirkelrörelse.

Och så kan det se ut som om något har spruckit, men det har det naturligtvis inte gjort på riktigt.

Ni förstår att jag hade velat stanna längre och ha en bättre kamera med mig (jag hade bara telefonen). Men också att jag är så väldigt glad att jag alls tog mig dit och att kön inte var längre än den var!

Inte svårt att förstå att den här clownfiskpåsen redan var såld.

Det är svårt att låta bli att gå jättenära när färgerna och rörelserna är så spännande, men till exempel såhär kan föremålen se ut. Ett slags vasformer alltså, fast de behöver ju inte några blommor.

Konsthallen är öppen 11–18 på onsdagar, lördagar och söndagar fram till den 20 juni. Och utställningen är en stödutställning för Kosta Folkets Hus-förening som gör många bra saker i Kosta och som behöver stöd. Extra fint på det viset!