Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Magiskt och extra bra för återbruk

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken hittade jag på Malmö stadsbibliotek i somras. Den kom ut 2015 i USA, men det verkar som om den har längre livslängd än många svenska böcker — det går i alla fall fortfarande att beställa den på Adlibris. (Och det, kära vänner, betyder att det går att beställa den i närmaste bokhandel också!)

Jag lyckades inte ens packa upp symaskinen under sommaren, men jag bläddrade igenom några böcker ganska noga för att se vad jag skulle kunna börja med när det blir av. Hoppet, hoppet!

Amy Barickman utgår från sex olika plagg och presenterar sex varianter av vart och ett av dem. Sedan fortsätter hon, efter en utförlig beskrivning med många bilder, med att visa hur varje variant kan ta sig ut sydd i olika tygkvaliteter och med vitt skilda mönster och mönsterkombinationer.

Här och där finns det återbruksförlag — som blusen ”The Charlotte”, som är sydd av gamla herrskjortor.

Hon måtte ha blivit bra nöjd med den, för den har hamnat på en extrabild bredvid förordet! Här ser man materialen tydligare: tre olika herrskjortor i samma färger men med olika randning.

Alla mönster visas med bilder av hur man ska lägga mönsterdelarna, men när hon föreslår återbruk berättar hon lite om hur man tar vara på befintliga plagg också.

Här är en kortärmad variant av samma modell.

Boken innehåller fler återbruksmodeller: en kappa som är sydd av en gammal militärfilt (!), till exempel. Återbruk är inte Amy Barickmans fokus, men det dyker upp gång på gång på ett inspirerande sätt.

Men det finaste är nog citaten ur gamla sömnadstexter — Mary Brooks Picken som skrev som klädsömnad på 1920-talet verkar ha varit en mycket medveten och pedagogisk person!

Här kan man se alla modellerna som boken innehåller. Här kan man bläddra bland smakprovssidor. Den första av dem är också en av återbruksmodellerna!

Bokomslag med baksidor

Av Posted on Inga taggar 0

Brittiska och amerikanska klassiker kommer ju ofta i massor av utgåvor — särskilt om de är så klassiska att författaren har varit död i mer än 70 år så att rättigheterna är fria och förlagen är helt fria att bara tjäna en massa pengar på nyutgåvor … Men en av de senaste årens nyutgåvetrender är så vacker att jag är beredd att lägga alla synpunkter på vinstmaximering åt sidan en stund.

Broderade omslag nämligen! Ganska ofta med reliefeffekter och med broderiets baksida på insidan av bokomslaget. Jag vet inte om det oftast är brodöser som har fått agera formgivare eller om det är formgivare som har fått i uppgift att brodera, eller om det är samarbeten, men effekten är så vacker.

När jag bläddrade i de här utgåvorna var jag på en bokhandelsrunda i Sheffield med Lily Batsford, som är nyutexaminerad professionell brodös, och hon var lika glad som jag.

Till och med baksidestexten på Anna Sewells Black Beauty (på svenska fick den för länge sedan titeln Vackre Svarten, och jag läste den i en magnifik illustrerad utgåva när jag gick i mellanstadiet) är broderad. Visst är det fint?

Det är konsekvent genomfört — här är insidan av baksidan!

Till Black Beauty passade det fint med bara svart och rött garn, men till Frances Hodgson Burnetts The Secret Garden (Den hemliga trädgården) behövde brodösen en massa nyanser av rött, brandgult och grönt.

Då blir baksidan såhär. Man kan undra om en gammaldags syslöjdsfröken skulle ha godkänt en sådan baksida — idealet var ju länge att baksidan skulle vara i stort sett lika fin som framsidan — men man ser verkligen att här har någon arbetat.

Här är baksidan lika fullsydd som framsidan.

Visst är det maffigt?

Här i Sverige har Vilhelm Mobergs Utvandrarserie fått vackra broderade omslag på ungefär samma sätt, men i en stil som passar tonen i böckerna — dovare färger och mer återhållsamma tekniker och motiv. Vilka andra böcker skulle kunna få broderade omslag? Har man inte så nära till att få uppdrag av bokförlagen kan man ju göra sig ett eget tygomslag till en favoritbok — ett riktigt exklusivt sätt att behandla en favoritförfattare, eller ett riktigt exklusivt sätt att ge bort en present.

Sarahs resa

Av Posted on Inga taggar 0

Våren 2017 fick jag ett e-postmeddelande från en kvinna som hette Anna på ett företag som hette Kidnovation. Hon undrade om jag kunde tänka mig att översätta en bok.

Sådana meddelanden kommer ibland när man är medlem i Översättarcentrum och har en presentationssida på webbplatsen där, och ibland har jag möjlighet att tacka ja, och ibland måste jag av olika anledningar tacka nej.

Det här visade sig vara en barnbok av en man som heter Imad Elabdala och som kom till Sverige från Syrien för några år sedan.

Jag tror att bokprojektet tog mycket längre tid än han och hans medarbetare hade tänkt sig, men i våras blev hans manus så klart att jag kunde avsluta mitt arbete med översättningen, och i somras läste jag och Imads medarbetare Tiffany korrektur, och nu verkar det som om boken finns att beställa! Jag har inte fått den själv än, men jag ser att den finns här.

I våras berättade Tiffany också att hon och Imad arbetar med en animerad-film-version av berättelsen. Man kan se ett smakprov av den:

Det finns också flera filmer där Imad berättar om sin idé med boken. Det här är en av dem:

Det ska bli spännande att se hur det går för Sarah nu — jag har ju levt med henne i två och ett halvt år och lagt mycket tid på att få den svenska versionen av berättelsen att bli så bra som möjligt. Lycka till, Sarah och Imad!

Vergangenheitsbewältigung

Det här är ett skrivbord.

Det står i ett stort skyltfönster i centrala Hamburg.

Men inte för att det är snyggt, eller antikt, eller till salu — utan för att det var ett av skrivborden i stadshuset i Hamburg på 1930- och 1940-talet, och därför att den tjänsteman som arbetade vid det var en av många tjänstemän som gjorde sitt jobb.

Att göra sitt jobb under den perioden innebar bland annat att ta reda på om stadens invånare skulle få fortsätta vara stadens invånare eller om de skulle tas in för förhör, torteras och skickas iväg till fångenskap, tvångsarbete och mer tortyr på olika håll.

Skrivbordet står där som en påminnelse om att det är en del av Hamburgs 1900-talshistoria.

På tyska kallas det Vergangenheitsbewältigung — alltså att ta itu med det som har hänt, nämligen nationalsocialismens väg till makten och det som hände under Tredje rikets år. Duden-lexikonet beskriver innebörden såhär: ”public debate within a country on a problematic period of its recent history—in Germany on National Socialism, in particular”.

I skyltfönstret visas också dokument som handlar om deportationer och häktningar under åren 199–1945. I skylttexten kan man läsa att den långa, långa listan med häktningsorsaker kan vara ytterligare ett tecken på hur förföljelserna var strukturerade.

I skyltfönstret bredvid står en stol som den som blev förhörd kunde få sitta på. En stadskarta har fått nålar där 20 av alla namngivna häktade hade sina respektive hemadresser.

Från nålarna på stadskartan går trådar upp till porträttbilder. Det här är bara några få av alla som blev tillfångatagna av skäl som verkar helt bisarra för oss idag men som under nazistregimen var tillräckliga för fängelsedomar, deportationer och till och med avrättningar. En del av människorna på bilderna överlevde kriget, en del dog i fångenskap.

Bilderna är inte polisens bilder utan privata, de flesta av dem tagna hos någon fotograf. Alla de här Hamburgborna hade något slags liv och något slags framtid — tills de plötsligt inte hade någondera längre.

Hamburg är Tysklands näst största stad, och man kan alldeles säkert använda flera dagar bara till att titta i butikernas skyltfönster. Man kan absolut använda flera dagar bara till att utforska stadens broar! Men jag hoppas att många ska få syn på de här skyltfönstren och ta sig tid att läsa skyltarna.

För en svensk besökare idag blir kopplingen till det som händer här nu uppenbar. I alla fall för mig, och säkert för många som är mer insatta än jag. Jag läste just en krönika om reaktioner på nyheten att 50 unga män med ursprung i Afghanistan har skickats dit. Det är något som vi borde bli tvungna att bearbeta länge framöver nu när det har hänt. Fortfarande finns det väl något slags möjligheter att se till att vi inte sviker ännu fler. Eller ska vi bli tvungna att sätta Migrationsverket-skrivbord i skyltfönster över stora delar av Sverige om 70 år?

Brev från någon annan

Den här boken låg på bordet rakt framför mig när jag kom in i bokhandeln Nomad Books i London i våras.

Den här alltså!

Jag brukar inte köpa böcker som ligger på bordet vid ingången, men det var något med stämningen i bokhandeln, och jag vände på flera av böckerna där och fick en känsla av att Dear Mrs. Bird skulle kunna vara lite som The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society, en bok som jag har läst flera gånger och gett bort flera gånger trots att jag är väldigt medveten om att den inte är perfekt och att människor som har varit med om något så traumatiskt som ett krig nog kan bli ordentligt förolämpade av berättarstilen.

A. J. Pearce är, ungefär som den äldre av de båda Guernsey-författarna, en författare som blev författare därför att ett ämne fångade henne. Hon läste gamla damtidningar från krigsåren och blev fascinerad av tonen och innehållet i dem, inte minst av de spalter där läsarna ställde frågor och en så kallad agony aunt (kanske är det ett modernare begrepp?) svarade.

Det är just en sådan rådgivningsspalt som är utgångspunkten för Dear Mrs. Bird — unga Emmy (egentligen Emmeline) med krigsreporterdrömmar söker en deltidstjänst på en tidning och inser alldeles för sent att hon ska vara assistent åt den skräckinjagande redaktören Mrs. Bird, en kvinna som har fullt fokus på att vinna kriget åt England genom att kräva maximal värdighet, tapperhet och uthållighet av alla.

Emmy, som är volontär på en brandstation nästan lika mycket som hon lönearbetar och som upplever kriget i form av förtvivlade röster när hus brinner efter de tyska bombanfallen, vill också att England ska vinna. Men när hon förstår att en viktig del av hennes arbete är att klippa sönder och slänga alla brev där brevskrivaren ger uttryck för ensamhet, sorg, tvivel eller förtvivlan, då fattar hon ett beslut som går tvärtemot den tjänstebeskrivning hon har fått.

Jag läste ut Dear Mrs. Bird snabbt, snabbt i våras och lämnade den till min systerdotter när jag åkte hem. Sedan tog jag tillbaka den i somras och läste den igen. Och så skickade jag den till en väninna som skrev att hon hade tänkt beställa den.

Brandmän i London under andra världskriget. Bild lånad från https://www.london-fire.gov.uk/museum/history-and-stories/firefighters-of-the-second-world-war/

Hur stämmer A. J. Pearces berättelse med verkligheten?

Eftersom så väldigt många unga män var långt hemifrån under andra världskriget befolkades brandbilarna av män som av olika orsaker inte kunde bli soldater: för unga, för gamla, med något fysiskt som hindrade dem.

Det arbete som Emmy och hennes volontärkolleger och anställda kolleger gör på brandstationen i boken — de sitter vid telefoner hela nätterna och ser till att brandmännen rör sig i området på effektivast möjliga sätt, samtidigt som de vet att bomberna lika gärna kan ramla ner på dem själva — var en av de arbetsuppgifter som kvinnor fick ta på sig under kriget. Om jag förstår saken rätt kunde kvinnor gå åtminstone en del av brandmansutbildningen, men de fick inte bli brandmän. En del av dem blev brandvakter och spanade från taken i London ut över staden, en del blev chaufförer och körde olika fordon åt brandkåren, och många satt vid telefonborden som Emmy, ofta med hjälmen på. 1943 arbetade 70 000 kvinnor för The Auxiliary Fire Service, kan man läsa på London Fire Brigades webbplats.

Över 50 000 samtal hade kvinnorna vid telefonborden tagit emot när kriget var slut. 327 brandmän hade dött i tjänsten.

A. J. Pearce har inte bara läst frågespalter i gamla veckotidningar — jag kan ju inte alls bedöma hur hon har lyckats med att fånga stämningen och få alla detaljer i berättelsen att stämma med hur London var vid den här tiden, men det märks att hon har satt sig in i allt möjligt: hur det såg ut på en brandstation, hur busstrafiken fungerade, vad människor i London åt, vad de hade på sig …

Många gånger får hon mig att tänka på flickböcker som jag läste i min fasters efterlämnade hylla på somrarna när jag gick i mellanstadiet och högstadiet — särskilt den holländska författaren Willy Corsaris Vicki vinner, som också utspelar sig på en veckotidningsredaktion i London. Emmy är så positiv och full av framåtanda att man kan bli lite matt.

Lika ofta associerar jag till just The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society — för grundidén att berätta om något alldeles förfärligt med gott humör och framtidstro finns där också. Obegripligt för många av oss idag, men en gång när vi talade med min farfar om andra världskriget sa han: ”Nej, vi var inte så oroliga. Vi hade så mycket att göra!” Och det har ju Emmy och hennes vänner också.

Min väninna har läst ut boken nu, och hon skrev till mig häromdagen att hon var så besviken på hur den slutade — att det nästan förstörde hela boken.

Jag blev också irriterad på det först. Och nu ska jag ju inte berätta vad det är som händer, men jag tror att jag kan berätta att det är ett ganska typiskt flickboksslut där alla viktiga delar av berättelsen (utom en, faktiskt) liksom faller på plats.

Egentligen är det nog bara helt stilenligt. Men det som A. J. Pearce har lyckats med, och som jag verkligen beundrar henne för, är att skriva en krigsberättelse så full av medmänsklighet, mänsklig värme och vardagshumor. Den är verkligen hoppfull och hoppingivande — kanske mest inom ramen för vad förlagen numera kallar feel-good, men också med många detaljer som spretar utanför och gör den mer övertygande.

Skulle det gå att skriva något liknande som utspelar sig i Sverige vid samma tid? Vi blev ju skonade från så mycket.

Ja, men under tiden kriget pågick var det inte alls självklart att det skulle bli så. Och jag tycker att jag känner igen Astrid Lindgren och hennes tidiga hjältinnor Kati och Britt-Mari i Emmy.

(Och ni som har fokus på textil: kanske, kanske tycker jag att A. J. Pearce missar en typisk och tacksam poäng när hon spolar förbi de flesta klädbekymmer ganska snabbt. Emmy är tydligen väldigt duktig på att sy men inte så intresserad att hon berättar om hur hon tänker och löser problem. Det hade kunnat göra boken ännu mer levande eftersom klädransoneringen fick så påtagliga följder i människors vardag och kanske ännu mer när de ville fira något. Hmmm.)