Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

För pyssliga drömmare

Törs jag gissa att åtminstone en del av er som läser den här bloggen också tycker om att läsa, och tycker om att då och då läsa någon av de stora klassikerna?

Kanske också ibland någon lite mindre känd?

Jag var tonåring när de superbilliga Wordsworth-utgåvorna gjorde sin entré i den svenska bokhandeln, och jag (det här är ju lite knasigt att erkänna, men det är alldeles sant) köpte alltid fyra i taget för att en av dem blev ”gratis” då, och alltid tjockare böcker hellre än tunnare.

Om någon ber om rekommendationer utöver Charles Dickens (min första fascination, och den kvarstår), Thomas Hardy (som jag läste nästan allt av då men som jag inte har läst på flera år nu) och Jane Austen (alla hennes böcker, tyvärr inklusive Sanditon som skrevs klart av en annan författare och som inte alls lever upp till de andras nivå, har jag läst många gånger), då säger jag gärna Elizabeth Gaskells North and South och Anthony Trollopes Barchester-serie.

Och titta nu vad jag hittade i en bokhandel i London!

Literary Yarns — Crochet Projects Inspired by Classic Books innehåller 22 olika figurer som hör hemma i 16 kända romaner och som virkdesignern och bokslukaren Cindy Wang har förvandlat till ett slags amigurumis. Åtminstone kaninen och de båda framför bokhögen känner man igen direkt, eller hur?

Här är han, betydligt mindre stressad än vanligt, kaninen som lockar med Alice ner i underjorden i Lewis Carrolls underliga barnbok.

Och här är en av litteraturhistoriens mest älskade hjältinnor, Lizzy, framför sitt vackra barndomshem som hon på grund av ett dumt testamente kommer att bli tvungen att ta farväl av så snart hennes far dör.

Visst skulle man kunna tänka sig en liten hylla med favoriterna vid den bästa läsplatsen?

Eller kanske på biblioteket?

Faran är väl att när man väl har börjat virka en så måste resten också få vara med. Lizzie-beskrivningen behöver inte förändras så mycket för att bli Jane, Mary, Lydia och Kitty, till exempel. Och hur ska man då hinna läsa? Som det stod på en sparkdräkt som min systerson fick av insiktsfulla vänner till familjen när han föddes: ”So many books, so little time …”

(Den som virkar mycket till barn ser förstås genast att det finns en bra grundmodell för leksaksfigurer här och att man kan fixa till detaljerna på mer barnsäkra sätt. Läsande föräldrar skulle sannolikt bli överlyckliga om deras nyfödda fick till exempel Anne på Grönkulla att krama och tugga på istället för en köpt leksak utan namn!)

Färger

Av Posted on Inga taggar 0

Förra året hade jag bara en veckas semester på hela sommaren. Men vid den här tiden var jag i Nederländerna för att träffa Marjolijne tillsammans med Maria. Vi hade bokat ett rum på ett slags vandrarhem ett par kilometer från havet, och det var en fantastisk helg!

Den här blå himlen — och fyren, såklart — har jag tittat på många gånger sedan dess.

Marjolijne hade upptäckt ett slags akvarellpensel med vattenbehållare i skaftet — med den kan man måla akvarell nästan överallt, utan vattenglas. Oftast ritar hon först med en vattenfast penna och målar sedan. När hon byter färg klämmer hon på penselns skaft för att få ut mer vatten i borsten och torkar av på en pappersnäsduk. Så enkelt!

Maria och jag ville också prova, men vi ville inte slösa på det dyra akvarellpapperet, så vi ritade och målade på baksidan av några ölunderlägg i vandrarhemmets restaurang. Undrar om någon upptäckte det sedan eller om de bara åkte i soporna osedda med alla andra.

Den som inte målade stickade. Jag höll på med Två trådändars lilla kofta i andra storlekar och i Järbo Garns Alpacka Solo. Faktum är att en av de bilder som har varit med på flera stickaffischer under det senaste året, en med en grå stickning och en röd virknål, är tagen på en uteservering där vi satt en stund den helgen.

Ni ser färgskalan här, eller hur? Jag önskar att jag kunde komma på det optimala sättet att använda den så att den kunde lysa såhär varenda dag.

Klänningen Ulla blir mikrolån

Nu fick jag en anledning att visa Magnus Aronsons underbara bilder av Klänningen Ulla igen!

Här är det Salome som visar det allra första exemplaret hemma hos sin mormor Ulla i Gamla Uppsala. Här sitter kjolen utanpå okets nederkant.

Det är alltså en klänning med stickat ok och sydd kjol — och en av anledningarna till att jag hittade på den modellen var att jag tänkte att det kunde bli en fin och rolig festklänning som man skulle kunna samarbeta om med någon vän och sedan sälja med lite bättre marginal än helt stickade plagg.

Exemplar nummer två och tre stickade jag i Järbos bomullsgarn Reko, och Ulla sydde bomullskjolar på dem — och, minst lika viktigt av reaktionerna att dömma, sydde i glittriga hjärtknappar i sprundet. Lydia och Leiah visar dem.

Nu har Lena gjort en hel rad klänningar som hon säljer till förmån för Föreningen Soluppgången, som finansierar mikrolån. Precis som jag hoppades! Hurra! Och lycka till med försäljningen, Lena!

Lena skriver på föreningens blogg:

Lyckan är fullkomlig när ett nytt användningsområde för Tant Koftas jättelika garndonation dykt upp tack vare Anna Braws fina mönster, som passar perfekt när en är bra på att sticka och inte lika duktig på finliret när det gäller sömnad.

Klänningarna har också gjort att både tyglaget och knapplagret åtminstone har naggats lite i kanten vilket självfallet ökar lyckan. Det känns så bra att få omsättning på saker som samlats på hög under många, många års tid.

Den här varma sommaren lär inte mössor och vantar bli några storsäljare på Urkultfestivalen. Därför känns det bra att kunna komma dit med några saker som är lite mindre vintriga. Förhoppningsvis ska ingen av klänningarna behöva följa med hem efter festivalen.

Harrys halsduk — äntligen är alla trådar fästa!

Är det någon som minns det här?

I december 2016 lovade jag Alicia i Örebro att hon skulle få en halsduk. Inte vilken som helst — en som jag skulle sticka. Och inte vilken handstickad som helst — den skulle så mycket som möjligt likna skolhalsduken i de böcker som var Alicias favoriter just då. Jag tror inte att jag behöver berätta vilka böcker det var!

Det tog flera månader innan jag lyckades pricka öppettiderna i en garnbutik som har lite större sortiment. Till slut blev det Rätmaskan i Malmö. Där förklarade jag vad jag behövde, och en vänlig man hjälpte mig att hitta de bästa färgerna i klifritt ullgarn. Det gick inte att hitta båda färgerna i samma kvalitet, så den vinröda är Sandnes Alpakka i färg 4554, och den gula är Extrafine Merino i färg 7441 från Hjertegarn.

Jag la upp 52 maskor i vinrött och stickade resår med en rät och en avig.

De båda första ränderna improviserade jag så att det såg ut ungefär som på någon av alla bilder jag hade hittat, och efter det försökte jag hålla exakt samma avstånd mellan randavsnitten.

Alicias mamma tyckte att en och en halv meter kunde vara en lagom längd, och det passade bra.

Behöver man en beskrivning till en halsduk?

Egentligen inte.

Men två små trick:

* Sista maskan på varje varv blir ju avig. Lyft den i början av nästa varv, så blir det en fin kant.

* Och för att få fina kanter också vid ränderna, sticka den sista maskan i den nya färgen när det ska bytas färg och lyft den sedan som start på det nya varvet. Då blir färgförskjutningen i kanten inte lika tydlig.

Det tog verkligen LÅNG tid att fästa alla garnändar. Jag skäms att jag inte tog itu med det direkt. Ett tag hade jag en plan som var att jag skulle fotografera halsduken i aktion vid bagagevagnen i London — några av er har säkert tagit bilder där, ungefär såhär (den här bilden har jag lånat från Tripadvisor):

Men när jag var i London hade jag fortfarande många trådar kvar att fästa, och jag var inte ens i närheten av Harrys järnvägsstation. Så det fick bli gräsmattebilder i Småland istället!

Alicias mamma hälsar att färgerna är perfekta i verkligheten, och garnerna är verkligen mycket mjuka båda två.

Nu är det över en månad sedan jag fotograferade och började skriva det här inlägget, och gräsmattan är inte alls lika grön längre. Vilken underlig sommar vi har haft. Det dröjer innan det blir halsduksväder. Men ni som har funderat på att göra något sådant här behöver kanske ordentligt med tid för att hinna, ni också?

En fin recension

Idag är jag mycket glad för en fin recension av en bok som jag arbetade med i höstas! Ni som brukar läsa Ett varv till har sett boken förut flera gånger, men recensionen är ny.

Crister Enander har läst nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons roman Snitslad bana för Helsingborgs Dagblads räkning och skriver bland annat:

”Kriget — och inte minst en rå ondska — kommer nära, mycket nära, och ställer vardagen och verkligheten på huvudet. Arthur-Nilson skildrar detta mycket levande och gripande och utan att förfalla till slitna plattityder.
Och hennes bok är ytterst angelägen idag då främlingsfientlighetens fula tryne åter blivit en vanlig anblick mitt i vardagen och mitt i politiken.”

Läs hela recensionen här!