Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Fred kommer ibland med posten

Det är ganska många saker som jag har försummat det senaste året. Hösten försvann i en strömvirvel av rättningar när jag fick en jättestor Svenska som andraspråk 1-klass.

Det här är bara en av alla saker, men en viktig: en fredsduva landade hos mig i december!

Det var Gerd Inger Persson som skickade den, och den är en liten bit av de stora visioner som hon och en grupp stickare i nordöstra Skåne, Magic Loop — Sticka för fred, har.

Madejas contra la violencia sexista-kampanjen i en av sina skepnader. Bild lånad från kampanjens Facebook-sida.

Sedan några år är de med i en jättelik kampanj mot våld riktat mot kvinnor, Madejas contra la violencia sexista, en kampanj som startade i Spanien men som också genom Gerd och hennes vänner har blivit synlig på Wanås Slott nära Kristianstad och i Broby. Nu kommer Wanås-delen av projektet också att vara med i en internationell film om hela kampanjen.

De har stickat kläder åt statyer i sin närhet — alltså ägnat sig åt det som brukar kallas gerillastickning.

Att sticka duvor är både en annorlunda satsning och en som går helt i linje med gruppens arbete.

I brevet som kom till mig tillsammans med duvan står det bland annat såhär:

”Vi är ett gäng stickaktivister från Brobytrakten i Östra Göinge. När vi är samlade stickar och samtalar vi. Vi sprider denna fredsduva som en symbol (…). Nu önskar vi att du tar väl hand om din duva med både lekfullhet och allvar. Tänk på duvans betydelse då du håller den i handen. Duvan ger glädje och symboliserar fred och samförstånd emellan människor!”

I duvans näbb sitter ett litet tygband som får fungera både som olivkvist och som avsändaradress.

Här flyger den på Limhamn, men ni ser att den längtar ut i fria luften.

Tack, Gerd och alla ni i Magic Loop-gruppen!

Prinsessan och vi

En av de festligaste miniöverraskningarna under det här besöket i London var en bok som jag hittade i butiken under och intill St. Martin-in-the-Fields. Grevinnan av Sussex, tidigare känd som skådespelerskan Meghan Markle, har varit med och gjort en bok som är ganska lik Tillsammansmat och Världens fika!

Together — Our Community Cookbook heter den, och det är en recept-och-berättelse-bok om hur olika kulturer möts när människor lagar mat och äter tillsammans.

Det är The Royal Foundation som har gett ut den, och som författare står The Hubb Community Kitchen, en organisation som grevinnan av Sussex har engagerat sig i. Den kom till i samband med branden i Greenfell Tower och har som uppgift att bygga sammanhållning bland de människor som bor i stadsdelen genom att laga och servera mat. Det är hennes första officiella engagemang sedan hon gifte sig med prins Harry, och tanken har varit att The Hubb ska få hjälp att växa från tillfällig servering två gånger i veckan till att bli en etablerad organisation.

Bokomslagets baksida. Bild lånad från The Royal Foundation

Läs baksidestexten så förstår ni direkt varför jag blev lite exalterad och kände mig lite besläktad! Hoppas att alla ni som har varit med och bidragit till receptböckerna här i Sverige känner detsamma, oavsett om ni beundrar kungligheter eller inte.

Och bilderna … visst är de vackra?

Bild lånad från The Royal Foundation

Önskar bara att fler av visningsbilderna hade varit bilder med ansikten, för bilderna på omslaget har så otroligt mycket glädje och atmosfär.

P.S. En annan sak som den här prinsessan gör är att ofta se till att ha etiskt och hållbart producerade kläder på sig när världen tittar på henne (antagligen annars också, men det är ju lite svårare att veta något om). Här är en artikel om den så kallade Meghan-effekten.

Finare än nyköpt

Av Posted on Inga taggar 0
En av de nyaste återbruksböckerna: Go recreate av Linnea Larsson.

Det blev en lustig begreppsförvirring när ”årets julklapp” skulle utses förra året — de flesta av oss uppfattade det nog som att ett plagg köpt på second hand var det som liksom gällde, men begreppet ”återbrukat plagg” används oftast om ett plagg som har börjat sin tjänst för mänskligheten i en skepnad och sedan förvandlats till en annan.

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet såklart att återbruk av textil är ett av mina favoritämnen — jag har inte lyckats ägna mig åt att sy särskilt mycket de senaste åren, men en av mina svägerskemammor, Ulla, har varit min idébytarvän och sytt helt fantastiska barnkläder av bland annat kasserade herrskjortor som jag har postat till henne. (Jag räddade dem för längesedan från min färgglade brors utrensningar, och min plan var att sy ett lapptäcke åt hans första barn, men när jag insåg att det inte skulle bli av blev det ju bara bättre.)

Det har kommit flera böcker om kreativt textilåterbruk, och de är bra på lite olika sätt.

Baby Cool av Nina Sandström Hallberg, Göran Hallberg och Anna-Stina Lindén Ivarsson har många som jag känner lånat på bibliotek de senaste åren. Den kom redan 2006, så barnen på bilderna i boken är tonåringar nu — ojojoj!

Anna Hörlings bok Sy nytt av gamla skjortor som kom ut 2010 har en lite mer begränsad materialbank och ett lite mer blandat innehåll — det blir bland annat mycket heminredning av skjortorna. Den är också tunnare, bara 40 sidor.

Och Instagram och Pinterest och en del bloggar är fulla av bilder, förstås. De mest spridda är de där en stor och sönderklippt skjorta ligger utlagd mot ljus bakgrund med en färdigsydd liten klänning, gärna med volanger på axlarna, inpusslad i hålet efter det bortklippta. Till exempel såhär:

Klänning sydd av herrskjorta — modellen är en variant av en klassiker som brukar kallas Peasant Dress, och det finns många gratismönster till ungefär sådana här klänningar. Bild lånad från https://www.icreativeideas.com/15-creative-ways-repurpose-mens-shirt-little-girls-dress/

Egentligen kan man ju i stort sett alltid använda vilka vanliga symönster som helst om man vill sy om kläder till kläder eller andra textilier till kläder. Ulla klipper alltid isär skjortorna till platta tygstycken och stryker dem noggrant innan hon börjar nåla upp mönsterdelar. Knäppningen använder hon nästan jämt, men det är bara ibland som hon använder en del av ett ok eller ett ärmsprund, och hon tar aldrig kragen eller maschetterna. Till exempel.

Linnea Larsson är arkitekt och började sy barnkläder av sina egna avlagda kläder när hon blev mamma. Nu har det alltså blivit en bok av hennes återbruksidéer.

Hon begränsar sig inte till herrskjortor eller T-shirts utan använder kläder i alla möjliga material.

Alla mönsterdelar finns i början och slutet av boken, och en del av dem kan man kombinera för att bygga nya plagg.

Linnea Larsson har fattat det smarta beslutet att förse sina läsare med bara en enda storlek, en som passar de flesta barn i några månader under deras första år, och skriva kortkort om hur man kan göra för att anpassa delarna till lite större och lite mindre storlekar.

Arbetsbeskrivningarna är också kortfattade — till den grad att det tog mig flera minuter att lista ut att den gulliga luvoverallen nog har en luva som är identisk med vuxentröjans luva. Inga mönsterdelar till den alltså. Att skriva instruktionstext är jättesvårt, det vet många som har provat.

En sak som jag både gillar och blir lite provocerad av är den aningen respektlösa inställningen till det befintliga vuxenplagget och till traditionella mönsterdelar. Det går ju faktiskt ofta att lägga ut ett barnplagg på ett vuxenplagg och bara klippa — man behöver inte bekymra sig så mycket om isydda ärmar till exempel. Men resultatet blir ofta att stora delar av vuxenplagget blir över. Att använda en bit är så otroligt mycket bättre än att bara slänga. Men skulle det inte ha varit roligt att försöka pussla och få ut så mycket som möjligt av tyget? Det kanske låter snålt och glädjelöst, men för mig har sådana utmaningar alltid varit en väldigt viktig och inspirerande del av allt kreativt arbete.

Vad jag verkligen förstår är att det blir oerhört Instagram-vänliga bilder när man kan lägga det lilla plagget ”inuti” det stora. Och det kan ju också vara viktigt, för sådana bilder har inspirerat många till att sluta slänga kläder och börja återbruka dem istället!

Boken innehåller både några nostalgiska modeller (en sparkdräkt i tunt vävt tyg, till exempel) och många som ser mer moderna ut (vad sägs om modellen ”Oversize tee”?). Plus en tyllkjol som nog är svår att kategorisera som återbruk om man inte har en brudklänningsunderkjol att slakta … Jag skulle gärna ha velat få se fler av plaggen i aktion på levande, lekande barn, men de barnbilder som finns är underbara.

En enkel idé som jag tror kan tillföra mycket för många är en kort beskrivning av hur man kan mönstra tyger med textilfärg och en bomullspinne eller en morot. Det går att dölja många fläckar och göra många tyger mer personliga och roligare på det viset. Det gäller bara att komma ihåg den möjligheten när man tittar på ett ”hopplöst” plagg!

Det verkar som om många redan har blivit inspirerade av Linnea Larssons bok, och jag hoppas att det kommer att fortsätta. För ett barn som får kläder sydda av vuxna vänners och släktingars blir det ett extra varmt välkommen till världen, och för barn som får dem i babypaket genom biståndsorganisationer blir det minst lika bra som kläder sydda av nya tyger. Dessutom innebär återbruket ofta att tygerna är mjuka och att eventuella kemikalier har hunnit sköljas bort.

Det finns mycket att vinna på att återbruka — och hoppet om en lite vettigare framtid för barn som behöver kläder och för oss själva är inte det minst viktiga, eller hur?

En stjärna

Min kollega Elna — som jag känner sedan innan vi blev kolleger, för när jag arbetade på bokförlag arbetade hon på studieförbundet Bilda, och vi träffades och planerade hjälpstickningsträffar, det ni! — tipsade mig just om en fantastisk pojke, och jag måste skicka vidare tipset.

Jonah Larson i Lacrosse i Wisconsin i USA lärde sig att virka som femåring. Bild lånad från hans hemstads tidning Lacrosse Tribune

Pojken heter Jonah Larson, bor i Lacrosse i delstaten Wisconsin USA och har hunnit bli elva år. Han hittade en virknål i en påse med hantverks- eller pysselmaterial när han var fem, tittade på en Youtube-film och satte igång.

Det första han virkade var en disktrasa, och sedan har han fortsatt med allt möjligt, ofta genom att experimentera och hitta på helt nya modeller.

Nu har hans mamma satt stopp för beställningar — det var för många som ville beställa det som han virkar — men han har startat en egen Youtube-kanal där han visar hur han arbetar (och visar några av alla paket som garnvänner skickar till honom …). Jonah’s Hands heter den. Här är ett exempel:

Heja Jonah! Du inspirerar redan många — hoppas att det blir fler, och att du själv får mycket inspiration och värme tillbaka!