Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Anna Sigrid stickar och syr och stickar en kofta

Av Posted on Inga taggar 1
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid visade en så fantastisk koftprocess på Facebook häromdagen. Vi var många som blev fascinerade av den, och jag bad om lov att presentera den här för att sprida idén till ytterligare några. Varsågoda!

Resultatet passar enligt Anna Sigrids ögonmått till ett barn på nio–tolv månader.

Konceptet är att sticka en vid cylinder. Den blir som ett tygstycke som på en och samma bredd räcker till framstycken, bakstycke och ärmar. Anna Sigrid lägger upp ungefär 300 maskor på stickor nummer tre.

Utöver cylindern behöver man sticka en rektangel som går att klippa i två kvadrater — dem sätter man vikta på diagonalen under ärmarna för att göra koftan bekvämare — och när all sömnad är klar stickar man framkanterna och kragen. Dessutom är koftan helfodrad med ett tunt fodertyg.

Jag stickar alltså ett rör. Skälet är att det är mycket lättare för mig att sticka mönster på rundsticka och att jag genom åren har växtfärgat en hel del garn och fått slattar över, och dessutom får jag ta emot andras slattar. Jag vet aldrig hur långt garnet räcker, så jag stickar på.

Lägger upp cirka 300 maskor, det kan bli lite som det blir, och sedan sätter jag fart.

De första sju varven är enfärgade. De fyra första kommer att bli ”fåll”, det femte varvet stickar jag avigt så att det blir vikkant, sedan kör jag på.

Röret blir 27–30 centimeter långt.

Sedan är det nästan dags att klippa.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Innan jag klipper syr jag. Först en raksöm — det är lätt att följa en maskrad.

Raksömmen blir klippet sedan.

Bredvid syr jag liten sicksacksöm, två gånger, på ena sidan om raksömmen, en halv pressarfotbredd från den. Sedan syr jag en till sicksacksöm på samma sätt på andra sidan om raksömmen. Det går åt en massa sytråd, och jag använder den ”fulaste” färgen, den som jag har minst användning för. Så här ser det ut på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Såhär ser det ut på baksidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag sicksackar så att det blir tre delar.

Den del som blir framstycke + bakstycke + framstycke är ungeför 55 centimeter bred, och ärmarna är 20 centimeter vardera.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

För att det ska bli ett bekvämare ärmhål stickar jag också en rektangel som jag delar i två (efter sicksackning).

Har jag entrådigt garn i passande färg så använder jag det. Annars blir det så bylsigt i ärmhålan.

Jag sicksackar också en halsringning, men bara på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så här blir ”stadkanten” när jag klipper rent den. Den kommer att stickas in i knappslå och halsringning.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu plockar jag upp maskor utmed ena framstyckets kant. Jag tar en maska i varje varv men hoppar över var fjärde.

Här märks det också om kanten är tillräckligt stabil.

Jag använder virknål att plocka med.

Anna Sigrid stickar framkanterna i slätstickning och gör ett rätvarv från avigsidan för att få en vikkant på dem också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här har jag stickat knappslå, och på samma sätt som nertill blir det ett avigt varv som fungerar som vikkant.

Den del av knappslån som blir insida är något bredare än utsidan för att täcka snyggt.

Här syns det också hur jag har klippt ut för halsen.

Och så syns det hur det blågröna garnet tog slut, ja, men då blev det några maskor svart istället. Hade jag tänkt mig för hade jag låtit den delen av röret bli insida av ärm istället …

Innan jag plockar upp maskor för halskanten så syr jag fast knappslåarna och pressar dem. Sedan syr jag ihop axelsömmarna och pressar igen.

Anna Sigrid gör inga knapphål — mer om det strax!

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här är halsringningen stickad — också den i slätstickning och med ett rätvarv från avigsidan för vikningens skull.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu syr jag fast kragslån och pressar den. Sedan syr jag fast ärmkilarna på varsitt ärmstycke och pressar de sömmarna också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu är det snart dags att sy ihop ärmar, pressa dem och sy fast dem på kroppen.

Men innan dess använder jag styckena som mönster för fodret. Jag lägger till rejält med ”töjmån”, inte för att fodret töjer sig, men det är så tunt, så om det ligger veckat i koftan så gör det inget.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag syr ihop fodret och pressar en vikt kant i nederkanten på ärm och kropp, i halsringning och i knäppkanterna. 

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så pillar jag in fodret i koftan och nålar fast det.

Fodret är alltså ”för stort”, så det är veck mitt på ärmen och mitt i rygg, för att det ska bli ”elastiskt” och lättare att klä på. Tänk en linje från axeln ner mot nederkanten, alltså någon form av ”yttersöm”, och mer i nederkanten än i övre delen av ärmen. Ärmhålet i fodret är också större än själva koftans ärmhål, så vecket blir lite snett.

Fodret syr jag fast för hand. Jag fuskar med knapparna genom att hoppa över knapphål och istället sy dit tryckknappar. Jag tycker att knapphål på stickade plagg aldrig håller måttet — de blir alltid för stora eller för små –så jag fuskar, helt enkelt.

Och så är koftan klar!

Vilken idé, Anna Sigrid! Och så vacker den är. Och vilket restgarnsprojekt. Tusen tack!

Ett kreativt initiativ

Av Posted on Inga taggar 0

Den här kassen hängde på väggen i ett hotellrum där jag sov två nätter i februari. Jag bokade ett rum utan fönster för att spara pengar, men det var inte så litet som jag trodde, och det gick ganska bra.

I kassen kan man lägga kläder som man inte har tänkt ta med sig hem. Jag har aldrig kastat några begagnade kläder i soporna på något hotell, men det kanske en del människor gör? I alla fall verkar det som om någon tar på sig ansvaret för att tvätta de kläder som hamnar här i kassen innan de ges eller säljs vidare.

Begagnade böcker

Av Posted on Inga taggar 0

Två antikvariat hann jag — tack vare sällskap som visste var de låg — med när jag var i Washington över jul och nyår.

Det ena var ett koncept som jag önskar skulle ta sig in i svenska stadsmiljöer också, och kanske gallerior: ett pop-up-antikvariat!

Carpe Librum (Grip boken!) heter det, och jag förstod inte riktigt hur det fungerar, för det är inte vinstdrivande. Kanske någon stor fastighetsägare använder konceptet för att fylla tomma lokaler i några månader så att de inte ska se övergivna ut?

Alla böcker kostade högst 6 dollar styck. Jag tycker att det är ganska sympatiskt att det inte var 50 cent — visserligen är det roligt att kunna köpa en hög på en del loppmarknadsbutiker här i Sverige, men extremt låga priser signalerar ju ett extremt lågt värde. Och det är inte sant!

DVD-filmer fanns också. Jag undrar om de kanske, kanske är på väg att komma tillbaka lite grann? Om det ändå lockar att äga de bästa av favoriterna?

Själv hade jag tänkt hitta några klassiker, kanske något av Charles Dickens eller Elizabeth Gaskell (visste ni att han var hennes uppdragsgivare?) eller så. Det gjorde jag inte, men två andra böcker köpte jag.

Här är den ena, och den läste jag ut nästan direkt. Nu har Jennie (som också älskar Mozartmusik — vi har spelat en del tillsammans) fått den. Jag ska berätta lite om den någon gång snart.

Böckerna var sorterade efter ämne och författarnamn, och medan vi var i butiken blev en tonårspojke upplärd (och lite uppläxad) av en ung kvinna som verkade vara chef. Jag tyckte lite synd om honom, men det var också uppfriskande att höra att de var noggranna med sina lådor med begagnade böcker. Att boken går att hitta gör ju att någon som letar efter den kan köpa den.

En bok hör inte till de saker som automatiskt tappar det mesta av sitt värde bara för att de har blivit använda. Eller hur?

Ilemera

Det blev ett intensivt dygn på Örtagården, i alla fall de vakna timmarna, så jag hann inte fotografera någonting. Men jag måste berätta om ett av de föredrag jag lyssnade på!

Foto: Ge det vidare

Under de år när jag var mycket i Örebro var jag med i körer och annat i en församling som heter Olaus Petri, och där var många och särskilt ungdomsgruppen engagerade i att samla in pengar till ICCO, Ilemera Carpentry Centre for Orphans, en skola som utbildar föräldralösa tonåringar i nordvästra Tanzania i snickeri och sömnad och egenföretagande. På Örtagården var en av de svenskar som var med och grundade skolans svenska insamlingsorganisation, Ge det vidare, med och berättade om skolan!

Foto: Ge det vidare

Den började i ganska liten skala med att en man undervisade några tonårspojkar. Men det fanns en nedlagd missionsstation i Ilemera, och dessutom en ganska stor byggnad som hade byggts till en konferens och använts som inkvartering då, och nu har skolan fina lokaler och ger tonåringarna en intensiv tvåårig utbildning i hantverk, matematik och ekonomi. En del av dem som har gått den arbetar ensamma på sina hemorter, andra har slagit sig ihop två och två. En del som inte har kunnat flytta hem igen därför att de inte har blivit väl behandlade av de släktingar eller grannar som de har vuxit upp hos har fått hjälp att etablera sig på nya platser.

Foto: Ge det vidare

Barbro Olson som berättade för oss känner föreståndarparet sedan många år och har också lärt känna många av eleverna lite grann. Hon och hennes man Per-Olof var missionärer på en annan plats i Tanzania för många år sedan. Deras yngste son var ganska liten när de flyttade hem till Sverige, och de bestämde sig för att resa till Tanzania med honom för att han inte skulle vara den ende i familjen som inte hade några egna minnen därifrån. Det var på den resan de hamnade i Ilemera.

Ett problem i Östafrika är att ”allt” finns men att kinesiska företag dumpar massor av varor av mycket låg kvalitet där. Så det finns verktyg av alla slag för snickare — men de är så dåliga att de kanske bara håller i ett par veckor. Och det finns symaskiner att köpa, till och med trampsymaskiner som är det som behövs när eltillförseln är ojämn — men de håller inte mycket längre. Därför fraktar Ge det vidare fortfarande skänkta svenska verktyg och symaskiner till skolan. Det är krångligt men nödvändigt för att ungdomarna ska kunna fortsätta med sina nya yrken. Varje avgångselev får nämligen vid examen den utrustning som hon eller han behöver för att starta sin verksamhet.

Om man vill ge en gåva eller höra när nästa sändning kommer att skickas kan man ta kontakt med Barbro!

Snart kommer Luna till Sverige

Av Posted on Inga taggar 0
Omslaget till musiksagan.

En ganska lång översättningsprocess är inne på sina sista steg — i mars kommer den slovenske kompositören Blaz Pucihars (ursäkta, jag hittar inte specialtecknet ovanför hans z här i WordPress) musiksaga om Luna ut på svenska! Lite grann har jag berättat tidigare, men nu är vi nästan klara!

Det var tack vare min kammarmusikkollega Annette som jag hörde talas om honom och hörde hans musik första gången — vi skulle göra ett program med enbart musik av kvinnor, som vi brukade, men Annette hade hittat hans flöjtsonatin och ville absolut spela andra satsen ur den. Lyssna!

Den gången använde vi inte vårt vanliga programnamn, Feminissimo, utan kallade istället konserten ”Åtta kvinnor och en sloven” (eller om det nu var sju). Det blev bra det också! Och sedan letade jag efter mer musik att lyssna på och hittade bland annat sagan om Luna, skriven för berättare, flöjtist (eller flöjtister) och pianist.

Här kan man höra lite av den engelskspråkiga versionen:

Och här kan man höra några små snuttar och se några av bokens illustrationer:

Min musikhögskoleklasskamrat Anna förmedlade kontakten med mig när Blaz letade efter en svensk översättare. Jag är inte alls någon rimmare, så det var en utmaning för mig att varje kapitel avslutas med en vers, men Anna och ett par andra vänner har läst igenom allt, och nu har jag fått läsa korrektur också.

Blaz och Ana, hans fru som är en stor orsak till att han har blivit en sådan flöjtkompositör och skriver så mycket undervisningsmusik, kommer till Sverige för att vara med på en flöjtkonferens dn 21–22 mars — Föreningen Svensk Flöjt arrangerar Pedagoghelg på kulturskolan i Halmstad — och då presenteras också boken. Det ska bli så roligt att se och höra Luna resa ut i Sverige. Hoppas att många barn och vuxna får höra sagan om henne och den fantastiska musiken, så full av kreativitet och energi!