Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Pilgrimsvantar

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär långt har jag inte kommit med stickandet än — jag har aldrig stickat vantar på strumpstickor, än mindre flerfärgade vantar på strumpstickor — så när min kära väninna Tove skulle diakonvigas frågade jag vår gemensamma väninna Ulla om hon kunde tänka sig att göra dem.

Det är en modifierad version av den norska pilgrimsvanten Dovrevotten.

Är det någon som ser Apple-datorns ”kringla” som en del av korset på vanten?

Det beror på att den är en gammal nordisk pilgrimssymbol! I Sverige har den blivit symbol för kulturminnen, och det var så den dök upp framför ögonen på några Apple-medarbetare. Jag läste berättelsen för några veckor sedan, återberättad av någon medarbetare i Svenska kyrkan, och den versionen hittar jag inte nu, men såhär berättas det på Wikipedia:

Ett Sankthanskors, är en symbol som används i flera sammanhang. Namnet har det fått av att det i medeltida kalendrar markerar Johannes Döparens dag. Sankthanskorset används på lokaliseringsmärken i Norden för att hänvisa till sevärdheter. Sedan 1984 har den synts som markör på den speciella ”kommandotangenten” på de flesta av ApplesMacintosh-tangentbord. Apple behövde inför lanseringen av sin nya dator en alternativ tangentsymbol till sitt välkända äpple, och företagets designer Susan Kare hittade det svenska vägmärket. Symbolen är numera del av den officiella teckenuppsättningen för Unicode-typsnitt, där den har beteckningen Place of Interest Sign (på svenska ofta kallad kringla). Sankthanskorset ingår även i Riksantikvarieämbetets symbol.

Nu hoppas jag visserligen att vantarna inte har kommit till användning sedan Tove fick dem (vigningen var i juni), men om ett par månader kanske?

En vacker och sorglig plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här var jag och Franciska förra veckan!

Det är en liten by i Emmaboda kommun, och det säger kanske inte så mycket, men i Emmaboda kommun ligger Algutsboda socken, och det namnet känner ju alla som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit igen. Det var därifrån en blandad grupp tog sig ner till Blekinge och sedan ut på havet mot Amerika.

Den här lilla byn heter Duvemåla, och att Vilhelm Moberg placerade huvudpersonen Kristinas ursprung här tros bero på att hans mormor föddes och växte upp i byn. Faktiskt mittemot huset på bilden, och grusvägen är inte bred.

Johannas hus finns inte kvar — det man ser är den här skylten och, om man tittar noga, lite av husgrunden. Resten revs på 1930-talet. Ändå kom Vilhelm Moberg till Duvemåla många gånger.

Ungefär det här kan han ha sett. Det sägs också att Kristinas personlighet (inte det som hände i hennes liv) bygger på Johannas.

Själv växte Vilhelm Moberg upp i Mohultamåla som ligger en bit bort.

Rundqvistagården som ligger mittemot har egentligen lite att göra med Utvandrarna. Husets sista fyra invånare flyttade aldrig ens hemifrån! Men på grund av Kristina från Duvemåla-gestalten har deras hus blivit ett museum över dem och Vilhelm Moberg och hans stora berättelse.

Nu i sommar visas en ganska stor fotoutställning med bilder från inspelningen av den nya Utvandrarna-filmen — som har genomförts i bland annat Rumänien och fått folkmassor framställda på digital väg i en studio i Göteborg — men jag ansträngde mig för att inte få med dem på bild när vi gick omkring i huset. Originalmiljön är så vacker och så hjärtskärande.

De fyra syskonen Rundqvist Hertha, Naemi, Martin och Mauritz — växte upp tillsammans i en familj som höll sig lite på sin kant och möjligen såg sig som lite finare än andra i byn och socknen. Men man kan undra om föräldrarna hade kunnat förutse hur barnen skulle fortsätta tillsammans när det bara var deras generation kvar.

Ingen av dem flyttade hemifrån, ingen av dem bildade familj. De höll sig för sig själva och ville inte ha kontakt med någon.

När andra i Emmaboda kommun drog in vatten och avlopp i sina hus, och el och telefon, sa syskonen Rundqvist nej till allt. Inget skulle ändras.

En radio skaffade de, det var det enda. En gång om året åkte en av bröderna iväg till radiobutiken för att få hjälp med att byta till nya batterier i den.

När det sista syskonet dog 1989 fanns det inga arvingar.

Men när huset skulle tömmas upptäcktes något helt osannolikt: överallt hade syskonen stoppat undan kontanter. En del var gamla ogiltiga hundralappar, men en hel del var tusenlappar som fortfarande hade sitt värde. Ungefär en miljon kronor sammanlagt! Alla pengarna hade naturligtvis varit värda mer när de stoppades undan, men det var fortfarande en stor summa. Tillsammans med gården blev det fem miljoner till Allmänna arvsfonden.

Lite senare fattade Emmaboda kommun beslutet att ta över Rundqvistagården och göra den till museum. Den är möblerad ungefär som på syskonens tid men har också en del museiskyltar om syskonen och om Vilhelm Moberg. På ett bord finns en hög med laminerade pressklipp där man kan läsa om när pengarna hittades, om Vilhelm Mobergs död och om när en man från Emmaboda reser till Stockholm för att ge Benny Andersson och Björn Ulvaeus ett astrakanäpple av glas (Emmaboda är ju glasbruksbygd).

Utvandrarna var en stor del av min småländska skoltid, och jag undrar varför vi aldrig kom till Duvemåla på studiebesök. Kanske hade museiverksamheten inte riktigt kommit igång då, och musikalen som verkligen gjorde Duvemåla till ett begrepp kom först senare.

Nu hoppas jag att många får uppleva den här vackra och förfärligt sorgliga miljön, se bilderna från filminspelningen och bli inspirerade till att läsa både Vilhelm Mobergs romaner och annat om den stora emigrationstiden. Från den socken där jag växte upp, i Alvesta kommun, försvann två tredjedelar av befolkningen. Alla flyttade inte utomlands, men många gjorde det — till USA och till sex andra länder. Det finns mycket historia kvar att berätta.

Tränar lite till

Ja, jag fortsätter att öva på tvåfärgsstickning.

I juli var jag på en halvvirtuell konferens (eller vad ska man säga?) med ett par timmars föreläsning varje dag, och då stickade jag den här slipovern i storlek kanske 6–8 år.

Modellen är Två trådändars lilla slipover, men två trådändar stannade det naturligtvis inte vid den här gången. Åtta restsnuttar gick åt, fast den mörkblå var så liten att den inte räckte hela varvet runt …

Tycker fortfarande att det är svårt att växla mellan en och två färger — de enfärgade partierna blir ju så väldigt mycket mer elastiska. Nu är det i alla fall dags att fästa alla trådar och sy i tre knappar!

Hon som gjorde succé med en bok hon inte ville skriva

Av Posted on Inga taggar 0

Ett tips idag bara: PBS Masterworks en och en halv timme långa dokumentärfilm om Louisa May Alcott finns på Youtube! Jag vet inte om det är en godkänd publicering, men jag har inte sett filmen till salu någonstans här i Sverige, så jag såg den.

Det är en film där en rad litteraturhistoriker och andra hjälps åt att berätta om Louisa May Alcotts författarskap och om hennes familj och den situation som hennes idealistiske och principfaste men inte särskilt ansvarstagande pappa försatte sin fru och sina döttrar i. Nästan allt som Louisa May Alcott gjorde som vuxen hängde ihop med familjen på något vis — sin största litterära succé, den som på svenska heter Unga kvinnor, skrev hon motvilligt när hennes egna idéer hade blivit bortviftade som ointressanta (jag tror att jag har läst att hennes pappa hade blivit refuserad också) och familjen verkligen behövde pengar.

Delar av filmen är dramatiserade, och jag tycker nog att de är de sämsta, men samtidigt ger de den mycket mer liv än vad bara intervjuerna kan göra.

Den här sommaren har jag läst en rad kvinnliga författare som skrev för ungefär 75–200 år sedan, och Louisa May Alcott tillhör ju dem som finns kvar i den allmänna litteraturhistorien, men så snart jag började ta reda på mer om henne insåg jag också att hon har blivit så orättvist behandlad av eftervärlden. För att inte tala om hur hon var tvungen att knoga under sin livstid. Och ändå lyckades hon förmedla så mycket harmoni och tillförsikt i det hon skrev. På något vis fanns det i hennes liv också, får man hoppas.

Till en ny skolpojke

Förra veckan började jag sticka en Gryffindor-halsduk till min sexårige gudson. Igår gick han iväg till sin förskoleklass för första gången. Så liten! Och så stor!

Jag är inte riktigt lika nöjd med färgerna som förra gången jag stickade en sådan här halsduk, men det var samma affär, så kanske har de färger som jag fick rekommenderade då utgått? De fanns inte i hyllorna nu.

Så är frågan hur lång den ska vara. Från fingertopp och upp bakom nacken till fingertopp, eller annan sansad längd, eller så lång att den fladdrar snyggt när han har tagit sats med sin bagagevagn och rusar genom tegelväggen för att komma till rätt perrong?