Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

351 454

Av Posted on Inga taggar 0

Här står en kvinna vid en hög med pärmar eller böcker.

Det är en klassisk bild, fast jag hade faktiskt inte sett den förrän idag när jag letade upp den på Wikimedia Commons, bara hört om den.

Det är Elin Wägner, en av många som har arbetat med att samla in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt i Sverige, och traven och den volym hon håller i rymmer tillsammans 351 454 underskrifter.

Kvinnors rösträtt var en av de frågor som Elin Wägner engagerade sig i. Hon var också yrkeskvinna, nämligen journalist och författare, under en tid när många svenska kvinnor var beroende av manliga försörjare och nekades högre studier (faktum är att hennes pappa inte lät henne studera men ändå förstod att hennes begåvning borde få komma till användning). Och så var hon, långt före de flesta andra, mycket engagerad i miljöfrågor. Bland annat argumenterade hon mot konstgödsel och försökte förklara att det som på kort sikt verkar vara strålande bra kan förstöra framtiden. Och så blev hon den andra kvinnliga ledamoten i Svenska Akademiens historia!

Det finns ju massor att läsa om Elin Wägner, men jag vill tipsa om en kort radiodokumentär att lyssna på direkt. Här finns den. Lite pratig och knasigt klippt, kanske (”Är det här hennes hatt? Får man prova den?”), men också mycket innehållsrik.

En annan sak som jag vill tipsa om är att man kan se stumfilmsversionen av hennes roman Norrtullsligan (inspelad 1923) på Filmarkivet.se. Den har blivit digitalt restaurerad och fått nykomponerad musik av Lotta Hasselquist Nilsson.

Två saker som jag ska göra innan året är slut är att se den (det är ju bara att ta sig tid) och att åka till Lilla Björka, Elin Wägners hem (det kräver lite mer planering). Mina föräldrar bodde bara några mil därifrån i många år, och nu i efterhand tycker jag att jag borde ha hamnat där på skolutflykter gång på gång, men jag hörde faktiskt aldrig om platsen eller om Elin Wägner i skolan. Tur att det inte är för sent att göra något åt sådana saker!

Squashbiffar med ogräs

Av Posted on Inga taggar 0

Är du också en som plötsligt har ganska mycket squash att ta vara på?

Det upptäckte min gamla klasskamrat Anna att hon var häromåret, och hon frågade mig om ett recept på squashbiffar som hon trodde att jag hade skrivit om.

Det var min släkting Anns recept hon hade sett, och när vi pratade om det kom jag att tänka på att jag borde testa en idé som jag hade haft ett tag: att göra Anns spenatbiffar med svinmålla istället för spenat. Det fungerar ju likadant i nästan alla andra sammanhang, så visst borde det gå?

Nu skrev Anna just till mig att hon har provat att göra grönsaksbiffar med hälften squash från trädgården och hälften svinmålla från en lekplats i närheten. Både konsistens och smak blev så bra, skriver hon. Så här kommer receptet! Och jag saknar Ann som inte kan vara med och smaka.

till två personer, eller som buffémat till fler (men de ska ätas nygräddade!)

1½ l färsk svinmålla (skär bort tjocka stjälkar, annars går alla delar att använda)
½ squash (om den är ungefär lika stor som en gurka)
½ stor röd lök (eller en hel liten)
1 ägg
1 dl grekisk yoghurt
½ dl vetemjöl
½ dl skorpmjöl (eller rivet torrt vitt bröd)
ca 30 g fetaost
½ tärning grönsaksbuljong
salt
peppar
olivolja och majsolja att steka i

Skölj svinmållan, förväll den hastigt, låt den svalna, krama ur den och hacka den.

Riv squashen och krama ur den.

Hacka rödlöken.

Blanda squash, svinmålla och rödlök med övriga ingredienser – smula fetaosten. Smaka av smeten med salt och peppar. Forma en provbiff, stek den och tillsätt mer mjöl eller yoghurt om den blir för lös eller för torr. Stek massor av biffar eller spara en del av smeten till nästa dag.

Inspiratör

Av Posted on Inga taggar 0

När jag hade skrivit om Edita Morris häromdagen kom jag på att jag måste tipsa er om Bertha von Suttner också.

Jag hittade hennes roman Ned med vapnen! (Sjösala förlags utgåva — det finns fler) i bokhandeln på Kosta Outlet förra året och läste ungefär halva innan jag kom på att jag måste skicka den till en vän som var sjuk. Nu i sommar har jag lånat min fasters exemplar, men en massa annan läsning har kommit emellan, så jag har inte läst ut den än.

Vad jag kan berätta är alltså inte hela handlingen i romanen, men det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Bertha föddes som grevinnan Bertha Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag 1843. Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp med bara sin mamma och fick som ett slags ersättare för honom en förmyndare, en man som var anställd vid det kejserliga hovet i Wien.

Trots den långa titeln hade hennes familj det inte så gott ställt, så när hon var 30 tackade hon ja till att bli guvernant hos familjen von Suttner som hade fyra döttrar och som bodde i Wien. Där träffade hon den 23-årige Arthur von Suttner, och de blev mycket förälskade, men på grund av åldersskillnaden och hennes ekonomiska situation kunde föräldrarna von Suttner inte tänka sig att deras son skulle få gifta sig med henne.

Allt det här låter kanske som saker som skulle ha kunnat hända väldigt många unga kvinnor. Att Bertha hade sett baksidorna av den österrikiska nationens krigsglorifiering och börjat sympatisera med pacifismen var i och för sig lite speciellt, men hon var ju kvinna och hade inte så mycket inflytande.

Nästa sak hände bara en enda person.

Bertha flyttade till Paris för att glömma Arthur, och hon såg en annons i en tidning. En något äldre herre sökte en husföreståndarinna och sekreterare. Det kunde kanske passa.

Mannen var inte alls särskilt gammal, och han hette Alfred Nobel. Att vara hans sekreterare var att befinna sig långt, långt fram i samhällsutvecklingen och se och höra helt andra saker än de unga kvinnorna i Wien.

Men ganska snart efter att Alfred Nobel hade anställt Bertha fick hon ett brev från Arthur, som skrev att han inte kunde leva utan henne.

Hon lämnade genast Paris men höll kontakten med Alfred Nobel, och de blev mycket nära vänner och talade mycket om sina tankar om utvecklingen i världen. Alfred Nobel trodde att hans dynamit skulle bli slutet på alla krig, Bertha von Suttner trodde att det behövdes mycket fredsarbete också. Det var Bertha som inspirerade honom till att instifta fredspriset, och 1905 var hennes eget arbete för fred i världen så stort och så allmänt känt att hon själv fick ta emot priset.

Sveriges Radio har ett tolv minuter långt biografiskt program som nog (jag har inte läst allt som finns att läsa …) är en bra presentation av Bertha von Suttner. Här kan man läsa om henne på Nobelstiftelsens webbplats.

Men läs hennes stora roman också! Den kom ut i en ny svensk översättning 2016 och finns fortfarande att köpa.

Glada treåringens mjölkfria kladdkaka

Av Posted on Inga taggar 1

En sommarvecka i juli lärde jag känna en otroligt charmig treåring lite grann. Vi var på samma läger på en gård utanför Kungsbacka. Jag hade lovat en tioåring att vi skulle baka till kvällsfikat tillsammans, men när jag skulle börja hade hon försvunnit (till klipporna såklart!), och jag frågade treåringen och hans föräldrar om han ville hjälpa mig istället. Det ville han! Och sedan ville han göra det igen! När lägret var slut hade vi bakat tillsammans tre gånger, bjudit en gång, sålt kakor en gång och sålt vårt recept för tjugo kronor exemplaret till många av de vuxna. Det blev minst ett par hundra kronor till en insamling till den norska organisationen NMS:s arbete med att stötta minoritetsgrupper i Etiopien. Läs om det här!

Treåringen tålde inte mjölk, så vi gjorde en mjölkfri version av den klassiska kladdkakan med havregryn.

en långpanna full (halv sats är lagom till en springform)
Ugn: 175°, ca 20 minuter

300 g mjölkfritt margarin
5 dl socker
2 dl havregryn
1½ dl kakao
4 ägg
3 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker

dekoration (inte med på bilden):
en påse mandelspån

Smält smöret i en ganska stor gryta och rör ner övriga ingredienser. Häll smeten i en pappersklädd långpanna. Strö mandelspån ovanpå om du vill göra kakan lite extra lyxig. Grädda den i 175 graders ugnsvärme i ungefär 20 minuter. Låt den svalna lite, skär den i rutor och servera dem som de är eller med glass eller grädde och kanske bär eller frukt.

Den dagen

Av Posted on Inga taggar 0

Imorgon är det en dag som inte borde finnas — dagen när USA släppte den första atombomben över Hiroshima, en japansk stad med ungefär 300 000 invånare. Tre dagar senare släpptes en bomb över Nagasaki också.

I år är det 76 år sedan.

Min faster Monica kom till Japan som ung journalist i slutet av 1960-talet och har skrivit mycket om både Japans historia och det som har hänt där efter andra världskriget. Hon skrev också sin doktorsavhandling, i historia, om hur USA censurerade information om atombombernas verkningar efter Japans kapitulation. Om några veckor ska hon åka till Stockholm för att ta emot en medalj av kungen för sitt arbete som journalist och japanolog!

En av de första böckerna hon skrev om Japan var en roman som när den först kom ut hette Överlevarna. Och den finns som e-bok nu! Man kan köpa den i vilken webbokhandel som helst (den här bilden är från Adlibris), och den finns också gratis på bibliotekens app Biblio.

Saga som har gett ut e-boken har också sett till att romanen har blivit inläst som ljudbok. Av någon anledning har den fått en annan titel, samma som en senare utgåva av boken. Lite förvirrande, men det är ju väldigt fint att den finns, och den finns också på Biblio!

Jag läste Överlevarna när jag var tonåring, och på sommarlovet före sista året på gymnasiet fick jag en resa till Japan i present av min farmor. Min faster ordnade så att jag kunde tågluffa i en vecka där (ensam, som 17-åring — allt var nytt för mig!). Jag reste en slinga norrut i några dagar och en slinga söderut. I Hiroshima bodde jag på ett vandrarhem som också var ett fredscenter, och jag fick vara med på en träff med en grupp tonåringar som kom till centret regelbundet för att tala om stadens historia och om fredsarbete och för att träffa gäster från andra länder.

Bild: Caitlin James, Unsplash

Mitt i stadsmiljön står en ruin kvar som en påminnelse om den 6 augusti.

För ett par år sedan kom Monicas Edita Morris-biografi ut — den är också ett tips! Edita Morris var en svensk adelskvinna som blev författare, kom till Hiroshima, såg vad som hade hänt och ägnade resten av sitt liv åt fredsaktivism.

Hon skrev många romaner, och den allra mest kända (översatt till över 30 språk!) är Hiroshimas blommor.

Om du som läser det här tillhör ungefär samma generation som jag läste du kanske om Sadako och hennes tusen tranor i skolan. Att ägna en stund av den 6 augusti åt att vika en eller flera papperstranor är en fin och hoppfull tradition! Här är en instruktionsfilm: