När jag hade skrivit om Edita Morris häromdagen kom jag på att jag måste tipsa er om Bertha von Suttner också.

Jag hittade hennes roman Ned med vapnen! (Sjösala förlags utgåva — det finns fler) i bokhandeln på Kosta Outlet förra året och läste ungefär halva innan jag kom på att jag måste skicka den till en vän som var sjuk. Nu i sommar har jag lånat min fasters exemplar, men en massa annan läsning har kommit emellan, så jag har inte läst ut den än.

Vad jag kan berätta är alltså inte hela handlingen i romanen, men det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Bertha föddes som grevinnan Bertha Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag 1843. Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp med bara sin mamma och fick som ett slags ersättare för honom en förmyndare, en man som var anställd vid det kejserliga hovet i Wien.

Trots den långa titeln hade hennes familj det inte så gott ställt, så när hon var 30 tackade hon ja till att bli guvernant hos familjen von Suttner som hade fyra döttrar och som bodde i Wien. Där träffade hon den 23-årige Arthur von Suttner, och de blev mycket förälskade, men på grund av åldersskillnaden och hennes ekonomiska situation kunde föräldrarna von Suttner inte tänka sig att deras son skulle få gifta sig med henne.

Allt det här låter kanske som saker som skulle ha kunnat hända väldigt många unga kvinnor. Att Bertha hade sett baksidorna av den österrikiska nationens krigsglorifiering och börjat sympatisera med pacifismen var i och för sig lite speciellt, men hon var ju kvinna och hade inte så mycket inflytande.

Nästa sak hände bara en enda person.

Bertha flyttade till Paris för att glömma Arthur, och hon såg en annons i en tidning. En något äldre herre sökte en husföreståndarinna och sekreterare. Det kunde kanske passa.

Mannen var inte alls särskilt gammal, och han hette Alfred Nobel. Att vara hans sekreterare var att befinna sig långt, långt fram i samhällsutvecklingen och se och höra helt andra saker än de unga kvinnorna i Wien.

Men ganska snart efter att Alfred Nobel hade anställt Bertha fick hon ett brev från Arthur, som skrev att han inte kunde leva utan henne.

Hon lämnade genast Paris men höll kontakten med Alfred Nobel, och de blev mycket nära vänner och talade mycket om sina tankar om utvecklingen i världen. Alfred Nobel trodde att hans dynamit skulle bli slutet på alla krig, Bertha von Suttner trodde att det behövdes mycket fredsarbete också. Det var Bertha som inspirerade honom till att instifta fredspriset, och 1905 var hennes eget arbete för fred i världen så stort och så allmänt känt att hon själv fick ta emot priset.

Sveriges Radio har ett tolv minuter långt biografiskt program som nog (jag har inte läst allt som finns att läsa …) är en bra presentation av Bertha von Suttner. Här kan man läsa om henne på Nobelstiftelsens webbplats.

Men läs hennes stora roman också! Den kom ut i en ny svensk översättning 2016 och finns fortfarande att köpa.

Imorgon är det en dag som inte borde finnas — dagen när USA släppte den första atombomben över Hiroshima, en japansk stad med ungefär 300 000 invånare. Tre dagar senare släpptes en bomb över Nagasaki också.

I år är det 76 år sedan.

Min faster Monica kom till Japan som ung journalist i slutet av 1960-talet och har skrivit mycket om både Japans historia och det som har hänt där efter andra världskriget. Hon skrev också sin doktorsavhandling, i historia, om hur USA censurerade information om atombombernas verkningar efter Japans kapitulation. Om några veckor ska hon åka till Stockholm för att ta emot en medalj av kungen för sitt arbete som journalist och japanolog!

En av de första böckerna hon skrev om Japan var en roman som när den först kom ut hette Överlevarna. Och den finns som e-bok nu! Man kan köpa den i vilken webbokhandel som helst (den här bilden är från Adlibris), och den finns också gratis på bibliotekens app Biblio.

Saga som har gett ut e-boken har också sett till att romanen har blivit inläst som ljudbok. Av någon anledning har den fått en annan titel, samma som en senare utgåva av boken. Lite förvirrande, men det är ju väldigt fint att den finns, och den finns också på Biblio!

Jag läste Överlevarna när jag var tonåring, och på sommarlovet före sista året på gymnasiet fick jag en resa till Japan i present av min farmor. Min faster ordnade så att jag kunde tågluffa i en vecka där (ensam, som 17-åring — allt var nytt för mig!). Jag reste en slinga norrut i några dagar och en slinga söderut. I Hiroshima bodde jag på ett vandrarhem som också var ett fredscenter, och jag fick vara med på en träff med en grupp tonåringar som kom till centret regelbundet för att tala om stadens historia och om fredsarbete och för att träffa gäster från andra länder.

Mitt i stadsmiljön står en ruin kvar som en påminnelse om den 6 augusti.

För ett par år sedan kom Monicas Edita Morris-biografi ut — den är också ett tips! Edita Morris var en svensk adelskvinna som blev författare, kom till Hiroshima, såg vad som hade hänt och ägnade resten av sitt liv åt fredsaktivism.

Hon skrev många romaner, och den allra mest kända (översatt till över 30 språk!) är Hiroshimas blommor.

Om du som läser det här tillhör ungefär samma generation som jag läste du kanske om Sadako och hennes tusen tranor i skolan. Att ägna en stund av den 6 augusti åt att vika en eller flera papperstranor är en fin och hoppfull tradition! Här är en instruktionsfilm: