Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Volontärarbete

Skolan som består av en låda

De senaste veckorna har något nytt startat i anslutning till Hope Café-medarbetarnas försök att stötta familjer som har fastnat i Aten i Grekland på sin flykt från Mellanöstern: Hope School Box!

Suzanne och hennes vänner har mött så många barn som inte har kunnat gå i skolan på länge och som längtar efter att få göra det.

De lyckades få låna ett bakre rum som ingår i ett café i Aten, och en ung afghansk flykting har redan satt igång med lektioner. Han tar emot barnen i så stora grupper som lokalen klarar och erbjuder dem en lektion om dagen. Någon riktig skola är det inte — men den är mycket, mycket bättre än ingen skola alls, och barnen är så entusiastiska. Suzanne skriver:

Vi vill att eleverna ska kunna få en lugn plats där de kan känna sig trygga.  
Många av dem har upplevt förfärliga saker, och de måste kunna känna sig trygga så att de i lugn och ro kan lära sig saker, men de är verkligen utsvultna på kunskap. De älskar att lära sig! Vi började med 11 barn, igår var de 20, och nu är de långt över 40.

De dagar vi har haft undervisning har de fått med sig ett vanligt papper hem, och de får också en penna första skoldagen. Varje dag kommer de sedan tillbaka med sitt lilla papper med välgjord läxa och sin penna. De är så engagerade och så duktiga.

En liten pojke bor i Malakasa. Det är en timma med tåg härifrån. Han frågade om vi har möjlighet att ge honom ett busskort så han kan fortsätta gå i skolan.

Vi har en plan som är att hyra en lägenhet där vi kan bedriva undervisningen och klasser med 10 barn per klass.

Suzanne på plats i det tillfälliga klassrummet på caféet.

Det här är långt ifrån en vanlig skola — det är en skola för helt vanliga men traumatiserade barn, barn som i värsta fall bor på gatan. Det är också barn som är på flykt och vilkas föräldrar eventuellt kommer att försöka ta sig vidare genom Europa. Det kommer att vara stora förändringar från vecka till vecka för dessa barn. Därför är det ett måste med små grupper och en lägenhet som kan kännas som en trygg plats där man kan lära sig saker.

Än så länge så har vi 30 elever ”inskrivna”. Vi har sagt att vi måste vänta med fler tills vi har en lokal. Från och med tisdag stängs alla barer i Aten (ett beslut som togs av grekiska staten igår), och då kan vi inte längre vara på caféet.

”Skolan” har börjat i det bakre rummet på ett café i Aten.

Vi har vår låda, och det ska bli okej väder i veckan, så vi hoppas kunna fortsätta undervisningen på torget. Det är långt ifrån optimalt men kanske det enda vi kan göra just för tillfället.

Vi har ett rum i en lägenhet som vi hoppas kunna få hyra i en månad för 200€. Vi håller tummarna för att det ska gå i lås, men vi har ännu inte fått något klartecken. På lite längre sikt letar vi efter en lägenhet med två rum där vi kan ha skola med tillhörande lärarbostad. (Känns lite som Sverige under 1800-talet eller hur?)

Jag tror att det vore bra att samarbeta med svenska skolor som sponsrar Hope School Box och som sedan får månadsbrev om hur allt går och brev som de svenska barnen kan ta del av.

Vill du vara med och stötta Hope School Box i Aten som privatperson eller (om du arbetar i skolvärlden) som skola? Såhär skrev Suzanne på Facebook-sidan Hopp för flyktingarna i Aten nyligen:

Den ideella organisationen ”Feeding Hope Sweden” har registrerats och fått organisationsnummer och bankkonton. Tidigare har ju allt bara gått genom mig, mitt Swish och mina bankkonton, men nu hoppas jag att allt ska bli lite enklare i och med att vi har allting helt separat. Vårt organisationsnummer är 802531-6228 och vårt Swishnummer är 1232428837. Om någon är intresserad av att läsa våra stadgar är det bara att hojta till.

Själv har jag inte Swish (jag känner mig mer och mer som ett fossil!), så jag rekommenderar också bankgironumret: 5555-7813!

Fynd i Kairo

Av Posted on Inga taggar 0

I den lilla butiken hos Mariadöttrarna i Kairo hittade jag ganska mycket som skulle ha varit roligt och fint att ta med hem. Det mesta är vad jag förstår tillverkat som ett slags arbetsterapi i systrarnas olika verksamheter.


Egypten får inte bistånd på samma sätt som många andra länder i Afrika — siffrorna är för höga — men det finns stora grupper människor som lever i extrem utsatthet. Majoriteten av den kristna befolkningen, kopterna, är mycket fattig och på en del sätt också diskriminerad.

Vad som skulle ha varit hela städers befolkningar om det hade varit i Sverige — i Kairo är det stadsdelar — lever hela sina liv bland sopor och sysselsatta med sopor. Arbetsuppgifterna är att bära sopor, tömma ut sopor, sortera ut det som går att återanvända eller återbruka, paketera det och frakta det till olika uppköpare. Människor i alla åldrar arbetar med olika delar av sophanteringen, och många föräldrar håller sina barn hemma som arbetskraft.

Så att få virka eller väva eller gjuta ljus i en ren och välkomnande miljö kan verkligen vara terapi.

Väskor virkade av mattrasor finns i flera modeller.

Till exempel den här. (Och den i bakgrunden till vänster ser ut att vara stickad, eller hur?)

Smycken och krucifix finns också — fast jag vet inte var de är tillverkade.

Mattrasor är ett material som finns i massor.

Men mattor tillverkas av garn också.

Tunna ljus, stöpta skulle jag tro, säljs i storpack.

Vad jag köpte?

Tyvärr inget alls — jag var helt oförberedd på att vi skulle hamna i en butik.

Systrarna tar gärna emot volontärer som är beredda att stanna i några månader och arbeta i deras skola och andra verksamheter. Om du eller någon som du känner är intresserad av att göra en insats, hör av dig så ska jag sätta dig i kontakt med syster Maria!

Intensiv virklektion

Av Posted on Inga taggar 0

I början av november var jag i Egypten. Den tidskrift som jag är redaktör för, Uppdrag Mission, ges ut av Lunds Missionssällskap som planerar flera satsningar i olika delar av det landet, så styrelsen ville att jag skulle följa med på en resa dit.

Ett av våra första studiebesök var hos Mariadöttrarna i en av Kairos ”sopstäder”. Mariadöttrarna är koptiska nunnor som arbetar mycket med det som behövs i samhället, bland annat mödra- och barnhälsovård och skolor.

På 1980-talet kom den här boken ut, och jag läste den då. Det är en självbiografi av en kvinna som levde en stor del av sitt liv bland sopsorterarna i Kairo trots att hon inte alls hade tänkt det — hon var katolsk nunna och lärarinna med franska och belgiska rötter och arbetade på flera platser innan hon hamnade i Egyptens huvudstad och upptäckte de förhållanden som stora delar av Egyptens kristna befolkning levde under. Det är inte alls någon barnbok, och jag borde nog ha väntat med att läsa den, men den gjorde ett starkt intryck på mig.

Nu lever syster Emmanuelle inte längre — innan hon dog hann hon få en rad fina utmärkelser och blev bland annat framröstad som Frankrikes mest omtyckta medborgare — men syster Maria och resten av de koptiska systrarna och deras medarbetare fortsätter arbetet med stor energi.

I Egypten har alla barn lagstadgad rätt att gå i skolan, men skolorna har inte tillräckliga resurser, och det blir ofta 50 barn i varje klass. Mariadöttrarnas skola har ”bara” 30 barn per klass. Den skola som vi besökte ligger mitt inne bland flervåningshusen i en av sopstäderna och rymmer ungefär 3000 elever, men nu har systrarna lyckats köpa mark i en annan sopstad och ska bygga en skola till för att kunna ta emot fler barn.

Det blev väldigt hastiga besök i klassrummen, men i ett av dem var det många elever som satt och virkade. Jag visade min stickning, och så hade vi liksom något gemensamt!

De verkade mest virka prydnadssaker i akrylgarn — flickan till vänster visar en färdig hårrosett som ska fästas på ett spänne eller ett gummiband — och tekniken att vira garnet flera varv runt pekfingret såg ut att vara mycket etablerad.

Varför berättar jag det här? Jo, dels för att få visa bilder av glada virkande barn, och dels för att syster Maria sa flera gånger att systrarna före den arabiska våren ofta tog emot svenska volontärer och att de bidrog med mycket i skolan och i systrarnas övriga arbete. De stannade oftast i några månader, och systrarna stod för deras mat och boende. Standarden är enkel, och maten är god … Nu tycker syster Maria att situationen är sådan att det skulle gå att ta emot volontärer igen. Om du eller någon du känner har funderat på att avsätta tid för att göra en volontärinsats, hör av dig, så ska jag sätta dig i kontakt med henne!

Fler av Maritas mössor

En mjuk trikåmössa fick den här lilla nya människan. Foto: Marita Hasselberg

Marita fortsätter med sitt arbete på Nkinga Hospital i Tanzania — hon är alltså där för att undervisa på en kurs i barnsjukvård, och det är Skandinaviska Läkarbanken som har anlitat henne. De skickar ut oavlönade läkare och sjuksköterskor från de skandinaviska länderna för kortare insatser i sjukvården i länder där det är personalbrist.

Teopista, Maritas kollega. Foto: Marita Hasselberg

På en hälsocentral ungefär tio mil från Nkinga arbetar Teopista. ”Hon gör en hjälteinsats där”, skriver Marita.

Teopista tar emot alla som kommer till hälsocentralen, och det innebär att hon måste klara att ta hand om förlossningar också. Förra veckan föddes barnet på bilden överst här en natt när Teopista tjänstgjorde. Det gick bra! Och sedan kom Marita på besök, och Teopista fick mössor så att hon kunde ge en till den lilla familjen.

Dessutom hade det kommit en större mössa med i sändningen, och den tyckte Marita att Teopista kunde ta själv om hon tyckte om den, så hela nästa natt arbetade hon iförd sin nya mössa!

Marita läste min ”klädd i vänskap”-krönika för ett tag sedan, och nu fick hon användning för det uttrycket. Det blev en oväntad övernattning för henne hos Teopista, så de delade på ett par av Teopistas kangas (man köper dem nästan alltid två och två), och det blev ju hur bra som helst.

Pippitröjans färger på nyfödd tanzanier. Foto: Marita Hasselberg
Rosa och grönt matchar rosa och grönt! Foto: Marita Hasselberg

Och så har jag fått bilder av två mössleveranser till, så jag måste dela med mig av dem också.

Heja Marita! Hoppas att allt går bra med kursen och för barnen och mammorna och papporna som du träffar!

Värme utdelad

Alldeles ny i världen, lite för tidigt. Foto: Marita Hasselberg

Nu är Marita Hasselberg på Nkinga Hospital och arbetar för fullt med sin kurs i barnsjukvård!

Två väskor som blev lite efter. Foto: Marita Hasselberg

Marita fick packa stora väskor. Mössorna är inte så jättetunga, men har man många så blir det en del att släpa på ändå, och de tar plats!

Hennes man Carl är kvar hemma i några dagar till och fortsätter att ta emot mösspaket.

Det är femte gången på lika många år som Marita är på Nkinga Hospital. Hon skriver:
Förra året var pilotkurs med Pernilla Ardeby, som har utvecklat barnsjukvårdskursen i Nepal, och jag var med som medhjälpare. Nu är det två nya svenska sköterskor och jag, samt en medhjälpare från förra kursen här.

Här kan man läsa om ett av de tidigare besöken!

Väskan med flest mössor kom fram samtidigt som Marita. Väskan där hon hade sina egna kläder kom bort. Som tur var hade hon lite kläder i handbagaget, och hon visste att hon kunde låna av sina medresenärer som har samma storlek.

En del av Maritas packning. Foto: Marita Hasselberg

Det blev många kära återseenden på sjukhuset!

Och så kom den förlorade väskan fram — mycket snabbare än väntat. Ett under tycker Marita!

Kolleger på Nkinga Hospital i Tanzania i några veckor nu.

Carl skriver:

10 paket med mössor har kommit efter att Marita åkte. Jag ursäktade mig för brevbäraren och han sa: ”Det går väl bra, men det är tur att inte alla får så många paket som ni.”

Och nu delas värmen alltså ut till de barn som behöver den! Just nu är det lyckligtvis bara två barn på neonatalavdelningen, berättar Marita.

Här är en som har fått en sydd mössa i ministorlek. Jämför med vuxenhanden!

Och här är har samma barn fått mössa och Änglavästen. Kanske är de stickade i Järbo Big Verona?

Tack Marita för rapporten — och för att du bad föräldrar om lov att fotografera! Huvudsaken är ju att barnen får den värme och kärlek och omvårdnad som de behöver, men nu kommer flera stickare att bli alldeles varma i hjärtat också!

Alla är särskilda — såklart

Suzanne Melville, som mest arbetar i Sverige men som så fort hon kan åker och arbetar i Aten, berättade förra veckan om en dag på Hope Café. Det är ett projekt som finansieras bland annat genom gåvor från de människor som har gillat sidan Hopp för flyktingarna i Aten på Facebook. Jag bad genast om lov att publicera berättelsen här. Förlåt att ni har fått vänta!

Dagens volontärskara — Suzanne näst längst till höger. Foto: Hope Café

Ännu en lång arbetsdag på Hope Café har kommit till sitt slut. Ännu en lång dag med utdelning av blöjor och mjölkersättning. Ännu en dag av tragiska livsöden.

Vi börjar utdelningen klockan tre, men redan klockan ett är det människor som är på plats och börjar vänta på att få sin lilla påse med vad det nu är de ska få. 

För tillfället har vi väldigt ont om både blöjor och mjölkersättning, och vi gör vårt bästa för att verkligen kunna hjälpa alla, men det är svårt när inte pengarna finns att köpa vad som behövs.

Vi försöker alltid att prioritera dem som är utan all annan hjälp: de familjer som bor i squats och inte får någon ekonomisk hjälp över huvud taget. Och de är många. 

På torsdagar delar vi ut till de familjer som räknas som ”extra vulnerable”. Det kan vara ensamstående föräldrar, familjer med sjuka barn eller familjer som står helt utan hjälp.

Just nu är vi den enda organisationen som delar ut blöjor och välling. UNHCR, Rädda barnen och Röda Korset har slutat sin utdelning, och inte heller någon av de mindre gräsrotsorganisationerna delar ut längre.

Det gör att trycket ökar på Hope Café. Väldigt många familjer kommer för att registrera sig.

En kvinna som kom redan klockan ett frågade om hon kunde få både blöjor och mjölkersättning. Hennes dotter är väldigt sjuk. Hon har en njuråkomma och måste in till sjukhuset och genomgå dialys två gånger i veckan. Flickan är bara två år. Självklart behöver familjen all hjälp de kan få. Hur kan man säga nej? 

En man som kom in idag och som är registrerad för både mjölk och blöjor kunde idag bara få blöjor. Mjölkersättningen var nästintill slut, och vi hade familjer vi visste skulle komma som verkligen behövde den mjölk vi hade kvar.

Vi försökte förklara för honom att vi var tvungna att spara vad vi hade till två familjer som hade väldigt speciella behov.

Han sa: ”But I am very special.”

Ja, det är klart att han är. Alla är vi speciella. Hur ska vi kunna säga vem som är viktigast? Vem som har de största behoven? Vem som har det svårast?

Strax efter att den här mannen hade gått plingade det till i min telefon och en av er skickade ett mess med en donation till caféet.

Jag blev så lycklig att jag bara skrek, och tårarna började rinna. Kerrie satt mitt emot mig och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Även hennes ögon började tåras. Nu kan ännu fler få de blöjor och den mjölkersättning deras barn så väl behöver.

Nya inköp tack vare en gåva. Foto: Hope Café


Tack alla ni som hjälper oss på Hope Café. Ni gör så stor skillnad. Ni gör det möjligt för oss att fortsätta och ni ger oss hopp och kärlek och ork att fortsätta när det känns tungt och svårt.
Tack för att ni finns!