I början av november var jag i Egypten. Den tidskrift som jag är redaktör för, Uppdrag Mission, ges ut av Lunds Missionssällskap som planerar flera satsningar i olika delar av det landet, så styrelsen ville att jag skulle följa med på en resa dit.
Ett av våra första studiebesök var hos Mariadöttrarna i en av Kairos ”sopstäder”. Mariadöttrarna är koptiska nunnor som arbetar mycket med det som behövs i samhället, bland annat mödra- och barnhälsovård och skolor.
På 1980-talet kom den här boken ut, och jag läste den då. Det är en självbiografi av en kvinna som levde en stor del av sitt liv bland sopsorterarna i Kairo trots att hon inte alls hade tänkt det — hon var katolsk nunna och lärarinna med franska och belgiska rötter och arbetade på flera platser innan hon hamnade i Egyptens huvudstad och upptäckte de förhållanden som stora delar av Egyptens kristna befolkning levde under. Det är inte alls någon barnbok, och jag borde nog ha väntat med att läsa den, men den gjorde ett starkt intryck på mig.
Nu lever syster Emmanuelle inte längre — innan hon dog hann hon få en rad fina utmärkelser och blev bland annat framröstad som Frankrikes mest omtyckta medborgare — men syster Maria och resten av de koptiska systrarna och deras medarbetare fortsätter arbetet med stor energi.
I Egypten har alla barn lagstadgad rätt att gå i skolan, men skolorna har inte tillräckliga resurser, och det blir ofta 50 barn i varje klass. Mariadöttrarnas skola har ”bara” 30 barn per klass. Den skola som vi besökte ligger mitt inne bland flervåningshusen i en av sopstäderna och rymmer ungefär 3000 elever, men nu har systrarna lyckats köpa mark i en annan sopstad och ska bygga en skola till för att kunna ta emot fler barn.
Det blev väldigt hastiga besök i klassrummen, men i ett av dem var det många elever som satt och virkade. Jag visade min stickning, och så hade vi liksom något gemensamt!
De verkade mest virka prydnadssaker i akrylgarn — flickan till vänster visar en färdig hårrosett som ska fästas på ett spänne eller ett gummiband — och tekniken att vira garnet flera varv runt pekfingret såg ut att vara mycket etablerad.
Varför berättar jag det här? Jo, dels för att få visa bilder av glada virkande barn, och dels för att syster Maria sa flera gånger att systrarna före den arabiska våren ofta tog emot svenska volontärer och att de bidrog med mycket i skolan och i systrarnas övriga arbete. De stannade oftast i några månader, och systrarna stod för deras mat och boende. Standarden är enkel, och maten är god … Nu tycker syster Maria att situationen är sådan att det skulle gå att ta emot volontärer igen. Om du eller någon du känner har funderat på att avsätta tid för att göra en volontärinsats, hör av dig, så ska jag sätta dig i kontakt med henne!