Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Tanzania

Mycket roligare att äta smörgås såhär

Av Posted on Inga taggar 0

Skynket har jag ju berättat om förut — en liten organisation som har som uppgift att samla in pengar till Nkinga Hospital i Tanzania och som gör det genom att sälja otroligt vackra bruksföremål gjorda med tanzanska kangas som en del av materialet.

Min svägerska Sara köpte någonstans i något församlingshem en liten skärbräda i present till min mamma (som är född i Tanzania, fast på sjukhuset i Ndolage). Den var ju hur fin som helst på egen hand, men jag hade sett att den hette smörgåsbräda eller smörgåsunderlägg, och min mamma bjuder ofta på smörgåsfester, så jag bestämde mig för att haka på presenten och köpa några till så att hon skulle kunna använda dem som servis.

Man kan skriva önskefärger när man beställer, men det gjorde inte jag. Såhär fin blev blandningen!

En röd med slingrande blad.

En med romber i flera färger och med samma mönster i botten på flera av dem.

En som ser ut som en detalj från ett kyrkfönster — visst gör den?

En blå som skulle kunna vara en del av omslaget till en fantasybok.

En röd med förskjutna gränser i trycket. Med flit eller inte? Snyggt blev det i alla fall.

Och en blå till, fast den här ser lite japansk ut tycker jag.

Kangas är rektangulära stycken av bomullstyg, och man köper dem två och två för att kunna använda en som kjol och en som överdel eller, om man gillar T-shirt, en som kjol och en som turban. De som verkligen kan klä sig i kangas blir hur fina som helst i dem! Men de går att använda till allt möjligt annat också. Jag har haft dem på väggen och som fåtöljklädsel, och en släkting till mig hade dem som bilsätesklädsel ett tag. Ofta har de bibelord eller visdomsord tryckta på som en del av mönstret.

När jag och en av mina bröder var i Kenya för snart 20 år sedan tog en av våra värdar med oss till en marknad för att jag skulle få köpa kangas.

”Du sätter väl inte ett högre pris bara för att hon är mzungu?” sa han till mannen som jag skulle handla av.

Om försäljaren hade gjort det skulle han väl knappast ha erkänt det, men det visade sig att ett av de tryck som jag funderade på hade ett felstavat ord i motivet, och vår värd försökte få min bror att hjälpa mig att pruta.

”Ja, om hon ska betala sådär mycket så ska det väl åtminstone vara rättstavat!” sa min bror.

Trots att ingen av oss kan swahili.

Ilemera

Det blev ett intensivt dygn på Örtagården, i alla fall de vakna timmarna, så jag hann inte fotografera någonting. Men jag måste berätta om ett av de föredrag jag lyssnade på!

Foto: Ge det vidare

Under de år när jag var mycket i Örebro var jag med i körer och annat i en församling som heter Olaus Petri, och där var många och särskilt ungdomsgruppen engagerade i att samla in pengar till ICCO, Ilemera Carpentry Centre for Orphans, en skola som utbildar föräldralösa tonåringar i nordvästra Tanzania i snickeri och sömnad och egenföretagande. På Örtagården var en av de svenskar som var med och grundade skolans svenska insamlingsorganisation, Ge det vidare, med och berättade om skolan!

Foto: Ge det vidare

Den började i ganska liten skala med att en man undervisade några tonårspojkar. Men det fanns en nedlagd missionsstation i Ilemera, och dessutom en ganska stor byggnad som hade byggts till en konferens och använts som inkvartering då, och nu har skolan fina lokaler och ger tonåringarna en intensiv tvåårig utbildning i hantverk, matematik och ekonomi. En del av dem som har gått den arbetar ensamma på sina hemorter, andra har slagit sig ihop två och två. En del som inte har kunnat flytta hem igen därför att de inte har blivit väl behandlade av de släktingar eller grannar som de har vuxit upp hos har fått hjälp att etablera sig på nya platser.

Foto: Ge det vidare

Barbro Olson som berättade för oss känner föreståndarparet sedan många år och har också lärt känna många av eleverna lite grann. Hon och hennes man Per-Olof var missionärer på en annan plats i Tanzania för många år sedan. Deras yngste son var ganska liten när de flyttade hem till Sverige, och de bestämde sig för att resa till Tanzania med honom för att han inte skulle vara den ende i familjen som inte hade några egna minnen därifrån. Det var på den resan de hamnade i Ilemera.

Ett problem i Östafrika är att ”allt” finns men att kinesiska företag dumpar massor av varor av mycket låg kvalitet där. Så det finns verktyg av alla slag för snickare — men de är så dåliga att de kanske bara håller i ett par veckor. Och det finns symaskiner att köpa, till och med trampsymaskiner som är det som behövs när eltillförseln är ojämn — men de håller inte mycket längre. Därför fraktar Ge det vidare fortfarande skänkta svenska verktyg och symaskiner till skolan. Det är krångligt men nödvändigt för att ungdomarna ska kunna fortsätta med sina nya yrken. Varje avgångselev får nämligen vid examen den utrustning som hon eller han behöver för att starta sin verksamhet.

Om man vill ge en gåva eller höra när nästa sändning kommer att skickas kan man ta kontakt med Barbro!

Min mamma stickar Easy Peasy Beanie

När Marita skulle åka till Tanzania och undervisa i barnsjukvård för några månader sedan frågade honom om någon ville sticka mössor som hon kunde ta med. Det blev ett fantastiskt gensvar fastän tiden var kort!

Den mössa som syntes på bilder från ett tidigare besök var Easy Peasy Beanie, som också är en av mina favoriter. Det var inte alls tvunget att det skulle vara den, men jag såg att den fanns med bland de modeller som dök upp på bilderna den här gången också.

Min mamma föddes i Tanzania (som då hette Tanganyika) strax efter andra världskriget — hennes föräldrar åkte ut under kriget — och växte upp i Sydafrika och nuvarande Zimbabwe. När hon läste om Maritas resa blev hon inspirerad, och sedan har hon bara fortsatt och fortsatt. Så när jag hälsade på henne vid midsommar låg det mösstickningar på två eller tre ställen i huset, och på kistan i övre hallen stod en östafrikansk korg med färdigstickade rektanglar som väntade på att bli hopsydda och hopsnörpta.

Easy Peasy Beanie är alltså en rektangel som stickas i ett slags slätstickning — det lilla tricket är bara att man stickar varven i en egen ordning; r, a, r, r, a, r, r, a, r. Eller, om man vill ha lite smalare resårränder, r, r, a, a, r, r, a, a. Sedan syr man ihop uppläggningskant med avmaskningskant (eller maskar av samtidigt som man stickar ihop kanterna) så att det blir en cylinder. Cylinderns ena ände snörper man ihop. Och så viker man upp en liten kant. Klart!

Om min mamma inte har gjort mössorna klara när jag kommer tillbaka i slutet av juli tror jag att jag ska göra det. Min mormor var väldigt bra på att dela handarbeten med mig när jag var liten. Jag vet inte hur många trådar hon har fäst åt mig. Så vi fortsätter i hennes anda!

Fler av Maritas mössor

En mjuk trikåmössa fick den här lilla nya människan. Foto: Marita Hasselberg

Marita fortsätter med sitt arbete på Nkinga Hospital i Tanzania — hon är alltså där för att undervisa på en kurs i barnsjukvård, och det är Skandinaviska Läkarbanken som har anlitat henne. De skickar ut oavlönade läkare och sjuksköterskor från de skandinaviska länderna för kortare insatser i sjukvården i länder där det är personalbrist.

Teopista, Maritas kollega. Foto: Marita Hasselberg

På en hälsocentral ungefär tio mil från Nkinga arbetar Teopista. ”Hon gör en hjälteinsats där”, skriver Marita.

Teopista tar emot alla som kommer till hälsocentralen, och det innebär att hon måste klara att ta hand om förlossningar också. Förra veckan föddes barnet på bilden överst här en natt när Teopista tjänstgjorde. Det gick bra! Och sedan kom Marita på besök, och Teopista fick mössor så att hon kunde ge en till den lilla familjen.

Dessutom hade det kommit en större mössa med i sändningen, och den tyckte Marita att Teopista kunde ta själv om hon tyckte om den, så hela nästa natt arbetade hon iförd sin nya mössa!

Marita läste min ”klädd i vänskap”-krönika för ett tag sedan, och nu fick hon användning för det uttrycket. Det blev en oväntad övernattning för henne hos Teopista, så de delade på ett par av Teopistas kangas (man köper dem nästan alltid två och två), och det blev ju hur bra som helst.

Pippitröjans färger på nyfödd tanzanier. Foto: Marita Hasselberg
Rosa och grönt matchar rosa och grönt! Foto: Marita Hasselberg

Och så har jag fått bilder av två mössleveranser till, så jag måste dela med mig av dem också.

Heja Marita! Hoppas att allt går bra med kursen och för barnen och mammorna och papporna som du träffar!

Värme utdelad

Alldeles ny i världen, lite för tidigt. Foto: Marita Hasselberg

Nu är Marita Hasselberg på Nkinga Hospital och arbetar för fullt med sin kurs i barnsjukvård!

Två väskor som blev lite efter. Foto: Marita Hasselberg

Marita fick packa stora väskor. Mössorna är inte så jättetunga, men har man många så blir det en del att släpa på ändå, och de tar plats!

Hennes man Carl är kvar hemma i några dagar till och fortsätter att ta emot mösspaket.

Det är femte gången på lika många år som Marita är på Nkinga Hospital. Hon skriver:
Förra året var pilotkurs med Pernilla Ardeby, som har utvecklat barnsjukvårdskursen i Nepal, och jag var med som medhjälpare. Nu är det två nya svenska sköterskor och jag, samt en medhjälpare från förra kursen här.

Här kan man läsa om ett av de tidigare besöken!

Väskan med flest mössor kom fram samtidigt som Marita. Väskan där hon hade sina egna kläder kom bort. Som tur var hade hon lite kläder i handbagaget, och hon visste att hon kunde låna av sina medresenärer som har samma storlek.

En del av Maritas packning. Foto: Marita Hasselberg

Det blev många kära återseenden på sjukhuset!

Och så kom den förlorade väskan fram — mycket snabbare än väntat. Ett under tycker Marita!

Kolleger på Nkinga Hospital i Tanzania i några veckor nu.

Carl skriver:

10 paket med mössor har kommit efter att Marita åkte. Jag ursäktade mig för brevbäraren och han sa: ”Det går väl bra, men det är tur att inte alla får så många paket som ni.”

Och nu delas värmen alltså ut till de barn som behöver den! Just nu är det lyckligtvis bara två barn på neonatalavdelningen, berättar Marita.

Här är en som har fått en sydd mössa i ministorlek. Jämför med vuxenhanden!

Och här är har samma barn fått mössa och Änglavästen. Kanske är de stickade i Järbo Big Verona?

Tack Marita för rapporten — och för att du bad föräldrar om lov att fotografera! Huvudsaken är ju att barnen får den värme och kärlek och omvårdnad som de behöver, men nu kommer flera stickare att bli alldeles varma i hjärtat också!

484!

På bara ett par veckor har Marita Hasselberg som är på väg för att hålla barnsjukvårdskurs på Nkinga Hospital i Tanzania fått ihop 484 stickade, virkade och sydda prematurmössor!

Foto: Marita Hasselberg

Den här bilden fick jag igår.

Några koftor blir det också — bland annat från Gunillas syster i Lund, för Gunilla skrev och frågade mig om Marita ville ta emot de här, och Marita sa ja.

Nkinga Hospital, Hospitali Ya Ruufa Nkinga. Foto: Skynket

Du som vill stötta Nkinga Hospital framöver kan göra det genom Nkingas vänner här i Sverige!