Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing veganskt

Pesto på svinmålla

Nu har jag gjort pesto på svinmålla!

Det var precis lika enkelt som jag hade hoppats — bortsett från att jag var dum i början av sommaren och köpte mig en billig stavmixer som faktiskt inte är särskilt bra alls, den här. Min tanke var att jag inte behöver något lyxigt, men det innebär ju inte att jag inte behöver något som fungerar. Varning. Den är svag, blir överhettad snabbt och går inte att ta isär när man ska diska den.

Svinmålla finns just nu i mängd en gata bort från där jag bor, för det har gjorts om en massa under marken där i vår och sommar, vattenledningar tror jag, och det översta jordlagret har just lagts tillbaka och slätats till igen. Då kommer svinmållan. För ett par veckor sedan lärde jag mig att den är en typisk ruderatväxt. Det ni! Det innebär ju att det är ganska enkelt att lista ut var man kan leta efter den.

Vad gjorde jag? Plockade ganska mycket, för den krymper både när man förväller den (som jag har gjort tidigare) och när man gör pesto av den (som jag gjorde nu). Det var massor av ljusgröna fröställningar, och det går bra vad jag har förstått när jag har försökt läsa på.

Sedan:

Skölj noggrant, skaka bort vattnet och plocka samtidigt bort tjocka stjälkar (såhär på sensommaren är de svåra att äta) och skrumpnade blad.

Lägg alltihop i en stor bunke och klipp med sax ner i den så mycket du orkar. Det kommer att underlätta mixerstavens arbete mycket.

Tillsätt resten av ingredienserna på känn: vitlök (jag använde torkade vitlöksflingor — man kan säkert använda vitlökssalt), örtsalt (mindre mängd om du redan har använt vitlökssalt), olja (jag använde svensk ekologisk rapsolja), rostade solrosfrön och B-jästflingor (jag använde den här sorten, fast köpt i en lokal hälsokostaffär — och den som vill kan istället använda riven Västerbottensost).

Kör med mixerstaven tills det är en slät grön kräm. Ge inte upp! Smaka av. (Jag hade svårt att gissa hur det skulle bli — jag har inte ätit svinmålla rå tidigare — men oj så perfekt det blev. Faktiskt nästan exakt som ramslökspeston tidigare i år.)

Om inte allt går åt direkt, så förvara i lufttät burk i kylskåp och ät upp inom de närmaste dagarna.

De sista jordgubbarnas kaka

Igår bjöd min mamma på en kaka med årets sista jordgubbar. De räcker till fler när man bakar med dem, och man kan skära bort en dålig bit utan att det stör, och det går fint att dryga ut dem med vinbär eller något annat.

Hon har en liten ugn med en långpanna som är ungefär hälften så stor som ”en långpanna” i våra vanliga recept. Om man vill kan man baka kakan i en springform istället.

Till en stor långpanna gör man dubbel sats.

En vegansk version bakar man enkelt med margarin och så kallad havregurt.

en liten långpanna full (eller en springform)
Ugn: 200º, ca 30 minuter (men vakta noga, jag tror att det gick fortare i min mammas ugn den här gången)

3 dl vetemjöl
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
minst 1 msk kardemumma, malen eller stött
150 g smör
1½ dl filmjölk

ovanpå:
10–20 jordgubbar
ca 30 vinbär (eller vad som finns)

Blanda de torra ingredienserna i en bunke.
Skär det kalla smöret i bitar, lägg dem i bunken och mosa dem med en vanlig gaffel mot bunkens kant tillsammans med mjölblandningen. Det ska bli som en smuldeg. Tillsätt sedan filmjölken och rör tills allt har blandat sig. Det blir en ganska lös och kladdig deg snarare än en sockerkakssmet.
Häll den i en liten långpanna klädd med bakplåtspapper (eller en springform) och platta ut den.

Dela jordgubbarna på hälften — riktigt stora jordgubbar i fler bitar. Fördela
bären ovanpå.

Grädda kakan på ugnens nedersta fals i 200 graders värme i ungefär en halvtimme (vakta noga de sista tio minuterna).

När den är färdig, låt den vila ett par minuter och lyft sedan över den till en träskärbräda eller plåt så att den inte blir torr i botten.

Låt den svalna utan duk och skär den i rutor.


Enkel potatissallad

Av Posted on Inga taggar 0

I söndags skulle vi ha födelsedagsfest i en stor trädgård för åtta personer — en av dem fyllde sjuttiotvå den dagen, och en fyllde fem.

Jag hade lovat att göra potatissallad och funderat på olika ingredienser som passar i en sådan men insåg att resten av det vi skulle servera hade så mycket smaker att det bästa vore att göra något mycket enkelt.

Gräslök fanns i trädgården. Nypotatis, gräslök och en dressing på rapsolja, vit balsamvinäger, salt och peppar — det var det hela. Och det blev så gott!

Vegansk ramslökspesto

Av Posted on Inga taggar 0

”Nu börjar det ta slut”, sa Marianne när hon kom med en påse ramslök igår kväll.

Hon hade plockat blommorna också, för att det fanns så många och för att hon ville att jag skulle få se dem. Faktum är att jag har plockat ut blommorna ur de båda tidigare leveranserna också. De har stått i en pytteliten vas i mitt kök och gjort mig extra glad!

Nu vet jag ju inte hur långt ramslökssäsongen har kommit i andra delar av landet, men jag skyndar mig att dela med mig av något som nästan var som en uppenbarelse när jag hade kommit på det: vegansk ramslökspesto!

Min första ramslökspesto gjorde jag med färsk (och sköljd) ramslök, rostade solrosfrön, olja, Västerbottensost och salt.

Sedan i julas har jag experimenterat med det som på engelska kallas nutritional yeast och som på svenska ibland kallas Bjäst och ibland näringsjäst. Det är ett pulver som räknas som kosttillskott på grund av att det innehåller massor av vitaminerna B1 och B2 och niacin, så därför kan man köpa det genom apotek, men jag har köpt min i en hälsokostaffär. Såhär ser den ut:

I vegansk matlagning används den säkert för att den är nyttig men mest för smakens skull. På något underligt sätt ger den nämligen maten ostsmak!

Så i min veganska ramslökspesto är det ramslök, solrosfrön, olja (ekologisk svensk rapsolja, men inte kallpressad), örtsalt och Bjäst. Till den här ganska rejäla högen med ramslöksblad och minst en och en halv deciliter solrosfrön tog jag ungefär en matsked Bjäst tror jag.

Resultatet?

Ännu godare än den sort som jag gjorde med Västerbottensost, skulle jag säga. Absolut en av de godaste röror jag har smakat någon gång.

Och nästan värd den irritation som uppstod när jag insåg att jag hade köpt en ganska kass stavmixer och blev tvungen att ta paus gång på gång för att den inte skulle bli alldeles överhettad. Till slut gav jag upp och accepterade att alla frön och ramslöksbitar inte var finfördelade.

Detta får bli en av mina absolut varmaste rekommendationer. Prova, prova, om du hittar (eller odlar) ramslök och får chansen! Och bjud!

”Du borde skala potatisen”

En fantastisk upplevelse om nästan har försvunnit nu var den när en film hade tagit slut — det var ju sorgligt — och det fanns lite kvar att utforska. Bonusmaterialet på DVD-skivan!

En jul för många år sedan köpte jag och min bror lite på måfå filmen Bend It Like Beckham (Skruva den som Beckham) till vår amerikanska och Englands-älskande svåger. Sedan tittade vi på den tillsammans med honom, och vad jag minns var han inte så särskilt intresserad. Jag tyckte att den var otroligt charmig och fick — med mina extremt begränsade erfarenheter av att växa upp i en etnisk minoritet som håller ihop — något slags inblick i hur det kan vara att bryta mönster, kanske inte därför att man vill bryta mönster, kanske bara därför att man inte kan låta bli.

Samtidigt tyckte jag att hela produktionen var så osannolik — och trots det kändes den bekant. Den hade något som påminde mig om Jalla, jalla, Vackert väder och en finsk ungdomsfilm som jag såg i Finland en sommar och som heter Pitkä kuma kesä. Kanske är det bara debutfilmer som kan göras med så lätt hand och sådan äkthet på samma gång? Gurinder Chadha har gjort mer sedan dess, bland annat Bollywood-Jane-Austen-blandningen Bride and prejudice, men inget som är i närheten av det här.

Hursomhelst, filmen tog slut, och vi tog oss vidare till bonusmaterialet. Då blev det ännu charmigare!

Häromdagen fick jag för mig att se om den osannolika matlagningsfilmen ”Who wants to cook aloo gobi?” kunde finnas på Youtube, och det gjorde den! Med en något oväntad textremsa, men ändå. Se den och njut av kombinationen god mat och fullständigt naturliga människor som alltid kommer att vara varandras familj!

Ett alldeles rekordgott pålägg

Min mamma har presenterat ett nytt pålägg för mig.

Det är ungefär som med hallon-och-kardemumma-brytningen: det måste vara en smakkombination som var uttänkt redan när världen skapades.

Hon har lärt sig konceptet — det är så enkelt att man inte ens kan kalla det ett recept — av min bror som har bott och rest mycket i Mellanöstern.

Och alla som vill undvika vitt socker eller tillsatser kommer genast att förstå hur fantastiskt det är.

Det som behövs är två förpackningar som numera finns i många ICA- och Coop-butiker men som man kan leta efter i valfri butik med Mellanöstern-sortiment om man inte hittar dem i sin vanliga: dadelsirap och tahini.

Tahini är malda (mycket malda!) sesamfrön. Inget annat.

Och dadelsirap är puréade (mycket puréade) dadlar. Inget annat.

Inga tillsatser alls, alltså.

Man rör helt enkelt ihop ungefär lika delar av tahini och dadelsirap — det är kladdigt att mäta dem, så om man inte vill ställa skålen på en hushållsvåg kan man använda ögonmått. Resultatet blir gott även om måtten inte är alldeles exakta.

Enklast är att röra ihop dadel-tahini-krämen i en skål och att sedan flytta över den till en glasburk med lock. Då får man också en ursäkt för att skrapa skålen med slickepott och smaka på det sista!

Krämen använder man ungefär som man annars skulle använda marmelad eller nötkräm: bred den på rostat bröd, på scones, på alla sorters bröd — jag tror att den skulle vara jättegod som fyllning i till exempel gifflar eller bullar också.