Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Integration

Generationsintegration

Av Posted on Inga taggar 0

Agneta påminde mig nu i veckan om vår reportageresa till London i pingsthelgen 2018. Vi arbetade med ett temanummer av Uppdrag Mission, och temat var demokrati, och vi hade två dagar på oss och ville verkligen hinna med mycket. Såhär i efterhand är det nästan som en saga — jag undrade hela tiden om vi skulle klara att hålla alla tider, och det gjorde vi, och vi hann till och med vara med och fira kyrkans födelsedag (det är ju pingstdagen) med ett tårtkalas i Southwark Cathedral.

En av dem som vi intervjuade var Sue Mayo, som leder MA-programmet i Applied Theatre på Goldsmith’s College i London och arbetar med organisationen Magic Me i ett slags generationsintegrationsprojekt.

Intervjun med henne kan man läsa här, och så måste jag bjuda på hennes TEDx-föredrag som jag har lyssnat på igen idag:

Allemansbröd

I sommarnumret av Uppdrag Mission finns ett recept som jag är lite extra nöjd med. Lika bra att publicera det här också!

Att lära sig ett nytt språk innebär i stort sett alltid att lära sig ett nytt sammanhang, en ny kultur.

Och en av de mest positiva saker vi kan berätta om Sverige, särskilt i år när fysisk distansering har blivit så avgörande, är väl att vi har något som heter Allemansrätten?

På Naturvårdsverkets webbplats finns informationen på svenska uppdelad i en rad ”ämnen”, och där finns också en broschyr att skriva ut på en rad språk: albanska, arabiska, bosniska, kelderash/romani, kroatiska, kurmanji, persiska (fungerar för många från Afghanistan eftersom det är mycket likt dari), ryska, serbiska, somaliska, sorani, spanska, tigrinja och turkiska. På det sättet blir det enkelt att ha broschyren redo på alla språk som behövs och att ta med den på utflykter också så att kopplingen mellan texten och olika situationer blir tydlig!

Något som mycket få markägare torde protestera mot är nässelplockning. Något som de flesta markägare borde tacka för är kirskålsplockning!

Till en bröddeg går det att plocka en större eller mindre mängd, och det går också att använda lite mer än de minsta toppbladen även om det nog blir bäst med dem. Egentligen går det att blanda de hackade bladen i nästan vilken bröddeg som helst, men här har de hamnat i en med havregrynsskållning och vetemjöl eller rågsikt.

De här bröden bakas ut runda och platta. Hoppar an över fröna ovanpå går det fint att stoppa halvorna i en brödrost efter ett par dagar, och den som vill kan också använda bröden som hamburgerbröd.

Receptet är hämtat ur Världens fika – alla är välkomna, en bok som kom ut på Verbum 2016.

ca 30 brödbullar
Jäsning: ca 45 + 30 minuter
Ugn: 225°, ca 15 minuter

upp till ca 2½ l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning)
5 dl havregryn
1 dl rapsolja
½ dl honung
1 msk salt
1 l vatten
50 g jäst
ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt

till pensling:
1 ägg
solrosfrön

Rensa bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

Mät upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll det i bunken och rör om. Rör ner de hackade bladen.

När blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Ta upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den till ungefär 30 platta brödbullar. Lägg dem på plåtar täckta med bakplåtspapper och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.

Pensla dem med uppvispat ägg och strö över solrosfrön.

Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg och låter ihåliga när man knackar på undersidan.

***

När jag var hos mina föräldrar i helgen hade min mamma provat att baka det med ett litet tillägg: hackad gräslök. Prova det om du har! Hon hade också bakat ut degen till långpannerutor istället för till runda bröd.

Sommarnumret

Av Posted on Inga taggar 0

Det blev ett sommarnummer också! Nästan lite overkligt — det gick ju inte att åka iväg och träffa någon alls. Ibland får man vara extra glad för fina vänner, tidigare kolleger, tidigare elever och gamla frilanskontakter. Och nu kanske det låter som om jag har tagit till en massa nödlösningar, men faktum är att det inte blev en enda, för allt tog tid, men allt fungerade.

Och ämnet har jag drömt om länge. Att få arbeta som lärare i Svenska för invandrare och Svenska som andraspråk är något av det mest spännande jag har varit med om, och mina elever gav mig så många nya infallsvinklar på språk och språkstudier. En del av dem dyker upp här. Numrets titel kommer från en terminsreflektion som Zina skrev. Sedan berättade Imad (som inte är en av mina elever) att det är ett arabiskt talesätt.

Nästan allt materialet finns på Uppdrag Missions webbplats nu, och där finns också en blädderfil som är hela tidningen (klicka på Tidskriftsarkiv), och du som vill ha en tryckt tidning att bläddra i kan skicka din adress i ett meddelande till mig.

Kerstin

De här minnesorden publicerade Sydsvenskan igår.

Kerstin Carlsson, född 1945, lämnade oss strax innan det skulle ha varit dags för årets lussekattsbakning.
Första gången vi träffade varandra var på en boksläppsfest i Hemmets Journals lokaler i Malmö. Hjälpstickningskampanjen ”Sticka & skicka”, som Hemmets Journal, Erikshjälpen och Libris gjorde tillsammans, hade resulterat i en bok, och inbjudan till festen gick ut till tidningens läsare.
Kerstin och hennes syster hade engagerat sig och ville gärna fortsätta.
– Och jag gick i samma klass som din faster på Inbyggda Real här i Malmö på 1950-talet! sa hon när hon hade presenterat sig.
På det viset började en vänskap som har varit oavbrutet inspirerande för mig.
Kerstin berättade snart att hon tillsammans med några andra medlemmar i Hyllie Park kyrkan hade startat ett hjälpstickningscafé. Hennes kontakter med Erikshjälpen – hon var sedan länge lördagsvolontär på Erikshjälpen Second Hand i Malmö tillsammans med sin man Torbjörn – gjorde att arbetet genast tog fart. Jag fick bilder från en söndagsgudstjänst där linor hade spänts mellan väggarna längst fram i kyrkan så att filtar och kläder kunde hängas upp. Församlingen hade bett för mammor och barn i söndagsgudstjänsten innan allt packades ner och kördes till depån.
Men många hittade inte till stickcaféet i kyrkan vid bussens ändhållplats. Kerstin ville att stickningen och gemenskapen skulle bli något för Malmös nyanlända. Tillsammans med Birgitta Rasmusson och några andra flyttade hon stickcaféet till Hyllie Park folkhögskolas sfi-enhet. På måndagseftermiddagarna rullades garnlådor, whiteboard och fika ut i allrummet där, och sfi-studerande från Iran, Afghanistan, Syrien, Libanon, Kina, Irak och ytterligare några länder fick träna sin svenska i ett par timmar i ett annat sammanhang än klassrummets.
De som har mött Kerstin i andra sammanhang kan säkert berätta om vilka intryck hon gjorde där – om hur hon som diakon i sin församling förberedde dopkandidaterna, om hur hon tog emot de författare och besökare som kom till Lindängenbibliotekets författarkvällar, om hur hon bjöd hem människor som behövde sällskap och sammanhang, om hur hon sjöng och sjöng och sjöng med sina förskolebarn, om hur hon bakade kanelbullar åt hela Malmö Symfoniorkester varje år i början av oktober.
Under de sista veckorna, när hon fick palliativ vård och hade mycket ont, lyssnade hon på hemlandssånger och kunde inte säga så mycket. ”Ni får ha det så bra” fick familjen höra ibland. Det är ju lättare sagt än gjort nu när Kerstin inte är här och tar hand om allt och alla, men vi får ta över hennes uppdrag så gott vi kan. Torbjörn började redan i oktober med kanelbullarna till orkestern.

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Nödvändigt broderi

Här kommer en sak till som jag borde ha berättat för länge sedan — men jag tror inte att det är för sent.

I höstas fick jag en broderisats i en brun pappkasse av min fina vän Kristina. Hon har gjort en utredning av Svenska kyrkans arbete med integration och hälsat på i en rad församlingar för att intervjua volontärer, nyanlända och anställda om hur integrationsarbetet fungerar i vardagen. Och jag har intervjuat henne om det, såklart — intervjun finns bland annat här.

Fellingsbro, en liten ort ganska nära Örebro och ganska nära Västerås, hade många tomma lägenheter för några år sedan och har tagit emot många. Samma sak gäller Frövi. De båda orterna kallas inom Svenska kyrkan tillsammans Näsby Fellingsbro församlingar.

Och den församlingen har tagit fram en broderisats till ett korsstygnsbroderi i blått och gult med texten

Vi är lyckliga nog

att leva i ett land

som människor flyr till

och inte ett land

som människor flyr ifrån

I kassen finns mönster, stramalj att brodera på, en docka gult och en docka blått moulinegarn — allt man behöver för att tillverka en egen bonad att sätta upp på en vägg som man själv (och kanske andra) ofta tittar på, alltså.

Överskottet från försäljningen går till ett av Svenska kyrkans insamlingsprojekt, ett till stöd för kvinnor som har levt i prostitution i Etiopien.

Här finns församlingens kontaktuppgifter! Jag gissar att det är ganska enkelt att skicka broderisatsen eftersom den är alldeles platt.