Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Integration

Nödvändigt broderi

Här kommer en sak till som jag borde ha berättat för länge sedan — men jag tror inte att det är för sent.

I höstas fick jag en broderisats i en brun pappkasse av min fina vän Kristina. Hon har gjort en utredning av Svenska kyrkans arbete med integration och hälsat på i en rad församlingar för att intervjua volontärer, nyanlända och anställda om hur integrationsarbetet fungerar i vardagen. Och jag har intervjuat henne om det, såklart — intervjun finns bland annat här.

Fellingsbro, en liten ort ganska nära Örebro och ganska nära Västerås, hade många tomma lägenheter för några år sedan och har tagit emot många. Samma sak gäller Frövi. De båda orterna kallas inom Svenska kyrkan tillsammans Näsby Fellingsbro församlingar.

Och den församlingen har tagit fram en broderisats till ett korsstygnsbroderi i blått och gult med texten

Vi är lyckliga nog

att leva i ett land

som människor flyr till

och inte ett land

som människor flyr ifrån

I kassen finns mönster, stramalj att brodera på, en docka gult och en docka blått moulinegarn — allt man behöver för att tillverka en egen bonad att sätta upp på en vägg som man själv (och kanske andra) ofta tittar på, alltså.

Överskottet från försäljningen går till ett av Svenska kyrkans insamlingsprojekt, ett till stöd för kvinnor som har levt i prostitution i Etiopien.

Här finns församlingens kontaktuppgifter! Jag gissar att det är ganska enkelt att skicka broderisatsen eftersom den är alldeles platt.

Garn och svenska varje vecka i Dala-Floda

Idag får ni träffa en massa glada stickare och ganska nya vänner i Dala-Floda, där Jennifer bjöd in till stick-och-språk-café i församlingshemmet när det kom en massa nya invånare i samhället. Hon har hållit igång det sedan dess — varje vecka! Jag har tänkt länge att jag måste intervjua henne om det, och nu har det äntligen blivit av.

Två av deltagarna och en massa inspiration framför dem på bordet. (Jag blir såklart jätteglad att se att hjälpstickningsböckerna kommer till användning!) Foto: Inka Gurung

Hej Jennifer! Berätta lite om Dala-Floda! Vad är det för ett samhälle?

Det är en liten, pittoresk by i klassisk dalastil med ungefär 700 invånare. Medelåldern är ganska hög och ”alla känner alla” eftersom många har bott här i generationer. Byn är bland annat känd för sin hängbro och för folkdräkten med vackra påsömsbroderier.

Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?

Jag gick på de språkcaféer som kyrkan anordnade både här i byn och i grannbyarna och såg att det nästan bara var män där, trots att flera av dem hade fru eller sambo — hon var kvar hemma när mannen åkte iväg. 
Därför ville jag skapa en mötesplats enbart för kvinnor, och eftersom jag själv älskar allt vad stickning, virkning och pyssel heter så blev det naturligt att mötesplatsen skulle bli ett stickcafé. 
I byn fanns redan ett stickkafé i hemslöjdens regi, men dit kom det inga nyanlända, och de caféerna är bara åtta gånger per år.

En av deltagarna stickar ett sittunderlägg som ska valkas. Foto: Inka Gurung

Hur bjöd du in den första gången? Hur gör du nu?

Jag satte upp affischer på ICA både här i byn och i grannbyn, vid SFI, biblioteket med mera samt skrev överallt på Facebook. Eftersom vi är i kyrkans lokaler så blev vi automatiskt med i deras veckoannons i det lokala nyhetsbladet. Jag försökte också berätta för alla jag kände som skulle kunna vara intresserade. 
Nu annonserar jag enbart via kyrkans annons varje vecka, resten går via djungeltrumman. 

Vilka är det som kommer?

Det är kvinnor i alla åldrar, både svenskfödda och nyanlända. Flera har sina barn med sig. Några har varit i Sverige i en vecka när de kommer till caféet första gången, och vi har varit deras första möte med vanliga svenskar. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Vi pratar svenska, engelska, arabiska, tigrinja och dari. En kvinna förstår enbart sitt hemspråk, men det är ingen annan som talar det språket, så vi kan inte prata med henne så bra. Men hon kommer troget ändå, och jag har lärt henne att sticka raggsockor.
Vissa gånger har vi haft små övningar vid fikabordet i stil med ”Jag heter NN, vad heter du?” där man skickar frågan runt bordet. Vi har också bläddrat i en kartbok och tittat var alla är födda.

Samtal med många. Jennifer själv vid bordets kortsida. Foto: Inka Gurung

Hur ofta ses ni? Och var?

Vi samlas i Församlingshemmet varje tisdag kväll i två timmar. Nu är vi inne på fjärde terminen, varav tre i vår nuvarande lokal. Innan var vi i Församlingsgården i grannbyn, men eftersom det går obefintligt med buss kvällstid och de flesta saknar tillgång till bil blev det bäst att flytta caféet till Dala-Floda när det visade sig att de flesta som ville vara med bor här.

Kommer de andra för stickningens skull eller av andra anledningar, tror du?

Det är inte alla som stickar eller virkar under träffarna. Många kommer enbart för gemenskapen, för att få prata sitt hemspråk med enbart kvinnor och kunna fråga om saker som rör allt i samhället. Några pratar riktigt bra svenska och kan tolka åt dem som behöver hjälp. Vissa har med sig SFI-läxor, någon har haft med sig räkningar, abonnemangsavtal och annat som man har behövt hjälp att tolka och förstå.
För många är det bra träning att gå hemifrån, kvällstid, utan sin man. Inte helt självklart för alla!

Vad stickar och virkar ni?

Det har blivit pannband, halsdukar, sjalar, något par raggsockor, någon enkel väska … De flesta är inte så vana att handarbeta och kan inte läsa mönster eller beskrivningar, så det blir mest enkla småprojekt. 

Hur får du tag i material?

Som tur är har många av byns invånare mycket grejer i sina förråd, så vi har generöst fått kassvis med garner, och det går åt! Stickor, virknålar och annat som behövts har jag köpt på loppis.

Vegansk linsgratäng. Foto: Inka Gurung

Vad gör ni mer än stickar?

Vi fikar alltid! Standard är te och smörgås eftersom vi har märkt att många av deltagarna, eller kanske främst deras barn, äter otroligt mycket sötsaker. Men visst har vi kakor ibland också, eller så har någon med sig en gryta med något spännande innehåll. Vi har även ”fikat” på linsgratäng, falafel och andra godsaker. Även semlor har vi testat, och det var lite märkligt och svårätet. 

Märker ni av Migrationsverkets förflyttningar och utvisningsbesked och annat som händer runtom i Sverige?

En deltagare som var med de allra första två, tre gångerna blev helt utan förvarning flyttad till ett annat län. En vecka var hon bara borta och de andra berättade vart hon hade tagit vägen. Kändes tråkigt att inte få ta avsked.
Annars har vi mest positiva erfarenheter av familjeåterföreningar istället, där fruar och barn har kommit hit till väntande män och pappor. Då är vi snabba med att locka kvinnorna till caféet, för att visa att kolsvarta, iskalla, halkiga vinter-Sverige faktiskt har liv och samvaro! Landsmän — eller landskvinnor borde man väl säga? — hjälper till att ha koll på vilka som flyttar till trakten och att ta med nya deltagare.

En socka håller på att bli till. Foto: Inka Gurung

Vad betyder stickcaféet för dig?

Otroligt mycket! Samvaro, skratt, samtal, gemenskap, att se hur folk från fjärran länder möts över diskbaljan efter fikat … Barn som leker ihop trots språkbarriärer, deltagare som blir klara med SFI och får jobb och blir en del av samhället.

Vad har du fått för respons från andra?

När biskopen var på visitation i pastoratet var han på besök hos oss, och hans omdöme var mycket positivt! Wow, vilket ställe! Liv och glädje! Deltagarna är också mycket positiva och tycker oftast att sommarlov och juluppehåll är för långt! De som kom på de första träffarna är fortfarande kvar, det tillkommer nya deltagare, men få slutar, och de som ändå slutar gör det på grund av brist på bussförbindelser och att de har fått jobb och helt enkelt inte orkar och hinner allt de vill.

Andra terminen flyttade stickcaféet till Dala-Floda församlingshem.

Håller ni kontakt mellan träffarna?

Ja, två av de svenskfödda deltagarna har startat en egen SFI-grupp, helt ideellt och frivilligt från alla håll. Den som vill kan komma två gånger i veckan och träna svenska på sin egen nivå.

Annars ses vi ju varje vecka, så det är ganska täta träffar ändå.

Byn är så pass liten att man springer på varann på ICA och på bussen och så.

Vi har varit på ett yogapass tillsammans, varit på studiebesök på garnfabriken här i byn — tyvärr finns den inte kvar längre — och varit på utflykt till skogen. Det är lite svårt att hitta på något att göra i utflyktsväg eftersom några inte pratar eller förstår svenska överhuvudtaget och flera har ont i kroppen. De har ofta levt ett hårt liv utan fungerande sjukvård, och det märks! Så vi kan inte direkt ta långpromenader tillsammans, tyvärr.

Foto: Inka Gurung

När ska ni ses nästa gång, och vad ser du fram emot då?

Vi ska ses på tisdag igen! Då är jag nyfiken på att se hur långt R har kommit på sina första raggsockor (troligen är skaften klara!), kanske kommer J med sin lilla bebis som nu är fyra veckor, jag får se om I fick ihop minskningarna på mössan och om S har fått tag i något garn till tröjan hon drömmer om. 

Har du några tips till den som skulle vilja starta något liknande på någon annan ort?

Kör, bara kör! Det värsta som kan hända är att det inte kommer någon. Jag är finansierad av ett studieförbund och har lokalen via kyrkan där jag är aktiv plus att jag har en diakoniassistent som hjälp. Det är smart att vara minst två som håller i det, då gör det inget om man råkar vara sjuk eller upptagen med annat någon vecka.  

***

Tack Jennifer! Hoppas att många vill göra som ni!

Dags att sprida värmen igen

Här i Skåne har det hunnit bli ordentligt kallt, och när jag var i Västmanland och Närke förra helgen kändes det verkligen som vinter. Fram till för kanske två veckor sedan sprang jag mellan husen på min arbetsplats utan ytterkläder — nu skulle jag inte få för mig att prova.

Och om jag fryser i min fantastiska vinterkappa, hur kallt ska det då inte vara för människor som av en eller annan anledning inte har alla vinterkläder de behöver?

Magdalena Swahn. Foto: Bilda

Efter en inspirationsdag som jag hade i Huskvarna för ett par år sedan bestämde sig Magdalena Swahn som är verksamhetsutvecklare på studieförbundet bilda för att starta satsningen Sprid värmen. Det är ganska enkelt: hon har ordnat en etikett som man kan skriva ut och, om man vill, laminera, och den fäster man sedan med snöre eller säkerhetsnål på en halsduk, en mössa eller ett par vantar som man vill ge bort.

Sedan går man ut på stan och letar upp en bra ge-bort-plats. För halsdukar är det lätt: man kan knyta dem runt busshållplatsskyltar och lyktstolpar, till exempel. Mössor kan man sätta på lägre stolpar eller på statyer. Vantar får gärna sitta ihop med en tråd, och så sätter man den ena vanten på en lagom hög och smal stolpe eller på en staty som sträcker fram en lagom stor hand — men man kan också ta med sig garn och knyta fast paret ungefär som en halsduk.

En del har frågat om poängen med att ge på det här viset, särskilt om poängen med att ge flera timmars arbete utan att veta att någon kommer att ta vara på det.

Det är ju en relevant fråga, och här är några tips:

* tänk på hur många fler som nås av den värmande tanken på det här viset — många som inte alls behöver det du har stickat kommer antagligen att lyfta på lappen och läsa och sedan gå vidare med en lite annorlunda blick

* Magdalena föreslår också (läs en bit ner här) att man bjuder in asylsökande och sfi-studerande till stick-och-språkcefé och arbetar med värmen tillsammans

* är man en grupp som stickar kan man göra utdelningen/upphängningen till en manifestation i sig — till exempel fästa plagg vid alla lyktstolpar, stuprör eller busshållplatsstolpar utmed en viss gata där många rör sig (och kanske ha kaffeutdelning en stund också, med kaffe till vem som helst)

* tvekar man inför att ge bort mycket arbetade plagg kan man köpa fina ”gatuplagg” på second hand och ge det man själv har stickat till Hjälpstickan, som förmedlar det till människor som behöver

Idén var såklart inte min från början. Jag hade sett den i flera TV-reportage på webbplatser och också på många bilder.

I Malmö gjorde Skåne Stadsmission en liknande satsning på Gustav Adolfs torg i december förra året, en så kallad Wall of Kindness:

Foto: Skåne Stadsmission

Såhär presenterade de den:

Ta en jacka du behöver – ge en jacka du har över

I samarbete med Malmö stad så presenterar vi en vägg av vänlighet på Gustav Adolfs torg. Idén kommer från Iran och den går ut på att främja stadens eget kretslopp av vänlighet i form av skänkta kläder.

På denna vägg fokuserar vi på vinterjackor. Du kan hänga en jacka som du inte behöver längre eller ta en om du är i behov.

Design och utförande är skapat av vårt eget återbruksmärke REMAKE.

En av de uppmärksammade anonyma kläder-på-träd-kampanjerna ägde rum i Boston i USA 2015 — läs om den här! Och en kampanj som spred sig snabbt och hade egen Facebook-sida samma år var Chase the Chill som man kan läsa om till exempel här.

En av de fina sakerna med den här idén är att det verkligen bara är att sätta igång. Det är så enkelt. Så om du känner dig inspirerad nu, varsågod! Gör det!

En fin recension

Idag är jag mycket glad för en fin recension av en bok som jag arbetade med i höstas! Ni som brukar läsa Ett varv till har sett boken förut flera gånger, men recensionen är ny.

Crister Enander har läst nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons roman Snitslad bana för Helsingborgs Dagblads räkning och skriver bland annat:

”Kriget — och inte minst en rå ondska — kommer nära, mycket nära, och ställer vardagen och verkligheten på huvudet. Arthur-Nilson skildrar detta mycket levande och gripande och utan att förfalla till slitna plattityder.
Och hennes bok är ytterst angelägen idag då främlingsfientlighetens fula tryne åter blivit en vanlig anblick mitt i vardagen och mitt i politiken.”

Läs hela recensionen här!

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Vägen hit

Av Posted on Inga taggar 0

Idag ska jag göra något otroligt spännande!

Ingegärd i Övre Älvdals församling i Värmland hörde av sig i början av februari och frågade om jag ville komma och hjälpa församlingen att göra en broschyr om ett integrationsprojekt som har funnits här i ett par år och som snart resulterar i en utställning.

Det här:

Så jag ska träffa brodöser från olika länder, och de församlingsmedlemmar som satte igång projektet och som har arbetat med det tillsammans med brodösgruppen. En del av de kvinnor som var med när det startade har av olika skäl blivit tvungna att flytta från Sysslebäck sedan dess — några till Piteå när en av förläggningarna stängde! — men nya har också kommit till.

Textilkonstnären Jenny McMillen har handlett projektet och arbetar just nu med att ställa samman och dokumentera alltihop. Deltagarna har ritat och sytt många motiv — de har beskrivit kulturen i sina hemländer, situationer där, hur de har det här, budskap till världen, vägen hit … Alla har broderat på bomullstyg och med bomulls- eller lintråd.

Jag tror att det blir en intensiv dag!

Här kan man läsa lite mer om projektet.