Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Mina mössor till Panzisjukhuset (och en från Ulla)

Några mössor har åkt iväg till Läkarmissionen från mig också!

De flesta av dem stickade jag i våras, och de flesta av dem blev liggande ett tag för att trådarna skulle bli fästa …

Insamlingen tog ju väldig fart så snabbt, så jag visste att det jag skulle hinna med inte skulle göra någon större skillnad, men jag ville göra ett par för att kunna visa i ett lokal-TV-program hur modellen är konstruerad, och sedan skulle jag bara sticka slut på resten av den garnkvaliteten, och sedan skulle jag bara sticka slut på några andra nystan också.

Fyra av de här mössorna är stickade i ett merinogarn. Jag hade en del rester från när jag stickade den här discoklänningen:

… och så hade jag lite svart att fylla på med. Det är alltså helt planerat att mössorna ska vara asymmetriskt randade, fast improviserat också.

Den helrosa är stickad i ett vanligt (men banderollöst) babygarn i acryl, och den blå är stickad i ett garn som jag bara hade ett testnystan av. Det är en blandning av seacell och bomull, och som ni ser blir resultatet en struktur som inte drar ihop sig lika mycket som när man använder merino eller syntet. Den mest pastelliga är gjord av en blandning av olika mininystan i babyakryl.

I min sändning hamnade en mössa till …

… för jag skickade garn och beskrivning som en liten present till Ulla i Uppsala för några månader sedan, och då skickade hon sin första mössa till mig och skrev att hon hoppades att jag ville förmedla den vidare.

Åtta små huvuden i DR Kongo slipper förhoppningsvis hypotermi med de här mössorna. Om småsyskon eller grannbarn får ärva kan det bli fler. Det är stort att tänka på eller hur?

Läkarmissionens insamling avslutas i slutet av den här månaden, så om du sätter igång nu hinner du säkert ändå bidra med minst en mössa!

Full fart på Hope Café i Aten

Av Posted on Inga taggar 0

Suzanne Melville är tillbaka i Aten, och jag har bett om lov att publicera en del av det hon har skrivit de senaste dagarna. Arbetet på Hope Café är nästan ännu viktigare än tidigare. Det som pågår i Grekland och i flera andra länder där människor på flykt har fastnat får vi inte glömma även om våra stora medier oftast gör det!

***

Innehållet i en familjematkasse (mängderna anpassas efter hur stor familjen är). Foto: Suzanne Melville

Allt är så annorlunda nu under coronakrisen. Vi började dagen med ett ”staff meeting” över ett par koppar kaffe och pratade om veckan men också om framtiden och hur vi ska jobba vidare för att kunna möta de nya behov som hela tiden uppstår.

Hos frukthandlaren. Bild tagen med Suzannes telefon

Just nu är det fokus på överlevnad. Mat! Mat, blöjor och mediciner. I början av veckan planerade vi inköpen och åkte sedan till frukt- och grönsaksmarknaden i Omonia för att handla från min favoritegyptier. Det är alltid lika roligt att träffa honom, och man går alltid därifrån med magen full av frukt.

När skolan slutade för terminen samlade min klass in pengar till Hope Café, och idag använde jag dessa pengar för att köpa mängder av potatis, lök, morötter, äpplen och ägg att lägga i veckans matkassar. Vi behöver fylla på med en massa andra saker senare under veckan, men de varorna kommer vi att köpa på ett annat ställe.

Vi åkte tillbaka till caféet och klippte en massa äggkartonger i bitar för att få förpackningar anpassade till de familjer som kommer för att få sina matkassar.

Människor sover utmed gatorna i Aten. Foto: Suzanne Melville

Det där med mänskliga rättigheter och barnkonventionen känns som ett skämt när man går omkring på gatorna här. Det gör mig förtvivlad!

Matkassar packade för utdelning. Foto: Suzanne Melville

Nästa dag började jag tidigt med att åka runt i Aten för att hämta upp donationer som skulle vara med i dagens utdelning och gick sedan och handlade resten av vad som behövdes till de veckomatkassar som skulle delas ut under dagen.

Vi gjorde våra påsar, och samtidigt som vi delade ut dem delade jag också ut en del kläder, bland annat t-shirts och hattar som Danne från #inteimittnamn hade skickat med mig ner till Aten. Det var så himla kul att få dela ut dem och berätta historien bakom dem. Så många glada leenden, så mycket fnitter och så glada ansikten.

Paret som har barn i Sverige. Foto: Suzanne Melville

Jag satte mig en stund för att prata med en man som kom för att få sin veckoranson (jag tycker det är så kul att få träna lite arabiska någon gång emellanåt). Han fick en t-shirt och en hatt, och när vi hade pratat en stund berättade han att han har sina två söner och en dotter i Sverige. Han gick och hämtade sin fru, och vi pratade ännu mer och ringde till hans barn. När det här paret kom med gummiflotte från Turkiet till Lesvos blev de bortmotade av grekiska högerextremister. De försökte gå i land på flera olika ställen, men vart de än kom stod extremister och tvingade ut dem på havet igen. Slutligen blev de till och med beskjutna av grekiska kustbevakningen som sköt sönder deras båt. Hur som helst bor de nu i Aten, granne med Hope Café. Det var så roligt att prata med dem, och jag hoppas de kommer och träffar mig ofta! Hans fru och jag har så mycket gemensamt och hade väldigt roligt tillsammans den korta stund jag hann umgås med dem.

En familj som jag intervjuade förra gången jag var här kom och bad om en matkasse. Det är en trebarnsfamilj, och de bor fortfarande, efter sju månader, i ett tält som de måste flytta varje dag. De har tid för intervju med migrationsverket i augusti nästa år och får än så länge ingen hjälp alls av vare sig UNHCR eller grekiska staten.

Ahmad som har fått arbete på ett hotell. Foto: Suzanne Melville

Det är så mycket tragik hela tiden, så de positiva nyheterna blir så himla viktiga.

Idag har jag glatts med Ahmad som har fått jobb på ett hotell och som trots att han jobbat natt och ska jobba inatt igen kom och hjälpte mig på cafét.

Jag har glatts med Mohammad, vars barn har börjat skolan och nu i sommar framför allt studerar grekiska.

Och jag har glatts med Aisha som har färgat håret rosa, grått och blått och dessutom har fått ett jobb. Vi gick ner i källaren så hon kunde ta av sig sin hijab och visa mig. Hon var så fin!

Ibland känns allt så nattsvart, men idag har varit en riktigt rolig dag!

Snälla ni! Hjälp oss att hjälpa ytterligare några familjer. Om vi alla hjälps åt kan vi uträtta ännu fler mirakel. Några till barn kan få ett tält att krypa in i. Några till barn kan få en filt över sig när de ska sova. Några till barn kan slippa att gå och lägga sig hungriga.

Tack alla ni som hjälper till på olika sätt. All hjälp är så värdefull!
Om du vill hjälpa oss ekonomiskt får du gärna swisha till 0708-256277
Tack alla! 

***

Tack för att du berättar, Suzanne!

Jag har inte Swish, så jag har skickat mina bidrag till Hope Café till ett bankkonto. Om någon av er också vill göra det, skriv till mig på annabraw[snabel-a]gmail.com, så ska jag skicka kontonumret!

Mycket roligare att äta smörgås såhär

Av Posted on Inga taggar 0

Skynket har jag ju berättat om förut — en liten organisation som har som uppgift att samla in pengar till Nkinga Hospital i Tanzania och som gör det genom att sälja otroligt vackra bruksföremål gjorda med tanzanska kangas som en del av materialet.

Min svägerska Sara köpte någonstans i något församlingshem en liten skärbräda i present till min mamma (som är född i Tanzania, fast på sjukhuset i Ndolage). Den var ju hur fin som helst på egen hand, men jag hade sett att den hette smörgåsbräda eller smörgåsunderlägg, och min mamma bjuder ofta på smörgåsfester, så jag bestämde mig för att haka på presenten och köpa några till så att hon skulle kunna använda dem som servis.

Man kan skriva önskefärger när man beställer, men det gjorde inte jag. Såhär fin blev blandningen!

En röd med slingrande blad.

En med romber i flera färger och med samma mönster i botten på flera av dem.

En som ser ut som en detalj från ett kyrkfönster — visst gör den?

En blå som skulle kunna vara en del av omslaget till en fantasybok.

En röd med förskjutna gränser i trycket. Med flit eller inte? Snyggt blev det i alla fall.

Och en blå till, fast den här ser lite japansk ut tycker jag.

Kangas är rektangulära stycken av bomullstyg, och man köper dem två och två för att kunna använda en som kjol och en som överdel eller, om man gillar T-shirt, en som kjol och en som turban. De som verkligen kan klä sig i kangas blir hur fina som helst i dem! Men de går att använda till allt möjligt annat också. Jag har haft dem på väggen och som fåtöljklädsel, och en släkting till mig hade dem som bilsätesklädsel ett tag. Ofta har de bibelord eller visdomsord tryckta på som en del av mönstret.

När jag och en av mina bröder var i Kenya för snart 20 år sedan tog en av våra värdar med oss till en marknad för att jag skulle få köpa kangas.

”Du sätter väl inte ett högre pris bara för att hon är mzungu?” sa han till mannen som jag skulle handla av.

Om försäljaren hade gjort det skulle han väl knappast ha erkänt det, men det visade sig att ett av de tryck som jag funderade på hade ett felstavat ord i motivet, och vår värd försökte få min bror att hjälpa mig att pruta.

”Ja, om hon ska betala sådär mycket så ska det väl åtminstone vara rättstavat!” sa min bror.

Trots att ingen av oss kan swahili.

Antjes oknådade dinkelbröd

Ett oknådat dinkelbröd som precis har kommit ut ur ugnen. Foto: Antje Bernhardt

Antje, som jag spelade med när hon var kyrkomusiker i Lindesberg för ganska många år sedan, skrev om sitt senaste brödbak på Facebook i helgen, och jag bad om lov att publicera hennes tankar och hennes recept här. Tack, Antje, och varsågoda, alla!

Jag bakar bröd. Det är ett ”No-knead bread” (en bröddeg som inte behöver knådas — Annas anm). Man blandar ihop ingredienserna, låter brödet vila över natten, viker degen några gånger, låter den vila igen och bakar brödet. Enkelt — det enda som krävs är tålamod.

Jag kom att tänka på den här bibeltexten:

”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Ofta tänker man på den stora mängden mjöl och arbetet att knåda alltsammans, ansträngningen, prestationen. Men tänk om kvinnan gjorde som jag? Bara blandade ingredienserna och lät det ha sin gång? Tänk om himmelriket är som en surdeg som bara behöver ha sin gång, inget knådande behövs. Enkelt — det enda som behövs är tålamod.

Foto: Antje Bernhardt

Här är Antjes recept:

Det är en halv liter vatten, en tesked jäst, lite salt, lite socker, 650 gram mjöl av önskat sort (jag använde vete och dinkel till lika delar). Blanda, låt degen vila över natten eller i minst 12 timmar. Vik den några gånger, forma den till ett bröd, lägg det i en gryta och låt det vila i två timmar. Grädda det i 250 graders ugnsvärme med lock i en halvtimme, därefter utan lock i 225 grader i 15–20 minuter. Låt det svalna och skär upp det.

Halsdukar som protest

Av Posted on Inga taggar 2
Josa — för Josefin Nilsson, sångerskan och skådespelerskan.

På Världsstickardagen fick jag ju träffa Sticka för fred-gruppen i Broby i norra Skåne.

Vi var utomhus, såklart, i hembygdsparken.

Och de hade med sig en del av sina halsdukar!

Sticka för fred-gruppen har i flera år varit med i ett spanskt projekt som går ut på att handstickade halsdukar hängs upp på olika offentliga platser som ett sätt att prostestera mot våld mot kvinnor. Madejas contra la violencia sexista (ungefär ”nystan mot genusrelaterat våld”) kallar aktivisterna projektet. Deras arbete har blivit mycket uppmärksammat – bland annat har det gjorts en dokumentärfilm där initiativtagarna berättar och där gruppen i Broby också är med.

Sedan i våras visas en del av halsdukarna på konstmuseet i Kalmar. Jag har inte varit där än, pinsamt nog, men i augusti ska det nog bli av.

Såhär presenteras den på museets webbplats:

Sedan 2014 har den baskiska organisationen Harituz arbetat med projektet Madejas contra la violencia sexista – Nystan mot genusrelaterat våld. Den konstnärliga symbolen i form av en jättelik och ständigt växande halsduk reser runt i världen med målet att den kilometerlånga stickningen en dag ska klä EU-parlamentet i Bryssel. Idag mäter stickningen nära 5 km.

På Kalmar konstmuseum kommer 2,2 km av halsduken att hänga i museets trapphus under hela sommaren 2020, med en stående inbjudan till alla att bidra till den. 

Det måste vara mäktigt att se det man har stickat som en del av en installation i en konsthall, eller hur? Och ännu mäktigare om och när arbetet påverkar politiska beslut i rätt riktning.