Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Något fint i närheten av allt det konstiga

Av Posted on Inga taggar 0

Bara ett par hundra meter från Vita huset i Washington, DC, på den gräsmatta som kallas The Ellipse, ställs varje jul en jättestor julgran bland en massa mindre granar.

Det är en för varje delstat i USA, en för varje territorium och en för The District of Columbia, och i varje delstat eller territorium är det en gymnasieskola som blir utsedd till julgranskommitté.

Alla granarna kläs med ljusslingor och stora kulor, men kulorna är inte likadana när gymnasisterna har gjort sitt — en del kulor är fyllda med något, och de flesta är målade.

Massor av stilar och idéer får plats — sannolikt inte alla som kunde ha uppstått, men ändå.

Jag var vid utställningen i dagsljus, så jag kan tyvärr inte bjuda på så särskilt stämningsfulla bilder. Dessutom var det alldeles fullt med folk som fotograferade sig själva och varandra framför och i julgransskogen, så jag fick ingen bild av helheten.

Varje gran har en präktig om än inte så vacker skylt — och egna högtalare som spelar julsånger.

Den stora julgranen är en tradition som började när Grace Coolidge var presidentfru 1923, och delstatsgranarna, som kallas ”A Pathway of Peace”, kom till 1954 när Dwight D. Eisenhower var president.

Tänk att det finns en ”pathway of peace” så nära en man som gör så mycket konstigt och som är allt annat än en fredsgestalt. Det måste vara bra på något vis.

Undanskuffad historia

Av Posted on Inga taggar 0

Första gången jag var i USA, julen 1996, sa någon att jag måste gå till The Holocaust Museum. Det är ett av de museer som hundratusentals amerikanska skolbarn ”ska” gå på när de kommer till sin huvudstad, och utställningarna där är kända för att vara extremt pedagogiska och välgjorda.

Man skulle förstås behöva gå dit varje dag under en längre period för att verkligen börja inse vidden av det som museet visar — har man det minsta lilla bråttom är det lätt att ögonen börjar fara över också de mest osannolika texter på skyltarna. Allt detta har människor gjort mot människor. Hur ska man någonsin kunna förstå det?

Meddelande till alla amerikaner med japanskt ursprung i början av april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

En av de sidoutställningar som fanns när jag var där var en om en amerikansk flicka vars familj hade sina rötter i Japan. Under andra världskriget samlades sådana familjer ihop och sattes i koncentrationsläger för att de inte skulle kunna spionera eller göra något annat för att bistå sitt tidigare hemland i kriget.

De koncentrationslägren och de livsödena hade jag aldrig tidigare hört talas om.

2002 debuterade Julie Otsuka som romanförfattare med When the Emperor Was Divine (svensk titel:När kejsaren var gudomlig), som handlar om just den händelsen och som ska vara delvis baserad på det hennes mammas familj upplevde.

Den blev uppmärksammad och fick några priser, och ännu mer uppmärksammad och prisbelönad blev sedan hennes bok om de japanska ”postorderbrudarna”, The Buddha in the Attic (som på svenska fick titeln Vi kom över havet). Den har jag hört mycket mer om, och en sak som många har kommenterat (utöver ämnet och hur fantastisk den är) är att den är skriven helt i vi-form.

Faktum är att Julie Otsuka experimenterar lite med den formen i sin första roman också, och med flera perspektiv. Mammans tysta, desperata effektivitet i inledningen, där hon packar och förbereder resan och mitt i alltihop ger familjens hund dess favoritmat och sedan slår ihjäl den och begraver den, är svår att glömma. Barnens upplevelser av resan och baracken som blir deras hem är också nerskrivna på ett återhållsamt sätt, och det gör dem antagligen bara ännu mer hjärtskärande. För att inte tala om familjens försök att fortsätta livet så vanligt som möjligt när kriget är slut — den amerikanska misstänksamheten är inte slut, och det tvingas alla familjemedlemmarna uppleva på olika sätt.

Amerikaner med japanskt ursprung samlade till avresa från San Francisco mot okänt mål i april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

Det är ganska ointressant huruvida den här romanen håller måttet som roman eller inte, eller om alla berättartekniker som Julie Otsuka experimenterar med — och experimenterar gör hon — fungerar helt och hållet. Hon gestaltar en länge undanskuffad bit av USA:s historia, och en delvis undanskuffad bit av sin familjs historia, händelser som har påverkat också hennes egen generation mycket.

Här finns en poddintervju med Julie Otsuka, och på andra flikar på samma sida finns en skriven intervju och ganska mycket annat att ta del av!

Hur man gör

Ibland kan man ju tycka att livet är komplicerat på många vis.

Då kan det vara alldeles underbart att bli påmind om att det finns procedurer som är tydliga, väldefinierade och enkla att sammanfatta.

På den här franska skolaffischen är det matlagning, en klassisk fransk köttgryta utan något krångel alls.

Jag hittade den på en marknad i Cormatin i Bourgogne i somras. Som ni ser fanns det också en affisch som visar hur en glödlampa är konstruerad (med namnen på alla delar!) och en med träd.

Om jag inte hade varit vegetarian sedan 30 år och haft bara en vanlig resväska så skulle jag nog ha slagit till. Men visst kan man ha den som en daglig påminnelse om mycket annat också?

Obligatorisk läsning (om jag får bestämma)

I somras volontärarbetade jag i Frankrike i ett par veckor.

I somras läste jag Lucy Siegles bok Turning the Tide on Plastic, som jag hade köpt några månader tidigare men inte kommit igång med då.

De två händelserna pågick samtidigt, och ju mer jag läste, desto mindre kunde jag hålla tyst om det under de gemensamma måltiderna med de andra volontärerna.

En lustig och mycket mänsklig sak som jag har märkt ofta händer i internationella sammanhang är att när någon säger något blir svaret lätt en massa jämförelser med hur något är i olika länder. Det gäller inte bara språkfrågor. Vi var kanske femton stycken som hamnade vid samma bord i olika konstellationer tre gånger om dagen, och efter några dagar var jag så trött på alla meningar som började ”In the Netherlands …”, ”In Belgium …”, ”In Denmark …”. Egentligen är det otroligt intressant att höra om hur vardagen fungerar i andra människors hemländer, eller hur stora världshändelser har påverkat dem, eller hur regionala händelser har en enorm inverkan (fastän de aldrig hamnar i nyheterna i resten av världen), men jag tyckte att det blev så konstiga samtal när alla liksom skulle ta över ämnet och förklara för varandra och ingen egentligen ville lyssna — i alla fall var det så jag upplevde det.

Först blev jag lika uppgiven när innehållet i Lucy Siegles bok blev föremål för samma procedur: jag berättade om något som jag hade läst i boken, och genast blev jag översköljd av olika länders eller städers sätt att hantera eller inte hantera problemet. Särskilt när slutklämmen gång på gång blev ”ja, man kan ju inte göra allt, jag säger inte att vi är perfekta, men …”.

Efter ett tag kom jag på att det här nog ändå var ett av de mest betydelsefulla och konstruktiva miljösamtal som jag har varit med i. Även om alla kanske inte lyssnade så intensivt på varandra fick vi höra om en massa olika försök till lösningar på problem som blir mer och mer uppenbara.

Jag önskar bara att jag hade lyckats få någon vid bordet att läsa boken också. Helst alla. Alla som använder plast i sin vardag borde läsa den — och det betyder ju alla. Man får inte pracka på andra människor böcker, men den här borde vara obligatorisk läsning.

Lucy Siegle är skrivande journalist och TV-journalist och har bevakat miljöfrågor i ganska många år för The Observer och BBC One. The Guardian, den brittiska tidning som inte har någon betalvägg, har också en del artiklar av henne. Turning the Tide on Plastic är skriven för brittiska läsare och innehåller massor av information som är specifikt brittisk — så blir det ju lätt när man ska skriva om praktiska vardagsstrategier och vardagslösningar och om hur återvinningssystem fungerar — men många av de problem som hon beskriver är naturligtvis globala.

Lucy Siegle. Bild lånad från The Guardian.

Det märks att hon är nyhetsjournalist och kanske också kolumnist, för hon håller ett högt tempo och tar inte ner det när hon ska beskriva de större sammanhangen utan fortsätter med samma snärtiga formuleringar, som om teckenmängden kommer att ta slut om två rader. Det störde mig lite grann i början, men efter ett tag insåg jag att sättet att skriva är en del av hennes personlighet och att det antagligen är samma drag som har gjort att hon har fått så många att lyssna och försöka göra något.

Det finns massor av föredrag som hon har hållit och intervjuer med henne på Youtube. Här är ett inledningsanförande som hon höll på en konferens med en av de organisationer som hon har samarbetat mycket med och skriver om i boken, Surfers Against Sewage — alltså en grupp surfare som städar hav och stränder. Börja gärna med att lyssna på henne och läsa några av hennes artiklar!

Plasthandledning — Lucy Siegles har ytterligare ett par punkter.

Boken innehåller så otroligt mycket, och jag skulle vilja skriva om den varenda dag under det nya året, men här är en superkondenserad minnesregel att ha med sig i alla sammanhang:

  • Record – ta reda på hur mycket plast du använder i din vardag (börja föra dagbok under till exempel en månad! Det finns en dagboksmall i boken)
  • Reduce – minska din plastanvändning (med hjälp av dagboken)
  • Replace – ersätt plast med andra material där det går
  • Refuse – tacka nej till onödig plast
  • Reuse – återanvänd den plast du inte kan undvika
  • Refill – fyll på flaskor, burkar och annat istället för att köpa nya småförpackningar hela tiden
  • Rethink – tänk igenom dina vanor, tankemönster och behov
  • Recycle – att lämna till återvinning är sista utvägen när du är tvungen att använda plast och inte kan återanvända

Och här är ett tips till: be närmaste bibliotek att köpa in boken, så kan den bli till nytta för fler när du har läst den själv!

30 dagar

I slutet av november arbetade min kollega Sofia, som är studentpräst i Kalmar, intensivt tillsammans med Fridays for Future i Kalmar, andra klimatnätverk och grupper, studenter och andra för att göra en annorlunda adventskalender. Den första bilden kom den 29:e november, och sedan har det kommit en ny bild om dagen i en hel månad — 30 Days of Change heter det initiativ som grupperna i Kalmar har anslutit sig till.

Alla som ville fick göra något till någon av dagarna, och resultatet har hängt på ett café som heter Oas (och som har fantastiska lunchsoppor! Det ligger på Storgatan), i Kalmar domkyrka och i en butikslokal på Larmtorget, Teaterhörnan. Sofia har också lagt ut en del av bilderna på Instagram och Facebook.

Här är mitt bidrag. Jag har hört så många gånger på senaste tiden att människor blir alldeles matta av att lägga på sig själva fler och fler förväntningar och restriktioner och att det lilla som privatpersoner kan göra rent praktiskt i vardagen har så liten inverkan att alla borde använda sin energi till att försöka påverka politiker och storföretag istället. Det kan säkert vara sant. Och samtidigt tror jag att det är bra för var och en av oss och för alla runt oss att vi gör de praktiska förändringar vi kan. Om vänner frågar varför och får en bra förklaring kanske de börjar göra likadant. Frågar många kunder efter en förändring kommer det att nå ledningen. Fikar vi på lokalägda caféer är chansen mycket större att vi kan fortsätta leva i en levande stad. Och så vidare.

En del av bilderna från kalendern i Kalmar skulle förtjäna att bli affischer eller ramas in.

En del av uppmaningarna (den här bilden är inte exakt den som är med i kalendern, jag hittar den inte just nu, men budskapet är samma) skulle man behöva se varenda dag.

Gott nytt år! Sprid gärna bilderna från 30 Days of Change som ett sätt att göra något extra för att det verkligen ska bli gott!