Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Vandrande korgar

För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!

Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.

Charlotte Brontë målad av Evert A. Duyckinck efter en teckning av George Richmond. Bild lånad från Wikimedia Commons

När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.

Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:

It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”

Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?

Chokladblåbärsrutor

Av Posted on Inga taggar 0

Blåbärstid måste väl vara en av de bästa tiderna?

Och om man inte får ihop så mycket så kan man i alla fall baka en kaka.

Den här är en variant av den klassiska kladdkakan med havregryn fast med lite extra smak tack vare havremjölet (Havremust).

en långpanna full
Ugn: 175°, ca 20 minuter

300 g smör
5 dl socker
2 dl havregryn
1½ dl kakao
4 ägg
1 dl Havremust
2 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker

ovanpå:
3 dl blåbär

Smält smöret i en ganska stor gryta och rör ner övriga ingredienser. Häll smeten i en pappersklädd långpanna. Fördela blåbären ovanpå.

Grädda kakan i 175 graders ugnsvärme — en kaka utan bär brukar bli lagom gräddad på ungefär 20 minuter, och man kan tänka sig ett tillägg på ungefär fem minuter med såhär mycket bär eftersom de tillför ganska mycket fukt, men passa noggrant!

Låt kakan svalna och skär den i rutor före serveringen.

Servera dem som de är eller med glass, vispgrädde eller turkisk yoghurt.

351 454

Av Posted on Inga taggar 0

Här står en kvinna vid en hög med pärmar eller böcker.

Det är en klassisk bild, fast jag hade faktiskt inte sett den förrän idag när jag letade upp den på Wikimedia Commons, bara hört om den.

Det är Elin Wägner, en av många som har arbetat med att samla in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt i Sverige, och traven och den volym hon håller i rymmer tillsammans 351 454 underskrifter.

Kvinnors rösträtt var en av de frågor som Elin Wägner engagerade sig i. Hon var också yrkeskvinna, nämligen journalist och författare, under en tid när många svenska kvinnor var beroende av manliga försörjare och nekades högre studier (faktum är att hennes pappa inte lät henne studera men ändå förstod att hennes begåvning borde få komma till användning). Och så var hon, långt före de flesta andra, mycket engagerad i miljöfrågor. Bland annat argumenterade hon mot konstgödsel och försökte förklara att det som på kort sikt verkar vara strålande bra kan förstöra framtiden. Och så blev hon den andra kvinnliga ledamoten i Svenska Akademiens historia!

Det finns ju massor att läsa om Elin Wägner, men jag vill tipsa om en kort radiodokumentär att lyssna på direkt. Här finns den. Lite pratig och knasigt klippt, kanske (”Är det här hennes hatt? Får man prova den?”), men också mycket innehållsrik.

En annan sak som jag vill tipsa om är att man kan se stumfilmsversionen av hennes roman Norrtullsligan (inspelad 1923) på Filmarkivet.se. Den har blivit digitalt restaurerad och fått nykomponerad musik av Lotta Hasselquist Nilsson.

Två saker som jag ska göra innan året är slut är att se den (det är ju bara att ta sig tid) och att åka till Lilla Björka, Elin Wägners hem (det kräver lite mer planering). Mina föräldrar bodde bara några mil därifrån i många år, och nu i efterhand tycker jag att jag borde ha hamnat där på skolutflykter gång på gång, men jag hörde faktiskt aldrig om platsen eller om Elin Wägner i skolan. Tur att det inte är för sent att göra något åt sådana saker!

Squashbiffar med ogräs

Av Posted on Inga taggar 0

Är du också en som plötsligt har ganska mycket squash att ta vara på?

Det upptäckte min gamla klasskamrat Anna att hon var häromåret, och hon frågade mig om ett recept på squashbiffar som hon trodde att jag hade skrivit om.

Det var min släkting Anns recept hon hade sett, och när vi pratade om det kom jag att tänka på att jag borde testa en idé som jag hade haft ett tag: att göra Anns spenatbiffar med svinmålla istället för spenat. Det fungerar ju likadant i nästan alla andra sammanhang, så visst borde det gå?

Nu skrev Anna just till mig att hon har provat att göra grönsaksbiffar med hälften squash från trädgården och hälften svinmålla från en lekplats i närheten. Både konsistens och smak blev så bra, skriver hon. Så här kommer receptet! Och jag saknar Ann som inte kan vara med och smaka.

till två personer, eller som buffémat till fler (men de ska ätas nygräddade!)

1½ l färsk svinmålla (skär bort tjocka stjälkar, annars går alla delar att använda)
½ squash (om den är ungefär lika stor som en gurka)
½ stor röd lök (eller en hel liten)
1 ägg
1 dl grekisk yoghurt
½ dl vetemjöl
½ dl skorpmjöl (eller rivet torrt vitt bröd)
ca 30 g fetaost
½ tärning grönsaksbuljong
salt
peppar
olivolja och majsolja att steka i

Skölj svinmållan, förväll den hastigt, låt den svalna, krama ur den och hacka den.

Riv squashen och krama ur den.

Hacka rödlöken.

Blanda squash, svinmålla och rödlök med övriga ingredienser – smula fetaosten. Smaka av smeten med salt och peppar. Forma en provbiff, stek den och tillsätt mer mjöl eller yoghurt om den blir för lös eller för torr. Stek massor av biffar eller spara en del av smeten till nästa dag.

Inspiratör

Av Posted on Inga taggar 0

När jag hade skrivit om Edita Morris häromdagen kom jag på att jag måste tipsa er om Bertha von Suttner också.

Jag hittade hennes roman Ned med vapnen! (Sjösala förlags utgåva — det finns fler) i bokhandeln på Kosta Outlet förra året och läste ungefär halva innan jag kom på att jag måste skicka den till en vän som var sjuk. Nu i sommar har jag lånat min fasters exemplar, men en massa annan läsning har kommit emellan, så jag har inte läst ut den än.

Vad jag kan berätta är alltså inte hela handlingen i romanen, men det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Bertha föddes som grevinnan Bertha Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag 1843. Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp med bara sin mamma och fick som ett slags ersättare för honom en förmyndare, en man som var anställd vid det kejserliga hovet i Wien.

Trots den långa titeln hade hennes familj det inte så gott ställt, så när hon var 30 tackade hon ja till att bli guvernant hos familjen von Suttner som hade fyra döttrar och som bodde i Wien. Där träffade hon den 23-årige Arthur von Suttner, och de blev mycket förälskade, men på grund av åldersskillnaden och hennes ekonomiska situation kunde föräldrarna von Suttner inte tänka sig att deras son skulle få gifta sig med henne.

Allt det här låter kanske som saker som skulle ha kunnat hända väldigt många unga kvinnor. Att Bertha hade sett baksidorna av den österrikiska nationens krigsglorifiering och börjat sympatisera med pacifismen var i och för sig lite speciellt, men hon var ju kvinna och hade inte så mycket inflytande.

Nästa sak hände bara en enda person.

Bertha flyttade till Paris för att glömma Arthur, och hon såg en annons i en tidning. En något äldre herre sökte en husföreståndarinna och sekreterare. Det kunde kanske passa.

Mannen var inte alls särskilt gammal, och han hette Alfred Nobel. Att vara hans sekreterare var att befinna sig långt, långt fram i samhällsutvecklingen och se och höra helt andra saker än de unga kvinnorna i Wien.

Men ganska snart efter att Alfred Nobel hade anställt Bertha fick hon ett brev från Arthur, som skrev att han inte kunde leva utan henne.

Hon lämnade genast Paris men höll kontakten med Alfred Nobel, och de blev mycket nära vänner och talade mycket om sina tankar om utvecklingen i världen. Alfred Nobel trodde att hans dynamit skulle bli slutet på alla krig, Bertha von Suttner trodde att det behövdes mycket fredsarbete också. Det var Bertha som inspirerade honom till att instifta fredspriset, och 1905 var hennes eget arbete för fred i världen så stort och så allmänt känt att hon själv fick ta emot priset.

Sveriges Radio har ett tolv minuter långt biografiskt program som nog (jag har inte läst allt som finns att läsa …) är en bra presentation av Bertha von Suttner. Här kan man läsa om henne på Nobelstiftelsens webbplats.

Men läs hennes stora roman också! Den kom ut i en ny svensk översättning 2016 och finns fortfarande att köpa.