Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Mer tåg 2020, del 1

Av Posted on Inga taggar 0

Att flyga mindre eller inte alls under nästa år har blivit ett nyårslöfte för många. Jag har hört om flera familjer där barnen ställer flygfritt som krav för att de ska följa med på föräldrarnas semestrar.

Det faktum att många av oss svenskar tycker att en eller flera längre resor är en naturlig del av ett år borde vara uppseendeväckande — i stora delar av världen finns ju inte konceptet ”resa bort” eller ”ta semester” överhuvudtaget. Vi som kan resa bara för att vi vill har det mycket, mycket bra.

Bra till den grad, tror jag, att vi har glömt att mycket av det som finns på nära håll är minst lika intressant som det som ligger långt bort.

I somras började jag utforska Hamburg lite grann tillsammans med en av mina bröder. Det är Tysklands näst största stad och en plats dit alla Malmöbor och ganska många andra i Sverige kan komma med bara ett enda tågbyte — tar man sig till Köpenhamn är det bara att kliva ombord där. Vi åkte Flixbuss, och det går ju också.

Hamburg har vissa likheter med både Venedig och New York — enorma mängder vatten inne i stadsmiljön — men fler broar än båda.

Det finns massor av arkitektur från olika epoker trots bombningarna under andra världskriget. Asia-Haus är en av de vackraste jugendbyggnader jag har sett.

Titta bara på ljusgården i entrén!

Det finns gratiskonserter och musikandakter i många kyrkor — här lyssnade vi på vacker orgelmusik och, lite oväntat, en andakt som hölls av en man som var helt emot flygskam och framhöll att det helt och hållet är politikernas ansvar att se till att miljön och klimatet värnas. Va? Vem väljer politikerna då?

Lilla hamnturen finns inte. Hur många turistrederier som helst erbjuder stora hamnturen! Jag vet inte om vi hade tur eller om alla turer är lika informativa och intensiva — vi lärde oss massor. Vår guide pratade snabbt på tyska utan översättning, så om man behöver engelska ska man fråga efter det innan man köper biljett.

I kvällsmörkret sprang vi på Chilehaus i Kontorsviertel. En byggnad som är tänkt helt och hållet för kontor, men vilka kontor!

Parken Planten un Blumen är också alldeles gratis och underbar att gå i. Vi såg många grupper av människor som satt i gräset och fikade och pratade (javisst, en del drack öl), och barn som lekte, och en grupp som höll på med något slags röstyoga. Och vi gick och gick.

I kompositörskvarteren kan man träffa på bland andra Fanny Hensel (född Mendelssohn) och hennes bror Felix. Allt var stängt och låst när vi vandrade där, men det är vackra kvarter med många skyltar.

Egen gata finns också.

Och monument!

Några påminnelser om andra världskriget har jag berättat om tidigare, nämligen stadshusets skyltfönster med bilder av stadsbor som blev tillfångatagna av skäl som nazistregimen hittade på och ett skrivbord där beslut om frihetsberövanden och tortyr fattades. Här är en kyrkruin mitt inne i staden — en av Hamburgs stora kyrkor, S:t Nikolai, som träffades under bombanfallen och som efter krigsslutet blev en minneskyrka, ett utsiktstorn och en plats för konstutställningar under bar himmel.

Det är bara några exempel på vad som finns att se i Tysklands näst största stad. Som alltså ligger på ett tågbytes avstånd från många av oss. En mycket varm rekommendation!

Ses och sticka?

Av Posted on Inga taggar 0

Idag har jag en rolig nyhet att berätta: vi kan ses och sticka tillsammans i februari!

Det är Örtagården i Lane Ryr nära Uddevalla som bjuder in till ett dygn med samtal, presentationer, gemensamma måltider och många tillfällen att sticka. Jag har lovat att berätta vid två tillfällen, och Barbro Olsson, Inger Olsson och Karin Jonsson berättar också.

Det blir den 7–8 februari, och anmälan ska vara inne senast den 27 januari. Jag vet redan några som kommer, och jag kan lova att med dem blir det mycket mycket trevligt!

Själv tar jag med mig julhelgernas nya uppfinningar: en luvkofta som jag är nästan helt nöjd med (äntligen!) och en mössa som är stickad med bara räta maskor på ett sätt som gör att man inte behöver frysa om öronen. Ska visa bild snart.

Här finns all information och anmälningslänk.

Hoppas att vi ses!

Farbröderna i Viby

Av Posted on Inga taggar 0

De här farbröderna mötte jag i Viby kyrka för ett tag sedan. Har jag förstått det rätt är de medeltida, och resten av altaruppsatsen är från 1600-talet.

Jag tycker att de är tidlöst medelålders också — med skeva ansiktsuttryck och svajiga ögonbryn och lite allmän trötthet och oro. Kanske till och med viss uppgivenhet. Inte utan att jag identifierar mig lite grann med dem.

Och där har de stått och tittat ut över Viby församling i hundratals år och sett så mycket som är vackert och så mycket som man kan vara glad för! Hoppas att de är mer upprymda i hjärtat än vad som syns utanpå.

En som såg bilderna på Facebook skrev att det ser lite tafatt ut med deras tomma händer, och det gör det ju. Jag skulle tro att de kan ha hållit i biblar eller attribut — helgonstatyer förses ju ofta med stiliserade versioner av de tortyr- eller avrättningsredskap som de har blivit utsatta för. Har attributen lossnat och försvunnit, eller har de blivit stulna?

Fynd i Kairo

Av Posted on Inga taggar 0

I den lilla butiken hos Mariadöttrarna i Kairo hittade jag ganska mycket som skulle ha varit roligt och fint att ta med hem. Det mesta är vad jag förstår tillverkat som ett slags arbetsterapi i systrarnas olika verksamheter.


Egypten får inte bistånd på samma sätt som många andra länder i Afrika — siffrorna är för höga — men det finns stora grupper människor som lever i extrem utsatthet. Majoriteten av den kristna befolkningen, kopterna, är mycket fattig och på en del sätt också diskriminerad.

Vad som skulle ha varit hela städers befolkningar om det hade varit i Sverige — i Kairo är det stadsdelar — lever hela sina liv bland sopor och sysselsatta med sopor. Arbetsuppgifterna är att bära sopor, tömma ut sopor, sortera ut det som går att återanvända eller återbruka, paketera det och frakta det till olika uppköpare. Människor i alla åldrar arbetar med olika delar av sophanteringen, och många föräldrar håller sina barn hemma som arbetskraft.

Så att få virka eller väva eller gjuta ljus i en ren och välkomnande miljö kan verkligen vara terapi.

Väskor virkade av mattrasor finns i flera modeller.

Till exempel den här. (Och den i bakgrunden till vänster ser ut att vara stickad, eller hur?)

Smycken och krucifix finns också — fast jag vet inte var de är tillverkade.

Mattrasor är ett material som finns i massor.

Men mattor tillverkas av garn också.

Tunna ljus, stöpta skulle jag tro, säljs i storpack.

Vad jag köpte?

Tyvärr inget alls — jag var helt oförberedd på att vi skulle hamna i en butik.

Systrarna tar gärna emot volontärer som är beredda att stanna i några månader och arbeta i deras skola och andra verksamheter. Om du eller någon som du känner är intresserad av att göra en insats, hör av dig så ska jag sätta dig i kontakt med syster Maria!

Vacker besvikelse

Min mamma, som är uppväxt i tre olika afrikanska länder, älskar Alexander McCall Smiths Damernas Detektivbyrå-böcker.

Min väninna Ita är minst lika förtjust i Isabel Dalhousie-böckerna.

Båda har gett mig sina favoriter, och jag har också blivit förtjust i dem — och ännu mer i barnboksserien om Akimbo som får vara med i alla möjliga djurräddningsinsatser fastän han bara är en liten pojke. Den köpte jag till flera barn på den tiden när jag hade personalrabatt i en bokhandel.

Nu tänkte jag att jag skulle försöka bredda mig lite och lånade en fristående roman, The Forever Girl. Den hade ingen baksidestext, så det var svårt att gissa vad den gick ut på eller vad den skulle kunna innehålla.

Om man är fascinerad av konsekvenserna av upptäcktsresorna och kolonialtiden finns det ganska mycket att bli fascinerad av i den här berättelsen — den utspelar sig på en av Caymanöarna, Grand Cayman Island helt enkelt, och livet bland de mer välbeställda där kan bli så harmoniskt att det blir mördande enformigt och får vuxna människor att bete sig irrationellt. Välbeställda barn har goda förutsättningar att bli harmoniska men kanske lika gärna uttråkade eller bortskämda eller benägna att flytta långt bort.

Det filosoferande som kännetecknar många av Alexander MacCall Smiths huvudpersoner finns också här, och i korta ögonblick blir det medmänskligt och skapar kontakt mellan öns olika befolkningar som annars nästan bara möts som å ena sidan arbetsgivare och å andra sidan tjänstefolk. Någonstans läste jag att Alexander MacCall Smith har lyckats återskapa Caymanöbornas sätt att tala på ett helt perfekt sätt, men det kan jag förstås inte alls uttala mig om.

Mest känns The Forever Girl som en lite sömnig berättelse som inte kommer igång, befolkad av människor som inte riktigt bryr sig om någonting och som nästan inte ser några möjligheter att påverka sina respektive situationer. Den kärleksberättelse som skulle ha kunnat vara motorn får ett snabbt och ologiskt och halvhjärtat slut, och hur mycket man än har försökt engagera sig i de båda huvudpersonerna, Amanda och Clover (mor och dotter), tror jag att det skulle vara svårt att påstå att man har lärt känna dem när boksidorna är slut.

Tur att det finns flera av varje i favoritserierna!