Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Eftertraktad

Veckans första roliga: en översättarkollega som också stickar har rapporterat från en Tradera-auktion som hon fick syn på under helgen. Den här boken, Värma en liten, reades bort kanske 2014, och någon gång varje månad brukar någon höra av sig och fråga var man kan få tag på den.

Nu dök det alltså upp ett exemplar på Tradera, och auktionen slutade på 415 kronor! Helt otroligt!

De tips som jag brukar skicka annars är de här:

  • Bokbörsen — ett slags databas där många antikvariat matar in sina böcker.
  • Antikvariat.net — ungefär som Bokbörsen men lite lägre enhetsporto (45 kronor jämfört med 62)
  • Facebook-grupper som Restgarnslådan
  • Icke-kedjeansluten bokhandel i mindre stad — ibland har de böcker i lager mycket längre än de stora
  • Second hand-butiker, till exempel Erikshjälpen Second Hand, särskilt om det ser ut som om de arbetar mycket med sina bokavdelningar (mycket beror på vad de har för volontärer)

En del av de andra stickböckerna som jag har gjort är lättare att få tag på eftersom de har tryckts i flera omgångar. Värma en liten är den som fick den minsta sammanlagda upplagan.

Vinterpromenadsmössan igen

Av Posted on Inga taggar 1

Det är höst!

Och nu börjar jag lära mig att det kan betyda att någon mer har kört fast i beskrivningen till Vinterpromenadsmössan eller Lite mer glamorösa vinterpromenadsmössan.

Så här ser den första ut:

Och det här är den andra:

Mitt nya försök idag blev att skära ut skissen av rektangeln …

… och vrida på den så att man ser varven i stickningen som vågräta. Kan det hjälpa någon kanske?

Här är hela den skissen:

Och här kanske jag har ritat monteringen lite mer begripligt:

Du som stickar någon av mössorna får gärna skicka en bild! Värme och reflexljus i mörkret till alla!

Att sörja en bok som inte finns

Av Posted on Inga taggar 0

På ett sätt har jag verkligen inte tagit mig ur pandemistämningen än: jag läser nyheter så mycket jag orkar men läser ENBART böcker som är snälla och vänliga och glada och tröstande.

Eller i alla fall som får mig att känna mig glad och tröstad — det är mest klassiker, och många av dem innehåller ju enorma tragedier, men jag står ut med dem på ett annat sätt, och författarna ser ofta till så att huvudpersonerna klarar att knyta ihop sina erfarenheter till något vackert på slutet.

The Guernsey Literary And Potato Peel Pie Society. Så heter den.

Den här boken behöver man väl inte tipsa någon om länge — det står ”THE INTERNATIONAL BESTSELLER” och NETFLIX och annat braskande på alla de senaste utgåvorna (jag tror att den här gröna är en av de första, den har bara en recensionsrad högst upp).

Men jag hade inte läst den sedan före pandemin, och under pandemin har jag lyssnat mycket på en klassikerpodd (någon gång ska jag berätta om den) och flera av de böcker jag har läst är av någon av de tre systrarna Brontë.

Och nu när jag började lyssna på en engelsk ljudboksversion på mina regniga promenader blev jag plötsligt så sorgsen av något som jag knappt har reagerat på tidigare:

Jag kommer aldrig att få läsa Juliet Ashtons Anne Brontë-biografi! Den som bara sålde i ett enda exemplar, eller om det var två. Jag skulle ha köpt det andra eller det tredje direkt om det hade gått! Men den finns ju inte. För Juliet Ashton finns bara som huvudperson i den här intensivt charmiga och mycket sorgliga men ändå hoppfulla brevromanen.

De fragment som vi får — i ett brev skriver Julie att moster Branwells fromhet måste ha varit kvävande för Anne och att hon tror att systrarna var så trötta på att städa efter sin bror som kräktes på mattorna i prästgården när han kom hem och var berusad — är verkligen bara fragment.

Nu har jag istället fått tips om en biografi som jag ska beställa så snart jag har läst ut Jenny Uglows stora Elizabeth Gaskell-biografi.

Take Courage — Anne Brontë and the Art of Life heter den, och man kan läsa om den på många ställen, bland annat här.

Egentligen skulle jag alltså verkligen ha velat läsa Juliet Ashtons bok, men eftersom den helt enkelt inte finns tänker jag glädja mig desto mer åt Samantha Ellis.

Det händer bra saker i Lund

Av Posted on Inga taggar 0

Den här nyheten är inte alldeles ny, men den är verkligen värd att sprida lite till:

Ingrid Bergenstråhle i Lund har ordnat ett samarbete mellan matbutiker som behöver hjälp med överblivna varor och den katolska församlingens diakoni. Hon och hennes medhjälpare tar vara på bortsorterade råvaror och lagar lunchrätter som serveras på Själabodens restaurang. Dessutom packar de matkassar som ekonomiskt utsatta Lundabor kan få.

Som jag har skrivit tidigare: matsvinn är ett så enormt stort problem att alla möjliga initiativ och åtgärder måste till om vi ska komma tillrätta med det. Sådana här satsningar kan vara en del av lösningen!

Se SVT:s korta reportage här!

Här är Själabodens restaurangs egen webbplats med en extra varm välkomsthälsning till alla seniorer i Lund! Tisdag–fredag 12–14 är restaurangen öppen.

Omplåstring och nya vänner

Marita som tog med sig många, många mössor till Tanzania i somras är ju barnsjuksköterska — och naturligtvis från början vanlig sjuksköterska. Nu blir det fler och fler som vet om det i Mara där hon bor.

Förra hösten fick bibelskolan (där Maritas man undervisar, Annas anm) pengar från en dansk missionssjukvårdsfond, bland annat till första-hjälpen- utrustning.

Den kommer till nytta flera gånger i veckan, för små skador, huvudvärk och annat. Idag efter gudstjänsten fick jag lägga om bandaget på Carolines hand, med många intresserade åskådare.

Förra veckan skar sig Joseph på en liten lie när han slog gräset. Idag ramlade han ner från ett träd!

Min ”mottagning” är oftast vår veranda. Ibland får jag ta med en sjuk bibelskoleelev till jobbet, till sjukhuset i Bunda.

I eftermiddags var min granne Monica, som är sjuksköterska på den lilla vårdcentralen här intill, och jag på hembesök. En gammal man, Paulo som är över 90 år och vars fru går i kyrkan här, blev påkörd av en motorcykel i somras när han var ute och gick. Han har inte kunnat gå sedan dess och behövde hjälp med kryckor.

Grannen och snickeri-ansvarige Wilson var med mig och tog mått häromdagen och tillverkade sedan ett par. Dem överlämnade vi idag. Paulo fick hjälp att resa sig och stå upp lite. Sedan satt vi och pratade en stund med det gamla paret, och innan vi gick bad vi Fader Vår tillsammans.

När vi promenerade hem och pratade, och Monica förstod att jag är svensk, inte norsk eller dansk som de andra missionärerna här, blev hon överraskad och glad. Hon kommer från Nkinga, där jag ju har varit många gånger, och det visade sig att hennes mamma hade arbetat hos en svensk missionärsfamilj där när Monica var liten. Familjerna har fortfarande kontakt.
När jag kom hem letade jag upp en av de svenska missionärerna på Facebook via gemensamma vänner och skrev en hälsning på Messenger, och hon blev så glad! Världen är allt bra liten!

***

Tack för att du berättar, Marita!

Nkinga Hospital har länge haft många kontakter med Sverige och har till och med en egen svensk stödorganisation, Nkingas vänner. Det finns också en grupp som kallar sig Skynket och som tillverkar fantastiskt fina brickor av tanzanska kangas. Om man ”följer” Skynket på Facebook dyker det upp så vackra bilder och tips om när gruppen är på olika ställen och säljer brickorna. En rekommendation!