Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Inget är nytt under solen-mössan

Av Posted on Inga taggar 2

För några år sedan såg jag plötsligt massor av fleecepannband och kanske också maskinstickade pannband som var smalare över pannan och gick ner över öronen.

Min stickningshjärna — som har väldigt lite med mina egna intentioner och planer och önskningar att göra, den går igång på egen hand — började fundera på om man kunde göra det med förkortade varv, men efter ett tag kom den på att man kunde göra en vertikal ”mudd” med minskningar och ökningar. Sedan kom den på att man kunde göra den dubbelt så bred och minska på båda sidor om mitten. Och så kom den på att man till en mössa borde kunna plocka upp maskorna genom båda lagren för att få en mössa som håller ihop och håller formen, inte bara en vanlig uppvikt kant.

För några veckor sedan var jag på en plats där det passade utmärkt att sticka och där inte så mycket annat var möjligt. Det resulterade i den första mössan — och den blev precis som jag hade tänkt, direkt. Det var nästan lite spöklikt.

Fyra mössor har jag stickat sammanlagt nu, i lite olika storlekar och med olika bred öronkant. Två av dem har jag gett bort till vänner.

Öronvärmarmössan har jag tänkt att den kanske skulle kunna heta. Och jag trodde verkligen att jag hade hittat på något nytt. Jag hade aldrig sett något liknande.

Så visade jag mössorna på Online Stickcafé på Facebook — och en av dem som såg dem kom att tänka på den amerikanska modell som har publicerats av en sjömansmission och som kallas 1898. Titta på den. De är inte exakt lika — men väldigt lika.

Beskrivningarna kommer inte att bli identiska när jag har skrivit ut min, men jag tror att det får bli ett nytt namn. Inget är nytt under solen-mössan?

Vad jag ska berätta om i helgen

Av Posted on Inga taggar 3

På fredag börjar kvinnodygnet på Örtagården. Arrangörerna, Gunilla och några vars namn jag inte vet än, har ordnat flera presentationer under dygnet. Två av dem ska jag göra. Här är det som kommer att hända då.

Sticka för att värma
Med våra händer, ett par stickor eller en virknål och lite garn kan vi värma frusna barn och vuxna både här hemma och i andra länder.
Anna Braw, som hjälpstickningsbloggar och har arbetat med en rad Sticka & skicka-insamlingar tillsammans med Hemmets Journal och olika hjälporganisationer, berättar om vad vi kan göra, om hur vi kan inspirera varandra och om hur det vi gör kan resa ut i världen för att sprida hopp och rädda liv. Det är stora ord – och arbetet börjar alltid med en ögla!

Ett av Stinas babypaket — jag brukar visa det som exempel. Foto: Stina Duvenett

Första tillfället: Behöver inte de stora barnen kläder?
Babypaketsinspiration och babypaketsinformation — om babypaketens innehåll, om vilka enkla modeller som kan passa, om samarbeten, om mottagarorganisationer och om varför vi håller på så mycket med paket till nyfödda.

Andra tillfället: Uppifrån och ner
En rad superenkla koftor, tröjor, västar och slipovrar som stickas helt utan montering och ofta med bara två trådar att fästa — ta med anteckningsblock, ett par tomma stickor och lite restgarn! Vi tittar på bilder, går igenom tillvägagångssätt och känner på färdiga modeller. Kanske känner du redan till Femtimmarskoftan, Två trådändars lilla kofta och Lilla tuffing, men det har hänt mer sedan sist!

***

Det ska bli så roligt att träffa alla!

Okonventionella sätt att rädda världen

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken, Teach Your Granny to Text & Other Ways to Change the World, visade en agent för mig på en bokmässa när den var ny. Det var som en uppenbarelse: det fanns ett förlag till som arbetade med crowd-sourcing för att inspirera människor (och låta människor inspirera varandra) till att göra vår gemensamma framtid bättre!

Den bygger på nästan 4 000 barns svar på frågor om vårt ansvar för världen. Här är ett uppslag om att försöka undvika att köpa nya saker.

Och ett om att ställa en viktig fråga om och om igen: Varför?

Såhär mycket formgivning har jag aldrig haft råd med när jag har arbetat med böcker. Varje uppslag är en ny upplevelse, och varje uppslag är formgivet helt och hållet med utgångspunkt i barnens råd och förslag och idéer som är samlade i olika teman.

Det mesta är — och det här är naturligtvis en av de stora poängerna — råd som många vuxna skulle behöva ta till sig. Nu är boken ungefär tio år gammal, och man kunde ha hoppats att det skulle ha hänt mycket mer, men kanske har vi börjat få mindre skräppost? Vi är väl ganska många som har ”Reklam — nej tack”-skyltar på våra brevlådor och dörrar?

Lek! Och så en bild av högt gräs. Utan det här uppslaget skulle det ha varit en helt annan bok, eller hur? (Och jag hoppas att det kommer att fortsätta finnas platser i världen där man kan se högt gräs utan att det första man tänker är fästingar.)

Utan det här uppslaget, om vänliga ord på teckenspråk, hade det förstås också varit en helt annan bok.

Här förstår ni att den vinner mitt hjärta om den inte redan har gjort det.

Och så måste jag erkänna att jag aldrig har läst precis hela boken — jag har ägt den tre gånger, men alla gångerna har jag fått så bråttom att skicka iväg den till ett barn som jag känner (tre olika barn alltså). Jag får väl be att få låna tillbaka den någon gång.

Organisationen som gjorde boken, We Are What We Do — finns den fortfarande? Är det någon som vet?

Såhär presenteras den på Arts Council i Storbritannien (men med en webbplatslänk som inte fungerar):

We Are What We Do is a global movement that believes it’s not just politicians, institutions and big businesses that can change the world – ordinary people can do it too. There are loads of small things we can all do everyday. We call them Actions. Little things like turning off the tap when you’re brushing your teeth, taking your own bag to the supermarket or teaching your granny to text. They might seem small and insignificant on their own, but their effect can be massive. If we all do them regularly, we can have a huge impact on many of the environmental and social problems we are facing.

Det här med ”teaching your granny to text” är det jag är mest skeptisk mot — och det kan ju verka knasigt att jag skriver om en bok som heter så då … Men jag tycker att det finns så många exempel på hur elektroniska lösningar som ska spara till exempel el och papper och transporter resulterar i behov av mer och mer elektronik (till exempel nyare telefoner hela tiden), och vad är då vinsten jämfört med de vykort som jag antar att den här fiktiva farmor eller mormor hade som kommunikationsfavorit tidigare? (Det kan också vara så att det är en helt social insats att lära ut det här med att skriva meddelanden på telefonen och att det verkligen var angeläget att lära ut det för tio år sedan. Är det någon som minns?)

Här är en film som gjordes samtidigt som boken:

Adlibris upptäckte jag att boken var en av fyra som We Are What We Do gav ut när det begav sig, och att rörelsen började som ett innerstadsprojekt bland barn i London. Nu skulle jag verkligen vilja veta mer om alltihop.

Den verkar vara slutsåld, och jag önskar att jag hade skrivit om den medan den fortfarande fanns i tryck, men fråga om ditt bibliotek kan beställa hem den! Här finns vad som skulle kunna vara en annan utgåva av samma material med en annan titel, och här finns den amerikanska utgåvan av en av de andra böckerna som e-bok.

Mat och klimat igen

Av Posted on Inga taggar 0

Imorgon strax efter lunch åker jag till Kristvalla nära Nybro för att berätta om de här båda böckerna och om hur vi kan göra det som händer i våra kök, matlagning och bakning, till en mindre påfrestning för klimatet och miljön. Ett av mina favoritämnen — för det som först kan kännas som begränsningar är i själva verket en utmaning för vår kreativitet, och när jag satte ihop böckerna fick jag ju också uppleva hur fantastiskt det är att människor delar med sig av sina bästa lösningar till varandra.

Det blir en del ur den här boken också.

Det är en gemenskapsträff, och det utlovas andakt, kaffe och lotterier också. Klockan ett börjar det. Om någon som läser det här är i närheten så välkommen!

Följder av att ta hand om en trädgård

Av Posted on Inga taggar 0
En av bioaffischerna. Bild lånad från IMDB.

Den här filmen, This Beautiful Fantastic, tipsade någon om på Facebook — Solveig kanske? — och titeln är så ovanlig att jag var tvungen att se vad det var för något. Och efter några dagar hade jag tittat på hela.

Hunsat hembiträde som får nytt mod. Bild lånad från IMDB.

Den är svår att beskriva och svår att genrebestämma, tycker jag, och när jag läste recensioner på IMDB såg jag att jag inte är ensam om det intrycket. Är det en komedi? En romantisk komedi till och med? Eller en berättelse om att bli vuxen? Eller en berättelse om att vara mycket ovanlig och kanske till slut hitta sin plats i världen? Till och med en film som liksom ska lyfta fram en funktionsvariation och visa att den i rätt omständigheter är en tillgång? En studie i ensamhet? En skildring av hur en barnboksklassiker blir till? En trädgårdsfilm? En generationsintegrationshistoria? Är den patetisk i sin lågbudgetstil och sin kammaruppsättning (fyra huvudroller och kanske fyra–fem biroller) eller vacker och fantastisk?

Bella har låst biblioteket ordentligt men träffar Billy utanför. Bild lånad från IMDB.

Nu har jag också läst att mannen som har gjort den, Simon Aboud, höll på med förarbetet i flera år och hade flera olika skådespelaruppställningar på gång innan det till slut blev den här med Tom Wilkinson som den arge gamle trädgårdsentusiasten, Andrew Scott som hans hunsade irländska hembiträde Vernon, en ensamstående tvillingpappa med många begåvningar, Jeremy Irvine som den osannolikt entusiastiske unge uppfinnaren Billy och Jessica Brown Finlay (yngsta dottern i Downton Abbey, hjältinnan i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap) som Bella, den unga kvinnan som har gjort sitt liv till ett rutsystem men inte kommit igång med att förverkliga sin dröm.

(En aspekt kan jag inte alls uttala mig om: den som kan mer om trädgårdsskötsel och växter än jag får avgöra om det uppstår något slags trovärdighet på det området.)

Trädgårdsdrama. Inte så lätt för pollenallergiker. Bild lånad från IMDB.

Jag trodde knappt att den här sortens film gick att göra längre. Den är på många sätt så enkel — i sin uppbyggnad, i sin humor, i sin berättarstil, i sin osannolikt romantiska tillit. Mycket i den påminner mig om gamla brittiska barnböcker och flickböcker, mest självklart Den hemliga trädgården men också en rad andra. (Och så om Eleanor Oliphant Is Completely Fine, och det förstör ju min teori, för den har gjort succé och håller på att förvandlas till film nu.)

En del kallar den ett mästerverk. Jag är inte helt övertygad, men charmig är den, och avväpnande, och avsnitten om skapande är kanske inte så realistiska men desto vackrare.

Lite inspirerande är det att veta att något som länge såg ut att inte bli av blev av till slut och gjorde så många människor fascinerade och glada. Lustigt nog gäller det både drömmen i filmens manus och manusförfattarens egen dröm. Sådant händer fortfarande. Inte glömma det.