Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Hurra för Gryta syförening!

Min morbror Gunnar skickade just ett par bilder från veckotidningen Allers. Så roligt att de uppmärksammar att Gryta syförening har firat sin 140-årsdag!

Fint eller hur?

Och gruppbilden och rubriken också.

Jag blev ombedd att skicka en hälsning till 140-årsfesten, och såhär skrev jag:

***

Kära Gryta syförening!

Såhär började, som ni kanske vet, den svenska syföreningshistorien:

Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var  med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. Namnen på de som kommo äro:
3 Källunda – fröknarna Danckwardt,
2 Fröknar Cedershiöld, Forsheda,
1 Prostinnan Cedrshiöld, deras mor,
1 Fru Moberg
1 Hennes lilla dotter,
2 Engströms,
1 Carolina Liborius,
1 E. Petersen
Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. 2 mamseller Ingelman, prostinnan Cedershiölds systrar, äro också med den tid de vistat i Forsheda. Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit.

Det är Emilie Petersen (mer känd som Mormor på Herrestad) som skriver till sin väninna Pauline Westdal i juni 1844.

Och hennes medhjälpare Mathilda Foy berättar ur sitt perspektiv:

Ett märkte jag snart. På Herrestad gick det mindre än annorstädes an att vara sysslolös. Man liksom fördes af en ström och man skämdes, om man ej hade brådtom. Hade man det ej, så hittade mormor alltid på något. En dag sade hon till mig:
”Här äro sex små mössor, hvilka skola sändas till Lappland till de fattiga barnen i skolorna der, men på hvarje mössa vill jag hafva ett bibelspråk , deruti ordet hufvud förekommer. Sök upp dem åt mig och fäst dem på mössorna.”
Jag blef först litet brydd, huru jag skulle få rätt på så många bibelspråk, uti vilka ordet hufvud förekom; med tillhjelp av konkordansen gick det likväl för sig, och jag fann elfva, hvilka alla kunde användas. När jag afskrifvit mina elfa språk, gick jag helt förnöjd med dem till mormor och bad henne bland dem välja sex de mest passande. ”Ach, liebes kind”, utbrast hon,” dessa äro alla så bra att du måste sy fem mössor till, så att vi kunna använda dem alla”. Jag var fångad. Nu blev det min lott att i en ofantlig säck söka efter passande lappar, sy och sticka tills jag fått alla mina mössor färdiga, och då var hon så nöjd, tyckte att min tid varit så väl använd och gladde sig att lappbarnen skulle få så sköna mössor, åtföljda av så härliga språk.

Denna ström har Gryta syförening varit en del av i 140 år nu, och jag hoppas att ni fortfarande känner att den är stark och att det ni gör är mycket meningsfullt.

Hurra för er!

***

En hälsning som jag också skickade med var att kvinnorna i den första syföreningen naturligtvis inte kunde ha någon aning om de följder som den så kallade Lappmissionen skulle få. Den är något som Svenska kyrkan har dokumenterat och bett om förlåtelse för på senare år. Kvinnorna i den första syföreningen fick höra om stora behov och ville vara med och hjälpa till. Ganska snart efter dem bildade kvinnor över hela Sverige syföreningar med massor av olika huvudändamål, och det var med dem det svenska biståndet och stora delar av den svenska välfärden började. Det borde vi berätta om oftare och tänka på mycket mer.

Levande trädgård

Den här kom i ett paket med posten förra året — Liselotte Rolls Odla för insekter.

Jag tror att jag fick den därför att Liselottes förra förlag gav ut stickböcker och skickade några av dem till mig och sedan föreslog att jag kunde få Liselottes bok om höns också. Den tackade jag ja till, och någon kanske minns intervjun om den.

Så nu skickade hennes nya förlag hennes bok om biologisk mångfald i vanliga trädgårdar.

Sällan har jag haft så svårt att bestämma mig för vad jag tycker om en bok.

Först: O, så vacker!

För det är den ju.

Sedan: Men är inte det här ämnet mer lämpat för ett reportage i ett magasin?

Och efter det: Vad dum jag är. Om man tar ämnet biologisk mångfald på allvar är det naturligtvis ett av världens största. Ett reportage i ett magasin kan vara en bra start för de flesta trädgårdsägare, men vill man göra mer än några ansatser från en liten lista i reportagets kant måste man förstås ta reda på mer.

Och då är det ju bra om man får en vacker bok att bläddra i och alltid ha framme — för en forskningsrapport, ett häfte från en naturskyddsorganisation eller en mer traditionell handbok riskerar möjligen att kännas tråkig och kravfylld, och då ställs den kanske undan och kommer inte till användning lika mycket.

Liselotte Rolls entusiasm för ämnet är uppenbar. Hon har verkligen upptäckt något i sin egen trädgård och vill gärna förmedla det. Hon skriver om hur hon njuter av att vara i sin trädgård och titta och lyssna och lära känna alla de olika insekter som har hittat dit tack vare att hon har förändrat sitt sätt att odla de senaste åren.

Ändå får jag intrycket att det gick snabbt att skriva boken. Tonen är en som många av oss har vant sig vid — den får mig att tänka på inlägg på livsstilsbloggar ena stunden och inlämningsuppgifter på högstadiet och gymnasiet i nästa. Tyvärr är mitt intryck också att de som skulle språkgranska och korrekturläsa antingen inte har gjort allt som de skulle eller inte fått chansen att göra det.

En rad experter blir tackade för att de har hjälpt till med faktagranskning, och jag undrar om det inte hade varit bättre att be dem om hjälp tidigare i arbetet, kanske helst bygga boken runt intervjuer med dem, gärna promenadintervjuer där de hade fått peka och förklara.

Det kan sannerligen inte ha varit lätt att bygga en struktur för ett ämne som ger sig av åt så många olika håll, men jag tror att ett grundligare arbete i varje del av processen skulle ha gjort det möjligt.

Så det jag ser i Odla för insekter blir till slut att den mest har blivit en kommersiell produkt, utgiven och marknadsförd därför att ämnet råkar vara ett som det talas och skrivs och läggs-ut-saker-på-sociala-medier om. Bakom utgivningen finns säkert också ett engagemang, men det skulle ha behövt stöttas med engagerade och kunniga redaktörer både för strukturens skull och för språkets.

Nu när boken ändå finns hoppas jag att den blir använd så mycket som det går. Mitt exemplar har rest vidare till en som håller på att anlägga sin första egna trädgård. Må många, många, många trivas där!

Tindra packar paket

I Förlösa-Kläckeberga församling i Lindsdal (en stadsdel i Kalmar) finns det en öppen grupp, Gemensamma krafter, som under hela pandemitiden har arbetat med startpaket till nyfödda.

Färdiga paket. Nu ska de skickas till Human Bridge. Bild: Anna Braw

För någon vecka sedan berättade jag ju om deras senaste paketpackning. Ann-Sofie, som är pedagog i församlingen och som också är en av dem som leder arbetet, föreslog att jag skulle intervjua Tindra. Hon är med i en av församlingens efter-skolan-grupper och tackade ja till frågan om att hjälpa till med att packa paketen. Här kommer intervjun! Tack Ann-Sofie och Tindra!

Tindra packar paket i samlingssalen i Garvargården i Lindsdal. Bild: Ann-Sofie Larsson

Hej Tindra! Du har ju varit med och packat babypaket — vad är ett babypaket?
Ett babypaket är ett paket som vi lägger bebiskläder och filt och babytvål och handduk i, och sedan skickar vi det till ett sjukhus utomlands.

Hur kom det sig att du var med?
För att jag går i kyrkan, och jag tänkte att det var rättså roligt att göra något för en bra sak.

Vilka andra var med?
De i Kompisträffen och några gamla personer som brukar sticka [Tindra tänker på några av dem som brukar komma till Gemensamma krafter, red:s anm].

När paketet är komplett slår Tindra in det i filten och stänger det med ett par säkerhetsnålar. Dem kan föräldrarna använda att fästa ihop blöjan med sedan. Bild: Ann-Sofie Larsson

Varifrån kom kläderna och filtarna?
Filtarna kommer från dem som stickar [och virkar], och vissa av kläderna kommer från dem som stickar, och vissa kläder har folk skänkt.

Vad har du gjort?
Jag har hjälpt till med att göra blöjor och med att packa paketen och slå in dem.

Tindra syr tygblöjor. Av ett helt lakan får man ut sex tygblöjor, av ett som är trasigt på mitten får man oftast ut fyra. De ska vara kvadratiska och ungefär 76×75 centimeter stora (det är viktigt att de är kvadratiska). Man sicksackar kanterna eftersom vikta fållar blir för klumpiga när blöjan viks i flera lager. Bild: Ann-Sofie Larsson

Vilket var det roligaste momentet i arbetet?
Det roligaste är nog att slå in dem.

Vad händer med paketen nu?
Paketen packas i miljökassar, och sedan skickar vi dem när alla är klara.

Skulle du kunna rekommendera andra att vara med och hjälpa till nästa gång?
Ja, det skulle jag, för då skulle det ju gå mycket snabbare. Om man vill får man skänka saker också.

Strax före inslagning. Bild: Ann-Sofie Larsson

***

Den här gången blev 61 paket klara, och sammanlagt har Gemensamma krafter skickat iväg ungefär 160 paket sedan förra året. Hurra för er!

(Om du som läser bor så nära Lindsdal att du kan ta dig dit är du välkommen att vara med — kontakta Ann-Sofie via församlingens webbplats!)

Industrikakor, och kärlek att upptäcka

Av Posted on Inga taggar 0

Grattis Åsa Hofverberg till romanen Fortfarande här!

Jag ska inte recensera den, för Åsa är en av mina favoriter sedan jag blev hennes redaktör på förlaget där hon vann en barnromantävling för länge sedan och dessutom en favoritvän, men jag kan berätta lite!

Den som har läst Åsas barnromanserier om Hedda och Sally (många föräldrar och en del andra vuxna också har njutit av dem) kommer att känna igen lite av tonen och de fantastiska små iakttagelserna — jag blir till exempel alldeles lycklig när två som befinner sig i en lite obekväm situation är helt överens om att dubbla havreflarn med choklad är de bästa ”industrikakorna”. I den första boken om Hedda, det första manus av Åsa jag läste, dök ordet ”snor” upp redan efter några sidor, och också i den här berättelsen är det riktiga människor som gråter, deras näsor sätter igång direkt. Så är det ju!

Och så finns det alltid medmänniskor som är beredda att bry sig om de tre huvudpersonerna och verkligen prata med dem. Och jag tror att alla tre inser lite grann efter hand att pinsamheter inte är det värsta som kan inträffa. Det finns massor av kärlek kvar på olika håll inemellan, och kärlek att upptäcka också.

Grattis kära Åsa! Må du fortsätta och fortsätta!

126 babypaket

Av Posted on Inga taggar 2

Stickkontakten i pingstkyrkan i Upplands Väsby är en öppen grupp som verkligen har hållit kontakten utan att kunna ses ett tag. När det väl gick att samlas blev resultatet också mycket synligt: 126 babypaket som skickas till Human Bridge nu!

Barbro skriver:

Idag har Stickkontakten packat babypaket med allt som gästerna tillverkat hemma under året.
Imponerande vad de har åstadkommit. Till några har jag lämnat ut garner och gamla lakan under tiden. Det var verkligen högtidligt när vi kunde träffas igen efter nästan ett år. Tänk att ”vanligheterna” nu känns lyxiga …

Det blev 126 kompletta babypaket som Human Bridge nu tar hand om. Paketen används som emballage när de packar fartygscontainrar med leveranser till sjukhus lite varstans i världen. Och naturligtvis blev det tårta till kaffet!