Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Filmtips

På en mycket speciell vägg

Av Posted on Inga taggar 0

Zsófia, som har varit med och spelat i några internationella sammanhang där jag har dirigerat, föreslog för några veckor sedan att vi skulle göra ett ”virtuell ensemble”-samarbete igen. Jag spelade in min stämma och skickade filerna. Och nu är Zsófia klar med redigeringen!

Jag kan bara gissa hur många timmar det har tagit att få oss allihop att spela tillsammans på det här sättet. Och det är så roligt att se Ulla och Yuriko som jag har träffat en del de senaste åren och Börje som jag nog inte har träffat på femton år (han har väl det bästa solot?). Tack Zsófia och alla andra som är med!

Två som vann över rasismen till slut

Av Posted on Inga taggar 0

När A United Kingdom gick på bio för fem år sedan missade jag den, men jag är så glad att jag har sett den nu!

Det är en spelfilm som bygger på verkliga händelser på 1940-talet, när en 24-årig engelska, Ruth Williams, mötte en ung juridikstudent som var den blivande regenten i Betchuanaland (nuvarande Botswana), Seretse Khama, på ett arrangemang som London Missionary Society ordnade.

Först ett BBC-reportage där Ruths syster berättar om vad som hände och vad det fick för följder:

Det var alltså två unga människor som möttes, men på grund av att de hade olika nationalitet, och egentligen mest av allt på grund av att de hade olika hudfärg, blev deras relation en stor världspolitisk fråga.

Om jag har förstått det rätt var det så att Betchuanalands grannland Sydafrika just höll på med att införa apartheidlagar. Om Storbritannien, som styrde Betchuanaland, hade godkänt Ruth och Seretse Khamas äktenskap och låtit Seretse Khama bli ”chief” i sitt hemland (det var det juristutbildningen skulle förbereda honom för) hade det blivit en konflikt med Sydafrika. Och det gick inte att ha en konflikt med Sydafrika, för det här var också en period när uran var mycket viktigt för Storbritannien, och det var Sydafrika som skulle leverera uranet.

Antagligen var det också så att Betchuanalands naturresurser höll på att utforskas och att frågan var vem som skulle kunna tjäna stora pengar på dem.

Vad hände?

Ruth och Seretse Khama kom till Betchuanaland som nygifta, men han kallades tillbaka till London för ett möte och tilläts sedan inte resa hem. Så Ruth blev lämnad i sitt nya hemland, födde deras första dotter och var mycket ensam.

Många, många konstiga möten senare, många svepskäl senare, många brutna löften senare, efter mycket förödmjukelse, ganska många år senare, blev Seretse Khama Botswanas förste president.

Min morbror Rune, som kan enormt mycket mer om de afrikanska ländernas historia än jag, rekommenderar läsning av Wikipedias artikel om Ruth Williams Khama tillsammans med filmen.

Jag skäms alltid när jag inser att stora historiska händelser helt har gått mig förbi, och det är ju inte så konstruktivt. Att se den här filmen och läsa på kan vara att täppa till en kunskapslucka, men det är också en så väldigt vacker och ibland skrämmande film om ett land och om andra länders försök att styra det och om två unga människor som vet att de måste få vara tillsammans.

Den som inte har tillgång till Cineasterna där jag såg filmen — Malmö Stadsbibliotek har haft den streamingtjänsten som en del av sitt utbud men håller på att avveckla den nu, jag vet inte hur det är med andra bibliotek — kanske hittar filmen på något av de stora nätverken (jag har inget av dem), och annars finns den åtminstone som betalfilm på Youtube och SF Anytime.

Industriella revolutionens Stolthet och fördom

Av Posted on Inga taggar 0

Ja, jag vet att jag har skrivit om Elizabeth Gaskells North and South förut. Och anledningen till att jag gör det igen nu är inte att den kommer i svensk översättning den här månaden, för det gör den inte — förlaget har skjutit upp utgivningen till nästa år.

Det får bli en sådan här utgåva ett tag till:

Det finns förstås flera att välja på eftersom det är en klassiker och rättigheterna är fria.

Den som vill kan också eller möjligen istället lyssna på den som ljudbok (en ganska bra inläsning) på Spotify!

Anledningen till att jag vill berätta om den idag är att den finns i en BBC-serie-filmatisering också.

Precis innan pandemin började var jag och föreläste under en stickhelg på en kursgård utanför Uddevalla, och från Göteborg och tillbaka till Göteborg fick jag skjuts av Eva som också var med på stickhelgen. Vi kom att tala om brittiska klassiker i bilen, och jag sa att jag inte hade sett den här serien men att den verkade bra. Några veckor senare fick jag ett meddelande:

”Nu har  båda döttrarna och jag sett brittiska Nord och Syd. Tårar och glädje. Tusen tack för tipset!”

Sedan dess har jag sett den själv också, och skickat den till två vänner som hade gett uttryck för en viss, hm, längtan bort från alla pandemibekymmer.

Berättelsen om Margaret Hale från Helstone i södra England och Mr Thornton som äger en textilfabrik i Milton (en industristad som är mycket lik Elizabeth Gaskells hemstad Manchester) kallas ofta den industriella revolutionens Stolthet och fördom. När jag läste boken första gången för länge sedan hade jag inte börjat läsa recensioner på internet, så jag blev ganska paff några år senare när jag googlade och upptäckte att en massa människor hade associerat precis som jag.

Stolthet och fördom är ju ett av världslitteraturens mästerverk, men North and South har något som den inte har: ett enormt samhällsengagemang som knyter ihop människor med helt olika bakgrunder och berättar om en pågående samhällsförvandling. Förutom Margaret Hale och John Thornton finns industriarbetarfamiljer, industriägarkolleger och släktingar i mängd, och alla är stora personligheter och viktiga för det som händer.

Det som TV-serien verkligen gör levande är industrimiljön, full av ljud och människor och svävande textilfibrer. Den hittar jag inte på Youtube, så den som vill se ett klipp som inte är slutscenen (den finns i hur många varianter som helst) får nöja sig med det här:

Hur bär man sig åt för att se den? Jag vet inte om SVT har visat den någon gång, men jag köpte den på DVD (jo, det finns ju fortfarande!) från CDON. Den finns både i en egen förpackning och i en box med flera Elizabeth Gaskell-serier.

Dags för tårar och glädje?

Något av det vänligaste

Av Posted on Inga taggar 0

Förra nyåret var jag med min systers familj i USA, och min svåger och jag gick på bio flera gånger. Å, den här måste jag berätta för alla om, tänkte jag om och om igen. Jag var väl inte precis ensam om att inte alls föreställa mig att bio skulle bli något nästan otänkbart under det nya året!

Nu måste jag berätta om den här filmen, för även om det antagligen är så att den hör till de filmer som gör sig bäst på bio tror jag absolut att man kan njuta av den hemma. Kanske till och med på en datorskärm. Kanske till och med på en surfplatta. Kanske till och med på en telefon?

Faktum var att det höll på att bli så att vi gick hem — min svåger sa att den hade fått fina recensioner men att den nog kunde vara svår att förstå för en som inte har växt upp i USA och sett TV-programmen som den handlar om.

Och jag hade verkligen ingen aning om vem Fred Rogers var. Först en bra bit in i filmen insåg jag att det här var mannen bakom ett citat som jag har sett här och där: ”Always look for the helpers.”

Fred Rogers kan nog kännas som en helt osannolik figur om han inte alltid har funnits i ens liv: en farbror som har byggt sig en stillsam låtsasvärld i en TV-studio och som sjunger, umgås med gäster (skådespelare, bland annat en som spelar en brevbärare), spelar piano, kör med modelljärnväg, umgås med andra gäster (barn och deras föräldrar) och spelar dockteater. Det händer att han gör utflykter också. Allt är mycket vänligt och oftast vardagligt, och han pratar och pratar som om han hade ögonkontakt med den som tittar och som om det är ett samtal och inte alls någon monolog.

TV-programmet sändes i över 30 år!

Min svåger berättade att det finns många små skämt och referenser till Mister Rogers i de generationer som såg programmen som barn men att de också har betytt mycket för många.

Mister Rogers var nämligen noga med att det skulle gå att prata om allt som barn tänkte på. Han resonerade om föräldrars skilsmässor, om ilska och sorg och sjukdomar. Och liksom för att markera att alla kan vara vänner (och att rasism är helt åt skogen) tappade han upp ett fotbad för två och satte sig med sin mörkhyade skådespelarvän och vickade på tårna.

Vad kan det bli för en spelfilm av en sådan person?

För ett par år sedan kom den här dokumentären som också gick på bio i USA:

Egentligen hade det nog varit bra att se den före spelfilmen, men att uppleva ”alltihop” för första gången genom Tom Hanks var också fint. Såhär är han som Mr Rogers:

Den berättelse som filmmanuset bygger på, med en journalist som har fått i uppdrag att intervjua Mister Rogers, är sann — artikeln kan man läsa här, och jag vill verkligen rekommendera den! Men journalistens egen bakgrund i filmen är byggt av både den verkliga journalistens och en annan persons. Fred Rogers lärde känna en man som hade ett komplicerat förhållande till sin familj, och det som hände var kanske inte exakt det som händer med journalisten i filmen men ganska nära.

Under det senaste året har jag försökt vara försiktig med att se obehagliga filmer och läsa obehagliga böcker, för jag tycker nyheterna som jag läser och ser och hör varje dag räcker och blir över. Man kan säkert resonera olika om det … Häromdagen läste jag ut en alldeles fantastisk men mycket obehaglig roman och drömde mardrömmar om den. ”Look for the helpers”, säger Mister Rogers, och i den berättelsen fanns det inga. Men i berättelsen om Mister Rogers finns det så otroligt mycket hopp och vänlighet. Om du är en som känner att det är vad du behöver, se den direkt!

Till fots längs den underjordiska järnvägen

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det både en kortkort biografi och ett filmtips, för jag vill berätta lite om Harriet Tubman!

Harriet Tubman i slutet av 1860-talet. Bild från Swann Auction Galleries via Wikimedia Commons

Jag tror att jag hade sett hennes ansikte och hört hennes namn några gånger, men jag visste inte så mycket om henne innan jag såg spelfilmen som hade premiär 2019 och som sedan (tror jag) aldrig kom upp på bio i Sverige på riktigt eftersom pandemin satte igång.

Det sorgliga och kanske typiska är att jag blev intresserad tack vare filmen — min svåger bestämde att vi skulle se den tillsammans — och att jag sedan, när jag läste mer om henne, insåg att filmmanuset innehöll många felaktigheter. Går det inte att göra en film om en verklig människa utan att möblera om och hitta på en massa nytt?

Harriet Tubman föddes i Maryland någon gång i början av 1820-talet. Då hette hon Araminta Ross och kallades oftast Minty. Eftersom hon tillhörde en slavfamilj blev hon redan som femåring uthyrd som tjänsteflicka till andra hushåll i närheten. 60 dollar om året kunde hennes ägare ta för hennes arbete.

När hon var tolv eller tretton år såg hon en ung slav på flykt i en butik där hon skulle handla. En man som var inne i butiken och fick syn på den flyende mannen tog en vikt från butiksvågen och kastade den mot honom, men Minty hamnade emellan och fick den i huvudet. Resten av sitt liv led hon ofta av svår huvudvärk, på något ställe har jag sett att hon kunde somna när som helst (de kallar det narkolepsi), någonstans har jag sett att skadan resulterade i epilepsi, och i filmen är den också orsaken till att hon hallucinerar eller ser syner som hon tror är Guds sätt att tala med henne och som påverkar hennes beslut.

Vid den här tiden hände det att slavar frigavs, bodde kvar nära sina tidigare hem och arbetade mer som anställda eller hantverkare med olika saker som behövdes. Minty, som alltså var slav, gifte sig med en man som var frigiven. Slavar fick inte gifta sig rent juridiskt, men själva räknade de sina äktenskap som giltiga.

Att hennes man inte var slav gjorde att riskerna för dem var olika, så när hon fick reda på att hon skulle säljas till en slavägare längre söderut och bestämde sig för att istället fly norrut gjorde hon det ensam. Det nätverk som kallas The Underground Railroad fungerade, och hon tog sig fram till friheten i Philadelphia och kunde ha stannat kvar. Hon kunde ha hittat en anställning som till exempel hembiträde i en familj och ett socialt sammanhang bland de många andra som hade lyckats fly och börjat nya liv som fria.

Istället tog hon sig tillbaka, mest till fots och ibland gömd i vagnar, för att hämta med sig andra. Med den underjordiska (alltså hemliga) järnvägens (alltså flyktvägens) begrepp blev hon konduktör. I filmen är det för sin mans skull hon återvänder, men när hon hittar honom inser hon att han har hört att hon dog under flykten och att han har gift om sig. Då erbjuder hon några andra att följa med istället. Gång på gång kommer hon tillbaka, tretton gånger, trots att hon är efterlyst och skulle kunna råka mer och mer illa ut — under en period finns det ett pris på 40 000 dollar från slavägarna i området till den som fångar henne. Hon börjar kallas ”sitt folks Moses” och ”the black she-Moses”, och inte en enda gång misslyckas hon med att föra alla i en grupp till friheten.

Harriet Tubman, Harriet efter mamman och Tubman efter mannen hon gifte sig med, var det namn hon tog sig som vuxen och det hon använde under resten av sitt liv.

Precis när jag hade sett filmen mötte jag Harriet igen. På Library of Congress!

Det fanns nämligen en stor utställning om kampen för kvinnlig rösträtt där, och i slutet av 1800-talet blev Harriet mycket engagerad i den — tillsammans med många societetskvinnor med europeiskt ursprung, kvinnor som sannolikt inte var så vana vid att samarbeta på lika villkor med en före detta slav. Men det var en period när mycket förändrades, och Harriet blev en viktig representant för en stor grupp amerikanska kvinnor och deras demokratiska rättigheter.

Harriet Tubman som gammal, antagligen vid sitt hem i Auburn i New York. Lägg märke till den rätstickade sjalen! Bild från Wikimedia Commons

Harriet Tubmans kännedom om terrängen i de områden där hon hade vandrat med slavar mot friheten, och hennes enorma kontaktnät, hade gjort att att hon blev en viktig person under det amerikanska inbördeskriget också. Hon tjänstgjorde som spanare, sjuksköterska, spion och guide, och hon planerade och genomförde en attack i South Carolina där 750 slavar befriades.

Allt det här är ju så imponerande att man inte kan förstå vidden av det. Men en sak som gör hennes arbete och hennes vision så påtagliga är det som hon gjorde när hon blev gammal (ett mirakel i sig eftersom vikten som skadade hennes huvud innan hon blev tonåring lika gärna kunde ha dödat henne). Hon fick hjälp att köpa mark — ett tidigare otänkbart steg för en mörkhyad kvinna — och byggde ett hus åt sig. Så startade hon ett ålderdomshem för före detta slavar och såg också till att göra ett slags tidig primärvård tillgänglig för människor i Auburn, där hon bodde. Inte bara för tidigare slavar, utan för alla som behövde den, oavsett vilken hudfärg de hade.

Filmen?

Ja, se den! Den finns till exempel som betalfilm på Youtube. Här är trailern:

Men läs också, till exempel här på Women’s History Museums webbplats, och lyssna på P3:s dokumentär (jag är inte så förtjust tonen i den, bara — men det problemet har jag haft med fler av P3:s historiska dokumentärer) och se också till exempel det här ganska långa reportaget från Harriet Tubman-museet:

Eller det här lite kortare biografiklippet, också från en nyhetssändning:

Eller varför inte den här:

I den rekommenderas på slutet Colson Whiteheads roman The Underground Railroad. Den köpte jag för ett tag sedan, och nu är det verkligen dags att läsa den!

Hennes handstil

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär ser Jane Austens manuskript ut!

Små ark, tättskrivna, utan styckeindelning. Och under sina sista år satt hon vid ett pyttelitet pelarbord och skrev.

Här berättar samma professor, Kathryn Sutherland, om manuskriptet till The Watsons (titeln fick det av en av hennes släktingar efter hennes död), en påbörjad men aldrig avslutad roman som hon arbetade med under åren innan hon fyllde 30:

The Watsons är skriven i små handgjorda häften på åtta sidor vardera, antagligen tillverkade av större ark som hon eller någon annan har delat på. Eftersom hon skrev så tätt var det svårt att göra ändringar och kompletteringar. När de inte fick plats mellan raderna skrev hon dem på lösa lappar och fäste dem på rätt ställe med knappnålar!

Och här är ett ganska nyupptäckt pappersfragment med hennes handstil på:

Att en liten pappersbit kan vara så värdefull och väcka så mycket uppmärksamhet! Tänk om det hade gått att förskjuta proportionerna bara lite grann så att hon hade fått uppleva en aning mer av sina framgångar och människors intresse för hennes konst medan hon fortfarande levde.