Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Filmtips

Med en oväntad vals

Av Posted on Inga taggar 0

Ett av mina pandemispår har blivit att läsa mer av och om författare som jag har läst för längesedan och på något vis tyckt om men inte fördjupat mig i.

En av dem är Louisa May Alcott, som jag lite vagt trodde att jag visste en massa om eftersom det alltid sägs att Unga kvinnor innehåller mycket självbiografiskt material.

Oj vilka omedvetna förutfattade meningar man kan upptäcka att man har! Åtminstone är det så för mig.

Det blir lätt hur många förgreningar som helst, men idag tänkte jag bara tipsa om den här väna och sockersöta filmen som bygger på ”boken som Jo skrev”, alltså ett manus som Louisa May Alcott själv arbetade med när hon var tonåring. Manuset blev aldrig utgivet då, och sedan låg det bortglömt i många år efter hennes död. Att det gavs ut och dessutom blev en film när någon väl upptäckte det beror förstås på att Unga kvinnor (egentligen två i en serie med flera romaner) hade hunnit bli en sådan klassiker.

Boken har jag inte läst än, men jag har sett att flera skriver ungefär att filmen är en välvillig bearbetning av den. Vad nu det ska betyda.

Det här är säkert inte en laglig publicering av den, så vi får väl se hur länge den finns kvar:

När man väl är färdig med att skämmas över att den manlige huvudpersonen ska föreställa mycket ful och förstörd av hjärtesorg har man kanske kommit över det värsta. Louisa May Alcotts tidiga radikala tankar är nog en av orsakerna till att Edith inte använder damsadel och till att hon räddar sin fosterpappa genom att ställa upp i bygdens stora ridtävling bland alla män.

En liten överraskning är det att höra Evert Taubes ”I Roslagens famn” som valsmusik på Ediths första bal!

En vacker minut

Av Posted on Inga taggar 0

Nu annonseras och presenteras och recenseras den brittiska författaren Sally Rooneys nya roman nästan överallt där storsäljarböcker säljs, och jag kommer att tänka på att jag aldrig skrev om Normal people när jag läste den fastän jag hade tänkt göra det.

Det var en vän som berättade om TV-serien när den just hade dykt upp på SVT Play och som sa att den var så speciell, att det inte gick att låta bli att engagera sig i de båda huvudpersonerna fastän de hade så svårt att nå fram till varandra.

Jag såg den och fastnade nog för delvis andra saker — jag tyckte att skolscenerna (med vad man väl måste beskriva som mobbning) var så enormt obehagliga och att familjesituationerna verkade så stiliserade och orealistiska.

Kanske förstår man bättre om man också läser boken?

Det gjorde inte jag — jag förstod inte bättre, alltså, fastän jag köpte boken och läste den. Däremot blev jag så förvånad att den manlige huvudpersonen som är tafatt och inkonsekvent och rädd men oftast framstår som så sympatisk i TV-serien nästan är en annan person i romanen.

Så många skrev om Sally Rooneys fantastiska stilsäkerhet, och jag ville verkligen förstå vad som var så fantastiskt, så jag köpte hennes första roman också. Den är svårare att engagera sig i, och om den inte blir TV-serie tror jag att det kan vara lika bra.

MEN!

Det finns en scen som gör att jag ändå är helt tagen av alltihop.

Nu har jag letat på Youtube en stund, och hittat en gammal länk som jag skickade till en vän, och klippet som jag ville visa är borttaget …

… men det är när Connell är trött och förtvivlad och avtrubbad på samma gång en bit in i en depression som han har fått och Marianne är långt borta i Stockholm som utbytesstudent. Deras videosamtal fungerar sådär när de väl talas vid, och Connell måste sova för det är nästan det enda han orkar. Då säger Marianne till honom att ta med datorn till sängen, och han ställer den med kameran riktad mot kudden och lägger sig och somnar, och Marianne som måste arbeta med någon uppsats håller honom sällskap hela natten, alldeles tyst. Det är så otroligt sorgligt och vackert och antagligen helt fulländat skildrat i all sin enkelhet och värt hur mycket som helst.

Hon som gjorde succé med en bok hon inte ville skriva

Av Posted on Inga taggar 0

Ett tips idag bara: PBS Masterworks en och en halv timme långa dokumentärfilm om Louisa May Alcott finns på Youtube! Jag vet inte om det är en godkänd publicering, men jag har inte sett filmen till salu någonstans här i Sverige, så jag såg den.

Det är en film där en rad litteraturhistoriker och andra hjälps åt att berätta om Louisa May Alcotts författarskap och om hennes familj och den situation som hennes idealistiske och principfaste men inte särskilt ansvarstagande pappa försatte sin fru och sina döttrar i. Nästan allt som Louisa May Alcott gjorde som vuxen hängde ihop med familjen på något vis — sin största litterära succé, den som på svenska heter Unga kvinnor, skrev hon motvilligt när hennes egna idéer hade blivit bortviftade som ointressanta (jag tror att jag har läst att hennes pappa hade blivit refuserad också) och familjen verkligen behövde pengar.

Delar av filmen är dramatiserade, och jag tycker nog att de är de sämsta, men samtidigt ger de den mycket mer liv än vad bara intervjuerna kan göra.

Den här sommaren har jag läst en rad kvinnliga författare som skrev för ungefär 75–200 år sedan, och Louisa May Alcott tillhör ju dem som finns kvar i den allmänna litteraturhistorien, men så snart jag började ta reda på mer om henne insåg jag också att hon har blivit så orättvist behandlad av eftervärlden. För att inte tala om hur hon var tvungen att knoga under sin livstid. Och ändå lyckades hon förmedla så mycket harmoni och tillförsikt i det hon skrev. På något vis fanns det i hennes liv också, får man hoppas.

Ett extra charmigt återbruksprojekt

Av Posted on Inga taggar 0

Den här veckan har jag haft finbesök i Småland (vi var i Kosta) av Franciska, och två kvällar ägnade vi åt Barnmorskan i East End, de avsnitt som finns utlagda av säsong nio nu.

Jag har bara sett några få avsnitt tidigare, och orsaken till det är svår att komma åt, för allt jag har sett har varit SÅ vackert och charmigt och sorgligt och jag vet inte vad. Det är nog mest det att jag är så dålig på att titta på tv överhuvudtaget. Och den här serien vore verkligen värd en ordentlig ansträngning!

Den nionde säsongen utspelar sig 1965, och en av de stora händelserna är att filmen Sound of Music går upp på biograferna i Storbritannien. Kan en nunna gå på bio? Borde nunnorna tycka att det är olämpligt att barnmorskorna går? Kan alla nunnorna och barnmorskorna gå tillsammans? Det kan låta som en fånig situation, men Heidi Thomas (som är manusförfattaren) använder den för att visa hur samhället förändras och hur svårt det kan vara att anpassa sig precis lagom mycket till det.

En annan stor händelse beror på att det behövs en ny kuvös till mottagningen och att det inte finns pengar till den. Efter lite bekymmer och gemensamma försök att lösa problemet bestämmer sig nunnorna och barnmorskorna för att ta vara på alla möjliga skänkta kläder, samla ihop mer och göra om dem på olika sätt. Gardiner och andra tyger använder de som komplettering. Så ordnar de en modevisning med inträde och försäljning. Och eftersom kläderna är lite eller mycket gamla och året är 1965 blir resultaten spektakulära. Både de scener där de hittar på och syr tillsammans och sedan själva modevisningen är naturligtvis en extra stor upplevelse för alla som håller på med återbrukssömnad nu. Så roligt, så påhittigt, så modigt, så gulligt, så festligt! Och allt för den nya kuvösens och de nyfödda barnens skull, förstås. Här kan man se serien, och avsnittet med återbruksprojektet är nummer tre.

351 454

Av Posted on Inga taggar 0

Här står en kvinna vid en hög med pärmar eller böcker.

Det är en klassisk bild, fast jag hade faktiskt inte sett den förrän idag när jag letade upp den på Wikimedia Commons, bara hört om den.

Det är Elin Wägner, en av många som har arbetat med att samla in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt i Sverige, och traven och den volym hon håller i rymmer tillsammans 351 454 underskrifter.

Kvinnors rösträtt var en av de frågor som Elin Wägner engagerade sig i. Hon var också yrkeskvinna, nämligen journalist och författare, under en tid när många svenska kvinnor var beroende av manliga försörjare och nekades högre studier (faktum är att hennes pappa inte lät henne studera men ändå förstod att hennes begåvning borde få komma till användning). Och så var hon, långt före de flesta andra, mycket engagerad i miljöfrågor. Bland annat argumenterade hon mot konstgödsel och försökte förklara att det som på kort sikt verkar vara strålande bra kan förstöra framtiden. Och så blev hon den andra kvinnliga ledamoten i Svenska Akademiens historia!

Det finns ju massor att läsa om Elin Wägner, men jag vill tipsa om en kort radiodokumentär att lyssna på direkt. Här finns den. Lite pratig och knasigt klippt, kanske (”Är det här hennes hatt? Får man prova den?”), men också mycket innehållsrik.

En annan sak som jag vill tipsa om är att man kan se stumfilmsversionen av hennes roman Norrtullsligan (inspelad 1923) på Filmarkivet.se. Den har blivit digitalt restaurerad och fått nykomponerad musik av Lotta Hasselquist Nilsson.

Två saker som jag ska göra innan året är slut är att se den (det är ju bara att ta sig tid) och att åka till Lilla Björka, Elin Wägners hem (det kräver lite mer planering). Mina föräldrar bodde bara några mil därifrån i många år, och nu i efterhand tycker jag att jag borde ha hamnat där på skolutflykter gång på gång, men jag hörde faktiskt aldrig om platsen eller om Elin Wägner i skolan. Tur att det inte är för sent att göra något åt sådana saker!

På en mycket speciell vägg

Av Posted on Inga taggar 0

Zsófia, som har varit med och spelat i några internationella sammanhang där jag har dirigerat, föreslog för några veckor sedan att vi skulle göra ett ”virtuell ensemble”-samarbete igen. Jag spelade in min stämma och skickade filerna. Och nu är Zsófia klar med redigeringen!

Jag kan bara gissa hur många timmar det har tagit att få oss allihop att spela tillsammans på det här sättet. Och det är så roligt att se Ulla och Yuriko som jag har träffat en del de senaste åren och Börje som jag nog inte har träffat på femton år (han har väl det bästa solot?). Tack Zsófia och alla andra som är med!