Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Filmtips

Till fots längs den underjordiska järnvägen

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det både en kortkort biografi och ett filmtips, för jag vill berätta lite om Harriet Tubman!

Harriet Tubman i slutet av 1860-talet. Bild från Swann Auction Galleries via Wikimedia Commons

Jag tror att jag hade sett hennes ansikte och hört hennes namn några gånger, men jag visste inte så mycket om henne innan jag såg spelfilmen som hade premiär 2019 och som sedan (tror jag) aldrig kom upp på bio i Sverige på riktigt eftersom pandemin satte igång.

Det sorgliga och kanske typiska är att jag blev intresserad tack vare filmen — min svåger bestämde att vi skulle se den tillsammans — och att jag sedan, när jag läste mer om henne, insåg att filmmanuset innehöll många felaktigheter. Går det inte att göra en film om en verklig människa utan att möblera om och hitta på en massa nytt?

Harriet Tubman föddes i Maryland någon gång i början av 1820-talet. Då hette hon Araminta Ross och kallades oftast Minty. Eftersom hon tillhörde en slavfamilj blev hon redan som femåring uthyrd som tjänsteflicka till andra hushåll i närheten. 60 dollar om året kunde hennes ägare ta för hennes arbete.

När hon var tolv eller tretton år såg hon en ung slav på flykt i en butik där hon skulle handla. En man som var inne i butiken och fick syn på den flyende mannen tog en vikt från butiksvågen och kastade den mot honom, men Minty hamnade emellan och fick den i huvudet. Resten av sitt liv led hon ofta av svår huvudvärk, på något ställe har jag sett att hon kunde somna när som helst (de kallar det narkolepsi), någonstans har jag sett att skadan resulterade i epilepsi, och i filmen är den också orsaken till att hon hallucinerar eller ser syner som hon tror är Guds sätt att tala med henne och som påverkar hennes beslut.

Vid den här tiden hände det att slavar frigavs, bodde kvar nära sina tidigare hem och arbetade mer som anställda eller hantverkare med olika saker som behövdes. Minty, som alltså var slav, gifte sig med en man som var frigiven. Slavar fick inte gifta sig rent juridiskt, men själva räknade de sina äktenskap som giltiga.

Att hennes man inte var slav gjorde att riskerna för dem var olika, så när hon fick reda på att hon skulle säljas till en slavägare längre söderut och bestämde sig för att istället fly norrut gjorde hon det ensam. Det nätverk som kallas The Underground Railroad fungerade, och hon tog sig fram till friheten i Philadelphia och kunde ha stannat kvar. Hon kunde ha hittat en anställning som till exempel hembiträde i en familj och ett socialt sammanhang bland de många andra som hade lyckats fly och börjat nya liv som fria.

Istället tog hon sig tillbaka, mest till fots och ibland gömd i vagnar, för att hämta med sig andra. Med den underjordiska (alltså hemliga) järnvägens (alltså flyktvägens) begrepp blev hon konduktör. I filmen är det för sin mans skull hon återvänder, men när hon hittar honom inser hon att han har hört att hon dog under flykten och att han har gift om sig. Då erbjuder hon några andra att följa med istället. Gång på gång kommer hon tillbaka, tretton gånger, trots att hon är efterlyst och skulle kunna råka mer och mer illa ut — under en period finns det ett pris på 40 000 dollar från slavägarna i området till den som fångar henne. Hon börjar kallas ”sitt folks Moses” och ”the black she-Moses”, och inte en enda gång misslyckas hon med att föra alla i en grupp till friheten.

Harriet Tubman, Harriet efter mamman och Tubman efter mannen hon gifte sig med, var det namn hon tog sig som vuxen och det hon använde under resten av sitt liv.

Precis när jag hade sett filmen mötte jag Harriet igen. På Library of Congress!

Det fanns nämligen en stor utställning om kampen för kvinnlig rösträtt där, och i slutet av 1800-talet blev Harriet mycket engagerad i den — tillsammans med många societetskvinnor med europeiskt ursprung, kvinnor som sannolikt inte var så vana vid att samarbeta på lika villkor med en före detta slav. Men det var en period när mycket förändrades, och Harriet blev en viktig representant för en stor grupp amerikanska kvinnor och deras demokratiska rättigheter.

Harriet Tubman som gammal, antagligen vid sitt hem i Auburn i New York. Lägg märke till den rätstickade sjalen! Bild från Wikimedia Commons

Harriet Tubmans kännedom om terrängen i de områden där hon hade vandrat med slavar mot friheten, och hennes enorma kontaktnät, hade gjort att att hon blev en viktig person under det amerikanska inbördeskriget också. Hon tjänstgjorde som spanare, sjuksköterska, spion och guide, och hon planerade och genomförde en attack i South Carolina där 750 slavar befriades.

Allt det här är ju så imponerande att man inte kan förstå vidden av det. Men en sak som gör hennes arbete och hennes vision så påtagliga är det som hon gjorde när hon blev gammal (ett mirakel i sig eftersom vikten som skadade hennes huvud innan hon blev tonåring lika gärna kunde ha dödat henne). Hon fick hjälp att köpa mark — ett tidigare otänkbart steg för en mörkhyad kvinna — och byggde ett hus åt sig. Så startade hon ett ålderdomshem för före detta slavar och såg också till att göra ett slags tidig primärvård tillgänglig för människor i Auburn, där hon bodde. Inte bara för tidigare slavar, utan för alla som behövde den, oavsett vilken hudfärg de hade.

Filmen?

Ja, se den! Den finns till exempel som betalfilm på Youtube. Här är trailern:

Men läs också, till exempel här på Women’s History Museums webbplats, och lyssna på P3:s dokumentär (jag är inte så förtjust tonen i den, bara — men det problemet har jag haft med fler av P3:s historiska dokumentärer) och se också till exempel det här ganska långa reportaget från Harriet Tubman-museet:

Eller det här lite kortare biografiklippet, också från en nyhetssändning:

Eller varför inte den här:

I den rekommenderas på slutet Colson Whiteheads roman The Underground Railroad. Den köpte jag för ett tag sedan, och nu är det verkligen dags att läsa den!

Hennes handstil

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär ser Jane Austens manuskript ut!

Små ark, tättskrivna, utan styckeindelning. Och under sina sista år satt hon vid ett pyttelitet pelarbord och skrev.

Här berättar samma professor, Kathryn Sutherland, om manuskriptet till The Watsons (titeln fick det av en av hennes släktingar efter hennes död), en påbörjad men aldrig avslutad roman som hon arbetade med under åren innan hon fyllde 30:

The Watsons är skriven i små handgjorda häften på åtta sidor vardera, antagligen tillverkade av större ark som hon eller någon annan har delat på. Eftersom hon skrev så tätt var det svårt att göra ändringar och kompletteringar. När de inte fick plats mellan raderna skrev hon dem på lösa lappar och fäste dem på rätt ställe med knappnålar!

Och här är ett ganska nyupptäckt pappersfragment med hennes handstil på:

Att en liten pappersbit kan vara så värdefull och väcka så mycket uppmärksamhet! Tänk om det hade gått att förskjuta proportionerna bara lite grann så att hon hade fått uppleva en aning mer av sina framgångar och människors intresse för hennes konst medan hon fortfarande levde.

Två bokstäver, perfekt

Av Posted on Inga taggar 0

”Ååååå, DEN”, sa min kusin som var på besök hos mig häromveckan och såg Emma-DVD:n i en hylla.

Hon lånade den och flera andra och meddelade efter några dagar att de var lika bra som hon hade kommit ihåg dem.

Det här är den Emma-filmatisering som jag tycker om (jag hittar ingen trailer på Youtube, så här nedanför kommer ett slags klipp, men här är en):

Den kom hösten 1996, och konstigt nog minns jag det som att jag såg den på bio. Den var en ITV-film i Storbritannien. Andrew Davies, som hade gjort storsuccé med Stolthet och fördom året före, erbjöd BBC sitt manus, och när de tackade nej lät han ITV göra filmen istället. En film som sändes i TV, alltså. Är det någon som kommer ihåg om den ändå gick på bio här i Sverige?

Hursomhelst, det finns många skäl att tycka om den, och ett av de viktigaste är nog Emmas pappa. Vilken både tacksam och otacksam roll, och vilken fantastisk skådespelare.

Nu är det ett tag sedan senast jag såg den, så det måste bli en repris så snart jag har hittat min lilla DVD-spelare.

Men här är ett radiopanelsamtal att lyssna på så länge, och jag blir riktigt avundsjuk på deltagarna som inte verkar ha blivit tillsagda att hålla inne med någon entusiasm överhuvudtaget:

Och min kusin och jag hittade en ljudboksversion av en lättläst svensk bearbetning av Emma åt henne på Biblio, en gratisapp som många bibliotek rekommenderar och som man använder med sitt lånekort. Perfekt!

(Du som har läst boken i originalversionen förstår rubriken på det här inlägget, eller hur?)

Tipsar för sent

Av Posted on Inga taggar 0

Det har hänt så väldigt mycket de senaste månaderna, och jag borde ha skrivit det här filmtipset i januari. Nu blir det nog mest retligt, för filmen som jag vill rekommendera alla att se finns inte kvar på SVT Play längre …

… och det är nog ett mönster i min kontakt med systrarna Brontë. För flera år sedan påbörjade jag en beställning på webbplatsen för den bokklubb där jag är med, och det som jag verkligen ville beställa var en DVD-box med några filmatiseringar av Brontë-systrarnas romaner och en om dem själva. Så tänkte jag att jag skulle vänta tills det dök upp något mer som jag verkligen ville beställa därifrån (annars brukar jag beställa allt jag kan från lokala bokhandlare). Den oavslutade beställningen dyker fortfarande upp varje gång när jag loggar in, och boxen är borta ur sortimentet sedan länge.

Om någon har den så lånar jag den mycket gärna!

Den film som jag såg i januari hade min gamla kollega Jenny tipsat mig om.

Under nästan hela pandemiperioden har jag läst ännu mer brittiska klassiker än vanligt, och en del om några av författarna också. Tre av dem som jag har läst mest skriver om de epidemier som höll på att bryta ut eller bröt ut i Storbritannien under 1800-talet: i Jane Austens Förnuft och känsla evakueras ett hus (ett gods? ett slott?) när Marianne blir liggande sjuk, i Elizabeth Gaskells Ruth dör huvudpersonen när hon har tjänstgjort som sjuksköterska under en epidemi, i Charlotte Brontës Jane Eyre överlever huvudpersonen en epidemi på sin internatskola men förlorar nästan samtidigt sin bästa vän i en sjukdom som har blivit mycket värre av kombinationen svältdiet och kyla.

Vad man kan lära sig av det? Kanske inte så jättemycket, men åtminstone att människor tidigare i mänsklighetens historia har levt med ständig beredskap för livsfara på ett annat sätt än de flesta av oss här i västra Europa de senaste femtio åren. Gill Hornby har skrivit en fin och intressant artikel om det här.

Branwells porträtt av de tre systrar som blev vuxna. Bild: Wikimedia Commons

Sally Wainwrights filmmanus — Att vandra osynlig (To Walk Invisible) är en TV-långfilm gjord för BBC — börjar och slutar i Charlottes, Emilys, Branwells och Annes gemensamma barndomsfantasivärld. Det var de fyra syskonen som hann bli unga vuxna tillsammans. Två systrar dog som barn på en internatskola i en epidemi som kan ha blivit förebild för den i Jane Eyre.

I den gemensamma fantasivärlden, egentligen två, var alla fyra aktiva genom att berätta och skriva. Jag har hört den beskriven som ett slags mycket tidig fantasy och också som en avancerad kreativt-skrivande-workshop med kollektivt ledarskap.

(Jag har inte lyckats hitta någon vanlig trailer för filmen, bara sådana här där skådespelarna och Sally Wainwright berättar inemellan. Tyvärr tycker jag inte alls att de gör filmen rättvisa. Nu lägger jag in dem här ändå så att den som vill får se lite miljöer.)

Men det mesta av filmen utspelar sig under en ganska kort period när alla fyra har hunnit bli vuxna. Anne och Branwell har just kommit hem från en rik familj där de har arbetat som informator och guvernant — det gick inte att stanna när Branwells förhållande med barnens mamma avslöjades. Charlotte har kommit hem efter att ha arbetat på en flickskola i Frankrike. Emily, som ofta går klädd i förkläde och hanterar bröddegar på ett mycket kraftfullt sätt, och pappa, gammal präst som håller på att bli blind men vars arbete är förutsättningen för att syskonen ska ha någonstans att bo, finns redan hemma.

Branwell och hans systrar vet om att de är mycket begåvade, men deras förutsättningar är helt olika. Föräldrarna har alltid förväntat sig att Branwell ska bli något stort, kanske konstnär (det är han som har målat sina systrar här ovanför), och gett honom alla möjligheter de har kunnat skrapa ihop till. Han har ljugit om det mesta, hamnat i dramatiska konflikter och blivit missbrukare.

Systrarnas pseudonymnamnteckningar. Bild: Wikimeda Commons

Att försöka ge ut något, bli författare, är storasyster Charlottes plan för hur systrarna ska kunna rädda sin familj. Det är i princip inte möjligt för en kvinna, men de hittar på pseudonymer som har deras egna initialer och som kan uppfattas som mansnamn, och när Charlotte väl har övertalat Emily att bidra med sina dikter betalar de för att ge ut en gemensam diktsamling för att sedan kunna fortsätta med varsin roman.

Jag väntade mig lite omedvetet en pliktskyldig biografifilm — och blev helt tagen av scen på scen på scen, av var och en av familjemedlemmarna och deras relationer och av hur tydligt men inte alls övertydligt det blir att syskonskapet är något som tynger systrarna och samtidigt deras allra största inspiration och tillgång. Att vandra osynlig är deras begrepp för en av drömmarna: att trots att de är kvinnor och lever i stor ekonomisk otrygghet kunna röra sig i en större värld.

En favoritscen?

Det finns så väldigt många, men kanske den där Emily, egentligen uppbragt som så ofta, sätter sig på en grind bredvid Branwell och tittar på natthimlen tillsammans med honom.

Om den här filmen dyker upp på SVT Play igen, eller någon annanstans, då kommer jag absolut att se den igen, och jag hoppas att fler gör det. Det går också att betala för att se den på Youtube.

Det här är mitt lilla bidrag till Internationella kvinnodagen idag, och så vill jag också skicka med den här spellistan som jag har satt ihop (på min fritid men på min arbetsgivares Spotify-konto):

Världen utan att resa

Av Posted on Inga taggar 0

En som jag talar i telefon med ofta har varit isolerad sedan i mars. Vi har hittat på nya sätt att kommunicera: jag går och handlar hämtlunch på något bra ställe och skickar upp den med hissen för att vi inte ska hamna för nära varandra i trappuppgången, till exempel.

Häromdagen berättade hon att Draken Film är något av det bästa hon har upptäckt i år — ett streamingabonnemang med filmer från så väldigt många länder och med så väldigt många intressanta teman.

När vi inte kan resa blir det bara ännu viktigare att inte fastna i bara det egna och det som de största populärkulturkanalerna pumpar in via våra skärmar, eller hur?

Men den här filmen finns faktiskt på Netflix!

Det kommer reklam om en biopremiär när jag är inne på Facebook, och först trodde jag att det hade kommit en ny film — Deborah Ellis berättelse som den bygger på är en barnromantrilogi — men tydligen hade filmen aldrig riktigt premiär på bio här i Sverige när den kom för några år sedan, utan det ska bli nu. Hur det nu ska bli.

Deborah Ellis är en osannolik författare som har kombinerat skönlitterärt och dokumentärt skrivande med aktivism i många år, och när jag hörde att Parvanatrilogin (på engelska brukar den kallas The Breadwinner Trilogy) skulle bli animerad film blev jag förvånad och glad och lite tveksam, för hon skriver på ett sätt som har engagerat unga läsare i många länder, men den sorts berättartempo som brukar finnas i animerade filmer har hon inte alls. Kanske är det därför som den här filmatiseringen har blivit ovanlig på flera sätt.

Vi såg trailern i flera av mina klasser och samtalade om bakgrunden och läget i Afghanistan då och nu när jag arbetade med Svenska som andraspråk, och alla som ville läste någon av böckerna. Tyvärr är de svenska översättningarna konstigt gjorda och konstigt redigerade, tycker jag, så om man har möjlighet att läsa böckerna på engelska kan berättelsen nog bli mer övertygande.

Nu ska jag ta tag i saken och se filmen i alla fall! Och se en annan bit av världen utan att resa iväg. Dessutom kanske glimtar av sådant som några av mina tidigare elever upplevde innan de kom hit och fortfarande upplever i sina familjer.

Inte så smart när allt kommer omkring

Av Posted on Inga taggar 0

Det här är en film som delvis är reklam för ett speciellt smartphonemärke, Fairphone.

Men den berättar också en hel del om hur den konventionella smartphoneindudstrin (och elektronikindustrin) fungerar överhuvudtaget. Och på aningen längre sikt är det allt annat än smart. Det är rovdrift på vår natur och på många, många människor i olika länder.

Du som brukar läsa om Denis Mukwege och lyssna på intervjuer med honom kommer att känna igen mycket.

Kanske kan 2021 bli året när den här galenskapen börjar klinga av?