När den här filmen kom hösten 2019 hade jag just flyttat och börjat på en ny arbetsplats, och jag kanske har något fragment av ett minne av att jag såg något om den, men inte minns jag något särskilt. Och sedan kom ju pandemin, och allt blev så annorlunda.
Utgångspunkterna verkar vara flera: dels har den regissör som fick så enorma framgångar med Allt eller inget, den film där en grupp arbetslösa män hittar varandra och sätter upp en strippföreställning, fått i uppdrag att göra en film som ska få oss att skratta och gråta och må bra. Dels ska Kristin Scott Thomas vara vacker och kylig och snobbig och ensam — såklart! (Jane Austens vänner kan notera att den framgångsrike man hon är gift med är gamle Willoughby från 1990-talets Förnuft och känsla.) Och dels finns en massa kvinnor som har varit med i ”militärfrukörer” runtom på världens brittiska militärbaser och som ska få berätta om sig själva.
Något som den brittiska filmindustrin verkligen kan är att börja bygga en kollektivberättelse genom massor av klipp. Den här gången får man glimtar av vardagen hemma hos militärfamiljerna och i den lilla butiken på området. Samma teknik används när de flesta män och några kvinnor på basen ger sig av till Afghanistan och alla mammor med småbarn blir ensamma, den ensamma mamman med tonåring tappar kontrollen och den ensamma frun blir ännu ensammare än tidigare. Det är otroligt skickligt gjort.
Liksom i många filmer om en större grupp finns det ett par huvudpersoner, några bipersoner som får bidra med ganska mycket och en hel massa som är med i stort sett hela tiden i gruppscenerna och har var sin personlighet men aldrig hinner berätta särskilt mycket. Man kan nästan bli lite irriterad på hur snyggt manuset är ihopsatt — varje sak som händer är nödvändig för berättelsen och helt självklar. Det finns ingen yttre fiende utöver kriget i Afghanistan, inget att övervinna mer än ensamheten och långtråkigheten och kanske rädslan för att ta plats och synas, men tack vare en backande lastbil och en rengöringsbil, ett regnoväder och ett högdjur på besök knuffas handlingen hela tiden framåt.
Military Wives är filmens originaltitel, på svenska fick den heta Sångklubben. Nå. Det är inte så konstigt, för ”klubbar” är ett väldigt brittiskt fenomen, från första året i skolan ska man gå med i minst ett par klubbar för att få en meningsfull fritid och lära sig något utöver skolämnena. Att det som militärfruarna går med i inte är en kör utan en klubb är avgörande för att det ska bli något.
Den film som jag tänkte på nästan hela tiden medan jag såg den här är inte Allt eller inget utan Brassed Off, en 1990-talsfilm om en nedläggningshotad gruva och dess blåsorkester. Men i den kan alla spela redan när berättelsen börjar, och dirigenten är en skådespelare som verkligen har utvecklat en egen dirigeringsstil och är helt övertygande som blåsmusikstofil. Här ska en mycket motvillig grupp ledas av två oförberedda antagonister som varken sjunger eller spelar, och vad ska sjungas? Så mycket energi har lagts ner på miljöer och manus och kända skådespelare, men vägen från pinsamhet och kaos till arrangemang med många stämmor och ett proffsigt framträdande på Royal Albert Hall (ja, att få åka till London verkar vara något mycket stort!) … Det är nog bara att blunda för att den har hafsats ihop och att de körledare som möjligen har konsulterats inte har kunnat rädda så mycket.
Man kan förstås också tänka på andra körfilmer — Såsom i himmelen, Buss till Italien, den om den franska pojkskolan. Alla har nog misslyckats med att skildra själva körsjungandets process men velat säga något om musikens kraft och om hur människor som lever under press kan hitta glädje och frihet genom att sjunga tillsammans, eller? Och då gör klippen mellan militärfamiljernas hem den här filmen till något ännu tydligare.
Love Actually-slutet där en kör på en körtrappa blir tre som blir nio som blir hur många som helst, alla med körmedlemmar som har flyttat långt hemifrån för att vara med en partner som sedan kan tvingas åka på uppdrag närsomhelst, fick mig att torka kinderna. Men det hade jag faktiskt gjort flera gånger tidigare också.