Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

När järnvägen kommer

Av Posted on Inga taggar 0
En av många moderna utgåvor av Cousin Phillis — den finns i flera klassikerserier.

Ett boktips idag: Elizabeth Gaskells kortroman Cousin Phillis!

Hon skrev den två år före sin död, och en del säger att den fungerar som ett slags förstudie till hennes sista roman, Wives and Daughters, som hon inte hann bli klar med. Liksom mycket annat hon skrev var den en följetong som publicerades i en tidning eller ett magasin med läsare som förväntade sig engagerande berättelser att följa med i och längta efter. Och naturligtvis förväntade sig utgivaren att berättelserna skulle få läsarna att bete sig just så och köpa lösnummer efter lösnummer.

Tidningen som Cousin Phillis publicerades i var The Cornhill Magazine.

Phillis blir störd i sin läsning. Illustration av George Du Marier ur följetongsversionen av Cousin Phillis. Bild lånad från https://gaskellsociety.co.uk/cousin-phillis/

Det har skrivits ganska mycket om vilka teman berättelsen om den tonåriga prästdottern Phillis, berättad av hennes ganska avlägsne och ungefär jämnårige släkting Paul, bygger på eller gestaltar.

På sätt och vis är det en ganska enkel berättelse utan en massa sidointriger och utan händelser som rör till det i handlingen: Paul flyttar en bra bit hemifrån, lär känna en familj som är släkt med hans mamma, tycker om alla tre (pappa prästen och bonden, mamman, dottern) och tar med sin mer världsvane vän dit.

Det som fascinerade mig med Cousin Phillis, utöver Elizabeth Gaskells känsla för personligheter och detaljer (hon är sig lik på det viset), är att den är ett så tydligt möte mellan två tider och samhällen. Att Paul och hans vän överhuvudtaget hamnar i den del av England där prästgården ligger beror på att en järnväg håller på att byggas. Paul är mycket ung och har fått sitt första arbete som ett slags assistent. Holdsworth är några år äldre och redan en framgångsrik järnvägsbyggare, full av självförtroende och med en naturlig auktoritet. När järnvägen når nästan fram till Phillis och hennes familj kommer de i kontakt med den stora världen, och de tar emot den med ett slags blyg glädje. Phillis och hennes pappa är mycket bildade och vet sitt värde i den miljö där de ”alltid” har varit, men de är helt oförberedda på vad som kan hända när nya människor och nya idéer kommer in i deras hem.

Gården som Phillis familj driver, Hope Farm nära Heathbridge, blir ett slags tillflyktsort för Paul, trots att han första gången går dit mycket motvilligt. Han beskriver allt i den — utom de klänningar och förkläden som Phillis går omkring i precis i början — med kärlek och ett slags fascination. Elizabeth Gaskell-forskare har påpekat att huset verkar vara identiskt med Sandlebridge, en gård som fanns i hennes familj under hennes uppväxt. Eltham, den stad som järnvägen dras till, verkar vara Elisabeth Gaskells hemstad Knutsford.

Men det räcker inte med att Hope Farm får kontakt med den stora värld som resten av England är. En man som Holdsworth kan ge sig ut i en ännu större — han får ett erbjudande från Nordamerika och måste bestämma sig på bara ett par timmar. Vad händer då med människorna i den lilla idyllen?

Tydligen hade Elisabeth Gaskell planerat för en följetong i sex delar, och av någon anledning blev det bara fyra. Det kan vara en förklaring till att upplösningen, eller vad man nu ska kalla den, känns kort och abrupt. Men poängen med den här berättelsen är hursomhelst inte bara handlingen utan minst lika mycket personteckningarna och stämningarna och berättarrösten.

Den som vill läsa Cousin Phillis kan hitta boken på Project Gutenberg eller i någon av alla utgåvor som finns. Jag lyssnade på den på appen Biblio — inte någon fantastisk inläsning, men inte dålig heller. Ljudboksversioner finns på Nextory och några andra ställen också. Här berättar en av Gaskell Societys medarbetare, Diane Duffy, om några drag i berättelsen, och här har en bloggare och författare som kallar sig The Secret Victorianist skrivit om den.

Ingefärsrutor på lite nytt sätt

”De där ingefärsrutorna”, sa min bror när han ringde. ”De är verkligen hur goda som helst!”

Han är en sådan där underbar människa som har märkt att hans nya kolleger tycker om hembakat, så han bakar åt dem ibland, och ingefärsrutorna har snabbt gett honom rykte som en som bjuder på goda saker.

Så nu bjuder jag på det oslagbara receptet en gång till, och med en liten, liten puff åt ett extra bra håll: ersätt sirapen i originalreceptet med honung från närmaste biodlare eller med ekologisk honung från affären! Enklast är det förstås att använda flytande honung, men fast honung blir ju mjuk när den värms upp, så det går också bra. All honung (utom importerad fuskhonung som inte är så nyttig) förlorar en del av sina bästa ämnen när den hettas upp, men smaken och mineralerna är kvar.

en långpanna full
Ugn: 175 grader

1 dl honung
250 g smör (eller laktosfritt smör, eller mjölkfritt margarin)
1 l havregryn (”rent havre” om du bakar åt någon som inte tål gluten)
5 dl vetemjöl (grov glutenfri mjölmix om du bakar åt någon som inte tål gluten)
5 dl socker
2 ägg
1 msk bakpulver
1 msk ingefära

Ta fram honungen i god tid så att den hinner bli mjuk.

Smält smöret i en stor gryta och rör ner övriga honungen.

Rör sedan ner alla torra ingredienser och till sist äggen.

Det blir en tjock smet, nästan som en grynig pajdeg.

Bred ut smeten i en bakplåtspappersklädd långpanna.

Grädda i 175 grader tills kakan blir ljusbrun. Den stelnar när den svalnar! Skär i rutor.

Glutenfria och laktosfria kladdkakerutor med hallon

Man skulle kunna säga att det här bara är samma gamla vanliga kladdkaka med havregryn. Men den blir nog aldrig samma gamla vanliga — den är ju så ovanligt god! Och eftersom det är kladdkaka går det fint att baka den utan gluten. Det finns ju inte så mycket som glutentrådarna behövs till, och inget som kan flyta ut under gräddningen heller. Lite smuligare än originalversionen blir det kanske, och precis som vanligt får man höra med de glutenintoleranta om havregrynen — en del som har haft intoleransen länge har inte ätit havregryn på många år eftersom ”rent havre” inte fanns när de började med glutenfri diet, och då kanske de undviker det fortfarande.

Hallonen passar så otroligt bra ihop med chokladsmaken, men den som har gäster som kanske inte vill ha dem kan förstås grädda kakan som vanligt och servera färska eller passerade hallon till istället.

en långpanna full
Ugn: 175°, ca 20 minuter

300 g laktosfritt smör (mjölkfritt margarin om någon inte tål mjölkprotein)
5 dl socker
2 dl havregryn (”ren havre” från glutenfritthyllan)
1½ dl kakao
4 ägg
3 dl glutenfri mjölmix
1 msk vaniljsocker

ovanpå:
2 dl hallon (lite mindre och lite mer går också bra)

Smält smöret i en ganska stor gryta och rör ner övriga ingredienser. Häll smeten i en pappersklädd långpanna. Sprid ut hallonen ovanpå. Grädda i 175 graders ugnsvärme — en kaka utan bär brukar bli lagom när man gräddar den i ungefär 20 minuter, och man kan lägga till ett par minuter för hallonens skull eftersom de gör kakan lite blötare.

Låt kakan svalna och skär den i bitar när den är ljummen.

Servera dem som de är eller med glass eller grädde eller kanske turkisk yoghurt!

Jane Austens lapptäcke

Av Posted on Inga taggar 0
Lapptäcket. Bild lånad från https://janeausten.co.uk/blogs/uncategorized/jane-austens-quilt

Det verkar som om det är enkelt för många att avfärda Jane Austen som en som har skrivit lättviktiga, fåniga, småskurna böcker som mest går ut på att ett eller flera unga par ska få gifta sig på slutet.

De som verkligen läser böckerna brukar bli förtjusta i hennes träffsäkra och nyanserade personporträtt, hennes vassa humor, hur hon bygger upp en berättelse och hur hon på subtila och sofistikerade sätt lyckas kritisera många av de normer som har begränsat hennes eget och andra kvinnors liv.

Jane Austen på en ofta publicerad bild, en utökad och färglagd bearbetning av ett halvfärdigt porträtt som hennes syster Cassandra tecknade. Okänd konstnär. Från Wikimedia Commons

Sätter man sig in i hennes författarskap lite mer förstår man snart att det finns ännu mer än så i romanerna. Jag har just börjat läsa Helena Kellys bok Jane Austen — The Secret Radical (efter att ha njutit enormt av John Mullans What Matters in Jane Austen?) — ska försöka berätta om den här på bloggen snart.

Men idag tänkte jag bara berätta att det inte är andrahandskunskaper som Jane Austen förmedlar när hon låter sina romangestalter fundera över tyger till klänningar eller över band och bahytter och andra accessoarer. Hon var en mycket flitig och kunnig textilhandarbetare och sydde allt möjligt som behövdes.

Det lapptäcke som finns på en säng i Chawton Cottage, ett av de hus där hon bodde (och kanske det där hon hade det bäst, fastän hon var sjuk), sydde hon tillsammans med sin mamma och sin syster Cassandra under 1800-talets första år. När Jane och Cassandra inte var på samma ställe — oftast för att den ena eller den andra var gäst och barnvakt i någon brors familj — skrev de brev till varandra. Lapptäcket finns med i ett bevarat brev från 1811. Jane frågar om Cassandra har kommit ihåg att samla material.

Lapptäcket. Bild lånad från https://www.fifisfabricology.com.au/shop/Quilting-Fabric-Designers/Jane-Austen-Licensed/Jane-Austen-at-Home/p/Jane-Austen-Coverlet-Booklet-x55596988.htm — man kan alltså beställa en instruktionsbroschyr om man vill sy ett eget!

Lapptäcket innehåller 64 olika mönster fördelade på flera hundra romber. Den stora i mitten — troligen ett favoritmotiv från ett dyrare chintztyg som de flesta bara kunde köpa en liten mängd av — är omgivet av 232 mindre, och den breda kanten runtom består av över 2500 miniromber.

Såhär har täcket också visats. På engelska kallas det omväxlande quilt och coverlet — det är ett okviltat överkast. Bild lånad från https://thequiltingroom.com.au/product/jane-austen-at-home-c100012-lady-catherine/

Jag har läst, men minns inte var, att sömnadsarbetet måste ha krävt en enorm koncentration och ett exakt färg- och mönsterminne eftersom varenda romb, också de pyttesmå i kanterna, har en exakt spegelbild. Ett stort arbetsbord och bra arbetsbelysning fanns naturligtvis inte. Faktum är att de inte ens ska ha haft möjlighet att breda ut eller hänga upp hela lapptäcket inomhus hemma hos sig för att inspektera det.

Här kan man beställa en broschyr med instruktioner om man vill göra en egen version av lapptäcket.

Och här finns vackra tyger som rekonstruktörerna rekommenderar — jag vet inte om det är exakta kopior av dem som de tre Austens använde. Rombmall har också tagits fram! Här finns också tyger, och ett par nya tryck med Jane Austen-manuskript och tryckta boksidor på.

Det är inte svårt att förstå dem som vill återskapa lapptäcket för att kunna ha det hemma, och det är inte heller svårt att förstå att tygföretag ser en möjlighet. Men det som är mest intressant med täcket är kanske att en som var så full av berättelser och så gärna ville skriva, och som så ofta togs i anspråk som sällskapsdam, sjuksköterska och barnvakt av en stor familj, och som levde i en tid utan elektriskt ljus, tog sig tid med ett sådant enormt och tålamodskrävande projekt. Och att hon genomförde det tillsammans med två familjemedlemmar!