Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

”Jag klarade mig inte ensam”

Av Posted on Inga taggar 0

Det var ju en glad nyhet jag fick förmedla häromdagen när jag hade upptäckt att Bibelsällskapet arbetar med ett projekt med unga mammor i Guatemala och att de gärna vill ha kläder och leksaker till barnen. Nu blir det ännu bättre, för Lotta Ring som arbetar med projektet svarar på en hel rad frågor om det!

Hej Lotta! Vad gör du på Bibelsällskapet i vanliga fall?

Jag arbetar med information och insamling. Det gäller både arbetet i Sverige och internationellt. Vi vill ge bibelservice och idéer till att dela Bibeln vidare i Sverige och hoppas att församlingar vänder sig till oss när de vill ha material eller biblar på en massa olika språk. Dessutom, tillsammans med våra fantastiska givare ute i landet, ser jag till att 20-talet projekt i andra länder får pengar.

Vilka länder arbetar ni i, och hur?

Det finns 148 bibelsällskap i världen, och de arbetar i ungefär 240 länder och territorier. Tillsammans bildar vi United Bible Societies. Det är ett fascinerande bibelarbete som sker över hela vår jord!

De projekt vi valt att stödja i år drivs av de lokala bibelsällskapens personal och volontärer. Bland annat är det utbildning av traumabehandlare i Syrien, läsundervisning i Ghana, bibelöversättning i Afrika och Indien, barnbiblar till skolbarn i Haiti och Rumänien, böcker till allvarligt sjuka barn i Ukraina och Nicaragua, hemligt bibelmaterial till kvinnor i Kirgizistan, braillebiblar till synskadade i Uganda … Listan är lång!

Gemensamt för projekten är att alla, oavsett inriktning, är bibelbaserade och möter verkliga behov i landet. Vi stöttar genom att bidra med pengar, och ibland rådgör vi kring hur projekten kan förbättras och utvecklas.

Kläder till en ung mammas barn som snart kommer att födas. Foto: Bibelsällskapets arkiv

Vad var det första du hörde om arbetet i Guatemala?

Åh! Guatemala ligger mig så varmt om hjärtat. Bibelsällskapets arbete där imponerar på mig. Det började med att jag gick in i ett projekt där de hjälper före detta gängmedlemmar i fängelserna att bryta med sina tidigare liv och beteenden och börja om på nytt. Det är ett extremt farligt arbete. Vålds- och gängkulturen präglar samhället mycket påtagligt.

Sedan tog vi ansvar för flickor som räddas från trafficking och som behöver hjälp att nyorientera sig och bygga upp sina liv. Nu stöttar vi minderåriga flickor som blivit gravida och som står helt oförberedda inför sitt föräldraskap, både mentalt och praktiskt.

Mycket unga mammor och barn får stöd genom projektet. Foto: Bibelsällskapets arkiv

 Hur hjälper Bibelsällskapet flickorna?

De får samtalsterapi, och hjälp med myndighetskontakter. En del måste tas in på barnhem eller ungdomshem. De får också vara med i studie- och samtalsgrupper där de lär sig mer om Bibeln och hur de kan söka vägledning i den. Många gånger handlar det om att upptäcka att de över huvud taget har ett människovärde. Föräldrautbildning och spädbarnsvård finns också med i programmet. De lär sig knyta an till sina barn, trots att de många gånger själva är barn. En del är så unga som tolv år när de blir gravida.

I Barn får barn-arbetet får mammorna bland annat delta i studie- och samtalsgrupper. Foto: Bibelsällskapets arkiv

Varför är unga familjer så utsatta i Guatemala?

Det beror mest på fattigdom, begränsad skolgång och destruktiva sociala mönster med droger, övergrepp och våld som håller kvar de unga i ett utanförskap.

Låt mig berätta om Zulma, 16 år. Hennes mamma satt i fängelse för att ha mördat sin våldsamme pojkvän. Systern Jody, 17 år, som redan fått barn hade flyttat till sin pojkväns familj. Zulma bodde ensam kvar i ett skjul på soptippen, och allt hon ville var att komma därifrån. Hon träffade en pojke och trodde att de skulle kunna skapa ett liv tillsammans, men drömmen gick i kras. Hon återvände till soptippen, denna gång med ett spädbarn i famnen.  Men, som Zulma säger: ”Just när jag trodde att ingen skulle vilja hjälpa mig kom bibelsällskapet och ordnade grupper och möten för sådana som jag. Hjälpen kom i rättan tid. Jag klarade mig inte ensam.”

Mammorna får startpaket med det som behövs när de kommer hem med sina barn från BB. Foto: Bibelsällskapets arkiv

I vanliga fall är det pengar som skickas från Sverige – hur kom det sig att ni bestämde er för att göra annorlunda den här gången?

Flickorna står tomhänta när de ska börja ta hand om sitt barn, och oftast har de inte några pengar att handla för. Därför får de startpaket med det nödvändigaste från bibelsällskapet. Det är ingen annan organisation som gör samma sak, även om man har samarbetspartners kring flickorna. Jag har god kontakt med projektledaren Annelisse Palma i Guatemala, och vi resonerade kring hur vi skulle kunna utveckla projektet. Jag har länge grunnat över om vi skulle kunna göra något mer. Flickorna är utsatta och liksom törstar efter omsorg och bekräftelse. De måste få känna att de är värda omtanke. Varför då inte få ta emot något som en annan människa skapat med kärlek? Dessutom kan det vara gott att det finns alternativa sätt att ge. Man kanske inte har så mycket pengar att dela med sig av, men man kanske har tid och skaparlusta?

Vad är det som behövs till er insamling? Är det några plagg som behövs mer än andra?

Flickorna följs från att de är gravida till att deras barn är tre till fyra år. Mestadels behövs plagg för nyfödda, små tossor, mössor och ”bodies”. Klimatet är ganska varmt, men nätterna kan bli kyliga. Men barnen växer fort, så större storlekar är också välkomna. Små saker som skallror, hängmobiler eller dylikt kan också komma väl till pass.

Familjerna får stöd genom projektet tills barnen är tre–fyra år. Foto: Bibelsällskapets arkiv

Varför är det viktigt att det är handgjorda plagg och handgjorda små leksaker?

Det behöver inte vara handgjort. Vill man köpa något och ge bort går det utmärkt! Men tanken bakom det handgjorda är att det kommer med ett litet inbyggt kärleksbudskap kan man säga. Engagerar man sina händer engagerar man många gånger sitt hjärta. Genom sitt skapande och den tid man lägger ner visar man flickorna att det finns en människa som tänkt på dem och brytt sig om dem. Något av det tyngsta man kan vara med om är att vara utsatt och rädd samtidigt som ingen annan bryr sig.

Hur kommer det som ni får att delas ut?

Varje alster märks av oss med en hälsning på spanska och givarens namn. Vi kommer att sända en omgång före jul till Annelisse. Hon och hennes medarbetare går igenom gåvorna och gör en fördelning som passar flickorna och deras barn och delar sedan ut dem till flickorna i samband med julen. Just nu är 86 flickor inskrivna. Glädjande nog har några unga fäder också kunnat vara med på de senaste föräldrakurserna.

Foto: Bibelsällskapets arkiv

Hur länge pågår den här insamlingen?

Jag räknar med att kunna göra en sändning till i maj. Sedan avslutar vi den här omgången. Men vem vet? Kanske det fungerar så fint att vi fortsätter.

Hur kan man följa arbetet med insamlingen och med de unga föräldrarna?

Jag kommer definitivt att berätta hur det går i tidningen Bibel som man kan bli gratisprenumerant av. Sedan lägger vi upp information på bibelsällskapet.se i december och maj. Undrar man något går det fint att kontakta mig direkt via lotta.ring@bibeln.se eller 018-18 63 36. Mitt kontor finns på Bangårdsgatan 4A i Uppsala om man vill titta in.

Foto: Bibelsällskapets arkiv

Vad hoppas du att insamlingen ska resultera i eller leda till?

Mer kärlek! Jag hoppas också att det får växa fram ett verkligt engagemang för de här små familjerna, vilket kommer att gynna deras framtid. De behöver förbön, de behöver rustas. Projektet behöver pengar också för att kunna fortsätta. Och så hoppas jag att de ska kännas gott i hjärtat hos den som ger, för det här är vikigt och livsförändrande för många. Vi får hjälpas åt att bryta onda cirklar.

***

Tusen tack, Lotta! I bilden här nedanför kommer instruktionerna och adressen igen. Ni som skickar saker till Lotta får gärna skicka bilder till mig också, så visar jag dem här på bloggen!

Överleva och lite till

Av Posted on Inga taggar 0

The Endless Steppe är en mycket, mycket speciell bok.

Det är lika förfärligt som fantastiskt att den finns överhuvudtaget.

Författaren och huvudpersonen, Esther Hautzig (född Rudomin), är ett av de många barn som tillsammans med sin mamma och pappa deporteras till Sibirien under en av Sovjetunionens stora omflyttningskampanjer. Hennes föräldrar har inte gjort något särskilt för att straffas på det viset – de råkar bara tillhöra en grupp som ledningen bestämmer ska flyttas, nämligen ”kapitalister”. Och snabbt ska det gå. Det är krig i Europa sedan två år, östra Polen är under Sovjetunionens kontroll, 1941 vet förstås ingen hur länge kriget kommer att fortsätta, och Esther är tio år.

En skolutgåva av boken.

Inget hade kunnat förbereda en välbeställd judisk klockmakarfamilj från Vilnius (vid den här tiden är Vilnius inte Litauens huvudstad utan heter Wilna och ligger alltså i Polen) på den två månader långa tågresan i boskapsvagnar eller på livet i Sibirien, där de vuxna till en början blir gruvarbetare och där livet bara blir något lite enklare och friare efter ett par år när familjen tillåts flytta till en sibirisk by.

Samtidigt fortsätter ju andra världskriget, och Esthers mamma inser sent omsider konsekvenserna av ett snabbt och desperat beslut. När familjen skulle föras bort dök hennes bror upp, och för att rädda honom ljög Esthers mamma och sa att han inte hörde till familjen. Det hon räddade honom till blev, förstår hon, något mycket värre.

För några år sedan var jag på Ockupationsmuseet i Riga och råkade höra delar av en guidad tur där. Guiden berättade om hur mammor, barn och åldringar från Lettland lämpades av mitt ute i ödemarken i Sibirien och fick gräva och bygga sig ett slags backstugor där – att bygga hela hus var inte att tänka på. En extra backstuga användes som förvaringsrum för alla de människor som dog under vintern och inte kunde begravas medan marken var frusen.

Den berättelse som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma är den om mamman som råkade skada sig och blödde ur ett sår på handen. Hon insåg snabbt att näring gick förlorad på det viset och lät ett av sina barn slicka i sig blodet. Efter det stack hon sig regelbundet i fingrarna och lät sina barn suga på dem för att de skulle få i sig åtminstone något.

Esther Hautzig. Bild lånad från The James C. Kirkpatrick Library, University of Central Missouri, http://guides.library.ucmo.edu/hautzige

Just det händer inte i Esther Hautzigs skildring, men hon gör verkligen den ändlösa stäppen verklig för sina läsare och berättar bland annat om sommarhettan, om den ständiga bristen på mat och om hur livsfarligt det kan vara att gå ut på bygatan ensam en vanlig vinterdag. Mörkret och kylan gör att vem som helst kan gå vilse på bara någon minut, frysa ihjäl och bli hittad först långt fram på våren. Det gäller att alltid gå tillsammans. Men stäppen drar också Esther till sig – trots dess brutala ogästvänlighet inser hon, när familjen till slut blir fri att ge sig av, att hon har haft sitt hem där och att hon alltid kommer att höra till den.

En ganska ny utgåva av boken.

Att jag har läst The Endless Steppe beror på att en agent gav mig den på Frankfurts bokmässa för ganska många år sedan. Kanske hade den just kommit i en nyutgåva på engelska då, för det gör den ibland – den räknas som en klassiker, och jag har till och med sett läsarrecensioner där det står att den är ”bättre än Anne Franks dagbok”, hur man nu kan jämföra sådant. Jag läste många självbiografiska historiska böcker och historiska romaner under en period och hoppades att jag skulle hitta sådana som vi kunde ge ut på förlaget där jag arbetade. Det tydligaste resultatet av det arbetet blev Gudrun Pausewangs dokumentärnovellsamling Jag var där, och den finns faktiskt fortfarande att få tag på – En bok för alla gav ut den i en ny utgåva för ett par år sedan.

The Endless Steppe kunde vi inte ge ut. När Esther Hautzig sammanfattar sina fem år i Sibirien och försöker förstå varför hon överlevde när så många andra dog blir hennes slutsats, så som jag tolkade den, att det gällde att satsa på sin egen överlevnad i varje ögonblick och inte låta sig påverkas av andras behov, av vänskaper eller av något slags medmänsklighet. Naturligtvis hade hon rätt att tolka och berätta som hon vill – det var ju hon som hade varit med om alltihop. Det fanns så mycket mer i hennes berättelse, men det allra sista var inte ett budskap som jag ville se till att översätta och sprida.

Den hade faktiskt kommit ut på svenska två gånger tidigare, på 1970-talet och 1980-talet: en gång som Flicka i Sibirien och en gång som Stäpp-barn. Så den borde gå att beställa från bibliotekens magasin eller som fjärrlån!

En pytteliten detalj som verkligen fångade mig i den utgåva som jag fick, och som nog egentligen är anledningen till att jag skriver om boken här, var tryckortssidan, kolofonen, en sida som oftast är nummer fyra och som innehåller en massa formell information om boken: när och var den är tryckt, vilka som har varit inblandade i produktionen, rättigheter och sådant. Om en författare har skrivit fler böcker nämns de ofta där. När jag har letat har jag hittat en hel rad, bland annat A Gift for Mama och Remember Who You Are, men i ”min” utgåva fanns det bara en titel utöver hennes barndomsbiografi: Let’s Make Presents – One-Hundred Gifts for Less Than One Dollar. Jag undrar om inte den titeln säger mer om orsakerna till att hon överlevde än de slutsatser som hon själv drar.

Födelsedagsscones (med grahamsgryn)

Av Posted on Inga taggar 0

I min familj finns det massor av födelsedagar att fira på sommaren. Och scones till födelsedagsfrukosten passar bra, eller hur? Jag hittade grahamsgryn i en halva-priset-hylla i affären och fick för mig att det borde kunna bli bra. Det blev det!

fyra rundlar med fyra bitar i varje

Ugn: 200 grader, ungefär 10 minuter

3 dl grahamsgryn

4 dl vetemjöl

1 msk bakpulver

1 tsk salt

100 g smör

3 dl mjölk

Blanda grahamsgryn, vetemjöl, bakpulver och salt i en bunke. Skär smöret i bitar och nyp ihop det med mjölblandningen så att det blir finfördelat. Rör ner mjölken och rör snabbt ihop till en klibbig deg.

Låt degen svälla i ungefär en kvart för grynens skull.

Forma fyra rundlar på bakplåtspapper och tryck skåror med kniv eller bakplåtsskrapa så att det blir sexton bitar sammanlagt.

Grädda sconesen i 200 graders ugnsvärme i ungefär tio minuter eller tills de har fått lite färg. Servera dem till frukost med födelsedagsbarnets favoritpålägg!

Grönt på stan

Av Posted on Inga taggar 0

En idé som jag hoppas att svenska städer kan tänka sig att importera från Hamburg är att ha pallkragar och andra tillfälliga sommarodlingar inne i stan!

Sommergärten kallas det, alltså sommarträdgårdar.

Det som växer är mest grönt, inte så mycket prydnadsblommor. På de första ställena såg vi enbart kryddväxter, men sedan såg vi mer och mer av allt möjligt — blommor, paprika, squash, rucola — och här är de häftiga mangoldbladen.

Skyltar finns, stora och såhär små. Säkert finns det också någon eller några som busar och flyttar runt dem, eller knycker dem … men det här ser ju helt rätt ut.

Projektet slogan är ”Shop, Relax, Doscover”. Den behöver vi kanske inte importera. Men tanken att människor som rör sig i en storstad behöver platser där det går att koppla av och titta på det som växer?

Det finns ett växthus någonstans också, och det såg vi inte, men på ett par platser var ytor inramade med pallkragarna och det gick att slå sig ner en stund (utan att behöva betala för stolen genom att köpa kaffe eller en drink).

Just här fanns det en kort specialdesignad soffa bredvid det som växte för fullt.

Paprikan hade lite längre väg kvar.

Och en del av plantorna blommade.

Jag blev så glad varje gång en grupp pallkragar eller andra planteringar dök upp på gatan — den första var en rad örtkrukor fastsatta på ett staket. Det här var något annat än perfekt koordinerade blomrabatter eller formklippta buskar. Till och med något helt annat än de helvilda rosenbuskar som bildar häck mitt i gatan ut till Limhamn i Malmö där jag bor. Kanske finns de redan någonstans här i Sverige också?

Bina har kommit tillbaka

Av Posted on Inga taggar 0

En lördag i maj förra året hälsade Agneta och jag på i Wolf Fields, ett slags öppen och gemensam trädgård i Londonförorten Southall. Där har en miljöorganisation som heter A Rocha UK förvandlat en tomt där det en gång i tiden låg en tegelfabrik till en plats där människor och växter och djur trivs. Det var så otroligt vackert! Och vi råkade komma dit samtidigt som en grupp från en liten engelsk stad — de hade kommit på besök för att se om det här med gemensam trädgård i stadsmiljö var något som de skulle kunna härma, och de bjöd oss på te från pumptermos (mjölken iblandad i förväg på klassiskt brittiskt vis!) och chokladdoppade kex. Det blev så personligt och charmigt alltihop.

Kailean Khongsai, en botaniker och teolog som för några år sedan kom flyttande till Southall för att arbeta med människorna och miljöfrågorna där, visade och berättade.

Nu under våren och under några av de varmaste sommardagarna har jag arbetat med att lägga ut det reportaget och många andra på den nya webbplatsen för Uppdrag Mission, tidningen som jag är redaktör för. Jag blir jätteglad om några av er vill läsa, och jag tror att det som Kailean berättar kan vara inspirerande på många sätt. Här finns reportaget!