Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Glutenfria och laktosfria kladdkakerutor med hallon

Man skulle kunna säga att det här bara är samma gamla vanliga kladdkaka med havregryn. Men den blir nog aldrig samma gamla vanliga — den är ju så ovanligt god! Och eftersom det är kladdkaka går det fint att baka den utan gluten. Det finns ju inte så mycket som glutentrådarna behövs till, och inget som kan flyta ut under gräddningen heller. Lite smuligare än originalversionen blir det kanske, och precis som vanligt får man höra med de glutenintoleranta om havregrynen — en del som har haft intoleransen länge har inte ätit havregryn på många år eftersom ”rent havre” inte fanns när de började med glutenfri diet, och då kanske de undviker det fortfarande.

Hallonen passar så otroligt bra ihop med chokladsmaken, men den som har gäster som kanske inte vill ha dem kan förstås grädda kakan som vanligt och servera färska eller passerade hallon till istället.

en långpanna full
Ugn: 175°, ca 20 minuter

300 g laktosfritt smör (mjölkfritt margarin om någon inte tål mjölkprotein)
5 dl socker
2 dl havregryn (”ren havre” från glutenfritthyllan)
1½ dl kakao
4 ägg
3 dl glutenfri mjölmix
1 msk vaniljsocker

ovanpå:
2 dl hallon (lite mindre och lite mer går också bra)

Smält smöret i en ganska stor gryta och rör ner övriga ingredienser. Häll smeten i en pappersklädd långpanna. Sprid ut hallonen ovanpå. Grädda i 175 graders ugnsvärme — en kaka utan bär brukar bli lagom när man gräddar den i ungefär 20 minuter, och man kan lägga till ett par minuter för hallonens skull eftersom de gör kakan lite blötare.

Låt kakan svalna och skär den i bitar när den är ljummen.

Servera dem som de är eller med glass eller grädde eller kanske turkisk yoghurt!

Jane Austens lapptäcke

Av Posted on Inga taggar 0
Lapptäcket. Bild lånad från https://janeausten.co.uk/blogs/uncategorized/jane-austens-quilt

Det verkar som om det är enkelt för många att avfärda Jane Austen som en som har skrivit lättviktiga, fåniga, småskurna böcker som mest går ut på att ett eller flera unga par ska få gifta sig på slutet.

De som verkligen läser böckerna brukar bli förtjusta i hennes träffsäkra och nyanserade personporträtt, hennes vassa humor, hur hon bygger upp en berättelse och hur hon på subtila och sofistikerade sätt lyckas kritisera många av de normer som har begränsat hennes eget och andra kvinnors liv.

Jane Austen på en ofta publicerad bild, en utökad och färglagd bearbetning av ett halvfärdigt porträtt som hennes syster Cassandra tecknade. Okänd konstnär. Från Wikimedia Commons

Sätter man sig in i hennes författarskap lite mer förstår man snart att det finns ännu mer än så i romanerna. Jag har just börjat läsa Helena Kellys bok Jane Austen — The Secret Radical (efter att ha njutit enormt av John Mullans What Matters in Jane Austen?) — ska försöka berätta om den här på bloggen snart.

Men idag tänkte jag bara berätta att det inte är andrahandskunskaper som Jane Austen förmedlar när hon låter sina romangestalter fundera över tyger till klänningar eller över band och bahytter och andra accessoarer. Hon var en mycket flitig och kunnig textilhandarbetare och sydde allt möjligt som behövdes.

Det lapptäcke som finns på en säng i Chawton Cottage, ett av de hus där hon bodde (och kanske det där hon hade det bäst, fastän hon var sjuk), sydde hon tillsammans med sin mamma och sin syster Cassandra under 1800-talets första år. När Jane och Cassandra inte var på samma ställe — oftast för att den ena eller den andra var gäst och barnvakt i någon brors familj — skrev de brev till varandra. Lapptäcket finns med i ett bevarat brev från 1811. Jane frågar om Cassandra har kommit ihåg att samla material.

Lapptäcket. Bild lånad från https://www.fifisfabricology.com.au/shop/Quilting-Fabric-Designers/Jane-Austen-Licensed/Jane-Austen-at-Home/p/Jane-Austen-Coverlet-Booklet-x55596988.htm — man kan alltså beställa en instruktionsbroschyr om man vill sy ett eget!

Lapptäcket innehåller 64 olika mönster fördelade på flera hundra romber. Den stora i mitten — troligen ett favoritmotiv från ett dyrare chintztyg som de flesta bara kunde köpa en liten mängd av — är omgivet av 232 mindre, och den breda kanten runtom består av över 2500 miniromber.

Såhär har täcket också visats. På engelska kallas det omväxlande quilt och coverlet — det är ett okviltat överkast. Bild lånad från https://thequiltingroom.com.au/product/jane-austen-at-home-c100012-lady-catherine/

Jag har läst, men minns inte var, att sömnadsarbetet måste ha krävt en enorm koncentration och ett exakt färg- och mönsterminne eftersom varenda romb, också de pyttesmå i kanterna, har en exakt spegelbild. Ett stort arbetsbord och bra arbetsbelysning fanns naturligtvis inte. Faktum är att de inte ens ska ha haft möjlighet att breda ut eller hänga upp hela lapptäcket inomhus hemma hos sig för att inspektera det.

Här kan man beställa en broschyr med instruktioner om man vill göra en egen version av lapptäcket.

Och här finns vackra tyger som rekonstruktörerna rekommenderar — jag vet inte om det är exakta kopior av dem som de tre Austens använde. Rombmall har också tagits fram! Här finns också tyger, och ett par nya tryck med Jane Austen-manuskript och tryckta boksidor på.

Det är inte svårt att förstå dem som vill återskapa lapptäcket för att kunna ha det hemma, och det är inte heller svårt att förstå att tygföretag ser en möjlighet. Men det som är mest intressant med täcket är kanske att en som var så full av berättelser och så gärna ville skriva, och som så ofta togs i anspråk som sällskapsdam, sjuksköterska och barnvakt av en stor familj, och som levde i en tid utan elektriskt ljus, tog sig tid med ett sådant enormt och tålamodskrävande projekt. Och att hon genomförde det tillsammans med två familjemedlemmar!

Pilgrimsvantar

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär långt har jag inte kommit med stickandet än — jag har aldrig stickat vantar på strumpstickor, än mindre flerfärgade vantar på strumpstickor — så när min kära väninna Tove skulle diakonvigas frågade jag vår gemensamma väninna Ulla om hon kunde tänka sig att göra dem.

Det är en modifierad version av den norska pilgrimsvanten Dovrevotten.

Är det någon som ser Apple-datorns ”kringla” som en del av korset på vanten?

Det beror på att den är en gammal nordisk pilgrimssymbol! I Sverige har den blivit symbol för kulturminnen, och det var så den dök upp framför ögonen på några Apple-medarbetare. Jag läste berättelsen för några veckor sedan, återberättad av någon medarbetare i Svenska kyrkan, och den versionen hittar jag inte nu, men såhär berättas det på Wikipedia:

Ett Sankthanskors, är en symbol som används i flera sammanhang. Namnet har det fått av att det i medeltida kalendrar markerar Johannes Döparens dag. Sankthanskorset används på lokaliseringsmärken i Norden för att hänvisa till sevärdheter. Sedan 1984 har den synts som markör på den speciella ”kommandotangenten” på de flesta av ApplesMacintosh-tangentbord. Apple behövde inför lanseringen av sin nya dator en alternativ tangentsymbol till sitt välkända äpple, och företagets designer Susan Kare hittade det svenska vägmärket. Symbolen är numera del av den officiella teckenuppsättningen för Unicode-typsnitt, där den har beteckningen Place of Interest Sign (på svenska ofta kallad kringla). Sankthanskorset ingår även i Riksantikvarieämbetets symbol.

Nu hoppas jag visserligen att vantarna inte har kommit till användning sedan Tove fick dem (vigningen var i juni), men om ett par månader kanske?

En vacker och sorglig plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här var jag och Franciska förra veckan!

Det är en liten by i Emmaboda kommun, och det säger kanske inte så mycket, men i Emmaboda kommun ligger Algutsboda socken, och det namnet känner ju alla som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit igen. Det var därifrån en blandad grupp tog sig ner till Blekinge och sedan ut på havet mot Amerika.

Den här lilla byn heter Duvemåla, och att Vilhelm Moberg placerade huvudpersonen Kristinas ursprung här tros bero på att hans mormor föddes och växte upp i byn. Faktiskt mittemot huset på bilden, och grusvägen är inte bred.

Johannas hus finns inte kvar — det man ser är den här skylten och, om man tittar noga, lite av husgrunden. Resten revs på 1930-talet. Ändå kom Vilhelm Moberg till Duvemåla många gånger.

Ungefär det här kan han ha sett. Det sägs också att Kristinas personlighet (inte det som hände i hennes liv) bygger på Johannas.

Själv växte Vilhelm Moberg upp i Mohultamåla som ligger en bit bort.

Rundqvistagården som ligger mittemot har egentligen lite att göra med Utvandrarna. Husets sista fyra invånare flyttade aldrig ens hemifrån! Men på grund av Kristina från Duvemåla-gestalten har deras hus blivit ett museum över dem och Vilhelm Moberg och hans stora berättelse.

Nu i sommar visas en ganska stor fotoutställning med bilder från inspelningen av den nya Utvandrarna-filmen — som har genomförts i bland annat Rumänien och fått folkmassor framställda på digital väg i en studio i Göteborg — men jag ansträngde mig för att inte få med dem på bild när vi gick omkring i huset. Originalmiljön är så vacker och så hjärtskärande.

De fyra syskonen Rundqvist Hertha, Naemi, Martin och Mauritz — växte upp tillsammans i en familj som höll sig lite på sin kant och möjligen såg sig som lite finare än andra i byn och socknen. Men man kan undra om föräldrarna hade kunnat förutse hur barnen skulle fortsätta tillsammans när det bara var deras generation kvar.

Ingen av dem flyttade hemifrån, ingen av dem bildade familj. De höll sig för sig själva och ville inte ha kontakt med någon.

När andra i Emmaboda kommun drog in vatten och avlopp i sina hus, och el och telefon, sa syskonen Rundqvist nej till allt. Inget skulle ändras.

En radio skaffade de, det var det enda. En gång om året åkte en av bröderna iväg till radiobutiken för att få hjälp med att byta till nya batterier i den.

När det sista syskonet dog 1989 fanns det inga arvingar.

Men när huset skulle tömmas upptäcktes något helt osannolikt: överallt hade syskonen stoppat undan kontanter. En del var gamla ogiltiga hundralappar, men en hel del var tusenlappar som fortfarande hade sitt värde. Ungefär en miljon kronor sammanlagt! Alla pengarna hade naturligtvis varit värda mer när de stoppades undan, men det var fortfarande en stor summa. Tillsammans med gården blev det fem miljoner till Allmänna arvsfonden.

Lite senare fattade Emmaboda kommun beslutet att ta över Rundqvistagården och göra den till museum. Den är möblerad ungefär som på syskonens tid men har också en del museiskyltar om syskonen och om Vilhelm Moberg. På ett bord finns en hög med laminerade pressklipp där man kan läsa om när pengarna hittades, om Vilhelm Mobergs död och om när en man från Emmaboda reser till Stockholm för att ge Benny Andersson och Björn Ulvaeus ett astrakanäpple av glas (Emmaboda är ju glasbruksbygd).

Utvandrarna var en stor del av min småländska skoltid, och jag undrar varför vi aldrig kom till Duvemåla på studiebesök. Kanske hade museiverksamheten inte riktigt kommit igång då, och musikalen som verkligen gjorde Duvemåla till ett begrepp kom först senare.

Nu hoppas jag att många får uppleva den här vackra och förfärligt sorgliga miljön, se bilderna från filminspelningen och bli inspirerade till att läsa både Vilhelm Mobergs romaner och annat om den stora emigrationstiden. Från den socken där jag växte upp, i Alvesta kommun, försvann två tredjedelar av befolkningen. Alla flyttade inte utomlands, men många gjorde det — till USA och till sex andra länder. Det finns mycket historia kvar att berätta.