Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Jenny Hellström + återbruk — två tips

Den här boken finns på många bibliotek. Jag tror också att ganska många fick den i present eller köpte den åt sig själva när den kom!

Det är på något vis så generöst att en känd designer som har haft stora framgångar med ett eget klädmärke gör en mönsterbok. ”Här, varsågoda, ta mina bästa modeller och gör dem på ditt eget vis!” tror jag att Jenny Hellström säger.

Själv har jag lite svårt att se potentialen i bokens modeller. Många av dem är figursydda, och de som visar dem ser förstås inte alls ut som jag. Hur skulle det bli?

Men det finns ett par som verkligen inbjuder till återbruk.

Dels är det den här vida blusen som man syr i ett tunt vävt tyg och som går att drapera framtill på flera olika sätt. Den skulle man kunna sy av tunna bomullstyger som påslakan, till exempel, eller av en eller ett par stora herrskjortor, eller av en tunn, vid kjol som har stora, fina bitar kvar.

Dels är det en T-shirtliknande topp som finns i en smalare och en vidare modell, som har pyttekorta holkärmar och som man syr av ett tunt, mjukt tyg som jersey eller trikå. Och den har jag faktiskt sytt! Modellen var perfekt — det som inte var så bra var att jag sydde med en vanlig nål istället för en jerseynål, och det blev fula hål i tyget …

Till den tog jag, och tar man tycker jag, helt enkelt en kasserad T-shirt utan tryck eller med ett fint eller roligt tryck. Den får gärna vara stor, så att man får plats med infodringen också. Min gissning är att de flesta second hand-butiker får in fler T-shirts än vad de vill försöka sälja och att man kan få en kasse eller köpa en kasse billigt på många ställen. Då finns det ju utrymme att experimentera utan att känna att man slösar för mycket — till exempel med stämpeltryck eller schablontryck eller broderier.

Jenny Hellströms UR-serie Sy, sy, sy! finns fortfarande tillgänglig — genom den kan man få många tips och också några gratismönster som inte finns i boken. Här finns till exempel en singoallablus som är lite lik blusen här ovanför men som man inte behöver uppfinna någon drapering till eftersom den har resår i halsringningen.

Alldeles unikt återbrukat

En av mina kusiner arbetar i en daglig verksamhet som säljer sina alster i en butik som heter Butik Torsten i Malmö. Därför ser jag ofta förvandlade möbler på Facebook. När det dök upp lite liknande bilder från en butik i Täby frågade jag verksamhetsledaren där, Thintin, om jag kunde få göra en intervju. Hon sa ja!

Re:Unik-butiken i Täby.

Hej Thintin! Du arbetar med Re:Unik, en butik i Täby. Vad är det som är unikt med butiken?

Vi ser det som att vi ger möbler och saker en ny chans att bli unika. En möbel ska slängas i sin ursprungliga form, men vi försöker se på den med nya ögon: Vad kan du bli nu? Vad kan vi göra för att du ska bli säljbar igen?

Vi skapar nya saker av gamla saker som egentligen ska slängas: sladdar blir kontaktblommor, möbler lagas och målas om, målarburkar blir blomkrukor. Vi virkar trasmattor, disktrasor, sminkpads och fruktpåsar av garn och tyg som människor skänkt till oss.

Vi har en butik fylld av remake, hantverk och second hand. Våra produkter finns där, men också våra samarbetspartners produkter. Vi samarbetar med andra företag som fokuserar på hållbarhet, socialt företagande och arbetsintegrering. Idag har vi produkter från Ting by Ling, Origo, Buyandsee, Sigtuna Hantverkshus och KOS.

När jag fick den här frågan frågade jag en av mina kolleger vad som är unikt, och såhär svarade hon:

”Det är kombon! Att vi har arbetsträning, second hand, remake, olika samarbetspartners produkter, kreativ verkstad/snickeri, textilateljé. En unik och kreativ arbetsplats/arbetsträningsplats/butik!”

Ting by Ling:s väskor på väggen tillsammans med en Re:Unik-kasse — och saker förvandlade i Sverige på bänken framför.

Vilka är ni som tillverkar det som säljs i butiken?

Vi är ett arbetsintegrerande socialt företag som har arbetsträning som huvudfokus. Anställda och deltagare skapar tillsammans våra produkter. Vi har snickeri, målarateljé och textilateljé vägg i vägg med butiken, och där skapar vi våra produkter och lagar möbler och kläder åt våra kunder.

Vem står bakom butiken, och vart går intäkterna?

Vi är en ekonomisk förening, tillika arbetsintegrerande socialt företag, som använder vår vinst till att anställda deltagare som har arbetstränat hos oss. Idag har fyra av sex anställda arbetstränat hos oss innan de blev anställda.

TingbyLing importerar återbruk från Filippinerna, där väskor och kassar tillverkas av kasserade förpackningar.

Varifrån kommer de material ni arbetar med?

Vi får dem av privatpersoner och ibland av företag. Till exempel finns det en second hand-butik som kommer till oss med möbler som av olika orsaker inte säljs.

Hur bestämmer ni vad de ska förvandlas till?

Anställda och deltagare brukar tillsammans komma fram till vilka huvudprodukter vi ska ha, men sedan får alla också konstnärlig frihet att skapa egna produkter.

Vilka är de mest unika varor ni har till försäljning just nu?

Våra kontaktblommor!

Vad av det ni säljer är mest populärt bland era kunder?

Våra trasmattor, våra disktrasor och vår second hand.

Buyandsee importerar väskor och smycken av återbrukade material från Östafrika.

Byter ni idéer med andra liknande butiker och verkstäder på något vis, eller var hittar ni mest inspiration för ert arbete?

Hittills har det aldrig varit idétorka här, utan vi får snarare parkera idéer varje dag för att vi inte hinner.  Ibland använder vi sociala medier, till exempel Pinterest, för att söka upp inspiration och tips. Vi har ett stort nätverk med andra företag där vi stöttar varandra när det gäller andra frågor som hör till att driva ett arbetsintegrerande socialt företag/socialt företag.

Den som letar efter något att läsa kan hämta gratisböcker på Re:Unik — vad som finns beror på vad som har blivit inlämnat till butiken.

Har du någon återbruksidé som du inte har förverkligat än?

Jag funderar mycket på vad vi kan skapa av böcker. Vi har, som många andra, en hel del böcker på lager. Eftersom det finns fler böcker än läsare så behöver vi tänka: vad kan böckerna bli istället?

Händer det något särskilt i samband med att höstterminen börjar?

För oss förändrades allt den 1 augusti. Jag gjorde ett inlägg på min privata Facebook, och nu är det delat 2000 gånger. Jag är så tacksam över allas hjälp! Nu säljer vi och har fått ett nytt hopp om framtiden.

Vad har ni för planer för resten av året?

Vi tänker marknadsföra oss mer så fler hittar till oss, utveckla nya produkter och ha roligt.  

Om man bor långt från Täby, hur kan man ta del av Re:Unik-inspirationen och stötta er i ert arbete då?

Då kan man hitta oss på Instagram, Facebook och Blocket.

***

Tack Thintin! Lycka till med försäljningen och skapandet i höst, och hoppas att ni får inspirera många!

Nu har sångboken kommit

Av Posted on Inga taggar 0

Hurra, hurra, hurra — ett redaktörsuppdrag som jag fick i början av förra året har äntligen resulterat i en färdig bok!

Sus och brus — sånger om skogen och staden heter den alltså, och det är Gunlög Rosén och Gustav Rosén som har skrivit sångerna. Den har en lite speciell tillkomsthistoria som vi beskriver såhär längst bak i boken:

Sus och brus är ett sångprojekt som startade för flera år sedan, och därför är det extra spännande att se det hitta fram till sjungande barn och vuxna nu.

Gunlög Rosén och Gustav Rosén lärde känna varandra i samband med att Gustav gick en kurs i tonsättning av dikter och letade efter texter att tonsätta. Han hittade Gunlögs ramsbok Lilla Vickevire och hans vänner på ett bibliotek, och snart var de igång med ett stort projekt som blev Sångskafferiet-böckerna. De skickade idéer och versioner fram och tillbaka och upptäckte att de behövde något kravlöst och enbart kreativt vid sidan om. Två teman, sånger om staden och sånger om skogen, dök upp nästan av sig själva. En del sånger började med en textidé på Gunlögs håll medan andra började med att en melodi tog form hos Gustav. Gunlög och Gustav ville att sångerna skulle genomsyras av nyfikenhet inför natur, djur och medmänniskor, uppskattning av det vi ser omkring oss och omtanke om allt som lever.

Parallellt med detta arbetade de fram två barnmusikföreställningar som bokades av bibliotek – båda två agerade och sjöng, Gustav spelade flera instrument, och Gunlög fick användning för en av sina många talanger när hon buktalade genom fågeldockan Krax som var den tredje medverkande.

När Gunlög plötsligt gick bort i april 2014 tog det skapande utbytet abrupt slut.

Men de sånger som hon och Gustav hade blivit nöjda med fanns ju kvar tillsammans med många lekidéer och tankar om hur boken skulle se ut och vad den mer skulle innehålla. Nu har Gustav i samarbete med Gunlögs familj, musikpedagogen Ingrid Stenberg och illustratören Linus Pettersson satt samman dem till sångboken Sus och brus. Gustav har också spelat in alla sångerna tillsammans med gamla och nya vänner.

Vi önskar förskoleklasser, grundskoleklasser, kulturskolor, musikskolor, barnkörer, scouter och andra naturvänner, familjer och alla er andra spännande upptäcktsfärder i sångboken, i naturen och i stadens miljöer – och vi önskar er förstås också mycket sångglädje!

Det är fler än Gunlög och Gustav som har varit med och arbetat: Ingrid Stenberg har i samarbete med Gustav slutfört Gunlögs arbete med att skriva samtalsfrågor och lektips till sångerna, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, Maggan Brisell Axelsson har formgett och en rad vänner till Gustav har hjälpt till med att spela in sångerna.

Det finns minst tre sätt att köpa boken: man kan beställa den direkt från Gehrmans, man kan beställa eller köpa den i en notbutik, och man kan be en bokhandel där man brukar handla att ta hem den.

Snart finns alla inspelningarna på Spotify!

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Åsas linssoppa

Av Posted on Inga taggar 0
Förbi Kornsjö går en liten ångbåt på tur, så vi fick höra en riktigt ångvissla också!

Ulla som jag spelar med ibland hade ett slags födelsedagshelg med tio vänner från olika håll på en retreatgård i Norge, Tomasgården, i början av augusti. Där lagade vi den här soppan och åt upp den med glädje – det finns många goda sätt att göra linssoppa, och det här är ett av dem!

En lite lustig sak var att det i Norge finns röda linser i tetraförpackning, alltså färdigkokade. Men de såg mer ut som de gröna linserna här. Jag tror att soppan blir bäst med de torra röda linser som jag i stort sett alltid använder och som kokar sönder snabbt.

Min väninna Hanna lärde mig för några år sedan att tomatsoppor blir extra goda med lite vinäger i. Någon gång för mycket länge sedan läste jag att kockar brukar lägga till något sött när de lagar tomatsåser och tomatsoppor för att smaken blir väldigt mycket bättre då. Det brukar jag göra genom att hacka ett äpple och röra ner det. Båda de tipsen borde fungera för den här soppan också!

Eftersom jag brukar tycka att brytningen mellan tomatsoppa och syrlig grädde är helt fantastisk skulle jag nog också testa att göra dubbellöksklicken med turkisk yoghurt eller crème fraîche istället för med vanlig yoghurt eller lättyoghurt. Till fyra personer tycker jag absolut att det räcker med två deciliter turkisk yoghurt eller crème fraîche.

Och naturligtvis är det bara att multiplicera alla ingredienser så mycket som det behövs om de som ska äta är fler än fyra. Börja med en mindre mängd vatten i så fall, och späd på slutet tills konsistensen känns bra.

för 4 personer

1 gul lök

ca 1 msk olja

1 purjolök

400 g krossade tomater (en tetraförpackning eller burk)

1 l vatten

2 tärningar grönsaksbuljong eller motsvarande mängd grönsaksfond

4 potatisar

2 dl röda linser

salt

peppar

basilika (färsk om det finns)

bladpersilja (färsk om det finns)

dubbellöksklick:

5 dl mild lättyoghurt

2 vitlöksklyftor

1 dl finklippt gräslök

salt

peppar

Börja med vitlöksklicken, gärna tidigare på dagen: krossa eller pressa vitlöksklyftorna och rör ner dem i yoghurten tillsammans med gräslöken. Smaka av med salt och peppar.

(På bilden är det en trelöksklick – den fick purjolöksstrimlor som dekoration.)

Skala och hacka den gula löken och lägg den i soppgrytan. Fräs den glansig i oljan. Strimla så mycket som möjligt av purjolöken, rör ner strimlorna och fräs lite till. Häll tomatkrosset och vattnet i grytan, smula ner buljongtärningarna, rör om och låt koka upp.

Skala under tiden potatisarna och tärna dem. Rör ner dem.

Rör sedan ner de röda linserna och koka soppan tills potatistärningarna är mjuka och linserna börjar falla sönder.

Smaka av soppan med salt, peppar och basilika plus bladpersilja (om den är färsk, så klipp eller hacka den och spara några blad eller en kvist till serveringen).