Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Två som kämpade för kvinnors rätt att rösta

En tid för stora budskap: september 1921. Foto: Daniel Braw

Häromdagen ringde min bror och berättade om två kvinnor från Öland. Båda tillhörde den skara som kämpade för att kvinnor skulle få rätt att rösta här i Sverige.

Den ena av dem hette Lisa Hammar, blev lärarinna och engagerade sig också mycket i en av hemgårdarna i Stockholm, Birkagården. Men långt innan dess hade hon samlat in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt på läroverket där hon studerade i Malmö och på universitetet där hon studerade i Lund. 1911 var hon i Storbritannien och såg hur sufragetterna kämpade där.

Resultatet av valet 1921. Foto: Daniel Braw

Bertha Wellin hade ett annat yrke och andra möjligheter att påverka: hon utbildade sig till sjuksköterska och blev också en av Sveriges fem första kvinnliga riksdagsledamöter. Jag trodde lite oreflekterat att det var socialdemokratiska kvinnor som kom in i riksdagen först, men Bertha Wellin var moderat, och hon ”drev bland annat frågan om att kvinnor skulle få tjänstgöra som domare, argumenterade för gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete och verkade för höjda barnmorskelöner”, berättar min bror i sin artikel.

Ja, för när han ringde och berättade för mig hade han redan läst på ganska mycket, varit i Barometerns arkiv och bläddrat i gamla tidningar, fotograferat och skrivit en artikel. Den kan ni också få läsa — varsågoda! Otroligt upplyftande läsning tycker jag.

En dag på Hope Café i Aten

Här kommer en rapport från Suzanne Melville som är i Aten Hope Café igen nu!

Situationen i Grekland blir bara värre och värre. Lägren är fulla, och squatsen utryms av polis och militär. Människor har ingenstans att bo och tvingas leva på gatan.

Foto: Hope Café

Den här familjen — mamma, pappa, en treåring och en nyfödd baby –lyckades fly från Syrien i december 2018. För att slippa helvetet i lägren på de grekiska öarna tog de landvägen genom norra Turkiet och över floden Evros till Grekland.

Nu straffas de av det grekiska systemet där man registreras i hotspotsen på öarna — de tvingas leva på gatan i Aten.

Igår kväll vid matutdelningen i Viktoria blev vi uppmärksammade på familjens situation av en av våra volontärer som själv är flykting. Familjen fick genast hjälp med mat och mjölk, och i kväll kommer de naturligtvis att få mat igen.

En annan familj som hjälper oss mycket på caféet blir strax hemlösa, och vi tänkte att vi ska försöka få tag i en lägenhet där vi kan låta båda dessa familjer bo. 

Foto: Suzanne Melville

Och så har det varit lördag. Idag har varit dagen då jag har handlat. Mycket!!!

Foto: Suzanne Melville

Jag har köpt en massa blöjor för pengar som vår underbara lilla Alice har samlat ihop genom att sälja armband och hembakade kakor.

Foto: Suzanne Melville

Vi tömde hyllorna på alla blöjor i storlek 4 och 5.

Eftersom blöjorna tog slut fyllde jag på med välling tills alla pengar var använda. Två barn här i gruppen gör jättefina nyckelringar, och pengarna de har samlat ihop använde jag till att handla välling.

Foto: Hope Café

Visst är det fantastiskt med dessa barn som gör saker för andra barn? Det är så otroligt rörande och ger så mycket hopp.

Foto: Suzanne Melville

Jag var också på marknaden i Omonia och träffade min favvoegyptier. Det är alltid lika roligt att träffa honom. Hos honom fyllde jag på förrådet med grönsaker.

Foto: Suzanne Melville

Det ser lite ut, men det är faktiskt 30 kilo potatis, 20 kilo lök och 10 kilo av resten, utom vitlöken som är tre kilo. Nu blir det lite variation i maten under veckan som kommer. Tack alla ni som hjälper till genom att swisha pengar så vi kan dela ut mat på torget i Viktoria.

Hope Café har egentligen stängt på lördagar, men vi hade trots det två intervjuer inbokade idag.

Det ena var en mamma som har ett tvillingpar på 11 månader. När hon kom in och satte sig brast hon i gråt. Hennes ena baby kan inte äta mjölkprodukter av något slag, varken sig bröstmjölk eller välling, utan att få fruktansvärda eksem över hela kroppen. En läkare har ordinerat en speciell slags sojavälling åt barnet, men den kostar 56 € per förpackning, och en sådan räcker bara i tio dagar.

Varje flyktingfamilj får 50€ per barn upp till 3 barn. Det ska räcka till allt för barnet.

Kan ni tänka er in i hennes situation? Jag försöker, men jag måste medge att det är väldigt svårt. Tänk att ha ett barn och inte kunna ge det mat. Den mat man har blir barnet sjukt av, och den mat barnet behöver har man inte pengar att köpa. Jag kan inte tänka mig en värre situation som förälder.

Tack vare våra hjälpande barn kunde vi i alla fall hjälpa denna mamma med blöjor och välling till hennes andra barn. Vi visade bilder av Alice, och vi stod där alla med tårar i ögonen. Det blev så verkligt just då vilken skillnad dessa barn gör.

Foto: Suzanne Melville

Efter detta möte var det dags för ”matfabriken” igen. 146 portioner blev det idag.

Foto: Suzanne Melville

Maten som lagades var pasta och tomatsås med kikärter, potatis och tomat toppat med lite grönt.

Foto: Suzanne Melville

Två skrev på locken, två hällde upp maten i formar, två la på locken och två satte fast dem. Det går så fort när många hjälps åt.

Vi provade lite olika språk!

Foto: Suzanne Melville

Väl på Viktoria var det i kväll en väldigt lugn utdelning.

Foto: Suzanne Melville

Många barn, men det var inte så stressigt som det var igår. Det kändes bra.

Efteråt åkte vi alla tillbaka till Hope Café och åt tillsammans. Det har varit en riktigt trevlig om än fläckvis stressig dag idag.

Vill du vara med och hjälpa till att fixa matutdelningen i Viktoria eller inköpen av blöjor och välling till barnen? Swisha gärna till 0708-256277 eller gör en överföring till SEB-kontot 5694 066 2367.

***

När jag läser det som Suzanne skriver och ser bilderna inser jag återigen att det inte går att förstå hur olika våra livsvillkor är. Att Europas gränser är stängda för människor på flykt kan få oss att tro att ingen flyr längre. Så är det ju inte alls. Och så länge som FN-organisationerna och andra större biståndsorganisationer inte klarar att reda ut situationen i de länder dit stora mängder människor har kommit de senaste åren är det arbete som görs på platser som Hope Café helt avgörande. Jag hoppas att många, många här i Sverige vill vara med och stötta det!

Regnbågsränder

En liten lägesrapport från discoklänningsstickeriet:

Teckningen som gjorde att jag måste sticka en klänning.

Först tänkte jag att klänningen från teckningen måste förverkligas precis som på bilden, sedan att färgerna borde vara i exakt regnbågssekvens. Men så kom jag ihåg dagen när femåringen kom hem från förskolan och lite förtrytsamt sa:
”Ingen får tala om för någon annan hur regnbågen ska se ut. Alla får ha den ordningen på färgerna som de själva vill.”

Halvfärdig klänning. Eller kanske tvåtredjedelarsfärdig.

Då bestämde jag mig för att använda garner som jag hade hemma (hade fått en stor kasse med merino och annat av fantastiska Maja, och merino fanns i flera färger), och så bad jag flickans pappa att lägga dem i ordning. Efter det blå som jag precis har blivit klar med kommer det gröna och sedan det gula. Och så, tror jag just nu, en rosa kant.

Ska det vara en stickad rosett eller en sidenrosett eller ingen rosett alls?

Magnus och elva barn i Kalmar

Av Posted on Inga taggar 2

I fredags kväll kom jag till Kalmar. En halvtimme efter mig kom också Magnus Aronson dit.

Ja, Magnus som har fotograferat så otroligt mycket åt mig i femton år! Jag hade bett honom att lägga en hel helg i Kalmar för att jag skulle få riktigt bra bilder av de plagg som jag har hittat på de senaste fem åren, alltså sedan jag sa upp mig från det förlag där jag gjorde stickböcker. Och av de plagg som andra har hittat på med mina modeller som utgångspunkt — till exempel Ingrids Lilla Tuffing-tröja och Ann-Christins och Annikas kappa och koftkalas.

Snart-sexåring i kappa som jag har stickat och Ulla i Uppsala sytt. Foto: Magnus Aronson

Med hjälp av Sara och Daniel och Mikael hade jag bokat elva barn i åldrar mellan ett par veckor och åtta och ett halvt år som fotomodeller också. Vi arbetade från lördag morgon till sent på kvällen — tur att det är ljust så länge — och sedan ett pass på söndagsmorgonen och ett vid lunch också.

Jag frågade ju om kläder här på bloggen för några veckor sedan, och Susanne, Karin, Anna, Ann-Christin, Ylva,Annika och Annikas dotter skickade paket (har jag glömt någon?). Tusen tack, alla! Så mycket fint!

Tre syskon och deras katt — han heter Bosse. Tröjan längst till vänster är Lilla Tuffing-tröjan, sedan kommer den ännu namnlösa kappan, och till höger är Lilla Tuffing-koftan. Foto: Magnus Aronson

Vi höll oss mest inomhus hos Daniel och Sara och på en allmänning i Norrliden men gjorde också några utflykter: till Norrlidens Centrum, till fots till en kulle vid en havsvik (katten Bosse envisades med att följa med hela vägen och delta i bilderna), hem till Hanna och Emil och hem till en grannfamilj.

Resultatet blev, ja, ni ser, nästan sagoaktigt. Jag är så jätteglad. Magnus är helt otrolig. Och alla de elva barnen var glada nästan hela tiden, och alla de vuxna verkade ha så trevligt.

Jag ser fram emot att få visa mer!

Så vackert

Av Posted on Inga taggar 0

Och så fick jag se och höra den här sången häromdagen. Den var precis vad jag behövde just då, och ganska mycket mer. Så den måste ni också få se och höra.

Sången är skriven för en film om två tonåringar som möts på ett sjukhus där de båda är inlagda därför att de har cystisk fibros. Den heter Five feet apart.

Och visst är sången bra i sig …

… men det är bara att konstatera att allt blir så otroligt mycket vackrare med barnkör, eller hur?

PS22 Chorus är en skolkör i en skola på Staten Island i New York. Det finns (upptäckte jag) en hel massa sådana här filmer med olika årgångar av kören. Det här är bara en av de senaste.