Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Personlig omsorg till unga familjer i Guatemala

Av Posted on Inga taggar 0

Igår upptäckte jag en ny hjälpstickningssatsning!

Det är Bibelsällskapet som ber om hjälp med ett projekt för mycket unga föräldrar (nyligen har unga pappor också kommit med) i Guatemala. Man kan stötta med pengagåvor, som vanligt i Bibelsällskapets arbete, men också med det som på informationsbladet kallas ”[s]ina händers verk”.

Små handgjorda plagg och små handgjorda leksaker till barn i åldrarna noll till två år är det som behövs. Mammorna är mellan tolv (!!!) och sjutton år, och projektets syfte är att stötta dem i det liv som deras alldeles för tidiga föräldraskap kommer att bli. Här kan man läsa om hela projektet (dock inte om den nya insamlingen) och mer personligt om några av mammorna.

Här hoppas jag att ni kan urskilja informationen och mottagaradressen. Intervju med Lotta kommer förhoppningsvis snart!

En hälsning från en vän i Hongkong

Av Posted on Inga taggar 0

I år har vi fått ta del av fler nyheter än vanligt från Hongkong. Annars hör det till de platser i världen som inte får så mycket plats i den svenska nyhetsrapporteringen när Donald Trumps senaste Twitter-inlägg ska analyseras och när det släpps nya avsnitt av något på Netflix eller HBO och när svenska influencers blir osams. Inte så mycket plats i resten av världens nyhetsrapportering heller, tyvärr.

I början av 2000-talet läste jag en roman där en av huvudpersonerna hade råkat mycket illa ut när Hongkong lämnades över från Storbritannien till Kina 1997. Det var faktiskt den första gången jag läste något mer ingående om överlämnandet, och det är ju pinsamt att erkänna eftersom jag var vuxen när det ägde rum.

När jag skulle åka till Hongkong för att spela för fem år sedan försökte jag läsa på. Det var ganska förvirrande, och inget kunde ha förberett mig på de miljöer som jag hamnade i under mitt mycket korta besök (två nätter, en dag — kortare än planerat på grund av ett inställt flyg).

Sedan dess har jag lärt känna några Hongkongbor lite grann, och när jag skulle göra ett Uppdrag Mission-nummer om att stötta unga intervjuade jag en ungdomsledare i en av de anglikanska församlingarna där. Hon berättade om prestationshetsen som kryper neråt i åldrarna, om hur estetisk begåvning nedvärderas och om hur samhället i princip inte har någon plats för unga som inte vill eller klarar att kasta sig in i en universitetsutbildning (helst två eller tre).

De senaste veckorna har jag läst om demonstrationerna och försökt förstå vad det är som händer, och en av mina vänner skrev och berättade lite för mig. Jag frågade om jag fick dela med mig av det här på bloggen ifall jag inte skrev ut hennes namn, och det ville hon gärna. Såhär skrev hon:

Själv mår jag bra, men situationen här i Hongkong är inte bra, särskilt inte mellan ungdomarna och regeringen och mellan folket och polisen. Mitt intryck är att vi unga har förlorat hoppet om våra politiker.

De flesta av mina vänner är med och demonstrerar, men jag har inte deltagit, för mina föräldrar låter mig inte göra det, och jag måste också sköta mitt arbete.

[Mina föräldrar förstår de ungas frustration], men polisen har tappat kontrollen och skjuter, så [mina föräldrar] är oroliga för min skull.

Här finns informationen om det vi ber om. Den finns i engelsk översättning en bit ner på sidan.

(Det gäller alltså en ny lag som innebär att den som blir gripen av polis i Hongkong kan förflyttas in i Kina i väntan på rättegång och också ställas inför rätta där. Det innebär att både Hongkongbor och besökare i princip blir rättslösa.)

Den här gången är de flesta som protesterar unga, mellan 16 och 25 år.

Vi har demonstrationer i varje område varje vecka.

Polisen är så våldsam, och det senaste året har de använt giftig gas mot demonstranterna. Vi skäms över vår polismyndighet.

***

Det är nog så för de flesta av oss att mycket av det som händer i världen blir verkligt först när vi får höra någon berätta sin personliga version av det. Verkligast blir det när någon vi känner och bryr oss om drabbas. Men trots att mycket, mycket få av er som läser känner min vän hoppas jag att det hon berättar gör att situationen i Hongkong kommer närmare.

Vad vi kan göra?

Ja, något i alla fall. Amnesty vill gärna att vi ska läsa på och sedan skicka ett protestmeddelande till Hongkongs regering, och det är ett enkelt sätt att vara med och visa vårt stöd för människorättsdemonstranterna.

Karins färger

Jag bad att få låna plagg att fotografera — och Karin svarade. Superkreativa Karin som kombinerar och bygger och varierar och som gärna stickar i riktigt färgstarka garner. Hon skickade en hel låda med tröjor (och många av dem hade mössa och blöjbyxor till). Ni måste få se!

Här har Två trådändars lilla asymmetriska tröja fått resårmudd i ärmsluten och nertill. Starka pasteller, kan man säga så?

Kanske borde den här tröjan heta Två trådändars lilla vanliga tröja då. Men den var först, så den heter bara Två trådändars lilla tröja. Karin har stickat resåravslutningar här också. Och använt garn i en annan pastellkombination.

Samma modell här, fast i starka färger och med väldigt olika ärmar. Extra fint!

Den här modellen har jag funderat på länge men inte vågat prova än. Hur räknar man för att det inte ska bli ofrivilligt asymmetriskt när en av raglanränderna blir fem maskor bred? Men Karin har lyckats, eller hur?

Ytterligare en ”vanlig” tröja i nya färger.

Och en asymmetrisk med asymmetriskt mönstrade ärmar.

Och en underbart knallgul.

Och en asymmetrisk med enfärgat garn i ok och ärmar och mönstrat garn nertill. Det är ett smart sätt att slippa mönsterkrångel! Och här har Karin stickat rätstickning i avslutningarna, så som jag har gjort i grundbeskrivningarna.

Nu tycker man förstås att det här är väldigt mycket fina kläder — men det är inte ens hälften av vad Karin stickade. Gissa om de insamlingsansvariga kommer att bli glada. Tusen tack, Karin!

Som lapptäcksmönster

Av Posted on Inga taggar 0

Vid millennieskiftet bodde jag i Washington, DC, i två terminer.

Det är en otroligt konstig stad. De flesta som arbetar i den bor inte i den. Men den har sina vackra platser!

Under de första månaderna gick jag genom Foggy Bottom-kvarteren till mitt arbete. Sedan gick min väg istället genom gamla villakvarter mellan Georgetown och den kulle där National Cathedral ligger. Och det finns så vackra hus! Små tegelhus och trähus som säkert kostar fyra förmögenheter nuförtiden men som en gång byggdes för att vanliga människor, familjer, behövde någonstans att bo i en växande stad.

(Det finns också en annan sort som är speciell för Washington — lägenhetshus med ståtliga lägenheter tänkta för politiker, ungefär som svensk jugendstil. Jag var i en sådan lägenhet en gång, för att hämta något hos en fotograf som jag hade anlitat, och blev helt paff när jag insåg att det inte fanns något kök! Politikern förväntades ju hursomhelst aldrig äta hemma …)

Många av husen och radhusen är verkligen pyttesmå. Just den här sorten har jag inte varit inne i, men jag känner en som bor i ett av dem. De får mig att tänka på pyssliga lapptäcken.

Förra sommaren var jag tillbaka i Washington — då hade det gått tolv år sedan senast. Det var en konstig upplevelse. Ännu fler butiker hade försvunnit från innerstan. Jag gick runt i flera dagar utan att hitta någonstans där jag kunde köpa vanliga svarta knappar, och till slut fick jag be om skjuts till ett butikskomplex i en av förorterna (det gick inte att ta sig dit med lokaltrafiken). Nästan alla boklådor var borta, och vi hamnade i en helt bisarr Amazon-bokhandel i Georgetown där skyltarna på hyllkanterna bland annat kungjorde vilken mening i en viss bok flest Kindle-läsare hade strukit under (för sådant kan ju Amazon hålla reda på hur lätt som helst).

Då kändes det ännu viktigare att titta på de pyttesmå husen och komma ihåg att det bor människor överallt i världens städer.

Och att utan människor skulle ingen stad i världen klara sig. Det är inte bara människor med stor makt som behövs i en stad, eller extremt snabba och smarta människor, eller människor som förfogar över väldigt mycket pengar — alla behöver varandra.

Jag skulle aldrig att ha råd att bo i ett av de här små husen, såklart, det har nog blivit en kraftig gentrifiering där också — men jag kan titta på dem och komma ihåg att det var människor som byggde vartenda ett en gång för länge sedan. Och att det är människor som bor i dem nu, människor som försöker få rören och uppvärmningen och fläktarna att fungera, människor som funderar på om de gamla fönstren måste bytas ut snart, människor som är tvungna att städa kylskåpet ibland, människor som rensar i duschens avlopp (blä). Donald Trump och hans gäng skulle nog må bra av att lära känna dem bättre.

Vatten till alla törstiga

Jag minns inte exakt när jag insåg att en av de flygplatser som jag reste från flera gånger hade en medveten vattenstrategi — enbart varmvatten i de kranar som passagerare kunde komma åt, så att alla som behövde dricka vatten efter säkerhetskontrollen skulle bli tvungna att köpa flaskor — men jag hoppas att det är annorlunda där nu.

Och engångsvattenflaskor kan säkert behövas någon enstaka gång, men oftast kan man absolut klara sig utan!

På Kastrup finns det nu på ganska många toaletter (kanske alla?) en märkt kran som spolar kallt dricksvatten.

När jag och min systerdotter hittade den här vattenstationen på Victoria Station i London i vintras förstod hon genast att jag måste fotografera den för att visa den för fler. Självklart borde sådana här smarta konstruktioner — ni ser att det är en gammaldags drickfontän men också en flaskfyllare — finnas på alla stationer och på många andra platser där många människor rör sig!

Hon tyckte att vi skulle ta användarbilder också!

Min körkollega Anna lärde mig förresten i samma stad (när vi var där på körresa för, ojojoj, ganska många år sedan) att i England kan och ska man uttryckligen be om tap water på restaurangerna för att vara alldeles säker på att undvika en köpeflaska. Ett av de bästa små miljötips jag har fått. Numera ber jag om kranvatten här i Sverige också fastän det låter så prosaiskt.

När jag reste hem från Paris såg jag (på flygplatsen de Gaulle) en generös gest där också. Inte lika smart som den i London, men så charmig!

Kärlek och rent vatten, det är något att leva på, det. Tänk om alla kunde få!