Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Den gröna tröjan

En av de första dagarna det här året använde jag till att gå till The U.S. Holocaust Memorial Museum i Washington, DC. Det ligger nära de flesta av museerna — nästan alla museer i USA:s huvudstad är samlade runt en enorm gräsmatta som heter The Mall. En del av dem är ganska gamla — så gamla som byggnader i den staden nu kan vara — och The Holocaust Museum hör till de nyare.

Jag var där vid ungefär samma tid en dag i mitten av 1990-talet, och den gången avslutade jag mitt besök med att gå in i museibutiken och hitta en samling stråkkvartettsatser som var komponerade i Theresienstadt, det koncentrationsläger där många kulturpersonligheter hamnade. Men just då hade jag ingen egen stråkkvartett att spela i, och när jag kom hem gav jag noterna till en studiekamrat som hade en.

Jag har saknar dem många gånger sedan dess och tänkt att det skulle vara så fint att kunna spela den musiken i olika sammanhang, så nu när jag äntligen kom tillbaka gick jag direkt till museibutiken för att om möjligt köpa ett nytt exemplar.

Inga noter gick att hitta. Men bland mycket blandade saker i ett hörn hittade jag … en stickbeskrivning!

Den gröna tröjan. Bild lånad från The Holocaust Museum,
https://collections.ushmm.org/search/catalog/irn515606

Det är en tröja som Krystina Chiger (stavas ibland också Krystyna, och numera heter hon Kristine Keren) hade fått innan hennes släkt och grannar kördes iväg på lastbilsflak från det judiska ghettot i den polska staden Lvov (nuvarande Lviv i Ukraina). Mormor, som hade stickat den några år tidigare, föstes upp på flaket tillsammans med Krystinas kusin Inga. Det var sista gången Krystina såg dem.

Krystinas föräldrar hade bestämt sig för att gömma sig undan deportationen, och i deras hem fanns flera tillfälliga gömställen, men det gick inte att stanna där. Den lösning som de hade tänkt ut tillsammans med andra i ghettot var att gömma sig i de kloaker som fanns under ghettot och också under resten av staden. I den fastighet där familjen bodde hade pappan ordnat en gång ner i kloaksystemet, och i juni 1943 klättrade pappa, mamma, Krystina och Krystinas bror ner där.

Hur länge kan man bo i en kloak?

Det beror på många saker: om man klarar att vänja sig vid stanken, om man balanserar bra så att man inte snavar och halkar och drunknar (floden gick också genom kloaksystemet), om man vänjer sig vid mörkret och vid att aldrig kunna resa sig raklång, om ens familj klarar det …

Flera av de familjer och enskilda som tog sig ner för att gömma sig blev snabbt desperata. När de stack huvudet ovanför markytan blev de skjutna eller tillfångatagna direkt. Tio av gruppens medlemmar försvann på det sättet.

Krystinas familj betalade tre avloppsarbetare för hjälp och för matleveranser. Jag har inte riktigt förstått om det var överenskommet i förväg eller om de hittade varandra i underjorden — båda versionerna finns i artiklar. Men varje gång hjälpen kom skulle de tre ha betalt, och familjens pengar försvann snabbt.

När pengarna var slut och pappan berättade för en av dem, Leopold Socha, att familjen var tvungen att ge upp, hände något helt oväntat. Leopold Socha berättade att han hade sparat alla pengar som han hade tagit emot, och nu gav han dem till pappan så att familjen skulle kunna fortsätta betala de andra två arbetarna. Leopold Socha hade i praktiken hjälpt familjen gratis hela tiden, och det fortsatte han att göra så länge det behövdes.

Krystinas föräldrar hade skola med henne i underjorden för att hon skulle kunna fortsätta tillsammans med andra barn när allt blev bra igen. Men bristen på solljus och hopp påverkade henne, och till slut blev hon helt apatisk och reagerade inte på tilltal.

Föräldrarna berättade för Leopold Socha hur dålig hon var, och han tog henne med genom avloppssystemet till en plats där han kunde lyfta henne upp mot dagsljuset en liten stund. ”Kom ihåg”, sa han. ”Snart är du där igen.”

I juli 1944 hörde familjen den överenskomna signal — Leopold Socha och hans kolleger slog mot rören — som betydde att de kunde klättra upp mot ljuset. Då hade det gått över ett år sedan de var ovan jord senast.

Familjen Chiger flyttade till Krakow och sedan till Israel, där Krystina kunde fortsätta studera och utbildade sig till tandläkare. Nu bor hon i USA sedan många år.

Hennes mamma sparade den gröna tröjan som mormor hade stickat och som Krystina hade haft på sig under året i kloaken. Senare fick Krystina själv ta hand om den. The Holocaust Museum fick höra om den och bad att få låna den till en turnerande utställning, och när den packades ihop frågade en av museets kuratorer Krystina om hon ville donera tröjan till museets samlingar.

Den är för ömtålig för att kunna visas i den permanenta utställningen, men man kan se den i en kort film:

Och det finns mer att ta del av.

Krystina har fått hjälp av en författare att skriva sin självbiografi, The Girl in the Green Sweater.

En stickande läkare, Lea Stern, som bor ganska nära museet blev fascinerad av tröjan och bad om lov att försöka hitta beskrivningen till den eller återskapa den. Det fick hon till slut, och det var den beskrivningen jag såg i museibutiken. Här berättar hon om processen. Beskrivningen finns också på Ravelry.

Precis som Lea Stern säger i en rad intervjuer är det här en tröja som man kanske inte stickar därför att man tycker att den är extra snygg eller för att något barn behöver just den — att sticka den blir ett sätt att påminna sig själv och världen om det som hände, om det som familjen Chiger och miljoner andra människor blev utsatta för, om en mormors kärlek och om en medmänniskas medkänsla, generositet och uthållighet.

Att berätta för stickande vänner om den gröna tröjan blir mitt bidrag till Förintelsens minnesdag i år.

Utöver boken finns det många artiklar om Krystina och intervjuer med henne — jag har läst bland annat den här.

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!

Stämning

Av Posted on Inga taggar 0

I augusti flyttade jag från Malmö till Kalmar.

Om det skulle man kunna säga mycket, men en inte obetydlig fördel som Kalmar har är Saga-biografen. Titta bara!

Här är porten in till biografens trädgård från gatan. Vilken annan biograf har en port och en trädgård?

Och så entrén — fast den är alltså till vänster, lite mer prosaisk. Den gula verandan får man bara beundra.

Den modernare entrén är i och för sig inte något man kan klaga på.

Såhär fina dörrhandtag till exempel!

Här såg jag Downton Abbey-filmen i höstas.

Vad jag tyckte om den?

Jag har inte sett hela Downton Abbey-serien — bara så mycket som fanns när jag fick influensa och var instängd ensam i en lägenhet utan internet i fyra dagar vid nyår för några år sedan. Och då var det en sådan dimma i mitt huvud att jag såg ett längre julavsnitt (där Matthew friar till Lady Mary) före hela den höst som kom före, och inte minns jag allt som hände innan dess heller. Som så många andra tycker jag att Maggie Smith är helt fantastisk, och familjen Crawleys butler Mr. Carson kan jag inte låta bli att tycka om eftersom den skådespelaren är helt oförglömlig i 1990-talsfilmen Brassed Off. Jag råkar också tycka att scener som den där Matthew kommer hem från kriget och sjunger duett med Mary är otroligt vackra. Men till och med när jag var sjuk lyckades jag bli så irriterad på alla intriger och förvecklingar (som jag i och för sig förstår var helt nödvändiga för att hålla serien igång) att det inte var särskilt svårt att sluta titta.

På det viset är långfilmen som ett ovanligt långt serieavsnitt — det händer massor av dramatiska saker hela tiden, Maggie Smith får göra sina uttalanden, Lord Crawley får stå vid sitt fönster och vara illa till mods, uppåtsträvaren Thomas får krångla till det för sig själv och för andra, den mindre glamorösa systern Edith får ta illa upp …

Och alla miljöer (utom möjligen utomhusbygget med partytält och stolar) är lika vackra som alltid, och kläderna och engelskan också.

För mig blev den stora behållningen utöver det vackra och myllret Imelda Stauntons rollfigur, farmors stora fasa, som har tagit ansvaret för sitt liv och sina val på ett okonventionellt och krångligt men åtminstone konsekvent sätt. Och naturligtvis är det en poäng att se en så vacker film på bioduk istället för på en liten skärm.

Förresten: Saga-biografen är som allra finast i vinterkvällsmörker, men visst fungerar det ganska bra med dagsljus också?

Lyxtröjor

Av Posted on Inga taggar 0
Bild lånad från Nordiska museet — okänd fotograf

Den här bilden visade Nordiska museet på Facebook häromdagen.

Några barn åker kälke för »långt lin« år 1912. De sades att ju längre kälke, desto högre skulle linet växa under kommande säsong. Men barnens kläder och frisyrer avslöjar att de troligen inte kom från jordbrukande familjer. Några bär exklusiva handstickade tröjor från Halländska Bindslöjden. En verksamhet som startade år 1907 för att ge arbete åt kvinnorna i trakten. Tröjorna såldes via ansedda affärer i Stockholm och var mycket populära bland välbärgade familjer under 1910-talet. 

Jag associerade genast till Bohusstickning och trodde att det var samma idé och kanske till och med firma, men där gissade jag tydligen alldeles fel. I kommentarfältet under bilden berättar en kvinna som heter Britt att Bohusstickning var en verksamhet där designers gjorde moderna modeller och där garn spanns och färgades för att passa deras idéer. Sedan stickade kvinnor i Bohuslän plaggen, och de såldes på NK i Stockholm och senare också i egna butiker i Göteborg och New York.

Två närmast Fairtrade-aktiga affärsidéer som byggde på ”vanliga” kvinnors textilhantverkskunskaper och som gjorde att de kunde försörja sina familjer — spännande eller hur?

Man kan undra om textilhantverk någonsin kommer att komma ifatt i prissättningen och i det allmänna medvetandet så att det går att leva på det igen.

En ny chans att vinna

Av Posted on Inga taggar 1

När Leonie Morgans bok 100 färgglada mormorsrutor att virka just hade kommit ut på svenska hade jag en tävling med den som vinst här på bloggen.

Någon gång förra året hittade jag den i en bokutförsäljningsbutik i Malmö, och då tänkte jag att jag måste ge er en ny chans att vinna den. Att virka en restgarnsfilt är ju nästan ett standardbredvidprojekt i hjälpstickningsvärlden!

Om du är som jag och ser framför dig hur otroligt många timmar det kommer att ta att sy eller virka ihop rutorna och fästa alla trådar — då kan det vara bra att veta att många av rutidéerna går att utveckla till filtar (eller för all del kuddar eller grytlappar) som består av en enda stor ruta. De blir nog lite mer enformiga, men en så kallad monsterruta som har en primula i mitten är i alla fall roligare än en som inte har en primula!

Bilderna i boken är genomgående väldigt färgglada. Ett modernt trick kan vara att fotografera med telefonen och ställa om till svartvitt för att se på ett ungefär hur filten skulle kunna bli om man virkar den i ofärgade ullgarner.

Tävlingsfrågan den här gången blir den här:

Vem skulle du vilja lära ut virkning till?

Skriv ditt svar i kommentarfältet här, eller skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com, före 22 januari, så kan du vinna en av de tre böcker som jag köpte!