Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Storasyster berättar

Vacker bok, eller hur?

Men riktigt hur vacker förstår man kanske inte förrän man inser att den verkligen ÄR handbroderad!

Lite konstigt bara att videon inte innehåller någon information om vem det är som broderar, eller hur?

Så desto bättre att den här också finns:

Min faster skickade en Svenska Dagbladet-artikel om Miss Austen för ett tag sedan — tyvärr kan man bara komma åt den om man är prenumerant, men det var den som fick mig att beställa boken på Dillbergs här i Kalmar.

Gill Hornby, författare till Miss Austen. Foto: pressbild

Författaren är alltså Gill Hornby, som råkar vara syster till en mycket känd författare, Nick Hornby.

Hon har skrivit några böcker tidigare, och en av dem är en Jane Austen-biografi för barn och ungdomar, Jane Austen — The Girl With the Golden Pen. Den kom ut till Jane Austens 200-årsdag.

Miss Austen är ett slags litterärt experiment, ett försök att berätta den historia som litteraturhistorikerna och Jane Austens beundrare aldrig kommer att komma i närheten av eftersom så många av hennes personliga brev verkar ha bränts upp eller kanske försvunnit på andra sätt.

Det är naturligtvis inte första gången någon försöker — den här filmen har jag inte sett, men delvis innehåller den samma idéer:

För att inte tala om Becoming Jane:

Men det finns två huvudpersoner i Gill Hornbys roman: Jane Austen är naturligtvis orsaken till att den finns, och Cassandra Austen är den som blev kvar när systern och bästa vännen dog, den som har ansvaret för eftervärldens bild av Jane (eller som åtminstone har tagit på sig det) och som trots krämpor och obekväma situationer är beredd att anstränga sig ganska mycket för att se till så att inga skuggor dröjer sig kvar.

Om jag har förstått rätt är det här den enda bevarade bilden av henne.

De var bara två systrar i en syskonskara på åtta, och deras bröder kom att leva mycket olika liv, men de båda systrarna var tillsammans hela tiden utom när de hälsade på släkt och vänner var för sig ibland. Då skrev de brev till varandra istället. Ungefär hundra brev från Jane till Cassandra finns bevarade, och de utgör en stor del av materialet för Jane Austen-forskarna. Någonstans har jag läst om en uppskattning som är att ungefär 200 sådana brev har försvunnit.

Pappa Austen var präst, och hela familjen var engagerad i delar av hans arbete eftersom han lät pojkar komma och bo i prästgården för att förbereda sig för studier i Oxford. En av dem, Thomas Fowle, blev Cassandras fästman. Men innan de gifte sig skulle han tjänstgöra som kaplan på en långresa som en adelsman skulle göra — och från den resan kom han aldrig hem.

Gill Hornby hoppar i sicksack mellan Cassandras ålderdomsprojekt, att leta upp Janes privata brev hos deras mottagare och bränna upp dem, och Cassandras och Janes intensiva vänskap och oro för varandra och för resten av familjen medan Jane levde.

För mig som har vuxit upp i två prästgårdar och arbetat ganska mycket med att tömma en av dem (mina föräldrar bodde där i 28 år!) blir vissa delar av Cassandras berättelse nästan för verkliga. Hennes försök att lära känna en yngre släkting och kanske hjälpa henne är riktigt påfrestande att ta del av. Trots att berättelsen är skriven med så lätt hand och med så många inbyggda mini-Austen-skämt och referenser att man kan luras att tro att Gill Hornby inte riktigt tar sitt uppdrag på allvar! I efterordet förstår man verkligen att hon gör det. Så många som har läst och kommenterat och hjälpt henne att justera. Och oavsett om de delar som hon har varit tvungen att bygga på fantasi — Janes återkommande depressioner, båda systrarnas längtan efter kärlek, familjens nertryckta konflikter — är sannolika eller inte (det kan jag ju inte bedöma), så har hon gjort en hel rad personer levande igen. Inte som Cassandra ville, om hon nu var så som hon gestaltas i boken, och kanske inte som Jane ville heller, men i alla fall.

Om hon försökte skriva den bok som Jane Austens vänner har saknat, lyckades hon?

Kanske inte helt, för visst skulle man önska att den som kunde skriva med så oerhört gott humör och tänka ut så lyckliga slut åt sina hjältinnor skulle ha fått vara mer harmonisk själv?

Och kanske ändå, för vi verkar vara ganska många som inte kan nöja oss med att läsa de sex romanerna och breven och novellerna och fragmenten om och om igen utan vill ha mer och veta mer, och att ta vara på så mycket fackkunskap och bygga en roman som så många vill läsa är verkligen en åstadkomst.

Det har redan kommit en utgåva till, en där de vackra broderierna har fått sällskap av alldeles vanliga recensionscitat. Inte alls lika fin, men man förstår ju att förlaget inte kunde låta bli.

Och så en liten fotnot: här har Gill Hornby skrivit en intressant artikel om hur Jane Austen och hennes samtida hanterade de smittsamma sjukdomar som rörde sig i England på deras tid!

Och en rekommendation till för den som har läst boken:

Och en liten fotnot till: varför har jag inga egna bilder av boken istället för de här lite platta produktbilderna? Därför att jag lånade ut mitt exemplar av boken på morgonen efter natten när jag hade läst ut den. Såklart.

Jerusalemslimpan, version 2

Av Posted on Inga taggar 0

En av mina mycket vardagliga insatser mot matsvinn är att se efter om fruktkorgen på min arbetsplats är tom på fredagarna när de flesta har gått hem. Ofta ligger det några bananer kvar.

Senast tog jag med dem hem till min svägerska och mina syskonbarn och sa att vi kunde göra smoothie till förmiddagsfikat. Min svägerska föreslog att vi skulle baka bananbröd istället, och jag såg framför mig de kakliknande limpor som är så populära i USA. Men hon menade ju matbröd — ett recept som jag hade med i Fester med rester och som hon och min bror bakade gång på gång när de bodde i Jerusalem. Att baka bröd med svenska jästrecept var lite krångligt där, men det här fungerade utmärkt.

Nu gjorde vi en ny variant, och den blev jättebra. Varsågoda!

två limpor
Ugn: 200°, ca 60 minuter (men prova med sticka — det kan gå fortare)

4 mogna eller lätt övermogna bananer
3 dl överbliven frukostgröt om man har
6 dl vetemjöl
2 dl grovt rågmjöl
2 tsk salt
4 tsk bikarbonat
4 dl havregryn
drygt 2 dl solrosfrön
2 dl crème fraîche + 3 dl mjölk (eller 5 dl fil eller yoghurt)
1 dl honung eller sirap

Skala och mosa bananerna och rör ihop dem med gröten om du har gröt.

Blanda alla de torra ingredienserna i en degbunke. Rör sedan ihop övriga ingredienser och blanda dem noga med de torra.

Smörj två brödformar, bröa dem och häll smeten i den. Ställ in formarna i nedre delen av ugnen, 200 grader varm, och grädda limporna i ungefär en timme. Stjälp upp dem på galler så att de får svalna.

Garn på väg

Av Posted on Inga taggar 2

Det här är en del av Händiga händer, en grupp textilhantverkare som jag har lärt känna här i Kalmar.

Foto: Neuroförbundet

Och det här är Lise Lidbäck. Vi fick kontakt när Lise var med och stickade till en av de första insamlingarna som jag var med och ordnade, och sedan har jag följt Lises arbete — sedan några år är hon Neuroförbundets ordförande och gör ett helt fantastiskt arbete för att människor som har neurologiska sjukdomar ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt och få det stöd de behöver, bland annat i vården och med assistans. Nu senast hjälpte hon regeringen och Folkhälsomyndigheten att rätta till en miss i informationen om restriktioner för riskgrupper — SÅ viktigt.

För inte så länge sedan fick jag ett meddelande från Lise. Hon undrade om jag kunde komma på någon som kunde göra något bra av det garn som hon hade kvar och som har blivit liggande eftersom hon inte kan sticka nu.

Jag satte henne i kontakt med Händiga händers ledare Annika, och häromdagen kom den här bilden!

Nu är två lådor garn på väg från Stockholm till Kalmar där innehållet kommer att förvandlas till värme åt människor som behöver. Men mitt hjärta blir ju varmt redan av den här bilden, och kanske blir det likadant för er som läser. Tusen tack, Lise och Händiga händer, för att ni vill göra bra saker!

Skolan som består av en låda

De senaste veckorna har något nytt startat i anslutning till Hope Café-medarbetarnas försök att stötta familjer som har fastnat i Aten i Grekland på sin flykt från Mellanöstern: Hope School Box!

Suzanne och hennes vänner har mött så många barn som inte har kunnat gå i skolan på länge och som längtar efter att få göra det.

De lyckades få låna ett bakre rum som ingår i ett café i Aten, och en ung afghansk flykting har redan satt igång med lektioner. Han tar emot barnen i så stora grupper som lokalen klarar och erbjuder dem en lektion om dagen. Någon riktig skola är det inte — men den är mycket, mycket bättre än ingen skola alls, och barnen är så entusiastiska. Suzanne skriver:

Vi vill att eleverna ska kunna få en lugn plats där de kan känna sig trygga.  
Många av dem har upplevt förfärliga saker, och de måste kunna känna sig trygga så att de i lugn och ro kan lära sig saker, men de är verkligen utsvultna på kunskap. De älskar att lära sig! Vi började med 11 barn, igår var de 20, och nu är de långt över 40.

De dagar vi har haft undervisning har de fått med sig ett vanligt papper hem, och de får också en penna första skoldagen. Varje dag kommer de sedan tillbaka med sitt lilla papper med välgjord läxa och sin penna. De är så engagerade och så duktiga.

En liten pojke bor i Malakasa. Det är en timma med tåg härifrån. Han frågade om vi har möjlighet att ge honom ett busskort så han kan fortsätta gå i skolan.

Vi har en plan som är att hyra en lägenhet där vi kan bedriva undervisningen och klasser med 10 barn per klass.

Suzanne på plats i det tillfälliga klassrummet på caféet.

Det här är långt ifrån en vanlig skola — det är en skola för helt vanliga men traumatiserade barn, barn som i värsta fall bor på gatan. Det är också barn som är på flykt och vilkas föräldrar eventuellt kommer att försöka ta sig vidare genom Europa. Det kommer att vara stora förändringar från vecka till vecka för dessa barn. Därför är det ett måste med små grupper och en lägenhet som kan kännas som en trygg plats där man kan lära sig saker.

Än så länge så har vi 30 elever ”inskrivna”. Vi har sagt att vi måste vänta med fler tills vi har en lokal. Från och med tisdag stängs alla barer i Aten (ett beslut som togs av grekiska staten igår), och då kan vi inte längre vara på caféet.

”Skolan” har börjat i det bakre rummet på ett café i Aten.

Vi har vår låda, och det ska bli okej väder i veckan, så vi hoppas kunna fortsätta undervisningen på torget. Det är långt ifrån optimalt men kanske det enda vi kan göra just för tillfället.

Vi har ett rum i en lägenhet som vi hoppas kunna få hyra i en månad för 200€. Vi håller tummarna för att det ska gå i lås, men vi har ännu inte fått något klartecken. På lite längre sikt letar vi efter en lägenhet med två rum där vi kan ha skola med tillhörande lärarbostad. (Känns lite som Sverige under 1800-talet eller hur?)

Jag tror att det vore bra att samarbeta med svenska skolor som sponsrar Hope School Box och som sedan får månadsbrev om hur allt går och brev som de svenska barnen kan ta del av.

Vill du vara med och stötta Hope School Box i Aten som privatperson eller (om du arbetar i skolvärlden) som skola? Såhär skrev Suzanne på Facebook-sidan Hopp för flyktingarna i Aten nyligen:

Den ideella organisationen ”Feeding Hope Sweden” har registrerats och fått organisationsnummer och bankkonton. Tidigare har ju allt bara gått genom mig, mitt Swish och mina bankkonton, men nu hoppas jag att allt ska bli lite enklare i och med att vi har allting helt separat. Vårt organisationsnummer är 802531-6228 och vårt Swishnummer är 1232428837. Om någon är intresserad av att läsa våra stadgar är det bara att hojta till.

Själv har jag inte Swish (jag känner mig mer och mer som ett fossil!), så jag rekommenderar också bankgironumret: 5555-7813!

Arbeta på distans

Av Posted on Inga taggar 0

Den här konstiga tiden kan få en del vackra bieffekter. Det gör den inte mindre konstig men kanske lite lättare att härda ut med.

Den här bilden kom till min e-postlåda för några dagar sedan. Barbro, som är syster till Gunilla som jag intervjuade en gång för kanske sex år sedan, undrade om jag hade något tips på vart hon kunde skicka de här koftorna och mössorna som hon hade blivit klar med. Hon ville helst att de skulle komma till något land i Afrika.

Jag skrev om en Human Bridge-butik som jag har hört tar emot (det är lite olika med biståndsorganisationernas second hand-butiker) och som ligger nära hennes hem, och om möjligheten att skicka direkt till Human Bridge.

Men så skrev jag också att ett lite roligare och personligare alternativ skulle kunna vara att skicka dem till Ann-Sofie som leder en babypaketsgrupp som arbetar för Human Bridge. Då skulle Barbro kunna få se lite bilder från när paketen packas och hålla kontakten med gruppen fastän de befinner sig långt från varandra. (Jag hade förstås först frågat Ann-Sofie om det var en bra idé.) Ann-Sofie har nyligen pratat med Human Bridge och fått höra att babypaket nu i höst skickas till bland annat Somalia och att organisationen gärna tar emot fler fastän delar av verksamheten ligger nere.

Barbro svarade att hon gärna ville skicka sitt paket till gruppen och undrade om det var något mer de behövde till paketen. Och Ann-Sofie tackade och berättade vad som saknas och skrev att Barbro är välkommen att vara med på någon samling på videosamtal eller telefon om hon vill.

Inspiration till oss allihop!

***

Uppdatering: Å, jag borde ha listat ut att ni vill veta vad det är för modell Barbro har stickat. Jag gissade på den här, och nu har jag hört med Barbro som har bekräftat att det är den hon stickar gång på gång och med olika randningar.