Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Att tänka på någon annan

De senaste dagarna har jag fått tips från flera håll om något som händer på en anstalt i Gävle.

Intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt stickar barnmössor på stora påtramar, så kallad Quick Knit-ramar. Bild lånad från Gefle Dagblad.

Gefle Dagblad gjorde ett reportage  med överskriften ”Här lär sig fångarna sticka på fängelset i Gävle — skänker glädje till sjuka barn”, och sedan har Aftonbladet också skrivit om arbetet som började i april i år.

Under två tretimmarspass varje dag kan de intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt delta i den nya verksamheten antingen genom att sticka mössor eller genom att sy bandanas och väskor, allt i storlekar som passar barn. Resultatet skickas till barnavdelningarna på lasarettet i Gävle och till barnonkologen i Uppsala.

Kriminalvårdaren Kattis Olsson, som har tagit initiativet till arbetet och som själv har arbetat med textilhantverk tidigare, säger:

”Killarna uppskattar det och är otroligt duktiga. Det är så roligt när de ser att de klarar av det. Många kanske tror att killar inte kan sticka, men det kan de.”

Och sedan:

”Det kommer så mycket bra saker när vi är tillsammans i verkstaden. Vi pratar om behandling och saker som händer på utsidan. Det blir ett helt annat snack än när de är uppe på avdelningen.”

Att stickning och virkning kan vara en bra sysselsättning och gruppaktivitet för människor som sitter inlåsta är inte alldeles nytt — några av er minns kanske ett av världsrekorden i virkade filtar, det sydafrikanska, där intagna på flera anstalter var med och virkade och dessutom tog ansvaret för att virka ihop filtarna.

I USA finns det här och var entusiaster som volontärarbetar med handarbete på anstalter — här har Washington Post intervjuat en av dem, Lynn Zwerling. I hennes grupper börjar alla med att tillverka en mössa till någon som de känner att de vill säga förlåt till. Den skickas iväg tillsammans med ett brev. Sedan fortsätter stickaren in i det gemensamma projektet som är att sticka mössor till hjälporganisationer.

Den som har handarbetat i grupp och upplevt de positiva sidorna av det behöver inte bli ett dugg förvånad över att handarbete fungerar så bra på anstalter också, eller hur? Den största utmaningen för den som leder arbetet kan nog vara att slå an rätt ton i gruppen från början och att sedan vara exakt lagom noga med att se till att atmosfären blir en där alla kan trivas och känna sig hemma. Men poängen på alla ställena verkar vara möjligheten att göra något med händerna och koncentrera sig på hur andra människor har det och vad de behöver, att tänka på någon annan, alltså. I Gävle skriver mösstillverkarna också små hälsningar till de barn som ska få presenterna.

Hurra för modiga och uthålliga människor som ser till att sådana här saker händer!

Det är så roligt när beskrivningarna kommer till användning!

Ni skulle bara veta hur glad jag blir varje gång det kommer en bild av något som någon har stickat efter en beskrivning här på bloggen, i någon av böckerna som jag gjorde för några år sedan eller på Järbo Garns blogg!

Här är några bilder som jag har fått den senaste tiden:

Lisbeth Nordin-Winqvist har stickat Femtimmarskoftan av Raggi-rester.

En stickare som jag inte minns namnet på men som kallar sig Teddy på Facebook har stickat klänningen Berbel med en egen mönsterkant nertill.

Gunilla Winsnes har också stickat klänningen Berbel. Garnet heter Rio.

Yvonne Otterborn har stickat Treochenhalvtimmesvästen.

Monica Hed har stickat Två trådändars lilla kofta.

Berit Hansson har stickat Baraettendanystanvästen. Hon använde det gula Harpun-garnet som hon vann i en tävling här på bloggen!

Tammie Peppis har stickat Treochenhalvtimmesvästen.

Eva Lindqvist har stickat Två trådändars lilla tröja med knappar på axeln och gjort resår i ärmsluten och nertill.

Tack ska ni ha, allihop! Jag tror att ni inspirerar fler än mig!

1000 nyfödda i världen får startpaket via Nancy

Nancy sorterar barnkläder för fullt. Bild lånad från Hemmets Journal som i sin tur har fått den från TTELA.

Nancy Smith i Frändefors i Dalsland är med i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, och vi har haft lite kontakt om olika insamlingar. Tillsammans med sin grupp Händer för andra länder har hon satt en väldigt fart, och när det närmade sig 1000 packade och skickade startpaket för nyfödda tipsade jag Hemmets Journal om arbetet.

Nu har Joakim Norling gjort en intervju med Nancy — läs den här!

När han gjorde den var Händer för andra länder redan uppe i 1180 paket. Det går undan, som sagt!

PMU tar emot startpaket på den här adressen:

PMU

Skattegårdsgatan 1

447 35 VÅRGÅRDA

Och Slättmissionens Hjälpande Hand tar emot på den här:

Slättmissionens Hjälpande Hand

Stenum Romlycke

532 94 Skara 

 

Super Simple Vest — vidareutvecklad av Maria och Eva

Vad roligt att Super Simple Vest har visat sig vara så populär!

När jag frågade om någon hade en bild som jag kunde lägga in i beskrivningen fick jag den här från Berit:

Hon skrev:

Jag stickar ibland med strumpstickor och bara med vanliga stickor från ökningen. Sedan vänder jag arbetet och stickar ihop axlarna.

Då berättade Maria om hur hon brukar sticka den som en tröja:

Jag stickar denna ”fish-and-chips”-modell jättemycket! 

Upptäckte den för något år sedan när jag letade efter ett mönster med bak- och framstycke stickade i ett stycke.

Stickar emellanåt också modellen med långa ärmar.

Hoppar då över upplägget för de korta ärmarna (de 12 maskorna i varje kant) och stickar rakt upp (och rakt ned på baksidan).

Plockar upp maskor i efterhand i de 22 ”ok-varven” på fram- och bakstycke = 44 maskor.

Stickar ärmen till önskad längd och minskar sedan 10–12 maskor innan jag avslutar med 8 varv resår som mudd!

Den blir lite ”bulligare” i livet än Slättmissionens lilla babytröja eftersom den dubbla resåren drar ihop sig lite mer än enkel resår — och mudden nertill på den här fish-and-chips-varianten är ganska lång. Därför gör jag också ärmarna lite längre än ”normalt” så att man kan vika upp dem i början och att de sedan kan ”växa” med barnet … Själva tröjan är ganska flexibel i storlek!

Sedan skrev Eva:

Alla mönster måste ju prövas och givetvis göras annorlunda.

Jag ville testa att sticka runt för att slippa sy ihop.

På första försöket stickade jag oket först. La upp genom att virka en luftmaskesnutt som jag sedan plockade upp maskor i. När jag var klar med oket/ärmarna repade jag upp det virkade och satte maskorna på en sticka och maskade av ärmarna och stickade sedan kroppen runt.

Första försöket — och det blev ett andra försök också!

På andra försöket stickade jag kroppen först.

Satte sedan hälften av maskorna på hjälpstickor, la upp maskorna för ärmarna och stickade oket.

Sedan vek jag ner kanten, drog med virknål igenom ärmmaskorna genom kanten på ärmen, maskade av alla maskor (två och två typ på kroppen) — och då blev det en dekorativ kant på framsidan.

Båda sätten fungerade bra tycker jag.

Perfekt projekt för udda nystan.

Tack Berit, Maria och Eva! Det mesta blir så mycket bättre när man hjälps åt och provar olika lösningar och idéer, eller hur?

Stickning som spiontrick

Av Posted on Inga taggar 1

Carol skickade en så fascinerande artikel nu i helgen.

Den handlar om hur stickande kvinnor arbetade som spioner under första och andra världskriget!

Jag har ju ingen möjlighet att liksom granska källorna, men några av inslagen låter helt sannolika:

Den som sitter och stickar kan iaktta mycket utan att vara alltför iögonenfallande själv. Det berättas till exempel om en äldre kvinna som registrerade vilka tåg som passerade hennes stickplats och höll reda på dem genom att sticka vissa maskor och släppa andra.

Den som stickar kan trixa ganska mycket med mönstret och använda det som kod eller chiffer — så att den som sedan tar emot stickningen och känner till koden kan se informationen. (I slutet av förra året läste jag en bok som var full av information om hur olika kodspråk och chiffersystem fungerar, och det är verkligen fascinerande! Berättelsen i sig är inte världslitteratur precis, men jag lärde mig massor. Popco heter den, och författarinnan heter Scarlett Thomas.)

Den som har med sig en stickkorg kan gömma ett och annat i den. I artikeln står det om en spion som använde sig av sidenband där hon antecknade mycket.

Men gladast blev jag förstås av några av bilderna som inte alls föreställde spioner.

Den här bilden har jag lånat från National Archives, här. Det är soldater på Walter Reed Hospital i DC i USA — de har skadats i strid och hamnat på sjukhus. De rehabiliterar sig, eller får tiden på sjukhuset att gå, genom att sticka! Han till vänster har inte kommit igång med stickorna än utan använder en sak som vi numera skulle kalla Quick-Knit, ett slags jättestor påtdocka.

Och här har en massa människor i Seattle i USA samlats för att sticka åt Röda Korset under samma krig. Det behövdes massor av strumpor och vantar, antagligen halsdukar och mössor med. Också den här bilden har jag lånat från National Archives, här.

Hjälpstickningshistoria skulle jag vilja ägna hur mycket tid som helst åt. Om bara … Tack Carol för inspirationen!