Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Uncategorized

Ljusgrönt för att det betyder framtid

Det är ju knappast så att jag är den enda som försöker lära mig att tänka och planera på ett nytt sätt nu. I vintras höll jag på i flera veckor med att tänka ut en sommarrutt som skulle kunna innebära att jag kunde göra mitt sommarvolontärarbete, hälsa på min gudson vid Medelhavet och kanske också träffa några vänner i Nederländerna och Tyskland utan att flyga — det tyckte jag var en utmaning. Nu märker jag gång på gång hur jag måste säga ”nej, just det” till mig själv när jag tänker på resten av året och allt som jag på något vis hade tagit för givet att jag skulle kunna genomföra.

Den här koftan stickade jag under ett par dagar i somras när Marjolijne och jag bodde på Casella, ett slags retreatgård och kloster i Nederländerna, och bestämde oss för att kväll betydde filmkväll. Vi såg Guernesys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Enchanted och en ganska ny film om Nalle Puh där Christopher Robin har blivit vuxen. Marjolijne stickade på sin allra första Två trådändars lilla väst, och jag hade köpt ett ekologiskt garn som jag trodde skulle räcka till en kofta, så jag satte igång med Två trådändars lilla kofta.

Linea Pura vet jag att det var, men jag hade för mig att det var en blandning av bomull och lin … nu blev jag osäker.

Hursomhelst, här kan man se att jag inte borde ha litat på mitt ögonmått när det gällde hur mycket garn jag behövde till en kofta. Den blev kort — och de sista centimetrarna fick jag skarva med ett bomullsgarn som jag hade hemma. I själva verket blev den liggande i flera månader med bara de sista maskorna på en sticka, för jag ville så gärna avsluta fint. Någon gång när jag har avslutat i resår och garnet har tagit slut har jag fuskat genom att helt enkelt lyfta de sista maskorna över varandra utan nytt garn, men det går ju inte när det är en rätstickad kant.

Nu är jag ändå lite glad över den här koftan, för den fick tre olika ljusgröna färger tack vare mitt misstag. Ljusgrönt som i ”det finns en framtid”. Och så postade jag den till min gudson Samuel som är en av de mest framtidsfulla människor jag känner — jag tittar på hans smilgropar och hans glada ögon och tycker att det måste gå bra för världen.

Vackert och rörigt (och kramrekord)

”Den såg jag minst hundra gånger!” sa en väninna när jag frågade om hon hade sett 1990-talsfilmatiseringen av Louisa May Alcotts roman Unga kvinnor.

Hundra gånger var ju inte nödvändigtvis så mycket på 1990-talet om man gick i skolan då och hade investerat i sin favoritfilm på videokassett.

Jag såg den inte hundra gånger, högst två, men Susan Sarandons Marmee och Winona Ryders Jo gjorde bestående intryck. Häromåret upptäckte jag att det var Claire Danes som spelade Beth och Kirsten Dunst som spelade Amy som liten. Och Christian Bale som spelade Laurie. Vilken rollbesättning!

Mitt eget första intryck av Unga kvinnor var ett utdrag i en julantologi som jag läste när jag gick i lågstadiet. Där fanns recept på amerikansk julstubbe, en beskrivning av hur man skulle borra hål i ett vedträ, blanda sågspån med olika kemikalier och peta ner smetarna i hålen för att få en mångfärgad brasa, berättelsen om pappa Panov (tror jag), recept på marsipanbokstäver med mördegsskal … och så berättelsen om familjen Marchs julfirande utan pappa och utan pengar under det amerikanska inbördeskriget.

Nu har det alltså kommit ytterligare en filmatisering, en av Greta Gerwig som blev enormt uppmärksammad för Lady Bird för inte så länge sedan. Hon har tagit med sig sin Saorsie Ronan och gett henne en ny huvudroll som på nästan alla sätt är mycket olik Lady Bird, men de båda har det gemensamt att de är unga kvinnor som försöker hitta en egen väg in i vuxenlivet utan att nagga på sin integritet.

1990-talets Little Women kom snabbt att räknas som en julfilm, och den här nya kom också vid jul i Storbritannien och USA (i Sverige kommer den i januari). Huruvida någon av de ännu tidigare filmversionerna eller TV-serierna har hamnat i samma genre vet jag inte, men det ligger nära till hands att citera en annan julfilmsklassiker:

”It’s just that I know the old version so well!”

”Well, that’s why we’re making a new version!”

Storasyster Meg, lillasyster Amy, näst äldsta syster Jo och näst yngsta syster Beth. Bild lånad från IMDB.

Alldeles säkert vill Greta Gerwig på allvar tillföra något nytt när hon plockar upp romanen igen — den har kallats Nordamerikas första realistiska ungdomsroman, en tidig feministisk roman och mycket annat genom åren.

Men mitt intryck är att hon tar för givet att alla känner till berättelsen utan och innan, om inte från originalboken eller någon mer lättläst bearbetning så från just 1990-talsversionen. I en del detaljer har hon gått närmare originalberättelsen, men det stora nya är att hon har stuvat om handlingen helt och hållet. Hon börjar med Jo i New York, vuxen och på egen hand för första gången, och berättar allt som har hänt tidigare i återblickar. Det kräver mycket av vilken publik som helst eftersom nästan inget i hemmiljön eller skådespelarnas utseenden eller kläder förändras. (Undantagen är Amy som har kortare kjolar när hon är tretton och Jo som ett tag — och alla som känner till berättelsen vet precis varför — har kortklippt hår.) Det är rörigt. Och visst har berättelsen beskrivits som realistisk, men det blir lite överdrivet med alla trådar som kastas ut här och där och inte leder någon vart.

Saorsie Ronan som Jo March. Bild lånad från IMDB.

Det verkar också vara svårt för skådespelarna att göra något av sina roller när det avbrutet skuttas fram och tillbaka i tiden. Megs romans med läraren i grannhuset uppstår aldrig — den är plötsligt ett faktum, fastän hon nyss försökte etablera sig i societetslivet utan att det gick att förstå varför (vännen som drar henne med in i det presenteras inte). Amy har det kanske allra mest otacksamt, för när en tydligt vuxen skådespelerska ska gestalta en 13-åring framstår hon lätt som bisarr. Beth får aldrig någon riktig chans.

Så Greta Gerwigs Little Women blir Saorsie Ronans film helt och hållet, och scenerna när hon bygger sin roman uppe på vinden är kanske inte så trovärdiga, men de blir en behövlig kontrast mot alla mer traditionellt kostymfilmsvackra klänningsscener som blir ganska lika trots att årstider och miljöer skiftar. (Vilken press på en fattig familj att alla klänningar måste innehålla så enomt mycket tyg och kräver så enormt mycket underkjol!)

Saorsie Ronan ser absolut inte ut som någon tonåring i filmens tillbakablickar, men intensiv och impulsiv och målinriktad och rebellisk är hon, och hennes försök att klä sig som en man skulle ha kunnat bli en ny trend (kanske gjorde Louisa May Alcott det intrycket på sin samtid?). Vid några tillfällen låter Gerwig henne leverera små monologer om samhällets förväntningar på unga kvinnor, och jag tycker att de låter övertygande.

Något som inte alls lyckas är mötena med den fattige tyske professor Bhaer, som i den här iscensättningen har förvandlats till en ung fransman (!). Kombinationen av filmens hoppighet och något slags önskan att skapa större dramatik (ett stort och ordrikt gräl som låter mycket olikt Louisa May Alcott) gör deras relation helt obegriplig. Det har den i och för sig varit för generationer av unga läsare också, men de har (genom Jos brev hem) fått lite bättre chanser att misstänka att något är på gång.

Nej, det här är inte något lyckat manus, och med undantag för Saorsie Ronan är rollbesättningsarbetet också ett misslyckande. Men o vilka vackra miljöer. Och jag tror att årets rekord i både duokramar och gruppkramar är satt.

(Ni som brukar spana efter textilhantverk: Meg syr lite grann strax före julfirandet, och det ser inte ut att gå så bra. Senare låter hon sig övertalas att köpa tjugo meter siden till en klänning, men hon lyckas sälja tyget till sin rika väninna eftersom hennes man behöver en vinterrock. Det är i stort sett vad den här versionen har att erbjuda, och Jo stoppar inte professor Bhaers sockor, åtminstone inte så att man får se det. Men flera stickade sjalar syns, och de fina vantarna är ju med på en av affischerna!)

Så vackert, så vackert

Av Posted on Inga taggar 0

Vid den här tiden förra året kom min kollega Anders varje vecka med bruna papperspåsar till arbetet. Det var de grönsaker som hans sambo Liv hade plockat ihop från sina odlingar till oss som beställde. Jag kunde inte låta bli att fotografera dem!

Och det är jag glad för nu när jag har flyttat långt bort och när dessutom Liv har haft så mycket annat att göra att hon inte har hållit sin grönsaksförsäljning igång i år.

Det finns så många grönsaker utöver morötterna (som i och för sig finns i massor av olika sorter och som kan se väldigt olika ut när inte matindustrin har slängt alla som inte passar in i mallen) och tomaterna och gurkan och isbergssalladen, och bara de här lila nyanserna kan göra en alldeles lycklig, eller hur?

Jag vet inte hur många bilder jag tog av de här röda skönheterna.

De var vackra i sin påse också.

Vid terminsstarten bad jag Anders att ta med ätbara blommor till klasskakorna som jag bakade.

Och genast blev allting så otroligt mycket finare. Nog för att de flesta av oss vet att en kladdkaka är god, men snygg brukar den kanske inte vara. Kronbladen förvandlade den totalt.

De här båda var också otroligt vackra i verkligheten — men kanske inte så fotogeniska?

Tack vare Karin som var min granne när jag gick i mellanstadiet och högstadiet och som har praktiska lösningar på nästan allt kan jag dela med mig av ett superpraktiskt och gott sätt att ta vara på nästan alla grönsaker så att man inte behöver få panik över att mycket mognar samtidigt. Det kommer en annan dag!

Tack Liv och Anders för allt vackert som jag fick köpa av er förra hösten — det är något att sakna och vara glad för!

En kollega på min nya arbetsplats kom häromdagen med en kasse. Hon ville tacka för att jag hade ryckt in och hjälpt till med en sak. Jag fick potatis, morot, lök och majskolv från den grönsakslåda som hon köper — också lokalproducerat, tror jag, fast här istället. Lila var de visserligen inte, men jag är alltså redan lite kompenserad.

Jenny Hellström + återbruk — två tips

Den här boken finns på många bibliotek. Jag tror också att ganska många fick den i present eller köpte den åt sig själva när den kom!

Det är på något vis så generöst att en känd designer som har haft stora framgångar med ett eget klädmärke gör en mönsterbok. ”Här, varsågoda, ta mina bästa modeller och gör dem på ditt eget vis!” tror jag att Jenny Hellström säger.

Själv har jag lite svårt att se potentialen i bokens modeller. Många av dem är figursydda, och de som visar dem ser förstås inte alls ut som jag. Hur skulle det bli?

Men det finns ett par som verkligen inbjuder till återbruk.

Dels är det den här vida blusen som man syr i ett tunt vävt tyg och som går att drapera framtill på flera olika sätt. Den skulle man kunna sy av tunna bomullstyger som påslakan, till exempel, eller av en eller ett par stora herrskjortor, eller av en tunn, vid kjol som har stora, fina bitar kvar.

Dels är det en T-shirtliknande topp som finns i en smalare och en vidare modell, som har pyttekorta holkärmar och som man syr av ett tunt, mjukt tyg som jersey eller trikå. Och den har jag faktiskt sytt! Modellen var perfekt — det som inte var så bra var att jag sydde med en vanlig nål istället för en jerseynål, och det blev fula hål i tyget …

Till den tog jag, och tar man tycker jag, helt enkelt en kasserad T-shirt utan tryck eller med ett fint eller roligt tryck. Den får gärna vara stor, så att man får plats med infodringen också. Min gissning är att de flesta second hand-butiker får in fler T-shirts än vad de vill försöka sälja och att man kan få en kasse eller köpa en kasse billigt på många ställen. Då finns det ju utrymme att experimentera utan att känna att man slösar för mycket — till exempel med stämpeltryck eller schablontryck eller broderier.

Jenny Hellströms UR-serie Sy, sy, sy! finns fortfarande tillgänglig — genom den kan man få många tips och också några gratismönster som inte finns i boken. Här finns till exempel en singoallablus som är lite lik blusen här ovanför men som man inte behöver uppfinna någon drapering till eftersom den har resår i halsringningen.

Karins färger

Jag bad att få låna plagg att fotografera — och Karin svarade. Superkreativa Karin som kombinerar och bygger och varierar och som gärna stickar i riktigt färgstarka garner. Hon skickade en hel låda med tröjor (och många av dem hade mössa och blöjbyxor till). Ni måste få se!

Här har Två trådändars lilla asymmetriska tröja fått resårmudd i ärmsluten och nertill. Starka pasteller, kan man säga så?

Kanske borde den här tröjan heta Två trådändars lilla vanliga tröja då. Men den var först, så den heter bara Två trådändars lilla tröja. Karin har stickat resåravslutningar här också. Och använt garn i en annan pastellkombination.

Samma modell här, fast i starka färger och med väldigt olika ärmar. Extra fint!

Den här modellen har jag funderat på länge men inte vågat prova än. Hur räknar man för att det inte ska bli ofrivilligt asymmetriskt när en av raglanränderna blir fem maskor bred? Men Karin har lyckats, eller hur?

Ytterligare en ”vanlig” tröja i nya färger.

Och en asymmetrisk med asymmetriskt mönstrade ärmar.

Och en underbart knallgul.

Och en asymmetrisk med enfärgat garn i ok och ärmar och mönstrat garn nertill. Det är ett smart sätt att slippa mönsterkrångel! Och här har Karin stickat rätstickning i avslutningarna, så som jag har gjort i grundbeskrivningarna.

Nu tycker man förstås att det här är väldigt mycket fina kläder — men det är inte ens hälften av vad Karin stickade. Gissa om de insamlingsansvariga kommer att bli glada. Tusen tack, Karin!

Massor av goda småkakor med citronsmak (och utan gluten)

Förra sommarens stora projekt var min pappas 70-årskalas. Mina föräldrar har bara en liten ugn (alltså inte en liten ugn utan en liten ugn) i sitt kök, och man kan inte använda spisplattor och ugn samtidigt, så allt som skulle bakas tog sin tid. Men vi hade bestämt oss för att det skulle finnas glutenfria småkakor, och vi bakade massor av den här sorten!

Det är en gammaldags småkaka som har fått en liten renässans nu eftersom den bakas helt och hållet på potatismjöl — antagligen det billigaste glutenfria mjöl som finns i Sverige. Och naturligtvis kan alla andra gäster också få!

De ser möjligen lite bleka ut, men de är så goda och så spröda, så spröda.

Vill man ha lite mer färg eller smak kan man naturligtvis strunta i citronen och smaksätta med kanel, kardemumma eller kakao istället. Eller med hackad mörk choklad!

Hur många det blir beror på om de ska bli nästan munsbitar eller lite större — och när man gör en såhär stor sats blir det liksom också större konsekvenser av storleken. Vill man kan man lägga en bit bakplåtspapper på hushållsvågen och dela upp degen i fyra eller åtta lika stora delar för att ha lite bättre överblick när man rullar och räknar.

Det är bara citronskalet som behövs i kakorna, så skiva själva citronerna och lägg dem i bordsvattnet, eller pressa dem och frys in som iskuber till senare.

Glutenfria citronkakor med potatismjöl

80–120 kakor

Ugn: 175 grader, 10-15 minuter

250 g smör (vi använde KRAV-märkt smör, men använd mjölkfritt margarin om någon inte tål mjölk)

3 dl strösocker (vi använde Fairtrade-märkt rörsocker den här gången)

drygt 1 msk vaniljsocker (vi använde det KRAV-märkta)

2 ägg (vi använde KRAV-ägg)

3 citroner (KRAV-märkta om det finns)

ca 9 dl potatismjöl

Rör ihop smör, strösocker och vaniljsocker. Rör sedan ner äggen ett i taget. Riv skalet på citronerna och tillsätta det. Rör sedan ner potatismjölet och rör noga tills degen är smidig.

Dela degen i fyra eller åtta delar och forma små bollar. Lägg dem på plåtar klädda med bakplåtspapper. Doppa en gaffel i potatismjöl och tryck till varje kaka lite grann. Grädda kakorna mitt i ugnen, 175 grader varm, i tio–femton minuter. Lossa dem försiktigt med osthyvel och låt dem svalna. Lägg dem i burkar tills de ska serveras.