Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hållbar utveckling

Okonventionella sätt att rädda världen

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken, Teach Your Granny to Text & Other Ways to Change the World, visade en agent för mig på en bokmässa när den var ny. Det var som en uppenbarelse: det fanns ett förlag till som arbetade med crowd-sourcing för att inspirera människor (och låta människor inspirera varandra) till att göra vår gemensamma framtid bättre!

Den bygger på nästan 4 000 barns svar på frågor om vårt ansvar för världen. Här är ett uppslag om att försöka undvika att köpa nya saker.

Och ett om att ställa en viktig fråga om och om igen: Varför?

Såhär mycket formgivning har jag aldrig haft råd med när jag har arbetat med böcker. Varje uppslag är en ny upplevelse, och varje uppslag är formgivet helt och hållet med utgångspunkt i barnens råd och förslag och idéer som är samlade i olika teman.

Det mesta är — och det här är naturligtvis en av de stora poängerna — råd som många vuxna skulle behöva ta till sig. Nu är boken ungefär tio år gammal, och man kunde ha hoppats att det skulle ha hänt mycket mer, men kanske har vi börjat få mindre skräppost? Vi är väl ganska många som har ”Reklam — nej tack”-skyltar på våra brevlådor och dörrar?

Lek! Och så en bild av högt gräs. Utan det här uppslaget skulle det ha varit en helt annan bok, eller hur? (Och jag hoppas att det kommer att fortsätta finnas platser i världen där man kan se högt gräs utan att det första man tänker är fästingar.)

Utan det här uppslaget, om vänliga ord på teckenspråk, hade det förstås också varit en helt annan bok.

Här förstår ni att den vinner mitt hjärta om den inte redan har gjort det.

Och så måste jag erkänna att jag aldrig har läst precis hela boken — jag har ägt den tre gånger, men alla gångerna har jag fått så bråttom att skicka iväg den till ett barn som jag känner (tre olika barn alltså). Jag får väl be att få låna tillbaka den någon gång.

Organisationen som gjorde boken, We Are What We Do — finns den fortfarande? Är det någon som vet?

Såhär presenteras den på Arts Council i Storbritannien (men med en webbplatslänk som inte fungerar):

We Are What We Do is a global movement that believes it’s not just politicians, institutions and big businesses that can change the world – ordinary people can do it too. There are loads of small things we can all do everyday. We call them Actions. Little things like turning off the tap when you’re brushing your teeth, taking your own bag to the supermarket or teaching your granny to text. They might seem small and insignificant on their own, but their effect can be massive. If we all do them regularly, we can have a huge impact on many of the environmental and social problems we are facing.

Det här med ”teaching your granny to text” är det jag är mest skeptisk mot — och det kan ju verka knasigt att jag skriver om en bok som heter så då … Men jag tycker att det finns så många exempel på hur elektroniska lösningar som ska spara till exempel el och papper och transporter resulterar i behov av mer och mer elektronik (till exempel nyare telefoner hela tiden), och vad är då vinsten jämfört med de vykort som jag antar att den här fiktiva farmor eller mormor hade som kommunikationsfavorit tidigare? (Det kan också vara så att det är en helt social insats att lära ut det här med att skriva meddelanden på telefonen och att det verkligen var angeläget att lära ut det för tio år sedan. Är det någon som minns?)

Här är en film som gjordes samtidigt som boken:

Adlibris upptäckte jag att boken var en av fyra som We Are What We Do gav ut när det begav sig, och att rörelsen började som ett innerstadsprojekt bland barn i London. Nu skulle jag verkligen vilja veta mer om alltihop.

Den verkar vara slutsåld, och jag önskar att jag hade skrivit om den medan den fortfarande fanns i tryck, men fråga om ditt bibliotek kan beställa hem den! Här finns vad som skulle kunna vara en annan utgåva av samma material med en annan titel, och här finns den amerikanska utgåvan av en av de andra böckerna som e-bok.

Obligatorisk läsning (om jag får bestämma)

I somras volontärarbetade jag i Frankrike i ett par veckor.

I somras läste jag Lucy Siegles bok Turning the Tide on Plastic, som jag hade köpt några månader tidigare men inte kommit igång med då.

De två händelserna pågick samtidigt, och ju mer jag läste, desto mindre kunde jag hålla tyst om det under de gemensamma måltiderna med de andra volontärerna.

En lustig och mycket mänsklig sak som jag har märkt ofta händer i internationella sammanhang är att när någon säger något blir svaret lätt en massa jämförelser med hur något är i olika länder. Det gäller inte bara språkfrågor. Vi var kanske femton stycken som hamnade vid samma bord i olika konstellationer tre gånger om dagen, och efter några dagar var jag så trött på alla meningar som började ”In the Netherlands …”, ”In Belgium …”, ”In Denmark …”. Egentligen är det otroligt intressant att höra om hur vardagen fungerar i andra människors hemländer, eller hur stora världshändelser har påverkat dem, eller hur regionala händelser har en enorm inverkan (fastän de aldrig hamnar i nyheterna i resten av världen), men jag tyckte att det blev så konstiga samtal när alla liksom skulle ta över ämnet och förklara för varandra och ingen egentligen ville lyssna — i alla fall var det så jag upplevde det.

Först blev jag lika uppgiven när innehållet i Lucy Siegles bok blev föremål för samma procedur: jag berättade om något som jag hade läst i boken, och genast blev jag översköljd av olika länders eller städers sätt att hantera eller inte hantera problemet. Särskilt när slutklämmen gång på gång blev ”ja, man kan ju inte göra allt, jag säger inte att vi är perfekta, men …”.

Efter ett tag kom jag på att det här nog ändå var ett av de mest betydelsefulla och konstruktiva miljösamtal som jag har varit med i. Även om alla kanske inte lyssnade så intensivt på varandra fick vi höra om en massa olika försök till lösningar på problem som blir mer och mer uppenbara.

Jag önskar bara att jag hade lyckats få någon vid bordet att läsa boken också. Helst alla. Alla som använder plast i sin vardag borde läsa den — och det betyder ju alla. Man får inte pracka på andra människor böcker, men den här borde vara obligatorisk läsning.

Lucy Siegle är skrivande journalist och TV-journalist och har bevakat miljöfrågor i ganska många år för The Observer och BBC One. The Guardian, den brittiska tidning som inte har någon betalvägg, har också en del artiklar av henne. Turning the Tide on Plastic är skriven för brittiska läsare och innehåller massor av information som är specifikt brittisk — så blir det ju lätt när man ska skriva om praktiska vardagsstrategier och vardagslösningar och om hur återvinningssystem fungerar — men många av de problem som hon beskriver är naturligtvis globala.

Lucy Siegle. Bild lånad från The Guardian.

Det märks att hon är nyhetsjournalist och kanske också kolumnist, för hon håller ett högt tempo och tar inte ner det när hon ska beskriva de större sammanhangen utan fortsätter med samma snärtiga formuleringar, som om teckenmängden kommer att ta slut om två rader. Det störde mig lite grann i början, men efter ett tag insåg jag att sättet att skriva är en del av hennes personlighet och att det antagligen är samma drag som har gjort att hon har fått så många att lyssna och försöka göra något.

Det finns massor av föredrag som hon har hållit och intervjuer med henne på Youtube. Här är ett inledningsanförande som hon höll på en konferens med en av de organisationer som hon har samarbetat mycket med och skriver om i boken, Surfers Against Sewage — alltså en grupp surfare som städar hav och stränder. Börja gärna med att lyssna på henne och läsa några av hennes artiklar!

Plasthandledning — Lucy Siegles har ytterligare ett par punkter.

Boken innehåller så otroligt mycket, och jag skulle vilja skriva om den varenda dag under det nya året, men här är en superkondenserad minnesregel att ha med sig i alla sammanhang:

  • Record – ta reda på hur mycket plast du använder i din vardag (börja föra dagbok under till exempel en månad! Det finns en dagboksmall i boken)
  • Reduce – minska din plastanvändning (med hjälp av dagboken)
  • Replace – ersätt plast med andra material där det går
  • Refuse – tacka nej till onödig plast
  • Reuse – återanvänd den plast du inte kan undvika
  • Refill – fyll på flaskor, burkar och annat istället för att köpa nya småförpackningar hela tiden
  • Rethink – tänk igenom dina vanor, tankemönster och behov
  • Recycle – att lämna till återvinning är sista utvägen när du är tvungen att använda plast och inte kan återanvända

Och här är ett tips till: be närmaste bibliotek att köpa in boken, så kan den bli till nytta för fler när du har läst den själv!

30 dagar

I slutet av november arbetade min kollega Sofia, som är studentpräst i Kalmar, intensivt tillsammans med Fridays for Future i Kalmar, andra klimatnätverk och grupper, studenter och andra för att göra en annorlunda adventskalender. Den första bilden kom den 29:e november, och sedan har det kommit en ny bild om dagen i en hel månad — 30 Days of Change heter det initiativ som grupperna i Kalmar har anslutit sig till.

Alla som ville fick göra något till någon av dagarna, och resultatet har hängt på ett café som heter Oas (och som har fantastiska lunchsoppor! Det ligger på Storgatan), i Kalmar domkyrka och i en butikslokal på Larmtorget, Teaterhörnan. Sofia har också lagt ut en del av bilderna på Instagram och Facebook.

Här är mitt bidrag. Jag har hört så många gånger på senaste tiden att människor blir alldeles matta av att lägga på sig själva fler och fler förväntningar och restriktioner och att det lilla som privatpersoner kan göra rent praktiskt i vardagen har så liten inverkan att alla borde använda sin energi till att försöka påverka politiker och storföretag istället. Det kan säkert vara sant. Och samtidigt tror jag att det är bra för var och en av oss och för alla runt oss att vi gör de praktiska förändringar vi kan. Om vänner frågar varför och får en bra förklaring kanske de börjar göra likadant. Frågar många kunder efter en förändring kommer det att nå ledningen. Fikar vi på lokalägda caféer är chansen mycket större att vi kan fortsätta leva i en levande stad. Och så vidare.

En del av bilderna från kalendern i Kalmar skulle förtjäna att bli affischer eller ramas in.

En del av uppmaningarna (den här bilden är inte exakt den som är med i kalendern, jag hittar den inte just nu, men budskapet är samma) skulle man behöva se varenda dag.

Gott nytt år! Sprid gärna bilderna från 30 Days of Change som ett sätt att göra något extra för att det verkligen ska bli gott!

Att använda utvecklingen till bra saker

Av Posted on Inga taggar 0

Är det bra eller dåligt med så kallad contactless? Alltså att man bara behöver nudda med sitt betalkort vid en terminal för att pengar ska dras, istället för att dra kortet i en springa eller sätta in det och slå en kod?

Det går fortare att betala.

Och det blir mer osäkert — ni har säkert också sett filmsnuttarna där någon går fram med en betalterminal och håller den mot någon annans bakficka. Nu tycker jag att det verkar som om det oftare än tidigare är en kombination av ”blippning” och kod, och det är kanske den bästa kompromissen.

Men titta här!

En brittisk organisation som arbetar med människor som lever i hemlöshet har bestämt sig för att utnyttja den nya tekniken till något riktigt, riktigt bra. (Bilderna tog jag i London i vintras.)

I ett skyltfönster — tillfälligt ledigt kanske? — har de satt upp en stor affisch och mitt i den en betalterminal. Den som vill ge tre pund till organisationens arbete behöver bara hålla fram sitt kort någon sekund. Så enkelt kan det vara att göra något bra!

För några år sedan (den här filmen är från 2014) var den tyska biståndsorganisationen Misereor ännu mer kreativ med den teknik som fanns då. Titta på deras elektroniska ge-ett-bidrag-affischer — jag tycker att idén är helt fascinerande! Mycket dyrare än skyltfönstret i London, såklart, men också något som skapade enormt mycket uppmärksamhet för de olika insamlingskampanjerna.

Swish är också bra för många biståndsorganisationer — skulle det gå att göra något motsvarande och såhär kreativt med den betalfunktionen?

Att handla hållbart

Av Posted on Inga taggar 0
Inas butik, Vita knutar, fotograferad i somras när allt var grönt.

Häromdagen läste jag en lista på Underbara Claras blogg med tips om hur man kan handla mer hållbart. Sådant behövs!

Eftersom jag saknade ett viktigt resonemang där skrev jag en ganska lång kommentar, och nu lägger jag ut den här också. Ska komplettera den lite på slutet.

***

Här kommer ett till handla-hållbart-tips:
“Hållbar utveckling” har ju tre delar: miljön, det sociala och det ekonomiska.
Den ständiga jakten på det lägsta priset gör att många av oss hamnar på Amazon, Adlibris och andra stora postorderställen.
Men en hållbar utveckling är ju också att småföretagare kan klara sig i glesbygd, småstäder och storstäder.
Så jag skulle föreslå att man när man letar efter en vara som måste vara ny köper eller beställer den från ett företag som man tycker är viktigt för samhället där företaget finns eller från någon som man vill stötta.
Jag har arbetat i en bransch där många små återförsäljare blev tvungna att stänga, så jag beställer alltid från någon av de små som finns kvar ifall jag inte kan gå till någon av dem. Faktum är att jag också går in och beställer personligen när jag vet att det är en vara som de inte har men som deras distributörer har.
Det här fungerar förstås inte med allt som man behöver, men med förbluffande mycket!
Nu bor jag i en stad där det finns många småbutiker som är kedjelösa, och det är fantastiskt, men en lokal annonssäljare som jag träffade häromdagen sa att många av dem har det kämpigt. Då känns det ännu viktigare att de pengar som jag använder i möjligaste mån hamnar hos dem och inte i något megaföretag där de bara blir en pyttepyttedel av chefernas abstrakta lönesummor.

***

Det som jag glömde skriva, och som jag faktiskt tror att många av oss glömmer att tänka på, är att när vi handlar av jättepostorderfirmor eller bara handlar på stora köpcenter när vi är i större städer berövar vi oftast våra egna hemkommuner och hemlandsting en massa skatter som behövs för att hålla vård, skola och omsorg igång. Handlar vi av människor som är bosatta i vår hemkommun betalar de en del av sin förtjänst i skatt, och vi ser till att hålla samhällsfunktionerna igång.

Det läskiga är att när vi handlar hos stora kedjor är det inte bara så att ägare och höga chefer kan ta ut stora summor. Mycket av de pengarna försvinner också iväg ut ur landet på olika snirkliga sätt — en del till skatteparadis. Och naturligtvis utan att gynna lagerarbetare och butiksanställda så värst mycket. Franchisetagare är ofta mycket pressade av franchisekedjorna.

Jag träffade Ina på en körrepetition idag. Hon har en butik tillsammans med sin syster. När jag och andra handlar av dem är det dem och deras familjer och deras lilla by och deras relativt lilla kommun vi håller igång. Att tänka på det är helt klart en glädje, och man kan handla av dem för den glädjens skull eller för att de har väldigt bra varor (ekologisk hudvård bland annat, lite ovanliga märken) eller för att deras butik är mysig eller för att burkarna är snygga eller för att allt är ekologiskt eller … Motivet spelar inte så stor roll, för effekten blir att de kan fortsätta att driva sin butik och att allt det goda som den resulterar i kommer att fortsätta. Det är ganska mäktigt eller hur?

Men om man vill handla hållbart är det bland annat såhär man måste göra, det är jag alldeles övertygad om.

Ett släktinlägg kan man kanske kalla det som jag skrev om skördetidsinköp för ett par veckor sedan!

En liten påminnelse

Av Posted on Inga taggar 1

Tänkte bara påminna om något som kanske är så uppenbart att man lätt glömmer bort det:

Såhär års är det extra enkelt att göra sin lilla del av arbetet för levande småorter och byar här i Sverige och för att småföretagare ska kunna bo kvar och arbeta där! Och på det viset också för att småkommuner ska kunna klara sig framöver — med skatteintäkter så att äldrevård, skolor och annan samhällsservice ska fungera.

För nu kan man köpa årets fantastiska sylt, marmelad, inläggningar, såser och mycket annat som tillverkas av mathantverkare på många håll.

Här är en av Karintorps marmelader och en av de otroligt goda tomatdressingarna. Karintorp ligger nära Örebro, så jag brukar köpa deras burkar och flaskor i på Sojas ICA i Östansjö och i en större butik i Örebro när jag är där. De är exotiska i Småland, och vänner som får dem i present brukar bli glada!

Som jag har förstått det började Karintorp som en tomatodling, och marmeladerna och såserna var en idé som uppstod när det var svårt att distribuera allt nyskördat under den intensiva tid när tomater mognar i Sverige.

Här är björnbärsmarmelad, hallonmarmelad och päronmarmelad från Moheda Sylt som ligger ett par mil från Växjö. Finns i matbutikerna i närheten — de här burkarna köpte jag på ICA Grytan i Moheda. Moheda Sylt har egna bärodlingar. Jag vet inte om alla huvudingredienser kommer därifrån, men innehållet är i alla fall i huvudsak lokalt.

Den här honungen kommer från ett ställe nära Moheda, Ör. Sådan här honung, med Sveriges Biodlares Riksförbunds etikett, är något helt annat än ICA Basics och andras importerade. Gunnar Paulsen har sina kupor i Småland, min väninna Jenni Annas pappa har sina kupor nära Laholm, Ankis och Ann-Christines pappa har haft sina kupor nära Falköping (och nu är det en annan biodlare som har tagit över ansvaret för dem), Maria som formger åt mig har sina kupor i Göteborg. Fyra av alla som genom sina flitiga pollinerande bin ser till att vi får mat här i Sverige. Så det minsta vi kan göra är ju att se till att de får lite inkomster tillbaka.

Jag hittade den på Estvalls konditori i Moheda — en favoritplats.

Min tidigare kollega Anders och hans sambo Liv har sina bikupor på Österlen och säljer sin honung med egen etikett. De här små burkarna köpte jag flera gånger som present förra året.

Och nära Rättvik finns Björgården som tillverkar alla möjliga sorters sylt och marmelad — den här burken (tom sedan länge tror jag, bilden tog jag för minst ett halvår sedan) innehöll äppelsylt med citron och rosmarin.

Alla de här burkarna blev presenter, men det spelar egentligen inte någon roll. Poängen är att när man handlar av en småföretagare skickar man sina pengar så rakt in i den lokala ekonomin som det går och investerar i en massa saker som är eller skulle kunna vara bra för det lokala sammanhanget. Det skulle många av oss kunna göra mycket mer. Och nästan alltid är det extra gott också!