Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hållbar utveckling

Allemansbröd

I sommarnumret av Uppdrag Mission finns ett recept som jag är lite extra nöjd med. Lika bra att publicera det här också!

Att lära sig ett nytt språk innebär i stort sett alltid att lära sig ett nytt sammanhang, en ny kultur.

Och en av de mest positiva saker vi kan berätta om Sverige, särskilt i år när fysisk distansering har blivit så avgörande, är väl att vi har något som heter Allemansrätten?

På Naturvårdsverkets webbplats finns informationen på svenska uppdelad i en rad ”ämnen”, och där finns också en broschyr att skriva ut på en rad språk: albanska, arabiska, bosniska, kelderash/romani, kroatiska, kurmanji, persiska (fungerar för många från Afghanistan eftersom det är mycket likt dari), ryska, serbiska, somaliska, sorani, spanska, tigrinja och turkiska. På det sättet blir det enkelt att ha broschyren redo på alla språk som behövs och att ta med den på utflykter också så att kopplingen mellan texten och olika situationer blir tydlig!

Något som mycket få markägare torde protestera mot är nässelplockning. Något som de flesta markägare borde tacka för är kirskålsplockning!

Till en bröddeg går det att plocka en större eller mindre mängd, och det går också att använda lite mer än de minsta toppbladen även om det nog blir bäst med dem. Egentligen går det att blanda de hackade bladen i nästan vilken bröddeg som helst, men här har de hamnat i en med havregrynsskållning och vetemjöl eller rågsikt.

De här bröden bakas ut runda och platta. Hoppar an över fröna ovanpå går det fint att stoppa halvorna i en brödrost efter ett par dagar, och den som vill kan också använda bröden som hamburgerbröd.

Receptet är hämtat ur Världens fika – alla är välkomna, en bok som kom ut på Verbum 2016.

ca 30 brödbullar
Jäsning: ca 45 + 30 minuter
Ugn: 225°, ca 15 minuter

upp till ca 2½ l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning)
5 dl havregryn
1 dl rapsolja
½ dl honung
1 msk salt
1 l vatten
50 g jäst
ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt

till pensling:
1 ägg
solrosfrön

Rensa bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

Mät upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll det i bunken och rör om. Rör ner de hackade bladen.

När blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Ta upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den till ungefär 30 platta brödbullar. Lägg dem på plåtar täckta med bakplåtspapper och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.

Pensla dem med uppvispat ägg och strö över solrosfrön.

Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg och låter ihåliga när man knackar på undersidan.

***

När jag var hos mina föräldrar i helgen hade min mamma provat att baka det med ett litet tillägg: hackad gräslök. Prova det om du har! Hon hade också bakat ut degen till långpannerutor istället för till runda bröd.

Rekordfin present

Av Posted on Inga taggar 0

Förra veckan fick jag en paketavisering i brevlådan.

Det var ett otroligt välinslaget paket i brunt papper, den sort jag tycker allra mest om — oekonomiskt eftersom PostNord tar mycket mer betalt för att leverera kundernas egna förpackningar än för de förfrankerade påsarna och lådorna, men oftast bättre för miljön eftersom man kan återanvända materialet flera gånger innan det verkligen har gjort sitt. Utom tejpen förstås.

Det här paketet kom från Maria i Göteborg. Hon har en helt osannolik kolonilott ganska centralt, i ett koloniområde med stora höjdskillnader — det är nästan som om hon har ett paradis i en bergsskreva. Där har hon också bikupor, och ibland när jag har ringt har det varit lite bråttom för att hon ska iväg på biodlarkurs.

Och nu fick jag en så otroligt vacker honungsburk med mitt namn på!

Jag tog med den hem till mina föräldrar för att sprida ut glädjen ännu mer — min pappa älskar honung, och min mamma tycker om att experimentera med den i recept.

Men jag visar den inte här bara för att skryta om min biodlande vän.

Två generationer tillbaka kommer en fjärdedel av min familj från Kosta, och det är där mina föräldrar bor nu, så jag har varit på glasbruket varenda sommar och blivit ordentligt guidad på hembygdsmuseet intill.

De senaste åren har det blivit svårare och svårare för mig att köpa mat som är förpackad i glasflaskor och glasburkar. Plast är ett enormt miljöproblem, men så länge vi bara använder glasförpackningar en enda gång (tänk på alla Pucko-flaskor, till exempel) är det nästan lika illa. Det är skrämmande hur mycket energi som går åt för att vi ska få i oss något. Glaset i glasåtervinningen måste ju smältas för att bli nya förpackningar.

Drickabackarna är ett finfint (och otrendigt?) undantag. Och Sveriges biodlare har hållit fast vid sitt återanvändningssystem för burkar så länge, genom alla möjliga förändringar, att det borde bli stilbildande för hela matbranschen och förpackningsbranschen: standardstorlekar på burkar och lock, och så etiketter som går att få bort inför nästa användning.

Jag har hört biodlare påminna familj och vänner om att komma tillbaka med burkar. Det behövs inte ens ett pantsystem när alla är medvetna om att förpackningarna ingår i ett kretslopp. Antagligen måste det till något slags pant om systemet ska kunna bli mycket större och omfatta allt som förpackas — men egentligen borde vi bara kunna förstå att resurser måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Eller hur?

Och: tack för honungen, kära Maria!

Vårdelikatess: ramslökspesto!

Tack vare Marianne, en av mina osannolikt fina nya vänner i Kalmar, har jag äntligen kunnat prova att göra något som jag har läst om i flera år och tänkt att jag skulle vilja smaka.

Marianne är ute och går varje dag, ofta över en mil, och hon har kommit och lämnat en påse med nyplockad ramslök två gånger nu.

Först måste jag ju berätta att ramslök är alldeles tillräckligt gott på smörgås precis som det är — några blad, ungefär som salladsblad, fast med mycket mer smak. Det smakar vår!

Men jag ville prova pesto också, och för att inte vinsten i den totalt lokalproducerade ramslöken skulle försvinna med långväga importerade ingredienser bestämde jag mig för att ersätta pinjenötter med rostade solrosfrön och parmesanost med västerbottensost. Hade jag tänkt lite längre hade jag köpt en flaska skånsk rapsolja också, men jag använde den olivolja som jag hade.

Måtten? Jag mätte inte … men till slut tror jag att det blev ungefär lika mycket solrosfrön som ramslök om man hade mätt volymen, några skivor ost, lite salt och så olja tills det blev en bra konsistens.

Det blev så gott! Och om jag hade klippt ramslöken i mindre bitar innan jag började köra med stavmixern skulle det ha varit ganska enkelt också, men det tog inte så lång tid på det här viset heller.

Nu är frågan: är det till pasta eller potatis den passar bäst?

Tusen tack, Marianne, för att du plockade och levererade!

Lyxigare än någon kan förtjäna

Av Posted on Inga taggar 0

Det kan vara så att jag fick världens finaste påskägg. Jag arbetade hela påskhelgen, och det var väldigt intensivt, och såhär i efterhand vet jag inte vilken dag som var vilken, men jag tror att det var på påskafton som Ina kom gående på sin eftermiddagspromenad och levererade det här.

Det är ett stort ägg, men det gick inte riktigt att stänga … Och det innehåller bara saker från Inas och hennes systers butik Vita knutar där de säljer ekologiska saker, mest från småföretagare:

  • choklad från Malmö Chokladfabrik
  • en påse påskkaffe
  • en påse apelsinblomste (Fairtrade-certifierat) från Tekompaniet
  • två små tuber handkräm från C/o Gerd
  • ett cerat från Kaliflower Organics
  • fyra minitvålar från Grön lycka
  • en påse geléhjärtan (veganska) från Welttrade

Det var nog allt tror jag. En så fantastisk överraskning! Med ett kort från tre av mina syskonbarn.

Och ett så jättebra initiativ av Ina och hennes syster, för många av småföretagarna har det riktigt svårt nu när marknader ställs in och få människor går i butiker.

Kofta till gudson

Den här koftan, en Lilla tuffing med korta ärmmuddar, har jag stickat till min yngste gudson, Samuel som föddes i höstas och som bor ett par mil från Alvesta. Hans mamma rapporterar att den sitter bra!

Garnet är alpackaversionen av Svarta Fårets Blue Ocean, som kom förra året och som presenteras såhär:

Miljövänliga garner är ju en djungel — vad är egentligen det bästa vi kan göra? Att Svarta Fåret och dess leverantörer har tagit det här initiativet överhuvudtaget tycker jag är positivt. Så har jag läst att blandmaterial alltid är sämre eftersom det inte går att återvinna dem. Plastskräpet från haven borde ha återvunnits till plast istället för att blandas in i garn … Men jämfört med ny akryl borde det väl ändå vara ett bättre val?

Alpackavarianten av Blue Ocean innehåller återvunna alpackafibrer, och antagligen är det därför som garnet dammar mer än de flesta andra garner som jag har stickat med. Det är mjukt men känns inte alldeles naturligt. Hur det håller för tvätt har jag inte hört något om än.

När jag såg att Blue Ocean hade kommit köpte jag genast så att det skulle räcka till minst en barnkofta i både alpackablandningen och bomullsblandningen. Nu har alla bomullsnystanen och några nya fått flytta till nya ägare, för det behövdes fina nystan till de garnkassar som jag har gjort i ordning på min arbetsplats … men åtminstone en av mottagarna känner jag, så när vi kan ses igen (och det hoppas jag mycket på!) ska jag fråga henne vad det blev och vad hon tyckte om det.

Okonventionella sätt att rädda världen

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken, Teach Your Granny to Text & Other Ways to Change the World, visade en agent för mig på en bokmässa när den var ny. Det var som en uppenbarelse: det fanns ett förlag till som arbetade med crowd-sourcing för att inspirera människor (och låta människor inspirera varandra) till att göra vår gemensamma framtid bättre!

Den bygger på nästan 4 000 barns svar på frågor om vårt ansvar för världen. Här är ett uppslag om att försöka undvika att köpa nya saker.

Och ett om att ställa en viktig fråga om och om igen: Varför?

Såhär mycket formgivning har jag aldrig haft råd med när jag har arbetat med böcker. Varje uppslag är en ny upplevelse, och varje uppslag är formgivet helt och hållet med utgångspunkt i barnens råd och förslag och idéer som är samlade i olika teman.

Det mesta är — och det här är naturligtvis en av de stora poängerna — råd som många vuxna skulle behöva ta till sig. Nu är boken ungefär tio år gammal, och man kunde ha hoppats att det skulle ha hänt mycket mer, men kanske har vi börjat få mindre skräppost? Vi är väl ganska många som har ”Reklam — nej tack”-skyltar på våra brevlådor och dörrar?

Lek! Och så en bild av högt gräs. Utan det här uppslaget skulle det ha varit en helt annan bok, eller hur? (Och jag hoppas att det kommer att fortsätta finnas platser i världen där man kan se högt gräs utan att det första man tänker är fästingar.)

Utan det här uppslaget, om vänliga ord på teckenspråk, hade det förstås också varit en helt annan bok.

Här förstår ni att den vinner mitt hjärta om den inte redan har gjort det.

Och så måste jag erkänna att jag aldrig har läst precis hela boken — jag har ägt den tre gånger, men alla gångerna har jag fått så bråttom att skicka iväg den till ett barn som jag känner (tre olika barn alltså). Jag får väl be att få låna tillbaka den någon gång.

Organisationen som gjorde boken, We Are What We Do — finns den fortfarande? Är det någon som vet?

Såhär presenteras den på Arts Council i Storbritannien (men med en webbplatslänk som inte fungerar):

We Are What We Do is a global movement that believes it’s not just politicians, institutions and big businesses that can change the world – ordinary people can do it too. There are loads of small things we can all do everyday. We call them Actions. Little things like turning off the tap when you’re brushing your teeth, taking your own bag to the supermarket or teaching your granny to text. They might seem small and insignificant on their own, but their effect can be massive. If we all do them regularly, we can have a huge impact on many of the environmental and social problems we are facing.

Det här med ”teaching your granny to text” är det jag är mest skeptisk mot — och det kan ju verka knasigt att jag skriver om en bok som heter så då … Men jag tycker att det finns så många exempel på hur elektroniska lösningar som ska spara till exempel el och papper och transporter resulterar i behov av mer och mer elektronik (till exempel nyare telefoner hela tiden), och vad är då vinsten jämfört med de vykort som jag antar att den här fiktiva farmor eller mormor hade som kommunikationsfavorit tidigare? (Det kan också vara så att det är en helt social insats att lära ut det här med att skriva meddelanden på telefonen och att det verkligen var angeläget att lära ut det för tio år sedan. Är det någon som minns?)

Här är en film som gjordes samtidigt som boken:

Adlibris upptäckte jag att boken var en av fyra som We Are What We Do gav ut när det begav sig, och att rörelsen började som ett innerstadsprojekt bland barn i London. Nu skulle jag verkligen vilja veta mer om alltihop.

Den verkar vara slutsåld, och jag önskar att jag hade skrivit om den medan den fortfarande fanns i tryck, men fråga om ditt bibliotek kan beställa hem den! Här finns vad som skulle kunna vara en annan utgåva av samma material med en annan titel, och här finns den amerikanska utgåvan av en av de andra böckerna som e-bok.