Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hållbar utveckling

Grönt på stan

Av Posted on Inga taggar 0

En idé som jag hoppas att svenska städer kan tänka sig att importera från Hamburg är att ha pallkragar och andra tillfälliga sommarodlingar inne i stan!

Sommergärten kallas det, alltså sommarträdgårdar.

Det som växer är mest grönt, inte så mycket prydnadsblommor. På de första ställena såg vi enbart kryddväxter, men sedan såg vi mer och mer av allt möjligt — blommor, paprika, squash, rucola — och här är de häftiga mangoldbladen.

Skyltar finns, stora och såhär små. Säkert finns det också någon eller några som busar och flyttar runt dem, eller knycker dem … men det här ser ju helt rätt ut.

Projektet slogan är ”Shop, Relax, Doscover”. Den behöver vi kanske inte importera. Men tanken att människor som rör sig i en storstad behöver platser där det går att koppla av och titta på det som växer?

Det finns ett växthus någonstans också, och det såg vi inte, men på ett par platser var ytor inramade med pallkragarna och det gick att slå sig ner en stund (utan att behöva betala för stolen genom att köpa kaffe eller en drink).

Just här fanns det en kort specialdesignad soffa bredvid det som växte för fullt.

Paprikan hade lite längre väg kvar.

Och en del av plantorna blommade.

Jag blev så glad varje gång en grupp pallkragar eller andra planteringar dök upp på gatan — den första var en rad örtkrukor fastsatta på ett staket. Det här var något annat än perfekt koordinerade blomrabatter eller formklippta buskar. Till och med något helt annat än de helvilda rosenbuskar som bildar häck mitt i gatan ut till Limhamn i Malmö där jag bor. Kanske finns de redan någonstans här i Sverige också?

Bina har kommit tillbaka

Av Posted on Inga taggar 0

En lördag i maj förra året hälsade Agneta och jag på i Wolf Fields, ett slags öppen och gemensam trädgård i Londonförorten Southall. Där har en miljöorganisation som heter A Rocha UK förvandlat en tomt där det en gång i tiden låg en tegelfabrik till en plats där människor och växter och djur trivs. Det var så otroligt vackert! Och vi råkade komma dit samtidigt som en grupp från en liten engelsk stad — de hade kommit på besök för att se om det här med gemensam trädgård i stadsmiljö var något som de skulle kunna härma, och de bjöd oss på te från pumptermos (mjölken iblandad i förväg på klassiskt brittiskt vis!) och chokladdoppade kex. Det blev så personligt och charmigt alltihop.

Kailean Khongsai, en botaniker och teolog som för några år sedan kom flyttande till Southall för att arbeta med människorna och miljöfrågorna där, visade och berättade.

Nu under våren och under några av de varmaste sommardagarna har jag arbetat med att lägga ut det reportaget och många andra på den nya webbplatsen för Uppdrag Mission, tidningen som jag är redaktör för. Jag blir jätteglad om några av er vill läsa, och jag tror att det som Kailean berättar kan vara inspirerande på många sätt. Här finns reportaget!

Om stickning och andlighet

Gravvantar stickade efter mycket gammal modell. Foto: Tomas Åberg

Carol tipsade mig om en artikel på webbplatsen Fashionista.com (!) häromdagen. Den är mycket, mycket intressant! Textilt handarbete och andlighet är ämnet, och jag har läst om ganska många av idéerna och hört om liknande erfarenheter tidigare, men de som har blivit intervjuade just här berättar så olika och så fint. Läs, läs!

En hälsning från en vän i Hongkong

Av Posted on Inga taggar 0

I år har vi fått ta del av fler nyheter än vanligt från Hongkong. Annars hör det till de platser i världen som inte får så mycket plats i den svenska nyhetsrapporteringen när Donald Trumps senaste Twitter-inlägg ska analyseras och när det släpps nya avsnitt av något på Netflix eller HBO och när svenska influencers blir osams. Inte så mycket plats i resten av världens nyhetsrapportering heller, tyvärr.

I början av 2000-talet läste jag en roman där en av huvudpersonerna hade råkat mycket illa ut när Hongkong lämnades över från Storbritannien till Kina 1997. Det var faktiskt den första gången jag läste något mer ingående om överlämnandet, och det är ju pinsamt att erkänna eftersom jag var vuxen när det ägde rum.

När jag skulle åka till Hongkong för att spela för fem år sedan försökte jag läsa på. Det var ganska förvirrande, och inget kunde ha förberett mig på de miljöer som jag hamnade i under mitt mycket korta besök (två nätter, en dag — kortare än planerat på grund av ett inställt flyg).

Sedan dess har jag lärt känna några Hongkongbor lite grann, och när jag skulle göra ett Uppdrag Mission-nummer om att stötta unga intervjuade jag en ungdomsledare i en av de anglikanska församlingarna där. Hon berättade om prestationshetsen som kryper neråt i åldrarna, om hur estetisk begåvning nedvärderas och om hur samhället i princip inte har någon plats för unga som inte vill eller klarar att kasta sig in i en universitetsutbildning (helst två eller tre).

De senaste veckorna har jag läst om demonstrationerna och försökt förstå vad det är som händer, och en av mina vänner skrev och berättade lite för mig. Jag frågade om jag fick dela med mig av det här på bloggen ifall jag inte skrev ut hennes namn, och det ville hon gärna. Såhär skrev hon:

Själv mår jag bra, men situationen här i Hongkong är inte bra, särskilt inte mellan ungdomarna och regeringen och mellan folket och polisen. Mitt intryck är att vi unga har förlorat hoppet om våra politiker.

De flesta av mina vänner är med och demonstrerar, men jag har inte deltagit, för mina föräldrar låter mig inte göra det, och jag måste också sköta mitt arbete.

[Mina föräldrar förstår de ungas frustration], men polisen har tappat kontrollen och skjuter, så [mina föräldrar] är oroliga för min skull.

Här finns informationen om det vi ber om. Den finns i engelsk översättning en bit ner på sidan.

(Det gäller alltså en ny lag som innebär att den som blir gripen av polis i Hongkong kan förflyttas in i Kina i väntan på rättegång och också ställas inför rätta där. Det innebär att både Hongkongbor och besökare i princip blir rättslösa.)

Den här gången är de flesta som protesterar unga, mellan 16 och 25 år.

Vi har demonstrationer i varje område varje vecka.

Polisen är så våldsam, och det senaste året har de använt giftig gas mot demonstranterna. Vi skäms över vår polismyndighet.

***

Det är nog så för de flesta av oss att mycket av det som händer i världen blir verkligt först när vi får höra någon berätta sin personliga version av det. Verkligast blir det när någon vi känner och bryr oss om drabbas. Men trots att mycket, mycket få av er som läser känner min vän hoppas jag att det hon berättar gör att situationen i Hongkong kommer närmare.

Vad vi kan göra?

Ja, något i alla fall. Amnesty vill gärna att vi ska läsa på och sedan skicka ett protestmeddelande till Hongkongs regering, och det är ett enkelt sätt att vara med och visa vårt stöd för människorättsdemonstranterna.

Som lapptäcksmönster

Av Posted on Inga taggar 0

Vid millennieskiftet bodde jag i Washington, DC, i två terminer.

Det är en otroligt konstig stad. De flesta som arbetar i den bor inte i den. Men den har sina vackra platser!

Under de första månaderna gick jag genom Foggy Bottom-kvarteren till mitt arbete. Sedan gick min väg istället genom gamla villakvarter mellan Georgetown och den kulle där National Cathedral ligger. Och det finns så vackra hus! Små tegelhus och trähus som säkert kostar fyra förmögenheter nuförtiden men som en gång byggdes för att vanliga människor, familjer, behövde någonstans att bo i en växande stad.

(Det finns också en annan sort som är speciell för Washington — lägenhetshus med ståtliga lägenheter tänkta för politiker, ungefär som svensk jugendstil. Jag var i en sådan lägenhet en gång, för att hämta något hos en fotograf som jag hade anlitat, och blev helt paff när jag insåg att det inte fanns något kök! Politikern förväntades ju hursomhelst aldrig äta hemma …)

Många av husen och radhusen är verkligen pyttesmå. Just den här sorten har jag inte varit inne i, men jag känner en som bor i ett av dem. De får mig att tänka på pyssliga lapptäcken.

Förra sommaren var jag tillbaka i Washington — då hade det gått tolv år sedan senast. Det var en konstig upplevelse. Ännu fler butiker hade försvunnit från innerstan. Jag gick runt i flera dagar utan att hitta någonstans där jag kunde köpa vanliga svarta knappar, och till slut fick jag be om skjuts till ett butikskomplex i en av förorterna (det gick inte att ta sig dit med lokaltrafiken). Nästan alla boklådor var borta, och vi hamnade i en helt bisarr Amazon-bokhandel i Georgetown där skyltarna på hyllkanterna bland annat kungjorde vilken mening i en viss bok flest Kindle-läsare hade strukit under (för sådant kan ju Amazon hålla reda på hur lätt som helst).

Då kändes det ännu viktigare att titta på de pyttesmå husen och komma ihåg att det bor människor överallt i världens städer.

Och att utan människor skulle ingen stad i världen klara sig. Det är inte bara människor med stor makt som behövs i en stad, eller extremt snabba och smarta människor, eller människor som förfogar över väldigt mycket pengar — alla behöver varandra.

Jag skulle aldrig att ha råd att bo i ett av de här små husen, såklart, det har nog blivit en kraftig gentrifiering där också — men jag kan titta på dem och komma ihåg att det var människor som byggde vartenda ett en gång för länge sedan. Och att det är människor som bor i dem nu, människor som försöker få rören och uppvärmningen och fläktarna att fungera, människor som funderar på om de gamla fönstren måste bytas ut snart, människor som är tvungna att städa kylskåpet ibland, människor som rensar i duschens avlopp (blä). Donald Trump och hans gäng skulle nog må bra av att lära känna dem bättre.

Vatten till alla törstiga

Jag minns inte exakt när jag insåg att en av de flygplatser som jag reste från flera gånger hade en medveten vattenstrategi — enbart varmvatten i de kranar som passagerare kunde komma åt, så att alla som behövde dricka vatten efter säkerhetskontrollen skulle bli tvungna att köpa flaskor — men jag hoppas att det är annorlunda där nu.

Och engångsvattenflaskor kan säkert behövas någon enstaka gång, men oftast kan man absolut klara sig utan!

På Kastrup finns det nu på ganska många toaletter (kanske alla?) en märkt kran som spolar kallt dricksvatten.

När jag och min systerdotter hittade den här vattenstationen på Victoria Station i London i vintras förstod hon genast att jag måste fotografera den för att visa den för fler. Självklart borde sådana här smarta konstruktioner — ni ser att det är en gammaldags drickfontän men också en flaskfyllare — finnas på alla stationer och på många andra platser där många människor rör sig!

Hon tyckte att vi skulle ta användarbilder också!

Min körkollega Anna lärde mig förresten i samma stad (när vi var där på körresa för, ojojoj, ganska många år sedan) att i England kan och ska man uttryckligen be om tap water på restaurangerna för att vara alldeles säker på att undvika en köpeflaska. Ett av de bästa små miljötips jag har fått. Numera ber jag om kranvatten här i Sverige också fastän det låter så prosaiskt.

När jag reste hem från Paris såg jag (på flygplatsen de Gaulle) en generös gest där också. Inte lika smart som den i London, men så charmig!

Kärlek och rent vatten, det är något att leva på, det. Tänk om alla kunde få!