Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hållbar utveckling

Sommarens fynd

I våras smakade jag ramslök för första gången — och hade sedan sådan tur att Marianne plockade åt mig i flera omgångar när hon var ute och gick så att jag kunde prova mig fram till en helt fantastisk pesto.

När Marianne bjöd mig på frukost i början av sommaren satt vi på en strand där jag upptäckte ganska mycket svinmålla. Jag plockade så mycket som fick plats i en extrapåse som Marianne hade med, tog hem den och åt den förvälld med pasta, B-jäst, kryddor och lite olivolja. Ytterligare en delikatess!

Lite senare tog jag med mig en omgång till min mamma som gjorde gräddstuvad svinmålla på samma sätt som man brukar göra med mangold och spenat. Också det blev otroligt gott.

Under en promenad när jag var på besök hos en av mina bröder, också på en havsstrand, hittade jag den igen. Jag plockade den och lämnade den hos honom och hans familj men har inte fått någon rapport än.

Min teori är att om vi bara höll ögonen öppna skulle vi i längden både kunna sluta köpa spenat och få mycket mindre ogräs att rensa!

Här kan man läsa lite om svinmålla och hitta recept att prova.

Min farmors äng

Min farmor, som kom från Ångermanland, övertalade min farfar att han skulle behålla sitt barndomshem (han var enda barnet) när hans föräldrar inte fanns kvar där.

Det är ett hus som byggdes strax efter förra sekelskiftet mitt emellan glasbruket och Ekeberga kyrka i Kosta, i ett egnahemsområde som växte fram då. En glasblåsarmästare gjorde det fint för sin familj men fick snabbt ett bättre erbjudande från ett annat bruk och flyttade. Då kunde min farfars pappa köpa det för att öppna skomakeri i de två rummen på övervåningen (verkstad och butik) och bo med sin lilla familj på nedervåningen.

Nu bor mina föräldrar i huset, och de gör som min farmor bestämde ganska snabbt: i den stora trädgården ska det alltid sparas en äng.

Vad jag minns talade hon aldrig om insekter eller om biologisk mångfald, men en äng skulle det vara. Kostatonåringarna som kontrakterades för att klippa gräset när ingen i familjen var på plats fick stränga anvisningar, och ibland satte hon också upp pinnar och snören för säkerhets skull.

Den nuvarande ängen ligger där vi spelade badminton när jag var liten. Gräsmattorna är ojämna eftersom det är grunt med jord på några ställen, eftersom min pappas farmor hade nästan hela trädgården uppodlad och eftersom det har grävts för dränering de senaste åren, och badmintonplatsen är nog den jämnaste biten. Men vad som fanns i den hade vi ingen aning om när vi hade nätet där. De senaste åren har mina föräldrar hittat orkidéer!

Det råder ingen tvekan om att insekter trivs heller. Fast jag skäms för att jag inte vet vad de heter.

Jag tror att min farmor bara ville att ängen skulle vara vacker, men den sortens skönhet har ju fått många, många fler beståndsdelar de senaste åren i takt med att vi har blivit mer och mer uppmärksammade på hur också en villaträdgård behövs för att hålla insektslivet och i längden vår matproduktion igång. Naturskyddsföreningen har en lång rad med enkla tips på vad man kan göra, och att satsa på en äng kanske är det allra enklaste — det är det här med att slå med lie som man måste lära sig.

Och så måste man göra det fastän man inte riktigt vill. För det är ju så vackert!

Ogräspiroger

Hör du till dem som blir mörka i blicken av den här sortens grönska?

Det är alldeles sant att kirskål växer hej vilt lite överallt — men man kan ju påminna sig om att den kom till Sverige som grönsak och inte alls sågs som något problem till att börja med.

Ser man till att skörda bladen när de är små borde det vara lättare att hålla den i schack, eller hur?

Ogräspirogerna experimenterade jag fram när jag arbetade med boken Världens fika för fyra år sedan. Det är alltid lättare att plocka bort sitt eget material än att stryka andras när en bok håller på att bli för omfångsrik, och jag trodde ett tag att jag hade råkat slänga mappen med text och bilder, men så plötsligt dök den upp. Varsågoda!

Använd gärna receptet som en idé för egna experiment!

Ogräspiroger

Piroger är bra att ha i frysen och värma snabbt när någon behöver ett mättande mellanmål, och de är underbar utflyktsmat, och det är roligt att skicka med en påse hem som present. Här är degen en vanlig matbrödsdeg, men samla gärna in recept från olika håll och prova dem – frasigare piroger av en deg som mer liknar pajdeg, eller till och med piroger av smördegsplattor, brukar vara mycket populära!

Den mycket somriga svenska fyllningen kan man göra av nässlor eller kirskål – antagligen också av svinmålla – och det går bra att blanda dem. Ta vara på en allemansrätten-samling och kombinera den med gemensam bakning, eller gör pirogerna i förväg och servera dem när de viktigaste reglerna är genomgångna.

Vill man ha en fyllning som håller ihop bättre rör man ner riven ost, och vill man ha den krämigare kan man använda crème fraîche. Fanns det inte så mycket grönt att plocka kan man öka mängden potatistärningar. Den som vill ha mer smak fräser lite vitlök tillsammans med löken eller smular fetaost i röran. Bra att veta: det gröna krymper drastiskt i stekpannan!

ca 30 piroger
Jäsning: ca 45 + 30 minuter
Ugn: 225°, ca 15 minuter

pirogdegen:
5 dl havregryn
1 dl rapsolja
½ dl honung
1 msk salt
1 l vatten
50 g jäst
ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt

fyllningen:
ca 6 l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning)
2 gula lökar
rapsolja
2 stora potatisar
salt
peppar

till pensling:
1 ägg

Mät upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll det i bunken och rör om.

När blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Rensa under tiden bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

Hacka löken och fräs den glansig i olja i en stor stekpanna. Rör ner de hackade bladen (inte allt på en gång), salta och peppra och rör om. Blir det för mycket, så stek i omgångar och flytta till en bunke. Tärna potatisarna fint, rör ner dem också, vrid ner värmen och låt blandningen fräsa. Rör om ibland.

Ta upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den till ungefär 30 runda bollar. Kavla ut varje boll till en tunn rundel, lägg en sked fyllning på ena halvan, vik den andra halvan över och tryck ihop kanten med fingrarna. Gör mönster med en gaffel. Lägg pirogerna på plåtar täckta med bakplåtspapper (överkurs: skär kanten på varje pirog jämn när den har flyttats till plåten) och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.

Pensla dem med uppvispat ägg.

Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg.

Allemansbröd

I sommarnumret av Uppdrag Mission finns ett recept som jag är lite extra nöjd med. Lika bra att publicera det här också!

Att lära sig ett nytt språk innebär i stort sett alltid att lära sig ett nytt sammanhang, en ny kultur.

Och en av de mest positiva saker vi kan berätta om Sverige, särskilt i år när fysisk distansering har blivit så avgörande, är väl att vi har något som heter Allemansrätten?

På Naturvårdsverkets webbplats finns informationen på svenska uppdelad i en rad ”ämnen”, och där finns också en broschyr att skriva ut på en rad språk: albanska, arabiska, bosniska, kelderash/romani, kroatiska, kurmanji, persiska (fungerar för många från Afghanistan eftersom det är mycket likt dari), ryska, serbiska, somaliska, sorani, spanska, tigrinja och turkiska. På det sättet blir det enkelt att ha broschyren redo på alla språk som behövs och att ta med den på utflykter också så att kopplingen mellan texten och olika situationer blir tydlig!

Något som mycket få markägare torde protestera mot är nässelplockning. Något som de flesta markägare borde tacka för är kirskålsplockning!

Till en bröddeg går det att plocka en större eller mindre mängd, och det går också att använda lite mer än de minsta toppbladen även om det nog blir bäst med dem. Egentligen går det att blanda de hackade bladen i nästan vilken bröddeg som helst, men här har de hamnat i en med havregrynsskållning och vetemjöl eller rågsikt.

De här bröden bakas ut runda och platta. Hoppar an över fröna ovanpå går det fint att stoppa halvorna i en brödrost efter ett par dagar, och den som vill kan också använda bröden som hamburgerbröd.

Receptet är hämtat ur Världens fika – alla är välkomna, en bok som kom ut på Verbum 2016.

ca 30 brödbullar
Jäsning: ca 45 + 30 minuter
Ugn: 225°, ca 15 minuter

upp till ca 2½ l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning)
5 dl havregryn
1 dl rapsolja
½ dl honung
1 msk salt
1 l vatten
50 g jäst
ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt

till pensling:
1 ägg
solrosfrön

Rensa bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

Mät upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll det i bunken och rör om. Rör ner de hackade bladen.

När blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Ta upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den till ungefär 30 platta brödbullar. Lägg dem på plåtar täckta med bakplåtspapper och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.

Pensla dem med uppvispat ägg och strö över solrosfrön.

Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg och låter ihåliga när man knackar på undersidan.

***

När jag var hos mina föräldrar i helgen hade min mamma provat att baka det med ett litet tillägg: hackad gräslök. Prova det om du har! Hon hade också bakat ut degen till långpannerutor istället för till runda bröd.

Rekordfin present

Av Posted on Inga taggar 0

Förra veckan fick jag en paketavisering i brevlådan.

Det var ett otroligt välinslaget paket i brunt papper, den sort jag tycker allra mest om — oekonomiskt eftersom PostNord tar mycket mer betalt för att leverera kundernas egna förpackningar än för de förfrankerade påsarna och lådorna, men oftast bättre för miljön eftersom man kan återanvända materialet flera gånger innan det verkligen har gjort sitt. Utom tejpen förstås.

Det här paketet kom från Maria i Göteborg. Hon har en helt osannolik kolonilott ganska centralt, i ett koloniområde med stora höjdskillnader — det är nästan som om hon har ett paradis i en bergsskreva. Där har hon också bikupor, och ibland när jag har ringt har det varit lite bråttom för att hon ska iväg på biodlarkurs.

Och nu fick jag en så otroligt vacker honungsburk med mitt namn på!

Jag tog med den hem till mina föräldrar för att sprida ut glädjen ännu mer — min pappa älskar honung, och min mamma tycker om att experimentera med den i recept.

Men jag visar den inte här bara för att skryta om min biodlande vän.

Två generationer tillbaka kommer en fjärdedel av min familj från Kosta, och det är där mina föräldrar bor nu, så jag har varit på glasbruket varenda sommar och blivit ordentligt guidad på hembygdsmuseet intill.

De senaste åren har det blivit svårare och svårare för mig att köpa mat som är förpackad i glasflaskor och glasburkar. Plast är ett enormt miljöproblem, men så länge vi bara använder glasförpackningar en enda gång (tänk på alla Pucko-flaskor, till exempel) är det nästan lika illa. Det är skrämmande hur mycket energi som går åt för att vi ska få i oss något. Glaset i glasåtervinningen måste ju smältas för att bli nya förpackningar.

Drickabackarna är ett finfint (och otrendigt?) undantag. Och Sveriges biodlare har hållit fast vid sitt återanvändningssystem för burkar så länge, genom alla möjliga förändringar, att det borde bli stilbildande för hela matbranschen och förpackningsbranschen: standardstorlekar på burkar och lock, och så etiketter som går att få bort inför nästa användning.

Jag har hört biodlare påminna familj och vänner om att komma tillbaka med burkar. Det behövs inte ens ett pantsystem när alla är medvetna om att förpackningarna ingår i ett kretslopp. Antagligen måste det till något slags pant om systemet ska kunna bli mycket större och omfatta allt som förpackas — men egentligen borde vi bara kunna förstå att resurser måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Eller hur?

Och: tack för honungen, kära Maria!

Vårdelikatess: ramslökspesto!

Tack vare Marianne, en av mina osannolikt fina nya vänner i Kalmar, har jag äntligen kunnat prova att göra något som jag har läst om i flera år och tänkt att jag skulle vilja smaka.

Marianne är ute och går varje dag, ofta över en mil, och hon har kommit och lämnat en påse med nyplockad ramslök två gånger nu.

Först måste jag ju berätta att ramslök är alldeles tillräckligt gott på smörgås precis som det är — några blad, ungefär som salladsblad, fast med mycket mer smak. Det smakar vår!

Men jag ville prova pesto också, och för att inte vinsten i den totalt lokalproducerade ramslöken skulle försvinna med långväga importerade ingredienser bestämde jag mig för att ersätta pinjenötter med rostade solrosfrön och parmesanost med västerbottensost. Hade jag tänkt lite längre hade jag köpt en flaska skånsk rapsolja också, men jag använde den olivolja som jag hade.

Måtten? Jag mätte inte … men till slut tror jag att det blev ungefär lika mycket solrosfrön som ramslök om man hade mätt volymen, några skivor ost, lite salt och så olja tills det blev en bra konsistens.

Det blev så gott! Och om jag hade klippt ramslöken i mindre bitar innan jag började köra med stavmixern skulle det ha varit ganska enkelt också, men det tog inte så lång tid på det här viset heller.

Nu är frågan: är det till pasta eller potatis den passar bäst?

Tusen tack, Marianne, för att du plockade och levererade!