Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Filmtips

Så vackert

Av Posted on Inga taggar 0

Och så fick jag se och höra den här sången häromdagen. Den var precis vad jag behövde just då, och ganska mycket mer. Så den måste ni också få se och höra.

Sången är skriven för en film om två tonåringar som möts på ett sjukhus där de båda är inlagda därför att de har cystisk fibros. Den heter Five feet apart.

Och visst är sången bra i sig …

… men det är bara att konstatera att allt blir så otroligt mycket vackrare med barnkör, eller hur?

PS22 Chorus är en skolkör i en skola på Staten Island i New York. Det finns (upptäckte jag) en hel massa sådana här filmer med olika årgångar av kören. Det här är bara en av de senaste.

”Du borde skala potatisen”

En fantastisk upplevelse om nästan har försvunnit nu var den när en film hade tagit slut — det var ju sorgligt — och det fanns lite kvar att utforska. Bonusmaterialet på DVD-skivan!

En jul för många år sedan köpte jag och min bror lite på måfå filmen Bend It Like Beckham (Skruva den som Beckham) till vår amerikanska och Englands-älskande svåger. Sedan tittade vi på den tillsammans med honom, och vad jag minns var han inte så särskilt intresserad. Jag tyckte att den var otroligt charmig och fick — med mina extremt begränsade erfarenheter av att växa upp i en etnisk minoritet som håller ihop — något slags inblick i hur det kan vara att bryta mönster, kanske inte därför att man vill bryta mönster, kanske bara därför att man inte kan låta bli.

Samtidigt tyckte jag att hela produktionen var så osannolik — och trots det kändes den bekant. Den hade något som påminde mig om Jalla, jalla, Vackert väder och en finsk ungdomsfilm som jag såg i Finland en sommar och som heter Pitkä kuma kesä. Kanske är det bara debutfilmer som kan göras med så lätt hand och sådan äkthet på samma gång? Gurinder Chadha har gjort mer sedan dess, bland annat Bollywood-Jane-Austen-blandningen Bride and prejudice, men inget som är i närheten av det här.

Hursomhelst, filmen tog slut, och vi tog oss vidare till bonusmaterialet. Då blev det ännu charmigare!

Häromdagen fick jag för mig att se om den osannolika matlagningsfilmen ”Who wants to cook aloo gobi?” kunde finnas på Youtube, och det gjorde den! Med en något oväntad textremsa, men ändå. Se den och njut av kombinationen god mat och fullständigt naturliga människor som alltid kommer att vara varandras familj!

Oanade krafter

Först var jag förkyld från mitten av december och drygt tre veckor framåt, på en rad otrevliga sätt, och sedan kastade sig vårterminen över mig innan jag hade hunnit bli frisk. Det är fortfarande alldeles överväldigande med allt som ska göras — men nu hoppas jag lite grann på att hinna med trevliga saker också.

Min faster och jag hade bestämt oss för att fira jul en extra gång, tillsammans, eftersom vi var långt från varandra under själva julhelgen. Ett slags variant av den amerikanska ”Friendsgiving” kanske — alltså att bjuda på Thanksgiving-middag en extra gång och kunna bjuda de vänner som firade själva dagen med sina familjer. Friendsmas?

Sedan kom min faster på att det var den dagen en film som hon ville se skulle ha premiär, så det blev inte så värst juligt. Men fint!

Skördearbete i en fransk by under första världskriget. Bild lånad från TriArt Film.

Filmen som vi såg var Xavier Beauvois Beskyddarna, och jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig — jag brukar läsa på åtminstone lite innan jag går på bio eller konsert eller föreställning, men det hade jag inte hunnit.

Om jag hade läst på hade jag läst ”första världskriget” och genast dragit slutsatsen att det skulle bli en massa krigsscener.

Men krigsscenerna är inte många i Beskyddarna. De människor som man får följa är istället de som är kvar på gården och arbetar medan alla unga män är ute i kriget. En av dem är den före detta bonden, vars förvärkta händer gör att han knappt kan hålla i en pinne. De som arbetar är hans fru Hortense, hans dotter och ibland hans styvbarnbarn (hoppas att jag förstod det rätt). Familjens tre soldater dyker upp då och då när de får permission. När Hortense förstår att hon inte kommer att få tag på någon dräng tackar hon ja till en duktig piga istället — Francine, som inte har någon familj.

Om man är van vid svensk och anglosaxisk filmdramaturgi kan man undra vad den här filmen går ut på. Den är så stillsam, så stillsam. Men såhär säger regissören själv:

Beskyddarna är en film om hur det var när kvinnorna tog hand om arbetet. Inte bara på landsbygden, utan också i städerna. För första gången var det de som körde tågen, arbetade i fabrikerna och framställde ammunition. De visade sig vara mer än kapabla. Men när männen återvände fick kvinnorna återvända till sina tidigare positioner. Det finns ett machoinslag här eftersom många av männen blev irriterade. De kom tillbaka och upptäckte att kvinnorna hade varit bättre på att hantera ekonomin, investerat pengarna bättre och i många fall köpt mer land. Så många män återvände till större ägor och mer utrustning än vad de hade lämnat bakom sig när de for. Kvinnorna hade helt enkelt gjort ett bättre jobb, och det var svårt för männen att acceptera.

De senaste veckorna har jag haft Hilary McKays ungdomsroman The Skylarks’ War som bussbok — också den handlar om första världskriget.

Det är ju inte precis något sammanträffande med tanke på att 2019 just har börjat, men det gjorde att jag hade hunnit fundera ganska mycket på hur det kriget tedde sig för de människor som inte krigade själva. Jag tror att jag måste berätta om den boken en annan gång!

Annars är det Robert Graves självbiografiska bok Good-Bye to All That som är mitt absolut starkaste intryck av vad som hände.

Gå och se Beskyddarna om du får möjlighet — en bioduk gör de fantastiska miljöerna, årstiderna och ansiktena rättvisa.

(Och du som stickar: det är såklart det som händer och inte händer som är huvudsaken med filmen, men titta på alla vackra arbetssjalar och på en mörk vardagskofta med sjalkrage!)

En osannolik julfilm

Av Posted on Inga taggar 0

Visserligen brukar jag inte titta på Netflix, så jag borde inte ha några fördomar, men både jag och min brors familj blev mer och mer förvånade ju mer vi såg av den Angela’s Christmas, en animerad film som mycket tydligt är riktad till barn.

Huvudpersonen Angela. Bild lånad från IMDB.com

Det verkar helt osannolikt att svenska skådespelare har dubbat en barnfilm om en liten irländsk flicka som stjäl Jesusbarnet ur en julkrubba i en kyrka — och det mest häpnadsväckande är nog inte bara hur mycket flickan och alla andra bryr sig om Jesusbarnet utan också att höra skådespelarröster mumla Ave Maria på svenska när Angela smyger in i kyrkan och diskutera mirakler. Men så är det!

Filmaffischen. Bild lånad från IMDB.com

En hel del kan nog satsningen ha att göra med att filmen bygger på en barnbok av Frank McCourt, författare också till Ängeln på sjunde trappsteget (originaltitel: Angela’s Ashes), som massor av människor runtom i världen läste för ungefär 20 år sedan. Hans bror Malachy McCourt, som också skrev om sin uppväxt, är filmens berättarröst.

Är den bra?

Den är mycket, mycket välgjord, och de som har skrivit manus och arbetat med animeringen har antagligen gjort sitt bästa för att ge den något av den dramatik som de flesta barn förväntar sig av animerade filmer. Man kan anklaga den för att vara sockersöt också. Men mest är den ovanlig. Jag tycker faktiskt att det känns lite hoppfullt att ledningen på Netflix tror att en ganska stillsam berättelse om en ovanligt medmänsklig liten flicka helt utan prinsesskläder och glittrande kompisar är vad människor vill se.

Bra att veta: den är bara ungefär en halvtimme lång, så den kan passa att se tillsammans med vänner som har kommit för att dricka varm choklad och äta en smörgås!

Sitt kvar under eftertexterna!

Potatisskalspajsprovsmakningsförväntan. Vad säger ni om den bokstavsmängden? Bild lånad från imdb.com.

Redan när jag läste Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap första gången tänkte jag att det skulle vara underbart att se den som film.

Det är en roman i brev- och telegramform, lite i minnesanteckningsform också (precis på slutet), och den påminde mig om några böcker som jag tycker mycket om:

* Jean Websters brevroman Pappa Långben (Daddy Long-legs på engelska, och det är alltså en spindel fastän det inte framgår på svenska, ett ofint smeknamn på en okänd man), där alla breven är skrivna från en och samma person till en och samme mottagare,

* Helene Hanffs brevsamling Brev till en bokhandel (84 Charing Cross Road på engelska), autentiska brev från en ganska ensam amerikansk dam till bokhandelsmedhjälparna i en bokhandel i London efter andra världskriget, och

* Astrid Lindgrens debutroman Britt-Mari lättar sitt hjärta.

Jag ska verkligen inte säga att jag blev förälskad direkt, för jag tyckte att det svenska omslaget var så fult och hakade upp mig på kombinationen av andra världskriget och ett så oerhört gott humör. Osmakligt, tyckte jag först. Och typiskt att två amerikanska kvinnor tror sig om att skildra något som de inte ens var i närheten av när det hände.

Men det tog inte så lång stund innan jag hade ändrat mig lite grann. Efter det har jag köpt boken på antikvariat, både på svenska och engelska, till en hel liten skara vänner, och gett bort den — alltid med förbehållet att man kan reagera starkt emot själva idén, och alltid ändå med en mycket varm rekommendation.

Det är, förstår ni, kära vänner, är nämligen en bok om människor som lever långt bort från medias och allmänhetens uppmärksamhet och som har så mycket godhet och mod i sig. Dessutom upptäcker de en fantastisk gemenskap genom att läsa böcker, och de fortsätter att låta gemenskapen vara öppen. Flera av dem är lite udda, men nästan alla har något slags humor, och ibland lyckas de verkligen prata med varandra.

Kan man göra en film av en brevroman utan att den förlorar sin karaktär?

Nej, det kan man förstås inte. Det går inte att gestalta brev efter brev på något vettigt vis, och gör man något annat så blir det ju något annat.

Kanske är det därför som den här filmen har dröjt så länge?

Så hur blev den?

Ja, berättelsen har förlorat mycket av sin karaktär. Den är också ombyggd — kronologin är omflyttad, händelser har lagts till och tagits bort, flera viktiga personer saknas, åtminstone en har lagts till, ett par verkar ha blivit hopbyggda till en som dessutom har fått byta yrke för att fylla en viktig funktion i den nya berättelsen.

Och inte är det kanalön Guernsey som syns i filmen — det gick inte att spela in där.

Här kan man få lite bakgrund till delar av berättelsen:

Men:

Något av det viktiga är kvar, och i några av de ”påhittade” scenerna blir det nästan ännu bättre. Jag vet inte om det beror på en fantastisk regissör eller på att de äldre skådespelarna tillhör den brittiska rekordgenerationen och helt enkelt fyller vilken biroll som helst med personlighet. Titta bara på Ebens mun!

Fram till slutet sörjde jag lite här och där. Det var inte som det borde ha varit.

Så kom eftertexterna. Det råkade bli så att de flesta av oss i salongen satt kvar. Och det var då boken blev alldeles levande. Missa inte dem, vad du än gör! Jag skulle tro att det är allra bäst att uppleva dem på bio och utan att veta exakt vad det är som ska komma.