Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Filmtips

Enkelt men inte så enkelt

Av Posted on Inga taggar 0

I ett par olika miljöinriktade grupper på Facebook har jag sett tips om Våran lilla bondgård (Biggest Little Farm) som finns på SVT Play nu.

I söndags letade jag upp den och började titta, och nu förstår jag något av vad alla verkar vara så fascinerade av.

Se den!

Först tyckte jag att den var mer än lovligt Youtuber-aktig och undrade hur paret och alla deras medarbetare har kunnat samla sig till praktiskt arbete när det ska kommenteras och funderas på kameravinklar hela tiden — särskilt som nya motgångar ramlar i högar över dem. Kan man göra en dokumentär om sig själv överhuvudtaget, eller blir den en helt annan verklighet än den som skulle ha uppstått utan dokumentärambitionen? (Jag brukar tycka att alla dokumentärer där människor är med är svåra att se just därför att varenda scen kan vara iscensatt och inte alls dokumentär, och det här blir lite extremt eftersom den är ”hemgjord”.)

Men det som de lyckas förmedla är så otroligt mycket större än det problemet. Alla möjliga följder av människans rovdrift på jorden blir så uppenbara, och de små stegen i riktning mot ett mer naturligt sätt att odla och leva får sådana oförutsägbara konsekvenser eftersom ordningen från början var rubbad. Att vi får se det så konkret är något att vara mycket tacksam för.

Och vi som inte har möjlighet att köpa oss en gård?

Vi får väl göra det vi kan. Kanske genom att medvetet stötta andra människor som tar viktiga initiativ — handla på REKO-ring och fråga efter och handla små, ekologiska märkens varor i våra närmaste matbutiker istället för att välja de billigaste eller kedjans egna, till exempel.

Ett tips för alla stickare som har Facebook är gruppen Garnförmedlingen — svensk fiber från svenska djur spunnet i Sverige. Där visar småskaliga svenska garnproducenter sitt garn så att man kan beställa det direkt från dem. Och i en vanlig garnbutik kan man alltid fråga efter Järbos nya satsning Svensk ull.

Men först: ta dig tid att se filmen!

Orättvist i efterhand

Av Posted on Inga taggar 0

Några rader som jag återupptäckte häromveckan och inte har kunnat sluta tänka på kommer här:

Det är Anne Elliot, huvudpersonen i Jane Austens roman Persuasion, som samtalar med en manlig vän. Han är förvånad över att hans systers fästman så snart efter systerns död (ett år) har förlovat sig igen, och när han framställer mäns känslor som starkare och mindre benägna att förändras protesterar Anne. När han hänvisar till allt som finns skrivet säger Anne:

” ... if you please, no reference to examples in books. Men have had every advantage of us in telling their own story. Education has been theirs in so much higher a degree; the pen has been in their hands. I will not allow books to prove anything.”

Alltså ungefär såhär:

”… men snälla du, referera inte till exempel från böcker. Män har alltid haft privilegiet att berätta sin egen historia. Utbildningen har kommit dem till del i mycket större utsträckning; pennan har legat i deras hand. Jag tror inte att böcker bevisar någonting.”

Är det inte fascinerande att Jane Austen i början av 1800-talet kunde formulera något så grundläggande i berättande och historieskrivning så tydligt, och mitt inne i en dialog? Jag blir helt tagen när jag tänker på det.

Nu har jag också sett hela 1971-BBC-TV-serien Persuasion på Youtube. Här är första avsnittet:

Vad tyckte jag?

Jo, den tog sig!

I början är manuset helt förfärande dåligt. Anne pratar och pratar om saker som hon i Jane Austens bok aldrig skulle nämna högt — för hon har ju ingen att verkligen anförtro sig åt. Det är i själva verket en av berättelsens stora poänger! Sedan fortsätter hon med att säga ganska många små saker rakt ut i alla möjliga situationer, till synes utan att tveka. Men det stör mig inte lika mycket som dialogerna i början. Så om du behöver lite mer Jane Austen nu i december tycker jag nog att det går att rekommendera den!

Bara bättre med åren

Av Posted on Inga taggar 0

Det här kan vara en av de bästa öppningsscenerna som har gjorts i den rörliga och ljudsatta bildens historia. Tre ljuspunkter kommer in från höger — annars är allt svart. Och så blir de fler och fler, och de rör sig lite grann i höjdled och flyttar sig åt vänster, och hela tiden är det blåsorkestermusik man hör. Det dröjer en stund innan det går att förstå vad det är man ser.

Brassed Off är en av de absolut bästa filmerna jag har sett. Det är ingen överdrift. Den kom till Bio Kontrast i Arvika när den var ganska ny, kanske 1996 eller 1997, och jag såg nästan allt som visades där, så det blev mitt första möte med den. Jag tyckte nog att den var väldigt bra — men HUR bra förstod jag inte.

Sedan blev den en av mina föräldrars och mina syskons favoritfilmer också, och en av mina bröder berättade för ett par år sedan att när vi tömde våra föräldrars prästgård tog han hand om just den VHS-kassetten.

Vad är det som är så bra med den? Jag skulle vilja påstå att den är ett exempel på hur en spelfilm kan innehålla precis allt — fantastisk musik, humor, människoöden, stora personligheter, samhällskritik, familjekomplikationer — och bli så total och så mänsklig att den kan tala också till en som inte har någon aning om ämnet. I det här fallet är det kolgruvedramat i Storbritannien. Det vet jag inte mycket om, men en berättelse om människor som spelar blåsorkester tillsammans blir en berättelse om så otroligt mycket mer.

Nu finns den på SVT Play fram till 22 november. Passa på att se den oavsett om du har gjort det förut eller inte!

Och komplettera gärna med att titta på 20-årsjubileumsintervjuer (alltså gjorda för några år sedan) med ett par av skådespelarna. Här är Andy, trombonisten och småbarnspappan, Stephen Tomkinson:

Och här är Phil Jackson som spelar Jim, den ene av de två kompisar som egentligen har bestämt sig för att sluta i orkestern:

Båda intervjuerna säger så mycket om hur filmen kunde bli så bra som den blev. Respekt och samarbete och engagemang, det kan låta lite slitet, men när det fungerar blir det ibland ofattbart vackert!

Några av dem som har gått före

Fram till den 6 september kan man se filmen Suffragette på SVT Play. Gör det! Gör det! Gör det!

En väninna till mig såg den flera gånger på bio för att hon blev så tagen av den. Jag missade den då men tog igen det när SVT bjöd på den förra gången.

Genom att jag har arbetat med alla Vibeke Olssons Bricken-böcker har jag fått lära mig ganska mycket om den del av den svenska demokratins historia som börjar 1879 och fortsätter in på 1940-talet. 1919 fick kvinnor rösträtt här i Sverige — läs om det till exempel här!

De brittiska kvinnor som kämpade för kvinnors rösträtt, suffragetterna (the suffragettes), är både lika och olika de svenska. Och filmen Suffragette, som kom 2015, är ett pedagogiskt mästerverk — kan man säga det utan att råka signalera att den är tråkig? Hoppas det. Den lyckas visa hur kvinnor ur flera samhällsklasser hittar varandra och börjar engagera sig tillsammans trots att de har så olika bakgrunder och möjligheter. Man skulle kunna tro att de som är mycket privilegierade är de som har mest att förlora, men Maud, som arbetar på ett tvätteri och först tvekar inför att gå med i kampen, får betala ett mycket högt pris för sin rättskänsla och sin solidaritet.

Carey Mulligan har haft en rad stora roller i historiska draman, men frågan är om inte den här är den bästa. Maud är en fiktiv sammanfogning av flera av rösträttskampens arbetarklasskvinnor. Helena Bonham-Carter är på sitt vanliga sätt suverän och övertygande som kompetent nästan-läkare med möjlighet att påverka andra — Edith Ellyn, hennes rollfigur, bygger delvis på verklighetens Edith Garrud, en tidig kampsportsutövare och -instruktör. Och Meryl Streep som rörelsens ledare, Emmeline Pankhurst, är (men vem hade väntat sig något annat) helt magnifik. (Någonstans har jag läst att två av Emmeline Pankhursts släktingar har små roller i filmen, och dem har har inte hittat. Men engagemanget har fortsatt — det finns ett musikstycke som BBC beställde av Lucy och Helen Pankhurst inför 2018 och som många brittiska körer har sjungit och spelat in. Här är ett exempel!)

Suffragetterna hade sin egen tonsättare, Ethel Smythe, och sin egen kampsång, March of the Women. Den finns med i filmen, och man kan höra den såhär, bildsatt med arkivbilder, också:

Cathrine Winnes porträtterade henne i första avsnittet av sin programserie She composes like a man.

Jag har sett att några som har skrivit om filmen tycker att den är opersonlig, lite stel, lite tråkig. Det tänkte jag inte alls på när jag såg den. Däremot är det en utmanande film att se — det som händer Maud i filmen hände många kvinnor i verkligheten på lite olika sätt, och det är till stor del tack vare dem som vi har våra demokratiska rättigheter idag, men hur har vi tagit vara på dem, och hur många av oss vet ens om hur de kämpade och vad det kostade dem?

Följder av att ta hand om en trädgård

Av Posted on Inga taggar 0
En av bioaffischerna. Bild lånad från IMDB.

Den här filmen, This Beautiful Fantastic, tipsade någon om på Facebook — Solveig kanske? — och titeln är så ovanlig att jag var tvungen att se vad det var för något. Och efter några dagar hade jag tittat på hela.

Hunsat hembiträde som får nytt mod. Bild lånad från IMDB.

Den är svår att beskriva och svår att genrebestämma, tycker jag, och när jag läste recensioner på IMDB såg jag att jag inte är ensam om det intrycket. Är det en komedi? En romantisk komedi till och med? Eller en berättelse om att bli vuxen? Eller en berättelse om att vara mycket ovanlig och kanske till slut hitta sin plats i världen? Till och med en film som liksom ska lyfta fram en funktionsvariation och visa att den i rätt omständigheter är en tillgång? En studie i ensamhet? En skildring av hur en barnboksklassiker blir till? En trädgårdsfilm? En generationsintegrationshistoria? Är den patetisk i sin lågbudgetstil och sin kammaruppsättning (fyra huvudroller och kanske fyra–fem biroller) eller vacker och fantastisk?

Bella har låst biblioteket ordentligt men träffar Billy utanför. Bild lånad från IMDB.

Nu har jag också läst att mannen som har gjort den, Simon Aboud, höll på med förarbetet i flera år och hade flera olika skådespelaruppställningar på gång innan det till slut blev den här med Tom Wilkinson som den arge gamle trädgårdsentusiasten, Andrew Scott som hans hunsade irländska hembiträde Vernon, en ensamstående tvillingpappa med många begåvningar, Jeremy Irvine som den osannolikt entusiastiske unge uppfinnaren Billy och Jessica Brown Finlay (yngsta dottern i Downton Abbey, hjältinnan i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap) som Bella, den unga kvinnan som har gjort sitt liv till ett rutsystem men inte kommit igång med att förverkliga sin dröm.

(En aspekt kan jag inte alls uttala mig om: den som kan mer om trädgårdsskötsel och växter än jag får avgöra om det uppstår något slags trovärdighet på det området.)

Trädgårdsdrama. Inte så lätt för pollenallergiker. Bild lånad från IMDB.

Jag trodde knappt att den här sortens film gick att göra längre. Den är på många sätt så enkel — i sin uppbyggnad, i sin humor, i sin berättarstil, i sin osannolikt romantiska tillit. Mycket i den påminner mig om gamla brittiska barnböcker och flickböcker, mest självklart Den hemliga trädgården men också en rad andra. (Och så om Eleanor Oliphant Is Completely Fine, och det förstör ju min teori, för den har gjort succé och håller på att förvandlas till film nu.)

En del kallar den ett mästerverk. Jag är inte helt övertygad, men charmig är den, och avväpnande, och avsnitten om skapande är kanske inte så realistiska men desto vackrare.

Lite inspirerande är det att veta att något som länge såg ut att inte bli av blev av till slut och gjorde så många människor fascinerade och glada. Lustigt nog gäller det både drömmen i filmens manus och manusförfattarens egen dröm. Sådant händer fortfarande. Inte glömma det.

Stämning

Av Posted on Inga taggar 0

I augusti flyttade jag från Malmö till Kalmar.

Om det skulle man kunna säga mycket, men en inte obetydlig fördel som Kalmar har är Saga-biografen. Titta bara!

Här är porten in till biografens trädgård från gatan. Vilken annan biograf har en port och en trädgård?

Och så entrén — fast den är alltså till vänster, lite mer prosaisk. Den gula verandan får man bara beundra.

Den modernare entrén är i och för sig inte något man kan klaga på.

Såhär fina dörrhandtag till exempel!

Här såg jag Downton Abbey-filmen i höstas.

Vad jag tyckte om den?

Jag har inte sett hela Downton Abbey-serien — bara så mycket som fanns när jag fick influensa och var instängd ensam i en lägenhet utan internet i fyra dagar vid nyår för några år sedan. Och då var det en sådan dimma i mitt huvud att jag såg ett längre julavsnitt (där Matthew friar till Lady Mary) före hela den höst som kom före, och inte minns jag allt som hände innan dess heller. Som så många andra tycker jag att Maggie Smith är helt fantastisk, och familjen Crawleys butler Mr. Carson kan jag inte låta bli att tycka om eftersom den skådespelaren är helt oförglömlig i 1990-talsfilmen Brassed Off. Jag råkar också tycka att scener som den där Matthew kommer hem från kriget och sjunger duett med Mary är otroligt vackra. Men till och med när jag var sjuk lyckades jag bli så irriterad på alla intriger och förvecklingar (som jag i och för sig förstår var helt nödvändiga för att hålla serien igång) att det inte var särskilt svårt att sluta titta.

På det viset är långfilmen som ett ovanligt långt serieavsnitt — det händer massor av dramatiska saker hela tiden, Maggie Smith får göra sina uttalanden, Lord Crawley får stå vid sitt fönster och vara illa till mods, uppåtsträvaren Thomas får krångla till det för sig själv och för andra, den mindre glamorösa systern Edith får ta illa upp …

Och alla miljöer (utom möjligen utomhusbygget med partytält och stolar) är lika vackra som alltid, och kläderna och engelskan också.

För mig blev den stora behållningen utöver det vackra och myllret Imelda Stauntons rollfigur, farmors stora fasa, som har tagit ansvaret för sitt liv och sina val på ett okonventionellt och krångligt men åtminstone konsekvent sätt. Och naturligtvis är det en poäng att se en så vacker film på bioduk istället för på en liten skärm.

Förresten: Saga-biografen är som allra finast i vinterkvällsmörker, men visst fungerar det ganska bra med dagsljus också?