Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Filmtips

Följder av att ta hand om en trädgård

Av Posted on Inga taggar 0
En av bioaffischerna. Bild lånad från IMDB.

Den här filmen, This Beautiful Fantastic, tipsade någon om på Facebook — Solveig kanske? — och titeln är så ovanlig att jag var tvungen att se vad det var för något. Och efter några dagar hade jag tittat på hela.

Hunsat hembiträde som får nytt mod. Bild lånad från IMDB.

Den är svår att beskriva och svår att genrebestämma, tycker jag, och när jag läste recensioner på IMDB såg jag att jag inte är ensam om det intrycket. Är det en komedi? En romantisk komedi till och med? Eller en berättelse om att bli vuxen? Eller en berättelse om att vara mycket ovanlig och kanske till slut hitta sin plats i världen? Till och med en film som liksom ska lyfta fram en funktionsvariation och visa att den i rätt omständigheter är en tillgång? En studie i ensamhet? En skildring av hur en barnboksklassiker blir till? En trädgårdsfilm? En generationsintegrationshistoria? Är den patetisk i sin lågbudgetstil och sin kammaruppsättning (fyra huvudroller och kanske fyra–fem biroller) eller vacker och fantastisk?

Bella har låst biblioteket ordentligt men träffar Billy utanför. Bild lånad från IMDB.

Nu har jag också läst att mannen som har gjort den, Simon Aboud, höll på med förarbetet i flera år och hade flera olika skådespelaruppställningar på gång innan det till slut blev den här med Tom Wilkinson som den arge gamle trädgårdsentusiasten, Andrew Scott som hans hunsade irländska hembiträde Vernon, en ensamstående tvillingpappa med många begåvningar, Jeremy Irvine som den osannolikt entusiastiske unge uppfinnaren Billy och Jessica Brown Finlay (yngsta dottern i Downton Abbey, hjältinnan i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap) som Bella, den unga kvinnan som har gjort sitt liv till ett rutsystem men inte kommit igång med att förverkliga sin dröm.

(En aspekt kan jag inte alls uttala mig om: den som kan mer om trädgårdsskötsel och växter än jag får avgöra om det uppstår något slags trovärdighet på det området.)

Trädgårdsdrama. Inte så lätt för pollenallergiker. Bild lånad från IMDB.

Jag trodde knappt att den här sortens film gick att göra längre. Den är på många sätt så enkel — i sin uppbyggnad, i sin humor, i sin berättarstil, i sin osannolikt romantiska tillit. Mycket i den påminner mig om gamla brittiska barnböcker och flickböcker, mest självklart Den hemliga trädgården men också en rad andra. (Och så om Eleanor Oliphant Is Completely Fine, och det förstör ju min teori, för den har gjort succé och håller på att förvandlas till film nu.)

En del kallar den ett mästerverk. Jag är inte helt övertygad, men charmig är den, och avväpnande, och avsnitten om skapande är kanske inte så realistiska men desto vackrare.

Lite inspirerande är det att veta att något som länge såg ut att inte bli av blev av till slut och gjorde så många människor fascinerade och glada. Lustigt nog gäller det både drömmen i filmens manus och manusförfattarens egen dröm. Sådant händer fortfarande. Inte glömma det.

Stämning

Av Posted on Inga taggar 0

I augusti flyttade jag från Malmö till Kalmar.

Om det skulle man kunna säga mycket, men en inte obetydlig fördel som Kalmar har är Saga-biografen. Titta bara!

Här är porten in till biografens trädgård från gatan. Vilken annan biograf har en port och en trädgård?

Och så entrén — fast den är alltså till vänster, lite mer prosaisk. Den gula verandan får man bara beundra.

Den modernare entrén är i och för sig inte något man kan klaga på.

Såhär fina dörrhandtag till exempel!

Här såg jag Downton Abbey-filmen i höstas.

Vad jag tyckte om den?

Jag har inte sett hela Downton Abbey-serien — bara så mycket som fanns när jag fick influensa och var instängd ensam i en lägenhet utan internet i fyra dagar vid nyår för några år sedan. Och då var det en sådan dimma i mitt huvud att jag såg ett längre julavsnitt (där Matthew friar till Lady Mary) före hela den höst som kom före, och inte minns jag allt som hände innan dess heller. Som så många andra tycker jag att Maggie Smith är helt fantastisk, och familjen Crawleys butler Mr. Carson kan jag inte låta bli att tycka om eftersom den skådespelaren är helt oförglömlig i 1990-talsfilmen Brassed Off. Jag råkar också tycka att scener som den där Matthew kommer hem från kriget och sjunger duett med Mary är otroligt vackra. Men till och med när jag var sjuk lyckades jag bli så irriterad på alla intriger och förvecklingar (som jag i och för sig förstår var helt nödvändiga för att hålla serien igång) att det inte var särskilt svårt att sluta titta.

På det viset är långfilmen som ett ovanligt långt serieavsnitt — det händer massor av dramatiska saker hela tiden, Maggie Smith får göra sina uttalanden, Lord Crawley får stå vid sitt fönster och vara illa till mods, uppåtsträvaren Thomas får krångla till det för sig själv och för andra, den mindre glamorösa systern Edith får ta illa upp …

Och alla miljöer (utom möjligen utomhusbygget med partytält och stolar) är lika vackra som alltid, och kläderna och engelskan också.

För mig blev den stora behållningen utöver det vackra och myllret Imelda Stauntons rollfigur, farmors stora fasa, som har tagit ansvaret för sitt liv och sina val på ett okonventionellt och krångligt men åtminstone konsekvent sätt. Och naturligtvis är det en poäng att se en så vacker film på bioduk istället för på en liten skärm.

Förresten: Saga-biografen är som allra finast i vinterkvällsmörker, men visst fungerar det ganska bra med dagsljus också?

I Jane Austens värld: Chatsworth House

Chatsworth House, nära Bakewell och Chesterfield.

I februari i år skulle jag göra ett kort besök hos Susie, som jag lärde känna för kanske femton år sedan när hon hade startat ett barnboksförlag tillsammans med sin man Jon. Jag köpte rättigheterna till flera av hennes böcker och översatte dem åt ett förlag där jag själv arbetade då, och sedan dess har vi hållit kontakten och försökt ses när jag har varit i England.

Susies adress har hela tiden fascinerat mig — den låter så väldigt pittoresk. Nu när jag hälsade på henne insåg jag att adressen inte kan förmedla en tredjedel av stämningen i byn där hon bor. Och ganska snabbt insåg jag också att byn ligger mitt i Jane Austens värld!

In i Chatsworth-slottets trädgård (som var stängd den här dagen).

Det vi hade planerat att göra var att prata, så Susie bestämde snabbt att vi kunde prata i bilen, på vackra picknickplatser och på ett café som hon tycker om. Och så åkte vi till Chatsworth House.

Jane Austen bodde i Bakewell, Susies närmaste lilla stad, under en period, och det är inte osannolikt att Cavendish-släktens enorma anläggning Chatsworth House är det slott som inspirerade henne när hon skrev om Mr. Darcys hem Pemberley.

Och Chatsworth House är också det slott som ”spelar” Pemberley i en av filmatiseringarna av Pride and Prejudice, den som gjordes i början av 2000-talet av Joe Wright och som har Keira Knightley och Matthew Macfayden i huvudrollerna.

Minst sagt pampig entré.

För en svensk är det nästan omöjligt att förstå hur rik en familj som familjen Cavendish är, eller vad slottet och ägorna betyder för alla i familjen. De har ägt det och bott där sedan 1549!

Februariturister.

Den här februariveckan hade många brittiska barn mitterminslov, och vi var inte alls ensamma om att besöka Chatsworth House fastän det var en av de dagar när det inte var visning där. Man kan gå fina promenader runt slottet, och vi hittade en perfekt liten picknickplats.

Picknickpåse med stil.

Homity Pie och en lustig liten torr kaka med fruktfyllning (namnet har jag glömt) åt jag. Hade den vackra papperspåsen inte fått fettfläckar skulle jag absolut ha sparat den.

Susie sa att det var helt osannolikt att det var så torrt och varmt och vindstilla den dagen — dagarna före hade det varit typisk engelsk vinter med regn och blåst.

Vatten åt alla hundar.

En väldigt fin och jordnära gest vid slottsporten: familjen Cavendish har placerat en kran så att alla törstiga hundar som har åkt långt i bil eller gått en promenad kan få dricka direkt. Tydlig skylt finns också!

Stenvägg med årtusendens virvlar i.

Och så blev jag helt fascinerad av hur mycket rörelse det kan finnas i en ståtlig stenvägg. Strömmarna kastar sig fram och rusar in i virvlar ibland!

Tydligt februari — men en osannolikt vacker dag.

Jag kan inte så mycket om brittisk historia, och därför blev det nästan lite underligt att en person som jag råkar ha läst om också har påverkat Chatsworth House mycket: Deborah Mitford, den yngsta av systrarna Mitford, gifte sig med Andrew Cavendish som hade blivit Duke of Devonshire (den 11:e) när att hans storebror hade dött som stridspilot i Belgien, några år efter krigets slut. I och med att de båda tillsammans tog över Chatsworth House började en ny tid för slottet. Bland annat arbetade Deborah mycket med att ta emot besökare och med att utveckla gårdsbutiken (den ligger några kilometer bort och är helt magnifik — jag ska nog berätta om den en annan dag).

Men det finns otroligt mycket som är intressant i slottets historia innan dess — förstås. Bland annat fungerade själva slottsbyggnaden som flickskola under andra världskriget när många stora familjeägda byggnader togs i anspråk för det allmänna bästa. 300 flickor och deras lärare flyttade in och stannade i sex år, och de stora salarna användes som sovsalar. Det är bara ett exempel!

Var Jane Austen radikal eller superromantisk när hon föreställde sig att en ung kvinna från en ganska fattig och okänd familj skulle kunna gifta sig med ägaren till ett sådant här slott? Hela Pride and Prejudice är ju full av information som talar emot att det skulle kunna hända, inte minst allt som Lizzies mamma och tre av systrarna säger. Och ändå händer det till slut, och tvärtemot en mycket inflytelserik äldre släktings vilja. Inte undra på att många glömmer hur rolig, vardaglig, samtidskritisk och samhällskritisk berättelsen är och mest minns den som en vacker saga!

Så vackert

Av Posted on Inga taggar 0

Och så fick jag se och höra den här sången häromdagen. Den var precis vad jag behövde just då, och ganska mycket mer. Så den måste ni också få se och höra.

Sången är skriven för en film om två tonåringar som möts på ett sjukhus där de båda är inlagda därför att de har cystisk fibros. Den heter Five feet apart.

Och visst är sången bra i sig …

… men det är bara att konstatera att allt blir så otroligt mycket vackrare med barnkör, eller hur?

PS22 Chorus är en skolkör i en skola på Staten Island i New York. Det finns (upptäckte jag) en hel massa sådana här filmer med olika årgångar av kören. Det här är bara en av de senaste.

”Du borde skala potatisen”

En fantastisk upplevelse om nästan har försvunnit nu var den när en film hade tagit slut — det var ju sorgligt — och det fanns lite kvar att utforska. Bonusmaterialet på DVD-skivan!

En jul för många år sedan köpte jag och min bror lite på måfå filmen Bend It Like Beckham (Skruva den som Beckham) till vår amerikanska och Englands-älskande svåger. Sedan tittade vi på den tillsammans med honom, och vad jag minns var han inte så särskilt intresserad. Jag tyckte att den var otroligt charmig och fick — med mina extremt begränsade erfarenheter av att växa upp i en etnisk minoritet som håller ihop — något slags inblick i hur det kan vara att bryta mönster, kanske inte därför att man vill bryta mönster, kanske bara därför att man inte kan låta bli.

Samtidigt tyckte jag att hela produktionen var så osannolik — och trots det kändes den bekant. Den hade något som påminde mig om Jalla, jalla, Vackert väder och en finsk ungdomsfilm som jag såg i Finland en sommar och som heter Pitkä kuma kesä. Kanske är det bara debutfilmer som kan göras med så lätt hand och sådan äkthet på samma gång? Gurinder Chadha har gjort mer sedan dess, bland annat Bollywood-Jane-Austen-blandningen Bride and prejudice, men inget som är i närheten av det här.

Hursomhelst, filmen tog slut, och vi tog oss vidare till bonusmaterialet. Då blev det ännu charmigare!

Häromdagen fick jag för mig att se om den osannolika matlagningsfilmen ”Who wants to cook aloo gobi?” kunde finnas på Youtube, och det gjorde den! Med en något oväntad textremsa, men ändå. Se den och njut av kombinationen god mat och fullständigt naturliga människor som alltid kommer att vara varandras familj!

Oanade krafter

Först var jag förkyld från mitten av december och drygt tre veckor framåt, på en rad otrevliga sätt, och sedan kastade sig vårterminen över mig innan jag hade hunnit bli frisk. Det är fortfarande alldeles överväldigande med allt som ska göras — men nu hoppas jag lite grann på att hinna med trevliga saker också.

Min faster och jag hade bestämt oss för att fira jul en extra gång, tillsammans, eftersom vi var långt från varandra under själva julhelgen. Ett slags variant av den amerikanska ”Friendsgiving” kanske — alltså att bjuda på Thanksgiving-middag en extra gång och kunna bjuda de vänner som firade själva dagen med sina familjer. Friendsmas?

Sedan kom min faster på att det var den dagen en film som hon ville se skulle ha premiär, så det blev inte så värst juligt. Men fint!

Skördearbete i en fransk by under första världskriget. Bild lånad från TriArt Film.

Filmen som vi såg var Xavier Beauvois Beskyddarna, och jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig — jag brukar läsa på åtminstone lite innan jag går på bio eller konsert eller föreställning, men det hade jag inte hunnit.

Om jag hade läst på hade jag läst ”första världskriget” och genast dragit slutsatsen att det skulle bli en massa krigsscener.

Men krigsscenerna är inte många i Beskyddarna. De människor som man får följa är istället de som är kvar på gården och arbetar medan alla unga män är ute i kriget. En av dem är den före detta bonden, vars förvärkta händer gör att han knappt kan hålla i en pinne. De som arbetar är hans fru Hortense, hans dotter och ibland hans styvbarnbarn (hoppas att jag förstod det rätt). Familjens tre soldater dyker upp då och då när de får permission. När Hortense förstår att hon inte kommer att få tag på någon dräng tackar hon ja till en duktig piga istället — Francine, som inte har någon familj.

Om man är van vid svensk och anglosaxisk filmdramaturgi kan man undra vad den här filmen går ut på. Den är så stillsam, så stillsam. Men såhär säger regissören själv:

Beskyddarna är en film om hur det var när kvinnorna tog hand om arbetet. Inte bara på landsbygden, utan också i städerna. För första gången var det de som körde tågen, arbetade i fabrikerna och framställde ammunition. De visade sig vara mer än kapabla. Men när männen återvände fick kvinnorna återvända till sina tidigare positioner. Det finns ett machoinslag här eftersom många av männen blev irriterade. De kom tillbaka och upptäckte att kvinnorna hade varit bättre på att hantera ekonomin, investerat pengarna bättre och i många fall köpt mer land. Så många män återvände till större ägor och mer utrustning än vad de hade lämnat bakom sig när de for. Kvinnorna hade helt enkelt gjort ett bättre jobb, och det var svårt för männen att acceptera.

De senaste veckorna har jag haft Hilary McKays ungdomsroman The Skylarks’ War som bussbok — också den handlar om första världskriget.

Det är ju inte precis något sammanträffande med tanke på att 2019 just har börjat, men det gjorde att jag hade hunnit fundera ganska mycket på hur det kriget tedde sig för de människor som inte krigade själva. Jag tror att jag måste berätta om den boken en annan gång!

Annars är det Robert Graves självbiografiska bok Good-Bye to All That som är mitt absolut starkaste intryck av vad som hände.

Gå och se Beskyddarna om du får möjlighet — en bioduk gör de fantastiska miljöerna, årstiderna och ansiktena rättvisa.

(Och du som stickar: det är såklart det som händer och inte händer som är huvudsaken med filmen, men titta på alla vackra arbetssjalar och på en mörk vardagskofta med sjalkrage!)