Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Massor av goda småkakor med citronsmak (och utan gluten)

Förra sommarens stora projekt var min pappas 70-årskalas. Mina föräldrar har bara en liten ugn (alltså inte en liten ugn utan en liten ugn) i sitt kök, och man kan inte använda spisplattor och ugn samtidigt, så allt som skulle bakas tog sin tid. Men vi hade bestämt oss för att det skulle finnas glutenfria småkakor, och vi bakade massor av den här sorten!

Det är en gammaldags småkaka som har fått en liten renässans nu eftersom den bakas helt och hållet på potatismjöl — antagligen det billigaste glutenfria mjöl som finns i Sverige. Och naturligtvis kan alla andra gäster också få!

De ser möjligen lite bleka ut, men de är så goda och så spröda, så spröda.

Vill man ha lite mer färg eller smak kan man naturligtvis strunta i citronen och smaksätta med kanel, kardemumma eller kakao istället. Eller med hackad mörk choklad!

Hur många det blir beror på om de ska bli nästan munsbitar eller lite större — och när man gör en såhär stor sats blir det liksom också större konsekvenser av storleken. Vill man kan man lägga en bit bakplåtspapper på hushållsvågen och dela upp degen i fyra eller åtta lika stora delar för att ha lite bättre överblick när man rullar och räknar.

Det är bara citronskalet som behövs i kakorna, så skiva själva citronerna och lägg dem i bordsvattnet, eller pressa dem och frys in som iskuber till senare.

Glutenfria citronkakor med potatismjöl

80–120 kakor

Ugn: 175 grader, 10-15 minuter

250 g smör (vi använde KRAV-märkt smör, men använd mjölkfritt margarin om någon inte tål mjölk)

3 dl strösocker (vi använde Fairtrade-märkt rörsocker den här gången)

drygt 1 msk vaniljsocker (vi använde det KRAV-märkta)

2 ägg (vi använde KRAV-ägg)

3 citroner (KRAV-märkta om det finns)

ca 9 dl potatismjöl

Rör ihop smör, strösocker och vaniljsocker. Rör sedan ner äggen ett i taget. Riv skalet på citronerna och tillsätta det. Rör sedan ner potatismjölet och rör noga tills degen är smidig.

Dela degen i fyra eller åtta delar och forma små bollar. Lägg dem på plåtar klädda med bakplåtspapper. Doppa en gaffel i potatismjöl och tryck till varje kaka lite grann. Grädda kakorna mitt i ugnen, 175 grader varm, i tio–femton minuter. Lossa dem försiktigt med osthyvel och låt dem svalna. Lägg dem i burkar tills de ska serveras.

Sommarfest hos Ann

Av Posted on Inga taggar 0

En av alla saker som jag försummade förra sommaren var att visa bilderna från den fantastiska sommarfest-för-två som min släkting och medåsna (jo, det är sant, men förklaringen till det skulle bli lite för lång) Ann bjöd mig på vid Hjälmarens strand en otroligt vacker dag. Så det får bli nu istället!

De pyttesmå salladsbladen var nog köpta, men annars kom det mesta direkt från trädgården.

Finns det färska kryddor så behövs det inte så mycket mer — lite salt och olja bara, och kanske, kanske vinäger.


Men eftersom burkarna med torkade kryddor är klara står de framme, såklart.

Skulle det behövas något mer finns det vitlök att tillgå.

Det är nästan hemskt att steka squashen när den är så vacker.

Men — och det här kan vara ett av årets bästa tips — stekt i olja, saltad och med blandade rostade frön (pumpa, solros, sesam) på är den oslagbar!

Ett av Anns supertrick är att ugnsrosta kryddade tomater på låg värme, länge, länge. Ingen spontanmat, men perfekt om man börjar sommarmorgonen med att maka matbröd, till exempel.

Och ett annat är att servera salladen med ett monumentalt fetablock i, så kan man ta så mycket man vill till sin portion.

När olika smårätter är lagade kan de samsas i en av stekpannorna.

På tallriken blir allt så vackert, så vackert.

Den som vill äta upp blommorna gör det.

Och till efterrätt är det jordgubbar som man får rensa samtidigt som man äter dem.

Den festen kommer jag aldrig att glömma. Och jag kommer aldrig att kunna laga mat exakt som Ann (”snabbt och snyggt” sa en av hennes söner om hennes köksvanor en gång), men härma kan jag nog inte låta bli. Det får ni också göra om ni vill!

Tack kära Ann för en dag som såhär i efterhand känns som en saga!

Marknadsknappar

Min fina dansk-skotska väninna Helen har skaffat bil, och de senaste veckorna har hon använt den till att ta med mig på några utflykter i Bourgogne i Frankrike när vi har varit lediga från våra volontärarbeten.

En söndagseftermiddag var vi på ett slags antikmarknad eller loppmarknad i Cormatin, en liten stad som kanske är mest känd för sitt slott.

En annan dag ska jag visa vad man kan hitta på en sådan marknad, men idag får ni se knapparna. Alldeles nya knappar från lite olika tider — det var så vackert!

En säljare verkade ha köpt ett butikslager. Det fanns både hela knappkartor och sådant som såg ut mer som kataloger.

Att köpa knappar från Lyons Buotonnerie (bara ordet!) hade ju varit något! Att bläddra och diskutera och jämföra färgtoner och mäta storlekar …

Många, många olika skärpspännen fanns det också. Vi lyckades inte lista ut om 15:- skrivet med blyerts var gamla Francs-priser eller nutida Euro-priser (och säljaren var upptagen med annat just då). Visst är det spännande att tänka på en tid när en vanlig sybehörsaffär kunde ha avsättning för kanske 45 olika spännen till skärp som i princip bara kunde användas till klänningar och kappor?

En av säljarna berättade för mig om ett material som var en föregångare till plast (eller såklart till olika plastmaterial) — jag tror att det heter galelite eller gallelite. Är det någon som har hört om det?

Den fantastiska doften

Nu har jag öppnat paketet som kom från Lena i Härnösand precis innan jag åkte bort för två veckor sedan. Jag hade en aning om att det skulle vara något med lavendel eftersom Lena hade frågat om jag tycker om den doften … men såhär mycket! Och ett så vackert sätt att ta vara på gamla broderade dukar!

Den plattare påsen tror jag är en värmepåse med lavendel i. Den har i alla fall en innerpåse, och den doftar lika gott som de broderade påsarna.

Vad jag inte visste var att all lavendel som Lena tar vara på kommer från Marocko. Lenas man Ali kommer därifrån, och delar av hans familj arbetar med jordbruk där. Lena har skrivit så otroligt fint om hur hon har lärt känna alla och om att leva tillsammans med Ali (se sidorna 4–5 här), så lavendel från familjens odlingar känns som en mycket personlig present — och som en påminnelse om att familjer och kulturer kan mötas i glädje och kärlek och respekt.

Den som inte har såhär fina dukar i skåpen kan hitta många (oftast billigt, sorgligt nog) i second hand-butiker. En duk räcker till många lavendelpåsar, och det blir bara extra fint att placera broderierna asymmetriskt.

Ett tips till den som är på väg till sin vanliga matbutik idag är såklart Urtekrams lavendelserie som jag tror är ganska ny.

Hård tvål med lavendeldoft. Bild lånad från Urtekrams webbplats

Jag upptäckte den hemma hos en familj som jag hälsade på i början av sommaren — de hade den flytande tvålen på gästtoaletten, och jag tvättade nog händerna någon extra gång bara för doftens skull …

Engångspumpflaskor är det ju många som undviker för materialblandningens skull, men det finns en hård tvål också. Schampoflaskan och några av de andra förpackningarna är lite enklare, och deodorantflaskan är bara av plast, inte av plast och glas som Urtekrams tidigare.

Lavendelolja från staden Roman i Rumänien. Bild lånad från Sackeus webbplats

Och ett tips till den som har en Fairtrade-butik i närheten är såklart Flower of Hope-oljan från Rumänien!

Tallrikar som tallrikar

Av Posted on Inga taggar 0

Något som gör mig glad varje gång:

Min mormor och morfar var prästpar i Härlunda (Häradsbäck) i Växjö stift i Småland de sista åren av sina yrkesliv, och de abonnerade troget på bygdetallrikarna och hade dem på väggen i sitt pensionärsradhus och sedan i sin lägenhet.

(Sanningen om dem är också att de inte var pensionärer särskilt mycket. Båda fortsatte att arbeta och arbeta. Min morfar spelade in andakter för kristen närradio, skrev böcker på flera språk och hade många föredrag, bland annat, och min mormor gjorde otroliga insatser som korrekturläsare och reste runt och tog hand om sina barnbarn för att underlätta vardagen för deras föräldrar.)

Vad gör man med alla prydnadstallrikar?

Min mamma tog hand om dem när vi tömde min mormors lägenhet, och nu använder hon dem som … assietter, såklart!

Det kanske känns lite vanvördigt först, men sedan är det hur fint som helst, och då och då pratar vi om motiven. Nu undrar jag vad som har hänt med husförhörstallriken där min morfar sitter i mitten, lite bredare i ansiktet än vad jag minns men fullt möjlig att känna igen. Jag fick inte med den i den här lilla högen som jag fotograferade. Har den spruckit, eller stod den bara någon annanstans i skåpet?