Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Här stickas det korvar

Det verkar nästan ha blivit Easy Peasy Beanie-feber!

(Feber har fungerat som ett positivt ord ganska ofta före den här våren. Jag hoppas att man fortfarande kan använda det utan att någon blir nervös!)

Svenska Journalen publicerade beskrivningen för några veckor sedan och presenterade en insamling till förlossningsavdelningen på Panzisjukhuset i DR Kongo och dess grannsjukhus. Den pågår till juli.

Förra veckan visade jag ganska många färdiga mössor från olika stickare. Här kommer fler!

Anita lät sina första fyra posera på tidningsuppslaget.

Agnetha har experimenterat med ränder på några av sina.

Ulla har gjort många — och en med tofs.

Aila har blivit klar med en ljusblå.

Elizabeth är klar med en och har kommit en bra bit på nästa.

I stickvärlden etableras nya begrepp med blixtens hastighet. Nu verkar det fullständigt normalt för många av oss att berätta hur många ”korvar” vi har stickat eller hur många varv ”korvarna” ska vara för att det ska fungera att sticka snygga ränder. Jag lovar att berätta om mitt randkoncept inom kort!

Harriets första blev liten, så hon la upp fler maskor till nästa. Men små behövs också, till prematuravdelningarna.

Ingela började med en rosa och har fortsatt med en mer rödaktig.

Tack alla ni som har lagt ut bilder — jag tror att vi behöver små hoppingivande projekt ännu mer än vanligt nu i vår. Och jag fortsätter gärna att visa dem, så fortsätt skicka när ni har mössor på gång eller klara!

En plats vid havet

Sanditon i ny skepnad, förvandlad till TV-serie av ITV. Foto: pressbild

Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.

Men sedan!

När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.

Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.

Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.

Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!

Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.

Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.

Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.

Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.

En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.

Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.

Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.

Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.

För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.

Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.

Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.

Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:

Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.

Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.

Easy Peasy Beanie-fest

Det gick otroligt snabbt för nyheten om Läkarmissionens Easy Peasy Beanie-insamling att sprida sig! Och eftersom det går så snabbt att sticka den lilla mössan finns det redan mycket att visa.

Här är Anitas två första exemplar, båda med varsin liten dekorativ detalj.

Anneli har suttit i solen och stickat i olika färger.

Berit har stickat många enfärgade och en mångfärgad.

Carola har stickat många och sytt ihop en. (Min mamma gör likadant och har ofta en hel liten korg med färdigstickade rektanglar som väntar på att bli ihopsydda.)

Graciela stickade snabbt fyra stycken.

Görel har stickat sin första och oroar sig lite över sömmen, men den syns ju inte på den här bilden.

Kerstin har stickat sex stycken och börjat på en sjunde.

Margareta har satt tofsar på sina.

Maria har just kommit igång med att sticka. Easy Peasy Beanie är ett bra projekt att ta sig an om man vill träna räta och aviga maskor utan att behöva tänka på ökningar och minskningar!

Marianne och Siw blev snabbt klara med varsin mössa.

Susann har satt små hjärtan på sina.

Och Tina har stickat fem i glassfärger och en annan sort på andra hållet (kanske borde man säga ”det vanliga hållet”?).

Det är så roligt att se en modell komma till användning på det här viset! Och helt underbart att tänka på att förlossningsavdelningarna på Panzisjukhuset och dess grannsjukhus kommer att få den här resursen!

Den fick knappar till slut

Själva stickandet av den här koftan blev jag klar med för flera månader sedan, innan mottagaren var född. Men knapparna! Jag vet inte varför det har så svårt att bli av. Nu misstänker jag (har inte träffat honom på ett tag) att han håller på att växa ur den!

Den är till en pojke i Stockholm, och han föddes i januari. Garnet är tre olika grå nyanser av Järbos merinogarn Mio, mjukt och alldeles underbart att sticka i. Jag hade inte så att det skulle räcka till enfärgat ok och ärmar …

… så jag stickade randiga ärmar. Det är inte den bästa idén när man ska sy ihop ärmarna eller, som här, virka ihop dem. Man måste vara så supernoga med att ränderna hamnar rätt i sömmen eller skarven!

Det här är helt enkelt en Två trådändars lilla kofta fast med de rätstickade kanterna utbytta mot resår. Jag har gjort det förut (bland annat i Koftan Toftanäs som liknar den här och är stickad i en större storlek) men kommer ännu inte riktigt överens med mitt ögonmått och tycker att halsringningen ser för trång ut fastän jag vet att den inte är det. Önskar också att jag hade stått ut med två garnbyten till för att få alla muddar i samma färg. Men det viktigaste nu är att han får den och kan använda den i en månad eller två.

Av det garn som blev över gjorde jag ett ekperiment, en hjälmmössa. Det syns inte så tydligt på bilden, men den börjar med tre maskor mitt fram i pannan, ökar till tjugo och blir en remsa som sträcker sig ända ner i nacken. Sedan plockade jag upp maskor utmed ena sidan på remsan och stickade rätstickning med hoptagningar på vartannat varv på varsin sida om mittmaskan. Likadant på andra sidan, och så en resår, och knytband i hörnen.

Och den hade inga knappar, så den blev färdig mycket tidigare. Här är han i den! (Bild publicerad med föräldrarnas goda minne såklart.)

Lyxigare än någon kan förtjäna

Av Posted on Inga taggar 0

Det kan vara så att jag fick världens finaste påskägg. Jag arbetade hela påskhelgen, och det var väldigt intensivt, och såhär i efterhand vet jag inte vilken dag som var vilken, men jag tror att det var på påskafton som Ina kom gående på sin eftermiddagspromenad och levererade det här.

Det är ett stort ägg, men det gick inte riktigt att stänga … Och det innehåller bara saker från Inas och hennes systers butik Vita knutar där de säljer ekologiska saker, mest från småföretagare:

  • choklad från Malmö Chokladfabrik
  • en påse påskkaffe
  • en påse apelsinblomste (Fairtrade-certifierat) från Tekompaniet
  • två små tuber handkräm från C/o Gerd
  • ett cerat från Kaliflower Organics
  • fyra minitvålar från Grön lycka
  • en påse geléhjärtan (veganska) från Welttrade

Det var nog allt tror jag. En så fantastisk överraskning! Med ett kort från tre av mina syskonbarn.

Och ett så jättebra initiativ av Ina och hennes syster, för många av småföretagarna har det riktigt svårt nu när marknader ställs in och få människor går i butiker.