Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Hur man gör

Ibland kan man ju tycka att livet är komplicerat på många vis.

Då kan det vara alldeles underbart att bli påmind om att det finns procedurer som är tydliga, väldefinierade och enkla att sammanfatta.

På den här franska skolaffischen är det matlagning, en klassisk fransk köttgryta utan något krångel alls.

Jag hittade den på en marknad i Cormatin i Bourgogne i somras. Som ni ser fanns det också en affisch som visar hur en glödlampa är konstruerad (med namnen på alla delar!) och en med träd.

Om jag inte hade varit vegetarian sedan 30 år och haft bara en vanlig resväska så skulle jag nog ha slagit till. Men visst kan man ha den som en daglig påminnelse om mycket annat också?

Obligatorisk läsning (om jag får bestämma)

I somras volontärarbetade jag i Frankrike i ett par veckor.

I somras läste jag Lucy Siegles bok Turning the Tide on Plastic, som jag hade köpt några månader tidigare men inte kommit igång med då.

De två händelserna pågick samtidigt, och ju mer jag läste, desto mindre kunde jag hålla tyst om det under de gemensamma måltiderna med de andra volontärerna.

En lustig och mycket mänsklig sak som jag har märkt ofta händer i internationella sammanhang är att när någon säger något blir svaret lätt en massa jämförelser med hur något är i olika länder. Det gäller inte bara språkfrågor. Vi var kanske femton stycken som hamnade vid samma bord i olika konstellationer tre gånger om dagen, och efter några dagar var jag så trött på alla meningar som började ”In the Netherlands …”, ”In Belgium …”, ”In Denmark …”. Egentligen är det otroligt intressant att höra om hur vardagen fungerar i andra människors hemländer, eller hur stora världshändelser har påverkat dem, eller hur regionala händelser har en enorm inverkan (fastän de aldrig hamnar i nyheterna i resten av världen), men jag tyckte att det blev så konstiga samtal när alla liksom skulle ta över ämnet och förklara för varandra och ingen egentligen ville lyssna — i alla fall var det så jag upplevde det.

Först blev jag lika uppgiven när innehållet i Lucy Siegles bok blev föremål för samma procedur: jag berättade om något som jag hade läst i boken, och genast blev jag översköljd av olika länders eller städers sätt att hantera eller inte hantera problemet. Särskilt när slutklämmen gång på gång blev ”ja, man kan ju inte göra allt, jag säger inte att vi är perfekta, men …”.

Efter ett tag kom jag på att det här nog ändå var ett av de mest betydelsefulla och konstruktiva miljösamtal som jag har varit med i. Även om alla kanske inte lyssnade så intensivt på varandra fick vi höra om en massa olika försök till lösningar på problem som blir mer och mer uppenbara.

Jag önskar bara att jag hade lyckats få någon vid bordet att läsa boken också. Helst alla. Alla som använder plast i sin vardag borde läsa den — och det betyder ju alla. Man får inte pracka på andra människor böcker, men den här borde vara obligatorisk läsning.

Lucy Siegle är skrivande journalist och TV-journalist och har bevakat miljöfrågor i ganska många år för The Observer och BBC One. The Guardian, den brittiska tidning som inte har någon betalvägg, har också en del artiklar av henne. Turning the Tide on Plastic är skriven för brittiska läsare och innehåller massor av information som är specifikt brittisk — så blir det ju lätt när man ska skriva om praktiska vardagsstrategier och vardagslösningar och om hur återvinningssystem fungerar — men många av de problem som hon beskriver är naturligtvis globala.

Lucy Siegle. Bild lånad från The Guardian.

Det märks att hon är nyhetsjournalist och kanske också kolumnist, för hon håller ett högt tempo och tar inte ner det när hon ska beskriva de större sammanhangen utan fortsätter med samma snärtiga formuleringar, som om teckenmängden kommer att ta slut om två rader. Det störde mig lite grann i början, men efter ett tag insåg jag att sättet att skriva är en del av hennes personlighet och att det antagligen är samma drag som har gjort att hon har fått så många att lyssna och försöka göra något.

Det finns massor av föredrag som hon har hållit och intervjuer med henne på Youtube. Här är ett inledningsanförande som hon höll på en konferens med en av de organisationer som hon har samarbetat mycket med och skriver om i boken, Surfers Against Sewage — alltså en grupp surfare som städar hav och stränder. Börja gärna med att lyssna på henne och läsa några av hennes artiklar!

Plasthandledning — Lucy Siegles har ytterligare ett par punkter.

Boken innehåller så otroligt mycket, och jag skulle vilja skriva om den varenda dag under det nya året, men här är en superkondenserad minnesregel att ha med sig i alla sammanhang:

  • Record – ta reda på hur mycket plast du använder i din vardag (börja föra dagbok under till exempel en månad! Det finns en dagboksmall i boken)
  • Reduce – minska din plastanvändning (med hjälp av dagboken)
  • Replace – ersätt plast med andra material där det går
  • Refuse – tacka nej till onödig plast
  • Reuse – återanvänd den plast du inte kan undvika
  • Refill – fyll på flaskor, burkar och annat istället för att köpa nya småförpackningar hela tiden
  • Rethink – tänk igenom dina vanor, tankemönster och behov
  • Recycle – att lämna till återvinning är sista utvägen när du är tvungen att använda plast och inte kan återanvända

Och här är ett tips till: be närmaste bibliotek att köpa in boken, så kan den bli till nytta för fler när du har läst den själv!

30 dagar

I slutet av november arbetade min kollega Sofia, som är studentpräst i Kalmar, intensivt tillsammans med Fridays for Future i Kalmar, andra klimatnätverk och grupper, studenter och andra för att göra en annorlunda adventskalender. Den första bilden kom den 29:e november, och sedan har det kommit en ny bild om dagen i en hel månad — 30 Days of Change heter det initiativ som grupperna i Kalmar har anslutit sig till.

Alla som ville fick göra något till någon av dagarna, och resultatet har hängt på ett café som heter Oas (och som har fantastiska lunchsoppor! Det ligger på Storgatan), i Kalmar domkyrka och i en butikslokal på Larmtorget, Teaterhörnan. Sofia har också lagt ut en del av bilderna på Instagram och Facebook.

Här är mitt bidrag. Jag har hört så många gånger på senaste tiden att människor blir alldeles matta av att lägga på sig själva fler och fler förväntningar och restriktioner och att det lilla som privatpersoner kan göra rent praktiskt i vardagen har så liten inverkan att alla borde använda sin energi till att försöka påverka politiker och storföretag istället. Det kan säkert vara sant. Och samtidigt tror jag att det är bra för var och en av oss och för alla runt oss att vi gör de praktiska förändringar vi kan. Om vänner frågar varför och får en bra förklaring kanske de börjar göra likadant. Frågar många kunder efter en förändring kommer det att nå ledningen. Fikar vi på lokalägda caféer är chansen mycket större att vi kan fortsätta leva i en levande stad. Och så vidare.

En del av bilderna från kalendern i Kalmar skulle förtjäna att bli affischer eller ramas in.

En del av uppmaningarna (den här bilden är inte exakt den som är med i kalendern, jag hittar den inte just nu, men budskapet är samma) skulle man behöva se varenda dag.

Gott nytt år! Sprid gärna bilderna från 30 Days of Change som ett sätt att göra något extra för att det verkligen ska bli gott!

Vackert och rörigt (och kramrekord)

”Den såg jag minst hundra gånger!” sa en väninna när jag frågade om hon hade sett 1990-talsfilmatiseringen av Louisa May Alcotts roman Unga kvinnor.

Hundra gånger var ju inte nödvändigtvis så mycket på 1990-talet om man gick i skolan då och hade investerat i sin favoritfilm på videokassett.

Jag såg den inte hundra gånger, högst två, men Susan Sarandons Marmee och Winona Ryders Jo gjorde bestående intryck. Häromåret upptäckte jag att det var Claire Danes som spelade Beth och Kirsten Dunst som spelade Amy som liten. Och Christian Bale som spelade Laurie. Vilken rollbesättning!

Mitt eget första intryck av Unga kvinnor var ett utdrag i en julantologi som jag läste när jag gick i lågstadiet. Där fanns recept på amerikansk julstubbe, en beskrivning av hur man skulle borra hål i ett vedträ, blanda sågspån med olika kemikalier och peta ner smetarna i hålen för att få en mångfärgad brasa, berättelsen om pappa Panov (tror jag), recept på marsipanbokstäver med mördegsskal … och så berättelsen om familjen Marchs julfirande utan pappa och utan pengar under det amerikanska inbördeskriget.

Nu har det alltså kommit ytterligare en filmatisering, en av Greta Gerwig som blev enormt uppmärksammad för Lady Bird för inte så länge sedan. Hon har tagit med sig sin Saorsie Ronan och gett henne en ny huvudroll som på nästan alla sätt är mycket olik Lady Bird, men de båda har det gemensamt att de är unga kvinnor som försöker hitta en egen väg in i vuxenlivet utan att nagga på sin integritet.

1990-talets Little Women kom snabbt att räknas som en julfilm, och den här nya kom också vid jul i Storbritannien och USA (i Sverige kommer den i januari). Huruvida någon av de ännu tidigare filmversionerna eller TV-serierna har hamnat i samma genre vet jag inte, men det ligger nära till hands att citera en annan julfilmsklassiker:

”It’s just that I know the old version so well!”

”Well, that’s why we’re making a new version!”

Storasyster Meg, lillasyster Amy, näst äldsta syster Jo och näst yngsta syster Beth. Bild lånad från IMDB.

Alldeles säkert vill Greta Gerwig på allvar tillföra något nytt när hon plockar upp romanen igen — den har kallats Nordamerikas första realistiska ungdomsroman, en tidig feministisk roman och mycket annat genom åren.

Men mitt intryck är att hon tar för givet att alla känner till berättelsen utan och innan, om inte från originalboken eller någon mer lättläst bearbetning så från just 1990-talsversionen. I en del detaljer har hon gått närmare originalberättelsen, men det stora nya är att hon har stuvat om handlingen helt och hållet. Hon börjar med Jo i New York, vuxen och på egen hand för första gången, och berättar allt som har hänt tidigare i återblickar. Det kräver mycket av vilken publik som helst eftersom nästan inget i hemmiljön eller skådespelarnas utseenden eller kläder förändras. (Undantagen är Amy som har kortare kjolar när hon är tretton och Jo som ett tag — och alla som känner till berättelsen vet precis varför — har kortklippt hår.) Det är rörigt. Och visst har berättelsen beskrivits som realistisk, men det blir lite överdrivet med alla trådar som kastas ut här och där och inte leder någon vart.

Saorsie Ronan som Jo March. Bild lånad från IMDB.

Det verkar också vara svårt för skådespelarna att göra något av sina roller när det avbrutet skuttas fram och tillbaka i tiden. Megs romans med läraren i grannhuset uppstår aldrig — den är plötsligt ett faktum, fastän hon nyss försökte etablera sig i societetslivet utan att det gick att förstå varför (vännen som drar henne med in i det presenteras inte). Amy har det kanske allra mest otacksamt, för när en tydligt vuxen skådespelerska ska gestalta en 13-åring framstår hon lätt som bisarr. Beth får aldrig någon riktig chans.

Så Greta Gerwigs Little Women blir Saorsie Ronans film helt och hållet, och scenerna när hon bygger sin roman uppe på vinden är kanske inte så trovärdiga, men de blir en behövlig kontrast mot alla mer traditionellt kostymfilmsvackra klänningsscener som blir ganska lika trots att årstider och miljöer skiftar. (Vilken press på en fattig familj att alla klänningar måste innehålla så enomt mycket tyg och kräver så enormt mycket underkjol!)

Saorsie Ronan ser absolut inte ut som någon tonåring i filmens tillbakablickar, men intensiv och impulsiv och målinriktad och rebellisk är hon, och hennes försök att klä sig som en man skulle ha kunnat bli en ny trend (kanske gjorde Louisa May Alcott det intrycket på sin samtid?). Vid några tillfällen låter Gerwig henne leverera små monologer om samhällets förväntningar på unga kvinnor, och jag tycker att de låter övertygande.

Något som inte alls lyckas är mötena med den fattige tyske professor Bhaer, som i den här iscensättningen har förvandlats till en ung fransman (!). Kombinationen av filmens hoppighet och något slags önskan att skapa större dramatik (ett stort och ordrikt gräl som låter mycket olikt Louisa May Alcott) gör deras relation helt obegriplig. Det har den i och för sig varit för generationer av unga läsare också, men de har (genom Jos brev hem) fått lite bättre chanser att misstänka att något är på gång.

Nej, det här är inte något lyckat manus, och med undantag för Saorsie Ronan är rollbesättningsarbetet också ett misslyckande. Men o vilka vackra miljöer. Och jag tror att årets rekord i både duokramar och gruppkramar är satt.

(Ni som brukar spana efter textilhantverk: Meg syr lite grann strax före julfirandet, och det ser inte ut att gå så bra. Senare låter hon sig övertalas att köpa tjugo meter siden till en klänning, men hon lyckas sälja tyget till sin rika väninna eftersom hennes man behöver en vinterrock. Det är i stort sett vad den här versionen har att erbjuda, och Jo stoppar inte professor Bhaers sockor, åtminstone inte så att man får se det. Men flera stickade sjalar syns, och de fina vantarna är ju med på en av affischerna!)

Intensiv virklektion

Av Posted on Inga taggar 0

I början av november var jag i Egypten. Den tidskrift som jag är redaktör för, Uppdrag Mission, ges ut av Lunds Missionssällskap som planerar flera satsningar i olika delar av det landet, så styrelsen ville att jag skulle följa med på en resa dit.

Ett av våra första studiebesök var hos Mariadöttrarna i en av Kairos ”sopstäder”. Mariadöttrarna är koptiska nunnor som arbetar mycket med det som behövs i samhället, bland annat mödra- och barnhälsovård och skolor.

På 1980-talet kom den här boken ut, och jag läste den då. Det är en självbiografi av en kvinna som levde en stor del av sitt liv bland sopsorterarna i Kairo trots att hon inte alls hade tänkt det — hon var katolsk nunna och lärarinna med franska och belgiska rötter och arbetade på flera platser innan hon hamnade i Egyptens huvudstad och upptäckte de förhållanden som stora delar av Egyptens kristna befolkning levde under. Det är inte alls någon barnbok, och jag borde nog ha väntat med att läsa den, men den gjorde ett starkt intryck på mig.

Nu lever syster Emmanuelle inte längre — innan hon dog hann hon få en rad fina utmärkelser och blev bland annat framröstad som Frankrikes mest omtyckta medborgare — men syster Maria och resten av de koptiska systrarna och deras medarbetare fortsätter arbetet med stor energi.

I Egypten har alla barn lagstadgad rätt att gå i skolan, men skolorna har inte tillräckliga resurser, och det blir ofta 50 barn i varje klass. Mariadöttrarnas skola har ”bara” 30 barn per klass. Den skola som vi besökte ligger mitt inne bland flervåningshusen i en av sopstäderna och rymmer ungefär 3000 elever, men nu har systrarna lyckats köpa mark i en annan sopstad och ska bygga en skola till för att kunna ta emot fler barn.

Det blev väldigt hastiga besök i klassrummen, men i ett av dem var det många elever som satt och virkade. Jag visade min stickning, och så hade vi liksom något gemensamt!

De verkade mest virka prydnadssaker i akrylgarn — flickan till vänster visar en färdig hårrosett som ska fästas på ett spänne eller ett gummiband — och tekniken att vira garnet flera varv runt pekfingret såg ut att vara mycket etablerad.

Varför berättar jag det här? Jo, dels för att få visa bilder av glada virkande barn, och dels för att syster Maria sa flera gånger att systrarna före den arabiska våren ofta tog emot svenska volontärer och att de bidrog med mycket i skolan och i systrarnas övriga arbete. De stannade oftast i några månader, och systrarna stod för deras mat och boende. Standarden är enkel, och maten är god … Nu tycker syster Maria att situationen är sådan att det skulle gå att ta emot volontärer igen. Om du eller någon du känner har funderat på att avsätta tid för att göra en volontärinsats, hör av dig, så ska jag sätta dig i kontakt med henne!