Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

En trädgård för alla

En vacker plats i Kalmar, inte alls okänd men kanske inte heller den man hittar till först om man är på besök i staden, måste ni få se — Krusenstiernska gården!

Den ligger i södra Kalmar, mitt inne bland husen, en stor trädgård som nuförtiden har stora gräsmattor som gjorda för utomhusfika men som tidigare har varit nästan helt och hållet en odlingsträdgård.

Fruktodlingen har gamla anor och sortrikedomen är stor, står det på hemsidan. År 2010 utsågs Krusenstiernska gården till ett av Sveriges 14 klonarkiv och har till uppgift att bevara lokala mandatsorter av äpple och päron. På Krusenstiernska gården finns även valnöt, körsbär och plommon med mera. De nästan 200 träden finns utmarkerade på en karta för intresserade besökare.

Fram till 1600-talet låg staden Kalmar vid Kalmar slott och hade en stor kyrka, Nikolaikyrkan, och ett stortorg och en tät stadsbebyggelse där. När det hade brunnit 1647 byggdes en ny stadskärna på Kvarnholmen, den stora kyrkan revs och Kalmar domkyrka byggdes på det nya Stortorget. Tala om radikal förändring. Gamla stan i Kalmar är numera en blandning av gamla trähus och lite nyare byggnader, och vid slottet ligger också stadsparken och Södra kyrkogården. Gamla kyrkogården, som inte har använts på ungefär hundra år, är den plats där den gamla kyrkan låg, och en del av det gamla torget har rekonstruerats intill.

Jag var på Krusenstiernska gården i början av sommaren, och då höll trädgårdsmästaren Sven Plasgård på med att plantera många blommor, så det ser nog lite annorlunda ut nu, men inne i bostadshuset lär det vara sig ganska likt.

Hermina von Krusenstierna köpte gården, fyra hopslagna tomter (så kallade sommarlyckor), 1874. Innan dess hade hennes familj haft en liknande trädgård i det som nu är stadsparken, nära Kalmar slott.

Odling var hennes familjs yrke och affärsidé, och hon hade också kor, hästar, grisar och höns på tomten. En liten del blev ”finträdgård” där man skulle kunna promenera på trädgårdsgångar och koppla av, men annars var det mesta uppodlat, och en stor anläggning med odlingslådor byggdes.

Odlingen blev självförsörjande. Trädgårdsmästaren sålde en del av produktionen på torget.

Spåren av Hermina von Krusenstiernas bakgrund syns lite grann i trädgården — bland annat ligger stora snäckor som hennes farfar, översten och ostindiefararen Mauritz Salomon von Krusenstierna, hade haft med sig hem från sina resor utplacerade runt blomsterrabatter. Inomhus syns resorna mycket mer. Ljusstaken här ovanför är ett slags katalog som ostindiefarare fick med sig hem. Den är målad med flera olika mönster, och presumtiva beställare fick försöka titta på ett mönster i taget och föreställa sig hur hela föremål skulle kunna se ut.

Hermina gifte sig ganska sent med sin kusin, som hade varit yrkesofficer och råkat lite illa ut. De levde tillsammans resten av livet och ville gärna adoptera en ung kvinna som de hade anställt, Hulda. Det var resten av släkten emot, men de kunde i alla fall testamentera fastigheten till henne.

Hulda förvaltade gården och höll allt på samma sätt som när Hermina levde, och när hon dog efter 25 år testamenterade hon den till Kalmar kommun och bad att den skulle bevaras på samma sätt. Nu är det en stiftelse med representanter från kommunen och Kalmar läns museum som har ansvaret för den. Alla andra liknande gårdar i Kalmar har försvunnit, men tack vare Hulda och stiftelsen har den här blivit kvar.

De senaste somrarna har det spelats utomhusteater på Krusenstiernska gården, men det går ju inte alls i år. Desto större skäl att gå dit och uppleva trädgården och, när det går att vara med på en guidning, huset!

Man kan ha med sig eget fika och sitta på gräsmattorna, och köper man sitt fika på caféet kan man använda trädgårdsmöblerna också.

Läs mer om Krusenstiernska gården här!

Om man gillar tåg

En av dem jag har träffat allra mest i vår är en snart-femåring som tycker mycket, mycket, mycket om tåg.

Det gjorde han redan för två år sedan, kanske ännu tidigare, så innan det blev resestopp tog jag en Kupé-tidning när jag åkte tåg och la den i en kopiator och förstorade Sverigekartan med tåglinjerna inritade och den sida där SJ visar alla sina tågsorter.

Han har tågplanschen inramad ovanför sin säng, så jag har förstått att den är viktig. Men hur viktig den är förstod jag först för ett par veckor sedan, när hans kusin skulle åka hem efter några dagar hos honom och hans syskon och han frågade henne vilket tåg hon skulle åka med. Det visade sig att hon inte riktigt visste, så jag fick hjälpa till med att säga vad de hette (två olika var det), och då gick fyraåringen och hämtade sin stora tavla för att visa henne hur det skulle bli.

Här är ett tips till alla som har en sådan tågentusiast i närheten: ta reda på om det finns något järnvägsinslag på något museum där ni bor eller där ni är i sommar!

Den här pojken har redan fått uppleva järnvägsmuseet i Ängelholm två somrar (två dagar i följd nu i sommar!) och tycker mycket om sin tröja därifrån. Någon gång måste vi åka till Hallsberg och se modelljärnvägen och utställningen där. Men på hembygdsmuseet i Kosta finns det alldeles tillräckligt för att göra honom lycklig! Och till och med nu i sommar, när själva museet är stängt, kan man uppleva själva tåget, för det står ju utomhus. (Mina bilder inifrån museet är tagna förra sommaren.)

Museet Gamla Kosta är inrymt i det gamla brukshotellet,

Tidigare gick det en järnväg precis i närheten, ett privat smalspår mellan Kosta och nästa bruksort, Lessebo. Kosta började som glasbruk och har fortsatt med det, Lessebo har haft ett stort pappersbruk. Men Kosta hade också en mekanisk verkstad där en del av det som behövdes både på den egna järnvägen och på andra håll kunde tillverkas. Under en period var det en ganska stor verksamhet.

När jag och mina äldsta syskon var små fanns en liten del av den järnvägen utlagd i ring runt museet, och man kunde få åka en pyttetur i de mycket gamla vagnarna med träsäten (tredje klass nämligen) efter ett lok som jag tror hade fått en lite modernare motor. Nu står det svarta ångloket och ett par vagnar parkerade utanför museet och är naturligtvis hur fascinerande som helst.

KLJ hette järnvägen — Kosta-Lessebo Järnväg alltså. Det lok som finns bevarat från linjen används nu på museijärnvägen Östra Södermanlands Järnväg, så det finns bara på bild i Kosta.

KLJ — bild lånad från Östra Södermanlands Järnvägs webbplats

Såhär såg det ut — fyra lok var igång när det var som mest trafik. På Östra Södermanlands Järnvägs webbplats presenteras KLJ såhär:

På 1880-talet behövde Kosta glasbruk förbättra sina transporter. Dess direktör Axel Hummel anlade en järnväg till Lessebo station vid Karlskrona-Växjö Järnväg. Den skulle bara transportera brukets gods, därför byggdes den med skarpa kurvor och branta stigningar. Snart växte efterfrågan på transporter, och efter ombyggnad öppnades järnvägen 1891 för allmän trafik. Hummel ville förlänga banan mot nordost till Östersjöns kust, men fick bara koncession (tillstånd) till Målerås station på Nybro-Sävsjöströms Järnväg. Trots förlängningen förblev banan främst brukets transportapparat och persontrafiken var begränsad. Sträckan till Målerås trafikerades mindre, den till Lessebo gick med vinst. 1931 lades därför trafiken ned på den förlustbringande delen till Målerås. 1934 upphörde all persontrafik och i maj 1948 även godstrafiken.

Direktör Hummel var KLJ:s trafikchef de första tio åren. Han drev parallellt sin Jernvägsbyrå i Stockholm, som marknadsförde det så kallade Kostasystemet. Även Kosta Gjuteri & Mekaniska Verkstad, som byggde vagnar åt flera småjärnvägar, var hans initiativ.

Fyra ånglok stod för dragkraften. Det fanns tre stora personvagnar och ett sextiotal godsvagnar, varav cirka femton täckta. Brukets råvaror och färdiga produkter – vardagsvaror och konstglas – var en viktig del av godset, virke från Lessebo pappersbruks skogar en annan. 

Nästan lika spännande som tåget ute på gårdsplanen är den kupé som har byggts upp inne i museet. Den upplevelsen får man alltså spara till någon dag när museet är öppet igen. Vid den kupén sitter också den här skylten om rökningssamtycke (kan det heta så?):

Att det är en tredjeklasskupé ser man förstås på att passagerarna får sitta på träbänk.

Smalt och trångt är det också.

Mitt bästa tips när det gäller hembygdsmuseer är (i vanliga fall) att ta vara på de guider som finns, ofta ideella, många av dem pensionärer. Det kan hända att man har tur och råkar träffa en som är intresserad av precis samma saker som man själv, men alla brukar kunna ha något intressant att berätta. Hembygdsmuseer kan bli oväntade favoritplatser för både vuxna och barn!

När det inte var så aktuellt att lägga ut mer räls tog en smed här i Kosta hand om en del. Så kommer det sig att det cykelställ som mina föräldrar har på framsidan av sitt hus — min farfars pappa var skomakare i Kosta, och de bor i det hus där min farfar växte upp och där hans pappa också hade butik och verkstad med skyltskåp ute vid gatan och cykelställ vid trappan — är gjort delvis av räls.

(Kuriosa: Världens längsta hembygdsmuseum ligger också i Småland, i Madesjö!)

Sommarläsning 3: All Passion Spent

Av Posted on Inga taggar 0

Vita Sackville-Wests roman All Passion Spent fick jag på ett lite udda sätt.

Jag var i London på ett lite för kort besök och satt hemma hos min väninna Chris och hennes man Jeff och ville inte gå.

”Vad är det mer du måste hinna innan du åker?” sa Chris.

”Någon bokhandel”, sa jag.

För bokhandel är ett obligatoriskt inslag i alla resor, eller hur?

”Jag har en låda med böcker däruppe”, sa Chris. ”Du får tre för två!”

Från den lådan kommer en rad stora läsupplevelser, för Chris boksmak visade sig passa mig nästan osannolikt bra.

En av de böcker som jag gav mig på först var Diane Schoemperlens Our Lady of the Lost and Found, som jag sedan gav bort och blev tvungen att beställa för att få den igen, och som jag har beställt till flera vänner i hopp om att få någon att prata om den med.

En av dem som har fått vänta länge i bokhyllan — det är nog femton år sedan den resan nu — är alltså Vita Sackville-Wests.

Jag visste inte särskilt mycket om henne eller om romanen när jag började läsa, men den presenteras ibland som en skönlitterär släkting eller till och med parallell till Virginia Woolfs Ett eget rum (A Room of One’s Own). Den är en av Vita Sackville-Wests 13 romaner, och hon skrev också mycket lyrik, arbetade som journalist och var känd som trädgårdsarkitekt.

I All Passion Spent presenterar hon sex vuxna syskon och en riktigt gammal kvinna som är deras mor men som ingen av dem riktigt känner. När pappan, en känd brittisk statsman som inte lyckades samla ihop någon förmögenhet, dör, tror alla att hon ska göra som omvärlden och särskilt barnen har rätt att vänta sig att en änka gör. Istället ser hon sin chans att för första gången skapa något helt eget och strunta i att ta hänsyn till alla.

Perspektiven växlar berättelsen igenom, och jag undrade ibland om det inte skulle ha blivit mer engagerande och effektfullt om enbart huvudpersonen hade fått dela med sig av sina tankar. Men så mycket av hennes situation beror på att hennes barn inte förstår henne, och på sätt och vis blir den nog mer trovärdig av att man får reda på att det verkligen är så.

Min favoritsekvens är den där hon reser med lokaltrafiken i London och där en lång inre monolog bryts om och om igen av högtalarutropen om stationerna. Ett så enkelt grepp, och så snyggt!

Och naturligtvis är den stora poängen med romanen den att vem som helst som vi tror att vi känner, eller som vi bara är lojt ointresserade av, kan vara en helt annan person än den vi föreställer oss. Dessutom föreställer vi oss antagligen ofta olika. Något att komma ihåg.

Samarbetsprojekt

Nu kommer det många bilder av riktigt många mössor, och jag har bett tre fotografer och stickare om lov att visa deras idag.

Fram till den 31 juli kan man skicka mössor till Läkarmissionens insamling!

(Läkarmissionen brukar inte samla in plagg annars, det här är alltså en insamling som har ett slutdatum, men efter det datumet kan man skicka mössor till Human Bridge som alltid tar emot och som också levererar till bland annat Panzisjukhuset i DR Kongo.)

Gunilla och en av hennes arbetskamrater och arbetskamratens mamma och mostrar har stickat ihop till den här gruppbilden.

Monica har stickat både enfärgat och randigt.

Ing-Christin och hennes mamma som är 92 år har samarbetat: mamma stickar gärna men ser inte tillräckligt bra för att sy ihop mössorna, så Ing-Christin har fått stickade rektanglar och tagit hand om monteringen.

Flera har skrivit att de skulle vilja se mössberget hos Läkarmissionen eller att de skulle vilja veta hur många mössor det har blivit. ”Minst tusen”, skrev någon. Jag tror faktiskt att det är flera tusen nu! Men vi får vänta och se.