Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

På World Wide Knit In Public Day i Broby

Av Posted on Inga taggar 1

Såhär fint var det igår när jag var på World Wide Knit In Public Day i Broby i Skåne!

Utomhus, som ni ser, i den vackra hembygdsparken i Broby, och med lite mer avstånd mellan stickarna än vad det ser ut som på den här bilden.

Kristianstadsbladet var där med både reporter och fotograf och intervjuade några av medlemmarna i Sticka för fred, gruppen som hade bjudit in (tillsammans med ABF). Här är det Gerd som berättar. Jag tror att alla, och väldigt många av våra stickningar, blev fotograferade också.

Det här var första gången på flera månader som jag kunde genomföra ett föredragsuppdrag. Allt har ju blivit inställt eller skjutet på framtiden i vår. Lite nervös var jag, för jag har nästan alltid haft bilder att visa till alla hjälpstickningsföredrag. Men jag gjorde första delen helt utan något visuellt och andra delen med praktiska exempel, alltså plagg som jag skickade runt, istället.

Sticka för fred är en grupp som jag har haft kontakt med länge, genom Gerd, men inte träffat. Det var ganska maffigt att komma från parkeringen och se alla lila tröjor. Och det här var faktiskt också första gången på länge som såhär många var samlade — de berättade att de har träffats i mindre grupper och på Messenger under våren.

I det lilla trädet hänger några av gruppens fredsduvor. Jag har berättat om dem här på bloggen tidigare (Gerd har skickat en till mig), och nu fick jag en att hänga upp och en som ”byggsats”, så det är klart att jag måste berätta om dem igen.

Det blev väldigt varmt i solen efter ett tag, så stolar och bord flyttades flera gånger. En otroligt vacker sommareftermiddag!

Ett till av gruppens projekt ser jag fram emot att berätta mer om. Men idag vill jag bara säga tack till er allihop för inbjudan och välkomnandet och allt ni berättade för mig!

Reflekterad värme

Av Posted on Inga taggar 0

Bra eller knasigt?

Ibland får hjälpprojekt mig att undra det fram och tillbaka och i olika riktningar flera gånger.

Ett exempel är ”vi virkar varsin ruta till en stor mormorsfilt som vi kan ge till någon som är hemlös”. Omtanken är värd hur mycket som helst, men en mormorsrutefilt är tung och svår att tvätta och tar dessutom ganska mycket plats. Om man är hemlös och måste ha alla sina ägodelar med sig hela tiden eller försöka gömma dem eller låsa in dem — är det bra?

Ett annat exempel är ”vi virkar liggunderlag av strimlade plastkassar och ger dem till människor som är hemlösa”. Det är en vacker omtanke och en vacker återbrukstanke dessutom, men ett liggunderlag som tar så mycket plats och är så svårt att hålla rent, är det det någon behöver? När vanliga liggunderlag dessutom är så billiga?

Här kommer det nyaste. Genialiskt eller knäppt? Jag vet verkligen inte.

Om någon vill ta reda på det genom att höra med en svensk organisation som arbetar med människor som är tvungna att sova utomhus och i kalla lokaler, berätta gärna i kommentarfältet!

Här kommer en instruktion för en del av processen:

Hur man stickar ränder på en Easy Peasy Beanie

Det är ganska många som tycker att Easy Peasy Beanie lätt blir en mani. Redan förra året var min mamma igång — hon stickade till Bibelsällskapets insamling till Guatemala:

Och när man har stickat några stycken vill man kanske börja variera sig lite grann. Det mest naturliga är förstås att börja tänka på ränder. Men hur gör man ränder på en modell som bygger på en trevarvsrapport?

Ett tips är att göra som Gunbritt — hon varvar enfärgade och flerfärgade restgarner med en färg som hon har lite mer av. Här blir det nästan en melerad effekt av två varv per färg.

Men hon har också provat att sticka sex varv i varje färg, alltså två rapporter. Då döljer sig de tre varv som har rätsidan utåt mellan ”korvarna” som har avigsidan utåt, och tills mössan tas på syns en ”korv” i varje färg.

Fast redan när man viker upp en kant syns ränderna och stickningens struktur på ett annat sätt.

Marita (som varvar ett flerfärgat garn och ett enfärgat här ovanför) skriver:

Jag gör 6 varv av vardera färg så att det blir varannan färg av ”korvarna”.
Då blir det dessutom garnbyte på samma sida av arbetet hela tiden. Jag klipper inte av garnet utan låter det löpa med längs sidan för att slippa fästa en massa ändar. Denna sida låter jag sedan bli toppen på mössan, alltså den sida där arbetet dras ihop.

Anita har också stickat med en grundfärg och flera olika randfärger. Grundfärgen löper med i kanten hela tiden, och om man med accentfärgerna börjar och klipper med lagom lång garnände …

… kan det bli en liten tofs på mössan! En som är ovanligt barnsäker eftersom alla trådarna kommer från mössan.

Jag tror att Anita är en av dem som har bestämt sig för att grundfärgen får två varv och att accentfärgerna får fyra för att färgbytena blir snyggare då. Du får säga till om du använder ett annat trick, Anita!

Marta, som har stickat den rosarandiga mössan här ovanför, skriver:

Jag lägger upp med bottenfärgen. Sedan stickar jag
v 1 rät med bottenfärgen
v 2 avigt med bottenfärgen
v 3 rät med ”yttre färgen”
v 4 rät med — ” —
v 5 avigt med — ” —
v 6 rät med — ” —
Börja om med varv 1 — och så vidare.

Börja om med varv 1 — och så vidare.

Tack alla ni som har delat med er av era tips!

Vad jag har hört — i andra hand — fortsätter Läkarmissionens insamling till slutet av juli, så det finns fortfarande en hel rad veckor att använda till att utveckla modellen ännu mer!

En ny bok om arbetet på Panzisjukhuset

Birger Thureson, journalisten som skrev boken De glömda kvinnornas röst för tolv år sedan, har varit i DR Kongo igen och intervjuat en rad kvinnor som har fått medicinsk och psykologisk hjälp på Panzisjukhuset. Av de intervjuerna har han gjort en ny bok. På tisdag kan man lyssna på en livesändning på PMU:s Facebook-sida där han berättar tillsammans med några av PMU:s anställda som var med på resan.

Fem som vann till slut

Av Posted on Inga taggar 0

Det brukar bli så fantastiska svar på tävlingsfrågor här på bloggen, men jag undrar om inte den här gången är ett rekord. För ett par veckor sedan när jag pratade med min mamma i telefon sa jag att jag tyckte att hon skulle läsa svaren i garn-och-choklad-tävlingen, och hon sa:

”Det har jag redan gjort! Jag har bara glömt att säga det till dig. Det är alldeles underbart!”

Och sedan, när jag skulle dra vinnarna, var alla svaren borta! Jag har provat med olika webbläsare och på olika sätt, och de var bara försvunna.

Idag dök de upp igen, och jag har skyndat mig att låta en slumpmaskin bestämma vilka fem av er som ska få en kasse med garn och choklad och beskrivning. Puh!

Ungefär såhär ser vinsten ut, fast jag har bytt ut chokladen mot en handgjord bit från Johannas Choklad på Kaggensgatan här i Kalmar. Den är helt osponsrad — jag har försökt att handla lokaltillverkat här i Kalmar i vår för att stötta småföretagarna som ju har haft det ännu svårare än vanligt.

Överst på den här bilden syns de nougatstänger som jag tyckte passade bäst att skicka med posten:

Praliner och stänger (nougatstänger tror jag). Foto: Johannas Choklad

Det här var ju inte alls någon tävling i formuleringskonst eller bästa anledning, men jag blev verkligen tagen av era svar, så jag återger vinnarnas här, och ni som vill läsa alla kan förhoppningsvis göra det under tävlingsinlägget.

Torun skriver:

Stickning ger ett välbehövligt lugn i dessa orostider. Att få göra något normalt när hela tillvaron känns onormal. 

Anette skriver:

Jag har alltid (på min lediga tid) ett handarbete i händerna. Jag tömmer min hjärna på allt och kan gå in i mig själv, men jag kan också vara med i ett sällskap och föra en dialog. Just nu virkar jag små elefanter till gruppen Spädbarnsdöd, då vi tyvärr kom i det läget att ett underbart litet barnbarn inte fick ta några första andetag. Att sticka och virka under sorg är speciellt. För varje meter garn som blir använt till något så lättar sorgen något, för att sedan återkomma med full kraft. Men jag ser på mitt hantverk att jag faktiskt har gjort något även denna dag.

Karin skriver:

Stickning hör till glädjen i livet.
Jag har stickat i över 40 år — mängder av vantar, sockor, tröjor med mera.
För tre år sedan drabbades jag av total utmattning. Min hjärna förstod inte ens hur jag skulle lägga upp maskor eller sticka räta maskor. Totalt hopplöst.
Sakta men säkert kom jag tillbaka och blev såå lycklig när jag kunde börja sticka lite igen.
Det har gått från rätstickade tröjor till mönsterstickade vantar och mössor.
Nu stickar jag igen.
Nu gläds jag igen.

Ann skriver:

Stickning våren 2020 har inneburit att jag fått upp ögonen för att sticka till behövande, hjälporganisationer. Att det är sådan nöd på bland annat klädesplagg och filtar. Det har blivit så betydelsefullt för mig att kunna bidra med Easy Peasy Beanie-mössor.

Och Elisabet skriver:

För mig är stickningen avkoppling. Jag har ett funktionshinder (vuxendöv) som gör att hjärnan lätt blir stressad efter en arbetsdag i skolkök/matsal. Stickningen ger mig möjlighet att varva ner samtidigt som den i sig inte har några krav på att jag ska höra. Att jag dessutom gör en bra sak för någon annan är extra balsam för själen.

Grattis till er fem! Som ni förstår önskar jag att jag hade kunnat skicka iväg över 60 priser (så många var det som deltog den här gången). Skicka era adresser så kommer det ett paket!