Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Uppifrån-och-ner

Regnbågsränder

En liten lägesrapport från discoklänningsstickeriet:

Teckningen som gjorde att jag måste sticka en klänning.

Först tänkte jag att klänningen från teckningen måste förverkligas precis som på bilden, sedan att färgerna borde vara i exakt regnbågssekvens. Men så kom jag ihåg dagen när femåringen kom hem från förskolan och lite förtrytsamt sa:
”Ingen får tala om för någon annan hur regnbågen ska se ut. Alla får ha den ordningen på färgerna som de själva vill.”

Halvfärdig klänning. Eller kanske tvåtredjedelarsfärdig.

Då bestämde jag mig för att använda garner som jag hade hemma (hade fått en stor kasse med merino och annat av fantastiska Maja, och merino fanns i flera färger), och så bad jag flickans pappa att lägga dem i ordning. Efter det blå som jag precis har blivit klar med kommer det gröna och sedan det gula. Och så, tror jag just nu, en rosa kant.

Ska det vara en stickad rosett eller en sidenrosett eller ingen rosett alls?

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?

Drömklänning

Av Posted on Inga taggar 0

Den här bilden fick jag häromdagen från mamman till flickan som har ritat den. Den föreställer flickan (fem år) och hennes lillebror (tre år) när de dansar disco. Hon har dansat under en discokula på sin förskola, och nu önskar hon väldigt mycket att hon hade en hemma, så det är en drömbild.

Men klänningen som hon har på sig finns inte heller i verkligheten. Inte än.

Jag har stickat två klänningar till henne tidigare, och hon har använt dem väldigt mycket, så nu undrar jag om jag inte borde sticka en regnbågsklänning också. Ska jag göra det? Det vore roligt att försöka få till de färger som hon har valt och att göra ganska breda ränder. Inget flerfärgat garn alltså.

De två tidigare klänningarna stickade jag i akrylgarn för att de inte skulle hamna i ”svåra att tvätta, så vi använder inte dem”-lådan. Den här gången skulle jag gärna vilja sticka i något naturmaterial.

Allt detta tål att fundera på. Men inspirerad blev jag!

Värme utdelad

Alldeles ny i världen, lite för tidigt. Foto: Marita Hasselberg

Nu är Marita Hasselberg på Nkinga Hospital och arbetar för fullt med sin kurs i barnsjukvård!

Två väskor som blev lite efter. Foto: Marita Hasselberg

Marita fick packa stora väskor. Mössorna är inte så jättetunga, men har man många så blir det en del att släpa på ändå, och de tar plats!

Hennes man Carl är kvar hemma i några dagar till och fortsätter att ta emot mösspaket.

Det är femte gången på lika många år som Marita är på Nkinga Hospital. Hon skriver:
Förra året var pilotkurs med Pernilla Ardeby, som har utvecklat barnsjukvårdskursen i Nepal, och jag var med som medhjälpare. Nu är det två nya svenska sköterskor och jag, samt en medhjälpare från förra kursen här.

Här kan man läsa om ett av de tidigare besöken!

Väskan med flest mössor kom fram samtidigt som Marita. Väskan där hon hade sina egna kläder kom bort. Som tur var hade hon lite kläder i handbagaget, och hon visste att hon kunde låna av sina medresenärer som har samma storlek.

En del av Maritas packning. Foto: Marita Hasselberg

Det blev många kära återseenden på sjukhuset!

Och så kom den förlorade väskan fram — mycket snabbare än väntat. Ett under tycker Marita!

Kolleger på Nkinga Hospital i Tanzania i några veckor nu.

Carl skriver:

10 paket med mössor har kommit efter att Marita åkte. Jag ursäktade mig för brevbäraren och han sa: ”Det går väl bra, men det är tur att inte alla får så många paket som ni.”

Och nu delas värmen alltså ut till de barn som behöver den! Just nu är det lyckligtvis bara två barn på neonatalavdelningen, berättar Marita.

Här är en som har fått en sydd mössa i ministorlek. Jämför med vuxenhanden!

Och här är har samma barn fått mössa och Änglavästen. Kanske är de stickade i Järbo Big Verona?

Tack Marita för rapporten — och för att du bad föräldrar om lov att fotografera! Huvudsaken är ju att barnen får den värme och kärlek och omvårdnad som de behöver, men nu kommer flera stickare att bli alldeles varma i hjärtat också!

Dubbelexperiment

Det går inte särskilt fort för mig med stickandet — men i onsdags flyttade jag över ansvaret för färdigställandet av två plagg från mig till två andra!

Jag har haft en idé ett tag: kappor i ganska små barnstorlekar med koftöverdel, vävd nederdel och samma foder i hela kappan. Visst skulle det kunna bli fint? Inte superpraktiskt, men fint.

Nu är experimentets andra fas påbörjad: en blå och en röd överdel har åkt med posten till Ulla i Uppsala och till Anna Sigrid i Vallentuna. Båda syr otroligt mycket, och båda har sytt ytterkläder till barn. De har olika stilar och olika idéer, så det ska bli spännande att se om det blir något av den här idén och i så fall vad.

För ganska många år sedan fick jag två långa vävda band i vad jag uppfattar som ylle av min faster som hade fått dem i Finland i något sammanhang. Jag har sparat dem i en gammal äggostform tillsammans med handvirkade spetsar som jag har fått från andra håll. Nu kanske de kan komma till användning? Jag ser framför mig att man kanske skulle kunna använda ett band för att täcka skarven mellan det stickade och det sydda, eller täcka knapphålskanten med det.

Men nu beror allt på vad Ulla och Anna Sigrid ser framför sig — så vi får se!

Om någon annan vill prova att göra ett kappexperiment kan det ju vara roligt att veta vad jag har gjort: jag har stickat Två trådändars lilla kofta i ett finskt raggsocksgarn och med stickor nummer 4½. När ärmarna var klara stickade jag några varv resårstickning från framkant till framkant och maskade av.

Det finns några andra idéer om vad man kan göra och vad jag borde ha gjort. Kanske lyckas jag förverkliga dem och visa dem lite senare. Men först förhoppningsvis den här varianten och dess vägar vidare i Uppsala och Vallentuna!

Fotografering

När jag var ute och reste i påskas hamnade jag hemma hos Maja i Arvika en stund, och en av de saker som hände då var att jag fick en massa fina uddanystan som hade blivit över för henne.

Den här slipovern var det första jag började sticka med dem — det naturvita nystanet är ett Peer Gynt eller möjligen något från Rauma, och det turkosa är ett franskt märke. Båda två är ren ull.

Det gick ganska snabbt att bli klar med slipovern. Men sedan hade jag med den som exempel när jag var på hjälpstickningsdag i Höör, och när vi var klara där skulle jag resa vidare, så jag lämnade min stora väska och kassarna med inlämnade filtar och plagg i Saras bil. Sedan har de varit på Bildas Malmö-kansli i många veckor …

I midsommarhelgen hann jag med att fästa trådar och sy i knappar. Och sedan frågade jag den här pojkens föräldrar om jag kunde fotografera honom i slipovern.

Han är en så otroligt vänlig person, så fastän han är mycket rörlig annars satt han där och tittade lite oförstående från sin mamma till mig och tillbaka.

Här kan man se ett av tricken med västen — jag stickar flera ränder för att få det att se ut som om jag inte alls gör av med uddanystan utan vill sticka i två färger, och i en maska i ena sidan stickar jag hela tiden med båda garnerna för att det inte ska bli några öglor som små fingrar kan haka upp sig i.

Såhär ser slipovern ut i plattversion. Den som har sett Två trådändars-modellerna ser direkt att det mesta är likadant men att raglanränderna är lite annorlunda.

Här har han hunnit bli lite gladare.

Här kan man titta närmare på raglanränderna. De är tre maskor breda, och på vart sjätte varv stickar jag alla tre tillsammans utan att lyfta av, gör ett omslag, stickar sedan alla tre tillsammans igen och lyfter av. Då har jag tre maskor med ett litet snörp undertill.

Jag bar ut en bit gammal tapet uppklistrad på papp och tog några bilder på det viset — mina bröder sparade ett par sådana tapetbitar när de renoverade ett av rummen i mina föräldrars hus förra året. Är det någon som vet ungefär vilket år sådana här tapeter var populära? Det ser nästan ut som korsstygn, eller hur?

Här hände det något som gjorde honom alldeles väldigt förtjust!

Och sedan började det regna. Det var vi allihop extra glada för.