Det var inte plagiat

I onsdags hände något så oväntat och ovanligt.

När jag var i Örebro visade jag Två trådändars lilla kofta och berättade hur den är konstruerad.

Den består av en rad kombinerade koncept från några olika och mer eller mindre kända modeller. Det är jag som har gjort kombinationen, men koncepten har jag inte hittat på, och det står också i beskrivningen.

Efter föreläsningen kom en kvinna fram och sa: ”Den där koftan som du visade — den stickade jag för länge sedan. Jag har ett mönster till den, och det är från 1950-talet!”

Det var Två trådändars lilla kofta hon talade om, och hon var helt övertygad om att den inte var ”min”.

Jag sa att goda idéer naturligtvis kan ha kombinerats på samma sätt tidigare men att jag inte skulle ha presenterat den så som jag gör om jag hade vetat att det var en modell som redan fanns.

Det blev en lite udda eftersmak efter en dag som annars — nå, bortsett från att jag glömde föredragets första stora poäng, och bortsett från att bildspelsfunktionen verkar ha förändrats så att många av mina bilder blir pyttesmå när projektorn ska förmedla dem — var så rolig och lyckad.

I onsdags missade jag ett samtal på min telefon. Jag kontrollerade numret eftersom jag inte kände igen det, men det gick inte att se vems det var, så jag ringde inte tillbaka.

Efter några timmar ringde det igen från samma nummer, och jag kunde svara.

Det var kvinnan med koftmönstret.

”Jag ville bara berätta att nu har jag hittat mitt gamla mönster”, sa hon. ”Och jag hade fel! Det är inte samma modell som din. Jag tänkte bara att jag skulle säga det till dig.”

En viss lättnad måste jag säga! Och så ovanligt och oväntat att hon tog tag i saken och ringde. Vi pratade en stund om olika hjälpstickningsmodeller som är bra, bland annat om den rätstickade Röda korset-koftan med förkortade varv.

Och nu behöver jag inte makulera mina häften! Det går fortfarande bra att beställa dem — jag har en hög kvar. Hör av er bara!