Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Stickaktivism

Fredsduvor till We Knit for Peace

Nu ska Gerd och hennes vänner i Sticka för fred-gruppen i Broby posta sitt bidrag till We Knit for Peace, utställningen och föreställningen i Borås nästa år!

Det som arrangörerna har önskat är vita stickade och virkade och broderade garnkonstverk som går att hänga upp. Så fredsduvor, Broby-gruppens specialitet, är ju en alldeles utmärkt idé.

Gruppen har postat fredsduvor till en rad av världens ledande politiker tidigare, men också till bland andra mig och tre unga män i Kabul. En av dem har just vunnit Tidskriftspriset för sin dagbok därifrån!

Och så har ett paket med duvor rest till Suzanne som lägger en i vart och ett av de babypaket som packas till de nyfödda i flyktingfamiljerna i Aten. Det är jag extra glad för! Nu i höst har många fina begagnade barnvagnar rest med lastbil från Sverige till Aten och Lesbos, och jag tror att duvorna kan bli underbara barnvagnsmobiler.

Men halsdukar är ju också en av Brobygruppens specialiteter — medlemmarna är mycket engagerade i det spanska projektet Madejas contra la violencia sexista och har också inspirerat andra att delta i det. Så Gerd har också skickat en bild av stickväninnan Marianne och hennes bidrag till Borås.

Det ska bli så spännade att se utställningen, antingen i verkligheten eller på någon skärm! Och så får vi hoppas (särskilt efter dagens besked …) att februari 2021 är så olik november 2020 att många av oss kan vara med på föreställningen också!

Vitt, vitt, vitt

Förra måndagen hälsade jag på hos Händiga händer i Kalmar S:t Johannes församling igen. Annika hade berättat för mig att många rutor till den vita We Knit For Peace-filten var klara och att det var dags att komponera med dem.

Händiga händer-medlemmarna har stickat — men de har också inspirerat några andra i församlingen till att sticka. Det fanns rutor till mer än en filt.

Många av dem var stickade i fina strukturmönster, och flera hade också fått fina dekorationer eller skulle få.

We Knit For Peace-arrangörerna vill ha vita bidrag som går att hänga upp, och de har skrivit att det går fint att blanda olika vita nyanser och att kombinera olika tekniker: stickat, virkat, broderat. Det har Händiga händer-medlemmarna tagit fasta på, och att de gör en filt förklarade Annika såhär: ”Det är en gemenskapsfilt för fred och värme.”

Såhär såg det ut när komponerandet kom igång. Britten var noga med att alla som hade varit med skulle finnas representerade i den första filten även om det blir en till av resten av rutorna. Ett slags stickgemenskapens ”alla ska med”!

Blev jag inspirerad? Mycket! Särskilt av den här rutan som just Britten hade stickat och som hon sa var hur lätt som helst att få till. Hoppas att hon vill visa mig hur hon gjorde!

Systrar med garnnystan

Av Posted on Inga taggar 1

Förra fredagen var jag i Kristianstad — Gerd hade frågat om jag ville komma dit och vara med när filmen om de spanska halsdukarna hade premiär och berätta lite också, och det ville jag gärna.

Gruppen som Gerd är med i, Sticka för fred — Magic Loop, fick höra talas om ett spanskt projekt för några år sedan och bestämde sig för att vara med. Madejas contra la violencia sexista heter det, alltså ”nystan mot genusrelaterat våld” (begreppen för mäns våld mot kvinnor har bytts ut flera gånger under de senaste åren, men jag använder den översättning som arrangörerna har använt när halsdukarna har visats på Wanås och på Kalmar konstmuseum).

Kontakten mellan ”urgruppen” i en liten stad i Spanien och gruppen i Broby utvecklades till en vänskap, och när det skulle göras en dokumentärfilm om halsdukarna följde filmarna med både vid Brobystickarnas besök i Spanien och under den spanska gruppens dagar på Wanås i Skåne.

Nu var det dags för premiär för den version som har fått svensk textremsa! ABF hade ordnat rättigheter för fem offentliga visningar i södra Sverige, och den första blev på Bio Roxy i Kristianstad, en liten biograf där man sitter glest och inte är mer än 30 i salongen när det är fullsatt. Perfekt en sådan här höst.

Flera som var med på visningen var med i filmen också, och flera hade sett den förut men inte förstått så mycket — det är inte bara spanska som talas, utan en del dialekter dessutom. Så det blev en ny upplevelse för oss allihop, fast på olika sätt.

Min första uppgift var att inte klippa av ett invigningsband utan knyta upp en rosett som var knuten om två halsdukar, båda stickade till minne av kvinnor som levde i våldsamma relationer och som inte lever längre. Så gränslöst sorgligt — och sedan såg vi filmen som är så full av ilska och hopp och ett slags ny glädje.

Jag skulle gärna ha velat få veta mycket mer om bakgrunden till halsduksprojektet, men filmen handlar om hur det växer fram, inte om hur våldet mot kvinnor i Spanien yttrar sig eller om vad som görs för att stoppa det (utöver det här projektet). Däremot innehåller den massor av glimtar av vad som kan hända när en liten grupp människor engagerar sig och bjuder in fler.

Sådana här bilder finns det i massor, massor, massor. Jag ska erkänna att jag inte riktigt hade förstått poängen …

… och faktiskt inte när jag såg sådana här bilder heller.

Men nu när jag har sett filmen och hört så många kvinnor från olika sammanhang berätta, då tror jag att jag börjar förstå, och jag tror också att jag börjar förstå vad det är som har fångat Gerd och hennes vänner och gjort att de har engagerat sig så mycket.

Hoppas att filmen kan visas på fler ställen och att många, både stickare och andra, får tillfälle att se den!

Sticka till en fredsmanifestation

Det är en stor fredsmanifestation i form av en museiutställning på gång i Borås. Och eftersom Borås är Sveriges textilstad och museet heter Textilmuseet är den fred de vill visa nära kopplad till textilt handarbete. Alla som vill kan vara med och bidra till den genom att sticka!

Såhär står det i inbjudan:

Vill du vara med i utställningen?

Vi vill nu bjuda in dig att sticka på temat fred! Bidragen kommer tillsammans att bilda en utställning som öppnar på Textilmuseet i början av jubileumsåret 2021. Den enda begränsningen är att stickningarna har fredens färg: vitt och att verket ska kunna hängas upp. Annars är det fritt fram att blanda både material och sticktekniker. Du kan sticka något föreställande, något man kan använda eller något helt unikt – bara fantasin sätter gränser!

Lämna in ditt bidrag i Textilmuseets reception eller skicka per post senast den 20 november 2020.
Tillsammans med ditt bidrag vill vi att du bifogar en lapp med ditt namn, bostadsort och mailadress samt ditt personliga svar på följande frågor:

Varför stickar du?
Vad strävar du efter?
Går det att sticka fred?

Obs! Skriv tydligt. Dina svar kan komma att användas i utställningen.

Postadress:
Textilmuseet
Stickuppropet
501 80 Borås


Eller lämna in ditt bidrag i Textilmuseets reception under våra öppettider.

***

Vad kan man sticka? Vad som helst, bara det går att hänga upp!

Några exempel som jag kommer att tänka på direkt är den duva som Gerd Inger Persson och de andra i Sticka för fred i Broby gör — skriv i kommentarfältet om du vill komma i kontakt med henne och få beskrivningen! Och den här lilla katten (som blir extra fin, tycker jag, utan broderade ”ansiktsdrag”). Eller, om man vill lägga mycket mer tid och göra något mer utmanande, en helvit variant av Harry Potters uggla från den här boken. Eller den här lilla kaninen som man gör av en enda kvadratisk rätstickad bit — passar extra bra för den som är otålig eller nybörjare, även om monteringen kan kräva lite pyssel.

Här finns en sida med flera beskrivningar till stickade och virkade fåglar.

Ha så roligt!

Halsdukar som protest

Av Posted on Inga taggar 2
Josa — för Josefin Nilsson, sångerskan och skådespelerskan.

På Världsstickardagen fick jag ju träffa Sticka för fred-gruppen i Broby i norra Skåne.

Vi var utomhus, såklart, i hembygdsparken.

Och de hade med sig en del av sina halsdukar!

Sticka för fred-gruppen har i flera år varit med i ett spanskt projekt som går ut på att handstickade halsdukar hängs upp på olika offentliga platser som ett sätt att prostestera mot våld mot kvinnor. Madejas contra la violencia sexista (ungefär ”nystan mot genusrelaterat våld”) kallar aktivisterna projektet. Deras arbete har blivit mycket uppmärksammat – bland annat har det gjorts en dokumentärfilm där initiativtagarna berättar och där gruppen i Broby också är med.

Sedan i våras visas en del av halsdukarna på konstmuseet i Kalmar. Jag har inte varit där än, pinsamt nog, men i augusti ska det nog bli av.

Såhär presenteras den på museets webbplats:

Sedan 2014 har den baskiska organisationen Harituz arbetat med projektet Madejas contra la violencia sexista – Nystan mot genusrelaterat våld. Den konstnärliga symbolen i form av en jättelik och ständigt växande halsduk reser runt i världen med målet att den kilometerlånga stickningen en dag ska klä EU-parlamentet i Bryssel. Idag mäter stickningen nära 5 km.

På Kalmar konstmuseum kommer 2,2 km av halsduken att hänga i museets trapphus under hela sommaren 2020, med en stående inbjudan till alla att bidra till den. 

Det måste vara mäktigt att se det man har stickat som en del av en installation i en konsthall, eller hur? Och ännu mäktigare om och när arbetet påverkar politiska beslut i rätt riktning.

Ett mål i tiden

Av Posted on Inga taggar 0

Tack Jennifer som tipsade mig om det här humoristiska och varma projektet!

Det är 79-åriga Eileen Johnson i Cardigan (jo, det är ju en plats, och det råkar vara där hon bor!) som har bestämt sig för att sitta i skyltfönstret på ett café och sticka.

Det är festligt, såklart, men inte bara — hon gör det för att inspirera andra människor i alla åldrar till stickning och hjälpstickning. Hennes mål är att kunna ge bort 2020 tröjor till barn på flykt nästa år. Och trots att nyhetsklippet om henne är kort hinner hon berätta varför: hon upplevde själv andra världskriget som barn. Det var faktiskt i ett skyddsrum hon lärde sig sticka av sin mamma.

Här kan man läsa lite mer, bland annat att koftorna och tröjorna kommer att delas ut av en organisation som arbetar bland människor som på sin flyktväg kommer till Calais, den franska stad som ligger närmast England och den plats där stora mängder människor på flykt har hamnat därför att Storbritannien är deras drömmars land.

Heja Eileen!