Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Restgarner

Här går resterna åt

Om man stickar mycket i en och samma garnkvalitet eller i garner som är snarlika varandra är det enklare att ta vara på restgarner, eller hur?

Här är ett av mina favorittrick:

Sticka ett enfärgat ok till Två trådändars lilla väst eller Ragnhildvästen. Fortsätt en bit till om du vill. Väst? Slipover? Det är bara att välja, och du behöver inte fatta beslutet förrän oket är klart.

Om du satsar på att göra av med självmönstrande garn kommer mönstret att bli lite olika beroende på om du stickar runt eller fram och tillbaka, såklart.

Nu är det bara att sticka slut på alla småbitar som finns. Var på varvet du byter till ny garnrest spelar ingen roll alls eftersom hela poängen är att färger blandas och flerfärgade garner uppför sig på oförutsägbara sätt.

Till en väst kan man bestämma sig för att spara såpass mycket av okgarnet att det räcker till knapphålskant (i den här koftbeskrivningen har jag skrivit lite om hur man stickar en enfärgad knapphålskant) och nederkant, och så har man det med hela vägen. Till en slipover kan man ta av det och spara det till nederkanten.

Eller också struntar man i det, och det går ju också bra. (Det här är ett exemplar av Ragnhildvästen.)

Har man så att det räcker av två färger kan man göra smala ränder innan man byter (i den här koftbeskrivningen har jag skrivit lite om sådana ränder) — det är mitt ständiga ”gör så att det ser ut som om det är meningen”-trick (populärt på engelska: make it look intentional).

På den här slipovern (en Ragnvaldslipover) tog okgarnet slut redan innan oket var klart, men jag lät ett nytt garn bli en rand. Sedan tror jag att jag använde upp kanske fyra eller fem mininystan som hade blivit över.

Kan man byta färg redan i oket också? Ja, naturligtvis! Såhär till exempel:

Det här är ett exemplar av Ryska skarvarnas väst.

Och det här är ett exemplar av Två trådändars lilla slipover (stickad innan jag kom på tricket med att minska samtidigt som nederkanten börjar — så att den inte viker upp sig).

Men ni ser poängen med att hålla oket enfärgat, eller hur? I alla fall tycker jag att det får västen eller slipovern att se mycket mer enhetlig och mindre restgarnsaktig ut. (Om nu det är ett mål.)

Förresten, om att fotografera: den näst sista bilden är tagen på en frostig gräsmatta i Hälsingland en vinterdag, den fjärde och den allra sista på ett fårskinn inomhus i Blekinge en solig sommardag. Ungefär samma effekt eller hur?

Mina mössor till Panzisjukhuset (och en från Ulla)

Några mössor har åkt iväg till Läkarmissionen från mig också!

De flesta av dem stickade jag i våras, och de flesta av dem blev liggande ett tag för att trådarna skulle bli fästa …

Insamlingen tog ju väldig fart så snabbt, så jag visste att det jag skulle hinna med inte skulle göra någon större skillnad, men jag ville göra ett par för att kunna visa i ett lokal-TV-program hur modellen är konstruerad, och sedan skulle jag bara sticka slut på resten av den garnkvaliteten, och sedan skulle jag bara sticka slut på några andra nystan också.

Fyra av de här mössorna är stickade i ett merinogarn. Jag hade en del rester från när jag stickade den här discoklänningen:

… och så hade jag lite svart att fylla på med. Det är alltså helt planerat att mössorna ska vara asymmetriskt randade, fast improviserat också.

Den helrosa är stickad i ett vanligt (men banderollöst) babygarn i acryl, och den blå är stickad i ett garn som jag bara hade ett testnystan av. Det är en blandning av seacell och bomull, och som ni ser blir resultatet en struktur som inte drar ihop sig lika mycket som när man använder merino eller syntet. Den mest pastelliga är gjord av en blandning av olika mininystan i babyakryl.

I min sändning hamnade en mössa till …

… för jag skickade garn och beskrivning som en liten present till Ulla i Uppsala för några månader sedan, och då skickade hon sin första mössa till mig och skrev att hon hoppades att jag ville förmedla den vidare.

Åtta små huvuden i DR Kongo slipper förhoppningsvis hypotermi med de här mössorna. Om småsyskon eller grannbarn får ärva kan det bli fler. Det är stort att tänka på eller hur?

Läkarmissionens insamling avslutas i slutet av den här månaden, så om du sätter igång nu hinner du säkert ändå bidra med minst en mössa!

Ullas nya mössa

Av Posted on Inga taggar 1

Ulla, som jag har spelat ganska mycket med (vi har bland annat spelat i Kunming i Yunnan-provinsen i Kina!), stickar vackra vantar och grytlappar i ganska stora mängder. Nu har hon uppfunnit en jättefin ny mössa, och jag bad om lov att publicera beskrivningen. Här kommer den — tack Ulla!

Det startade med att jag stickade grytlappar i detta mönster, och så ville en kompis ha en mössa med samma mönster.

Storleken går ju att anpassa. Mössan på bilden är ungefär 38 centimeter i omkrets. (Det är lagom för ett barn på 0–3 månader — Annas kommentar.)
Jag har använt olika sorters bomullsgarn, en liten rundsticka och strumpstickor nummer 2.
Välj grundfärg och antal mönsterfärger.

Lägg upp 117 maskor med grundfärgen.
Sticka 14 varv rätt. Detta blir en liten rullad kant nedtill på mössan.

Därefter stickas:
2 varv med mönsterfärg: 2 räta maskor, lyft en maska, 2 räta maskor,
lyft en maska.
2 varv rätt med grundfärgen.

Detta upprepas till önskad höjd. På mössan på bilden hade jag 22 mönsterbårder.

Därefter stickar du med endast grundfärgen, och du går över till strumpstickor när rundstickan är för lång:
1 varv: rätt
1 varv: 1 rät, 2 m tillsammans
2 varv: rätt
1 varv: 1 rät, 2 tillsammans
2 varv: rätt
Därefter: 1 rät, 2 tillsammans tills det är dags att ”dra ihop” mössan.

***

Vill du prova? Skicka gärna en bild av resultatet!

Anna Sigrid stickar och syr och stickar en kofta

Av Posted on Inga taggar 1
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid visade en så fantastisk koftprocess på Facebook häromdagen. Vi var många som blev fascinerade av den, och jag bad om lov att presentera den här för att sprida idén till ytterligare några. Varsågoda!

Resultatet passar enligt Anna Sigrids ögonmått till ett barn på nio–tolv månader.

Konceptet är att sticka en vid cylinder. Den blir som ett tygstycke som på en och samma bredd räcker till framstycken, bakstycke och ärmar. Anna Sigrid lägger upp ungefär 300 maskor på stickor nummer tre.

Utöver cylindern behöver man sticka en rektangel som går att klippa i två kvadrater — dem sätter man vikta på diagonalen under ärmarna för att göra koftan bekvämare — och när all sömnad är klar stickar man framkanterna och kragen. Dessutom är koftan helfodrad med ett tunt fodertyg.

Jag stickar alltså ett rör. Skälet är att det är mycket lättare för mig att sticka mönster på rundsticka och att jag genom åren har växtfärgat en hel del garn och fått slattar över, och dessutom får jag ta emot andras slattar. Jag vet aldrig hur långt garnet räcker, så jag stickar på.

Lägger upp cirka 300 maskor, det kan bli lite som det blir, och sedan sätter jag fart.

De första sju varven är enfärgade. De fyra första kommer att bli ”fåll”, det femte varvet stickar jag avigt så att det blir vikkant, sedan kör jag på.

Röret blir 27–30 centimeter långt.

Sedan är det nästan dags att klippa.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Innan jag klipper syr jag. Först en raksöm — det är lätt att följa en maskrad.

Raksömmen blir klippet sedan.

Bredvid syr jag liten sicksacksöm, två gånger, på ena sidan om raksömmen, en halv pressarfotbredd från den. Sedan syr jag en till sicksacksöm på samma sätt på andra sidan om raksömmen. Det går åt en massa sytråd, och jag använder den ”fulaste” färgen, den som jag har minst användning för. Så här ser det ut på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Såhär ser det ut på baksidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag sicksackar så att det blir tre delar.

Den del som blir framstycke + bakstycke + framstycke är ungeför 55 centimeter bred, och ärmarna är 20 centimeter vardera.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

För att det ska bli ett bekvämare ärmhål stickar jag också en rektangel som jag delar i två (efter sicksackning).

Har jag entrådigt garn i passande färg så använder jag det. Annars blir det så bylsigt i ärmhålan.

Jag sicksackar också en halsringning, men bara på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så här blir ”stadkanten” när jag klipper rent den. Den kommer att stickas in i knappslå och halsringning.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu plockar jag upp maskor utmed ena framstyckets kant. Jag tar en maska i varje varv men hoppar över var fjärde.

Här märks det också om kanten är tillräckligt stabil.

Jag använder virknål att plocka med.

Anna Sigrid stickar framkanterna i slätstickning och gör ett rätvarv från avigsidan för att få en vikkant på dem också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här har jag stickat knappslå, och på samma sätt som nertill blir det ett avigt varv som fungerar som vikkant.

Den del av knappslån som blir insida är något bredare än utsidan för att täcka snyggt.

Här syns det också hur jag har klippt ut för halsen.

Och så syns det hur det blågröna garnet tog slut, ja, men då blev det några maskor svart istället. Hade jag tänkt mig för hade jag låtit den delen av röret bli insida av ärm istället …

Innan jag plockar upp maskor för halskanten så syr jag fast knappslåarna och pressar dem. Sedan syr jag ihop axelsömmarna och pressar igen.

Anna Sigrid gör inga knapphål — mer om det strax!

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här är halsringningen stickad — också den i slätstickning och med ett rätvarv från avigsidan för vikningens skull.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu syr jag fast kragslån och pressar den. Sedan syr jag fast ärmkilarna på varsitt ärmstycke och pressar de sömmarna också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu är det snart dags att sy ihop ärmar, pressa dem och sy fast dem på kroppen.

Men innan dess använder jag styckena som mönster för fodret. Jag lägger till rejält med ”töjmån”, inte för att fodret töjer sig, men det är så tunt, så om det ligger veckat i koftan så gör det inget.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag syr ihop fodret och pressar en vikt kant i nederkanten på ärm och kropp, i halsringning och i knäppkanterna. 

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så pillar jag in fodret i koftan och nålar fast det.

Fodret är alltså ”för stort”, så det är veck mitt på ärmen och mitt i rygg, för att det ska bli ”elastiskt” och lättare att klä på. Tänk en linje från axeln ner mot nederkanten, alltså någon form av ”yttersöm”, och mer i nederkanten än i övre delen av ärmen. Ärmhålet i fodret är också större än själva koftans ärmhål, så vecket blir lite snett.

Fodret syr jag fast för hand. Jag fuskar med knapparna genom att hoppa över knapphål och istället sy dit tryckknappar. Jag tycker att knapphål på stickade plagg aldrig håller måttet — de blir alltid för stora eller för små –så jag fuskar, helt enkelt.

Och så är koftan klar!

Vilken idé, Anna Sigrid! Och så vacker den är. Och vilket restgarnsprojekt. Tusen tack!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Dags att sprida värmen igen

Här i Skåne har det hunnit bli ordentligt kallt, och när jag var i Västmanland och Närke förra helgen kändes det verkligen som vinter. Fram till för kanske två veckor sedan sprang jag mellan husen på min arbetsplats utan ytterkläder — nu skulle jag inte få för mig att prova.

Och om jag fryser i min fantastiska vinterkappa, hur kallt ska det då inte vara för människor som av en eller annan anledning inte har alla vinterkläder de behöver?

Magdalena Swahn. Foto: Bilda

Efter en inspirationsdag som jag hade i Huskvarna för ett par år sedan bestämde sig Magdalena Swahn som är verksamhetsutvecklare på studieförbundet bilda för att starta satsningen Sprid värmen. Det är ganska enkelt: hon har ordnat en etikett som man kan skriva ut och, om man vill, laminera, och den fäster man sedan med snöre eller säkerhetsnål på en halsduk, en mössa eller ett par vantar som man vill ge bort.

Sedan går man ut på stan och letar upp en bra ge-bort-plats. För halsdukar är det lätt: man kan knyta dem runt busshållplatsskyltar och lyktstolpar, till exempel. Mössor kan man sätta på lägre stolpar eller på statyer. Vantar får gärna sitta ihop med en tråd, och så sätter man den ena vanten på en lagom hög och smal stolpe eller på en staty som sträcker fram en lagom stor hand — men man kan också ta med sig garn och knyta fast paret ungefär som en halsduk.

En del har frågat om poängen med att ge på det här viset, särskilt om poängen med att ge flera timmars arbete utan att veta att någon kommer att ta vara på det.

Det är ju en relevant fråga, och här är några tips:

* tänk på hur många fler som nås av den värmande tanken på det här viset — många som inte alls behöver det du har stickat kommer antagligen att lyfta på lappen och läsa och sedan gå vidare med en lite annorlunda blick

* Magdalena föreslår också (läs en bit ner här) att man bjuder in asylsökande och sfi-studerande till stick-och-språkcefé och arbetar med värmen tillsammans

* är man en grupp som stickar kan man göra utdelningen/upphängningen till en manifestation i sig — till exempel fästa plagg vid alla lyktstolpar, stuprör eller busshållplatsstolpar utmed en viss gata där många rör sig (och kanske ha kaffeutdelning en stund också, med kaffe till vem som helst)

* tvekar man inför att ge bort mycket arbetade plagg kan man köpa fina ”gatuplagg” på second hand och ge det man själv har stickat till Hjälpstickan, som förmedlar det till människor som behöver

Idén var såklart inte min från början. Jag hade sett den i flera TV-reportage på webbplatser och också på många bilder.

I Malmö gjorde Skåne Stadsmission en liknande satsning på Gustav Adolfs torg i december förra året, en så kallad Wall of Kindness:

Foto: Skåne Stadsmission

Såhär presenterade de den:

Ta en jacka du behöver – ge en jacka du har över

I samarbete med Malmö stad så presenterar vi en vägg av vänlighet på Gustav Adolfs torg. Idén kommer från Iran och den går ut på att främja stadens eget kretslopp av vänlighet i form av skänkta kläder.

På denna vägg fokuserar vi på vinterjackor. Du kan hänga en jacka som du inte behöver längre eller ta en om du är i behov.

Design och utförande är skapat av vårt eget återbruksmärke REMAKE.

En av de uppmärksammade anonyma kläder-på-träd-kampanjerna ägde rum i Boston i USA 2015 — läs om den här! Och en kampanj som spred sig snabbt och hade egen Facebook-sida samma år var Chase the Chill som man kan läsa om till exempel här.

En av de fina sakerna med den här idén är att det verkligen bara är att sätta igång. Det är så enkelt. Så om du känner dig inspirerad nu, varsågod! Gör det!