Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Restgarner

Ullas nya mössa

Av Posted on Inga taggar 1

Ulla, som jag har spelat ganska mycket med (vi har bland annat spelat i Kunming i Yunnan-provinsen i Kina!), stickar vackra vantar och grytlappar i ganska stora mängder. Nu har hon uppfunnit en jättefin ny mössa, och jag bad om lov att publicera beskrivningen. Här kommer den — tack Ulla!

Det startade med att jag stickade grytlappar i detta mönster, och så ville en kompis ha en mössa med samma mönster.

Storleken går ju att anpassa. Mössan på bilden är ungefär 38 centimeter i omkrets. (Det är lagom för ett barn på 0–3 månader — Annas kommentar.)
Jag har använt olika sorters bomullsgarn, en liten rundsticka och strumpstickor nummer 2.
Välj grundfärg och antal mönsterfärger.

Lägg upp 117 maskor med grundfärgen.
Sticka 14 varv rätt. Detta blir en liten rullad kant nedtill på mössan.

Därefter stickas:
2 varv med mönsterfärg: 2 räta maskor, lyft en maska, 2 räta maskor,
lyft en maska.
2 varv rätt med grundfärgen.

Detta upprepas till önskad höjd. På mössan på bilden hade jag 22 mönsterbårder.

Därefter stickar du med endast grundfärgen, och du går över till strumpstickor när rundstickan är för lång:
1 varv: rätt
1 varv: 1 rät, 2 m tillsammans
2 varv: rätt
1 varv: 1 rät, 2 tillsammans
2 varv: rätt
Därefter: 1 rät, 2 tillsammans tills det är dags att ”dra ihop” mössan.

***

Vill du prova? Skicka gärna en bild av resultatet!

Anna Sigrid stickar och syr och stickar en kofta

Av Posted on Inga taggar 1
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid visade en så fantastisk koftprocess på Facebook häromdagen. Vi var många som blev fascinerade av den, och jag bad om lov att presentera den här för att sprida idén till ytterligare några. Varsågoda!

Resultatet passar enligt Anna Sigrids ögonmått till ett barn på nio–tolv månader.

Konceptet är att sticka en vid cylinder. Den blir som ett tygstycke som på en och samma bredd räcker till framstycken, bakstycke och ärmar. Anna Sigrid lägger upp ungefär 300 maskor på stickor nummer tre.

Utöver cylindern behöver man sticka en rektangel som går att klippa i två kvadrater — dem sätter man vikta på diagonalen under ärmarna för att göra koftan bekvämare — och när all sömnad är klar stickar man framkanterna och kragen. Dessutom är koftan helfodrad med ett tunt fodertyg.

Jag stickar alltså ett rör. Skälet är att det är mycket lättare för mig att sticka mönster på rundsticka och att jag genom åren har växtfärgat en hel del garn och fått slattar över, och dessutom får jag ta emot andras slattar. Jag vet aldrig hur långt garnet räcker, så jag stickar på.

Lägger upp cirka 300 maskor, det kan bli lite som det blir, och sedan sätter jag fart.

De första sju varven är enfärgade. De fyra första kommer att bli ”fåll”, det femte varvet stickar jag avigt så att det blir vikkant, sedan kör jag på.

Röret blir 27–30 centimeter långt.

Sedan är det nästan dags att klippa.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Innan jag klipper syr jag. Först en raksöm — det är lätt att följa en maskrad.

Raksömmen blir klippet sedan.

Bredvid syr jag liten sicksacksöm, två gånger, på ena sidan om raksömmen, en halv pressarfotbredd från den. Sedan syr jag en till sicksacksöm på samma sätt på andra sidan om raksömmen. Det går åt en massa sytråd, och jag använder den ”fulaste” färgen, den som jag har minst användning för. Så här ser det ut på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Såhär ser det ut på baksidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag sicksackar så att det blir tre delar.

Den del som blir framstycke + bakstycke + framstycke är ungeför 55 centimeter bred, och ärmarna är 20 centimeter vardera.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

För att det ska bli ett bekvämare ärmhål stickar jag också en rektangel som jag delar i två (efter sicksackning).

Har jag entrådigt garn i passande färg så använder jag det. Annars blir det så bylsigt i ärmhålan.

Jag sicksackar också en halsringning, men bara på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så här blir ”stadkanten” när jag klipper rent den. Den kommer att stickas in i knappslå och halsringning.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu plockar jag upp maskor utmed ena framstyckets kant. Jag tar en maska i varje varv men hoppar över var fjärde.

Här märks det också om kanten är tillräckligt stabil.

Jag använder virknål att plocka med.

Anna Sigrid stickar framkanterna i slätstickning och gör ett rätvarv från avigsidan för att få en vikkant på dem också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här har jag stickat knappslå, och på samma sätt som nertill blir det ett avigt varv som fungerar som vikkant.

Den del av knappslån som blir insida är något bredare än utsidan för att täcka snyggt.

Här syns det också hur jag har klippt ut för halsen.

Och så syns det hur det blågröna garnet tog slut, ja, men då blev det några maskor svart istället. Hade jag tänkt mig för hade jag låtit den delen av röret bli insida av ärm istället …

Innan jag plockar upp maskor för halskanten så syr jag fast knappslåarna och pressar dem. Sedan syr jag ihop axelsömmarna och pressar igen.

Anna Sigrid gör inga knapphål — mer om det strax!

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här är halsringningen stickad — också den i slätstickning och med ett rätvarv från avigsidan för vikningens skull.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu syr jag fast kragslån och pressar den. Sedan syr jag fast ärmkilarna på varsitt ärmstycke och pressar de sömmarna också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu är det snart dags att sy ihop ärmar, pressa dem och sy fast dem på kroppen.

Men innan dess använder jag styckena som mönster för fodret. Jag lägger till rejält med ”töjmån”, inte för att fodret töjer sig, men det är så tunt, så om det ligger veckat i koftan så gör det inget.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag syr ihop fodret och pressar en vikt kant i nederkanten på ärm och kropp, i halsringning och i knäppkanterna. 

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så pillar jag in fodret i koftan och nålar fast det.

Fodret är alltså ”för stort”, så det är veck mitt på ärmen och mitt i rygg, för att det ska bli ”elastiskt” och lättare att klä på. Tänk en linje från axeln ner mot nederkanten, alltså någon form av ”yttersöm”, och mer i nederkanten än i övre delen av ärmen. Ärmhålet i fodret är också större än själva koftans ärmhål, så vecket blir lite snett.

Fodret syr jag fast för hand. Jag fuskar med knapparna genom att hoppa över knapphål och istället sy dit tryckknappar. Jag tycker att knapphål på stickade plagg aldrig håller måttet — de blir alltid för stora eller för små –så jag fuskar, helt enkelt.

Och så är koftan klar!

Vilken idé, Anna Sigrid! Och så vacker den är. Och vilket restgarnsprojekt. Tusen tack!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Dags att sprida värmen igen

Här i Skåne har det hunnit bli ordentligt kallt, och när jag var i Västmanland och Närke förra helgen kändes det verkligen som vinter. Fram till för kanske två veckor sedan sprang jag mellan husen på min arbetsplats utan ytterkläder — nu skulle jag inte få för mig att prova.

Och om jag fryser i min fantastiska vinterkappa, hur kallt ska det då inte vara för människor som av en eller annan anledning inte har alla vinterkläder de behöver?

Magdalena Swahn. Foto: Bilda

Efter en inspirationsdag som jag hade i Huskvarna för ett par år sedan bestämde sig Magdalena Swahn som är verksamhetsutvecklare på studieförbundet bilda för att starta satsningen Sprid värmen. Det är ganska enkelt: hon har ordnat en etikett som man kan skriva ut och, om man vill, laminera, och den fäster man sedan med snöre eller säkerhetsnål på en halsduk, en mössa eller ett par vantar som man vill ge bort.

Sedan går man ut på stan och letar upp en bra ge-bort-plats. För halsdukar är det lätt: man kan knyta dem runt busshållplatsskyltar och lyktstolpar, till exempel. Mössor kan man sätta på lägre stolpar eller på statyer. Vantar får gärna sitta ihop med en tråd, och så sätter man den ena vanten på en lagom hög och smal stolpe eller på en staty som sträcker fram en lagom stor hand — men man kan också ta med sig garn och knyta fast paret ungefär som en halsduk.

En del har frågat om poängen med att ge på det här viset, särskilt om poängen med att ge flera timmars arbete utan att veta att någon kommer att ta vara på det.

Det är ju en relevant fråga, och här är några tips:

* tänk på hur många fler som nås av den värmande tanken på det här viset — många som inte alls behöver det du har stickat kommer antagligen att lyfta på lappen och läsa och sedan gå vidare med en lite annorlunda blick

* Magdalena föreslår också (läs en bit ner här) att man bjuder in asylsökande och sfi-studerande till stick-och-språkcefé och arbetar med värmen tillsammans

* är man en grupp som stickar kan man göra utdelningen/upphängningen till en manifestation i sig — till exempel fästa plagg vid alla lyktstolpar, stuprör eller busshållplatsstolpar utmed en viss gata där många rör sig (och kanske ha kaffeutdelning en stund också, med kaffe till vem som helst)

* tvekar man inför att ge bort mycket arbetade plagg kan man köpa fina ”gatuplagg” på second hand och ge det man själv har stickat till Hjälpstickan, som förmedlar det till människor som behöver

Idén var såklart inte min från början. Jag hade sett den i flera TV-reportage på webbplatser och också på många bilder.

I Malmö gjorde Skåne Stadsmission en liknande satsning på Gustav Adolfs torg i december förra året, en så kallad Wall of Kindness:

Foto: Skåne Stadsmission

Såhär presenterade de den:

Ta en jacka du behöver – ge en jacka du har över

I samarbete med Malmö stad så presenterar vi en vägg av vänlighet på Gustav Adolfs torg. Idén kommer från Iran och den går ut på att främja stadens eget kretslopp av vänlighet i form av skänkta kläder.

På denna vägg fokuserar vi på vinterjackor. Du kan hänga en jacka som du inte behöver längre eller ta en om du är i behov.

Design och utförande är skapat av vårt eget återbruksmärke REMAKE.

En av de uppmärksammade anonyma kläder-på-träd-kampanjerna ägde rum i Boston i USA 2015 — läs om den här! Och en kampanj som spred sig snabbt och hade egen Facebook-sida samma år var Chase the Chill som man kan läsa om till exempel här.

En av de fina sakerna med den här idén är att det verkligen bara är att sätta igång. Det är så enkelt. Så om du känner dig inspirerad nu, varsågod! Gör det!

Super Simple Vest — vidareutvecklad av Maria och Eva

Vad roligt att Super Simple Vest har visat sig vara så populär!

När jag frågade om någon hade en bild som jag kunde lägga in i beskrivningen fick jag den här från Berit:

Hon skrev:

Jag stickar ibland med strumpstickor och bara med vanliga stickor från ökningen. Sedan vänder jag arbetet och stickar ihop axlarna.

Då berättade Maria om hur hon brukar sticka den som en tröja:

Jag stickar denna ”fish-and-chips”-modell jättemycket! 

Upptäckte den för något år sedan när jag letade efter ett mönster med bak- och framstycke stickade i ett stycke.

Stickar emellanåt också modellen med långa ärmar.

Hoppar då över upplägget för de korta ärmarna (de 12 maskorna i varje kant) och stickar rakt upp (och rakt ned på baksidan).

Plockar upp maskor i efterhand i de 22 ”ok-varven” på fram- och bakstycke = 44 maskor.

Stickar ärmen till önskad längd och minskar sedan 10–12 maskor innan jag avslutar med 8 varv resår som mudd!

Den blir lite ”bulligare” i livet än Slättmissionens lilla babytröja eftersom den dubbla resåren drar ihop sig lite mer än enkel resår — och mudden nertill på den här fish-and-chips-varianten är ganska lång. Därför gör jag också ärmarna lite längre än ”normalt” så att man kan vika upp dem i början och att de sedan kan ”växa” med barnet … Själva tröjan är ganska flexibel i storlek!

Sedan skrev Eva:

Alla mönster måste ju prövas och givetvis göras annorlunda.

Jag ville testa att sticka runt för att slippa sy ihop.

På första försöket stickade jag oket först. La upp genom att virka en luftmaskesnutt som jag sedan plockade upp maskor i. När jag var klar med oket/ärmarna repade jag upp det virkade och satte maskorna på en sticka och maskade av ärmarna och stickade sedan kroppen runt.

Första försöket — och det blev ett andra försök också!

På andra försöket stickade jag kroppen först.

Satte sedan hälften av maskorna på hjälpstickor, la upp maskorna för ärmarna och stickade oket.

Sedan vek jag ner kanten, drog med virknål igenom ärmmaskorna genom kanten på ärmen, maskade av alla maskor (två och två typ på kroppen) — och då blev det en dekorativ kant på framsidan.

Båda sätten fungerade bra tycker jag.

Perfekt projekt för udda nystan.

Tack Berit, Maria och Eva! Det mesta blir så mycket bättre när man hjälps åt och provar olika lösningar och idéer, eller hur?

Inspiration: rätstickat

En rolig sak som händer allt oftare nu är att någon frågar efter enkla modeller att lära ut till den som vill börja sticka. Det kan vara en vuxen bekant som inte har provat i slöjden, barn som har sett vuxna sticka och vill prova, nyanlända som inte har stickat hemma men som vill vara med på språk-och-stickcafé …

Ska vi börja med några modeller som är helt och hållet rätstickade?

Asymmetriska koftan, stickad av Ann-Christin eller Annika.

Här är några favoriter utan ökningar och minskningar:

Mössan ur Värme till vän eller främling-setet

Halvvantarna ur Värme till vän eller främling-setet

Benvärmarna/halvstrumporna ur Värme till vän eller främling-setet

Elins enkla mössa

En liten katt

En liten kanin

Här är några som utöver räta maskor kräver ökningar och/eller minskningar:

Kathrins väst

Kristbergskoftan

Formelhjälmen

Lilla tröjan

Asymmetriska koftan

Nallen Magnus Gabriel

Värmekragen ur Sju pussars-setet


Haklappskoftan


Lilla västen

Röda korset-koftan

Värmekragen ur Värme till vän eller främling-setet

Sandnes Garns rätstickade kofta (handled till handled) och sicksackhjälm

Stickaboos babytofflor

Majas tre sjalar

Diagonala restgarnsfilten

Simplitate-vanten

Och här är några som utöver räta maskor kräver ökningar, minskningar och (för de förkortade varvens skull) omlindade maskor (wrap-turn):

Mössan ur Sju pussars-setet

Formelhjälmen utan sömmar

Halvvantarna ur Sju pussars-setet

Prietenie-vantarna

Simplitate-vantarna

***

Hjälp gärna till med att fylla på listan!