Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Ett dockhus som hjälper barn att berätta

Cilla Stjernberg lärde jag känna pyttelitegrann på min förrförra arbetsplats. Också hon har bytt arbete, och det som hon arbetar med nu är något som många av oss skulle kunna hjälpa till med, så jag frågade om hon ville berätta lite i en intervju. Här kommer den. Tusen tack, Cilla!

***

Cilla Stjernberg, samordnare på Fridlyst i Huddinge kommun. Foto: privat

Hej Cilla! Du arbetar med något som heter Fridlyst — vad brukar du säga när du ska berätta för någon om ditt arbete?

Fridlyst erbjuder stödgrupper och stödsamtal för barn, ungdomar och föräldrar i familjer med skilsmässor och separationer, beroende, psykisk ohälsa eller sjukdom och i vissa fall våld.

Vilka är barnen som kommer till Fridlyst?

Till oss kommer 7-20-åringar med och utan sina föräldrar.

I vilken roll möter du dem? Vad har du för kolleger?

I min roll som samordnare för stödgruppsverksamheten Fridlyst möter jag barn, ungdomar och familjer i rekryteringen till grupperna, som gruppledare och i enskilda samtal.

Jag arbetar tillsammans med min kollega Ulf Zetterman, som är kurator, och vi har också samtal tillsammans med barn, ungdomar och föräldrar.

Cillas närmaste kollega, Ulf Zetterman. Foto: privat

Ulf och jag tillhör Enheten för förebyggande och uppsökande arbete 0–20 år på Social- och äldreomsorgsförvaltningen i Huddinge kommun. På Fridlyst har vi ett stort team med ledare från bland annat familjerätten, kuratorer på Huddinge sjukhus, öppenpsykiatrin Botkyrka, psykosmottagningen, diakoner, mobila ungdomsteamet, socialsekreterare, familjebehandlare med flera.

Vilket område täcker ni?

Huddinge, och i vissa grupper samarbetar vi med andra kommuner som till exempel Botkyrka samt andra delar av Stockholm när föräldrarna till exempel är inskrivna på Huddinge sjukhus.

Ni har ett hjälpmedel i arbetet, och det ser ut som ett dockskåp. Vad är det som är speciellt med det dockskåpet?

Vi har två! Dockskåpen betyder mycket för de barn som berättar och förklarar för oss vad som hänt hemma. Det kan till exempel vara att visa oss vad som händer när mamma eller pappa är påverkad, exakt vad som hände när det förekommit våld, psykisk ohälsa med mera.

Ett av de två dockskåpen, här omöblerat. Foto: Fridlyst

Vad ska dockskåpet ha för inredning och invånare för att det ska fungera på det sätt som behövs?

Eftersom alla familjer och alla hem ser olika ut så behöver vi så många olika dockor som möjligt, möbler, lampor, badkar, utrustning till köket, mattor, husdjur och allt som kan finnas i ett hem.

Alla detaljer är viktiga. Ett barn kan till exempel vilja visa oss att ”då kastade pappa tallriken i väggen och sedan gick han in i vardagsrummet och slog sönder TV:n. Då blev katten jätterädd och hoppade upp på bokhyllan. Jag gömde mig i garderoben. När han började slå mamma så kröp min lillebror in under sängen och ringde polisen. Efter ett tag kom polisbilen och mormor hämtade oss när mamma pratade med polisen”.

För att barnet ska kunna bearbeta vad det varit med om spelar små detaljer stor roll — som att till exempel kunna visa oss hur tallriken flög i väggen, var katten gömde sig och så vidare — och då behövs till exempel tallrikar, husdjur, soffa, en docka som är mormor, polisbil och så vidare.

Samtalsrum med ett av dockskåpen. Foto: Fridlyst

Vad är det man kan hjälpa er med just nu?

Vi blir jätteglada om någon vill skänka saker till oss som vi kan ha i vårt dockskåp för att barnen lättare ska kunna berätta. Vi tar tacksamt emot precis allt!

Om man arbetar i någon liknande verksamhet och vill veta mer om arbetet med dockskåpet, vem kan man fråga?

Alla är hjärtligt välkomna att höra av sig till mig på cecilia.stjernberg[snabel-a]huddinge.se!

Vart kan man skicka bidrag till dockskåpet?

Till:

Fridlyst
Cilla Stjernberg
Uppsökande förebyggande enheten 0–20
Social- och äldreomsorgsförvaltningen
Huddinge kommun
141 85 Huddinge

Vad kan vi som inte arbetar som du göra för att stötta barn som far illa?

Var uppmärksamma på hur barn egentligen mår och har det hemma. Våga fråga en extra gång och lyssna noggrant.

Prata med föräldrarna.

Berätta att det finns hjälp att få.

Om någon förnekar att de har problem så säg att en föräldragrupp är bra för alla oavsett om man har problem eller inte.

Att utvecklas och växa vidare i sitt föräldraskap är något som jag önskar att alla skulle ta sig tid till.

Ett sista tips när det gäller hur vi alla kan stötta barn som far illa är att det är bättre att ta kontakt med socialtjänsten en gång för mycket än en gång för lite och fråga vad det finns för hjälp att få.

Det vi vill förmedla på Fridlyst är: Du är inte ensam! Det finns hjälp att få och det finns hopp!

***

Tack igen Cilla! Och här kommer några extra hejarop till dig och alla dina Fridlyst-kolleger!

Från Åhus till Burma och lite till

När jag var i Hongkong för ett par år sedan träffade jag en teologidoktorand, Seng Ja, som satte mig på ett lite udda spår. En svensk missionär i Burma för länge sedan, vem kan det ha varit?

Efter ett tag lyckades jag hitta honom — och oj vilken historia det var. Jag skrev en artikel som en redaktör tackade ja till. Sedan blev den tydligen liggande. För ett par veckor sedan publicerades den, men i ett slags omarbetad version, så nu kommer originalet här!

***

Seng Ja och Zaw Rat. Foto: Ingrid Meyrick

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger den unga kvinnan som väntar vid kyrkporten efter morgonbönen.

Att hon har kommit från Myanmar till Hongkong för att läsa teologi beror på att en svensk missionär kom till Kachin-folket för mer än 125 år sedan.

Tao Fong Shan och det lutherska seminariet är grannar på berget ovanför Sha-tin.

När den skandinaviska buddhistmissionen började bygga här för ungefär hundra år sedan fick materialet bäras upp på slingriga vägar – det mesta av kvinnor ur en etnisk grupp som var känd som just bärarkvinnornas folk.

När det teologiska seminariet byggdes på 1990-talet var transportförutsättningarna lite annorlunda, men berget hade fortfarande sin form, så mellan Tao Fong Shan och seminariet är det en trappa med över 100 steg.

Tao Fong Shans morgonbön äger rum i lotuskapellet och består av växelläsningar och sånger från Taizé. Efter den kan man gå direkt uppför trapporna till seminariets kyrka och vara med på en morgonbön som simultantolkas i hörlurar och innehåller sånger ur väckelsetraditionen.

Hongkongs utsatta läge har fått en del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren, och den långa tiden som inte-riktigt-Kina gör sig påmind på alla möjliga vis, inte minst i stadsvimlet där stora delar av Asien finns representerat.

Uppe på berget är det lika blandat, fast av helt andra skäl. Tao Fong Shans arbete med religionsdialog har samlat människor från Norden, engelskspråkiga länder och stora delar av Kina i många år, och nu har det lutherska seminariet pastorsutbildning och andra teologiska utbildningar för studenter från en lång rad länder.

Så kommer det sig att Seng Ja står kvar vid kyrkporten när de flesta andra har skyndat iväg till biblioteket och till olika lektioner.

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger hon. Jag tillhör Kachin-folket i Myanmar. Det var en svensk missionär som kom till oss. Ola Hanson hette han.

Seng Ja och hennes man Zaw Rat har blivit skickade till Hongkong och seminariet av den kyrka som Ola Hanson grundade tillsammans med deras förfäder.

– Vi ska vara här i fyra år, berättar hon. Alltid när jag hör att det är svenskar på besök här försöker jag leta upp dem.

Ola Hanson och hans fru (ledsen att jag inte har något namn på henne — kanske kan jag återkomma om det).

Ola Hanson visar sig vara skåning och svenskamerikan – han föddes i Åhus 1864 och kom till USA som tonåring. Först hamnade han i Oakland i Nebraska, så flyttade han till St. Paul i Minnesota för att studera vid det svenska baptistseminariet där, och det år när han fyllde 26 var han klar med sina studier vid Madison Theological Seminary i Hamilton i delstaten New York.

Det var då som det stora äventyret började.

I Myanmar, också känt som Burma, hade American Baptist Missionary Union placerat sin missionär William Henry Roberts. Han arbetade i staden Bhamo och var inriktad på att nå Kachin-folket eller Jinghpaw-folket, en av de etniska grupper som befolkar landets nordligaste delstat, Kachin. Ola blev hans medarbetare. Ett par år efter Ola anlände kollegan George J. Geis, som började arbeta i delstatens huvudstad, Myitkyina.

Kachin-språket blev Ola Hansons första stora utmaning – han och hans medarbetare började skriva det med västerländska skrivtecken. De producerade en grammatik och ett kachinskt-engelskt lexikon innan de satte igång med sin huvuduppgift: att översätta Bibeln.

Efter 20 år i Myamnar flyttade Ola Hanson till Namkham i Hsenwi-distriktet och fortsatte att arbeta där. Samtidigt som han fortsatte med allt som missionärsuppdraget innebar skrev han två böcker på engelska om det han såg: The Kachins, Their Customs and Traditions kom ut i USA 1913 och finns fortfarande att köpa. Nio år senare var Missionary Pioneers among the Kachins färdig.

I inte mindre än 28 år levde Ola Hanson – och, får man förmoda, hans fru som syns på bild tillsammans med honom och finns med på ett monument i Oakland i Nebraska under namnet Mrs. Ola Hanson – tillsammans med Kachin-folket. Det var amerikanska baptister som bekostade deras arbete, men Ola måtte ha nämnt Sverige då och då eftersom Seng Ja ”minns” honom som svensk.

Och det var till svenskbygderna i Minnesota han begav sig när hans tjänstgöring var till ända.

Om ett par år ska Seng Ja och Zaw Rat fortsätta hans arbete.

***

Fotnot: Myanmar är ett namn som har införts av militärregimen. Oppositionen använder namnet Burma. Sedan jag skrev artikeln har Seng Ja disputerat (”with distinction”), och hon har också hunnit med en resa till Ola Hansons andra hemland, USA. Och här kan man läsa lite mer om Ola Hanson (på engelska).

Johanna berättar för att hjälpa andra

Det här har inget alls med garn att göra, i alla fall inte såvitt jag vet, men desto mer med medmänsklighet:

I söndags åkte jag till Göteborg för att träffa Johanna Hildebrand.

Hon har skrivit den här boken:

I den berättar hon om en relation som började med förälskelse men som gradvis förändrades. Så här skriver hon själv på bokens baksida:

Det är så mycket jag behöver lära mig.
Stapla disk, hacka lök, skära jämna tomatklyftor, städa upp efter mig, dammsuga listerna.
Tålmodigt försöker han lära mig.
Upprepar tills jag har förstått vilket som är det rätta sättet.
Suckar åt mig när jag gör fel.
Eller skrattar.

Vad är det egentligen som pågår bakom grannens dörr?
Kärlek-Rädsla 1-0 är en berättelse om rädslans och våldets farliga krafter, om förväntningar, anpassning, lögner, ensamhet och medberoende. Men det är också en berättelse om växande självinsikt, om ökad medvetenhet och om att återupptäcka sin inre kraft.
Kärlek och kunskap öppnar vägen till läkning.

Idag är intervjun med i tidningen Dagen, och jag hoppas förstås att många läser den!

Boken går att beställa i vilken bokhandel som helst, och så finns den här och i andra webbutiker.

 

Heleenas hundra mössor

Hundra mössor — det är mycket.

Men Heleena Grevesmühl har bestämt sig för att det ska bli så många innan våren är slut.

Hon stickar dem i mönstrade garner och får ut sex stycken på ett 200-gramsnystan.

Här svarar hon på några frågor om sitt projekt. Tack, Heleena, och tack för inspirationen!

***

Heleena, du har gett dig själv i uppgift att sticka 100 mössor. Hur kom du på den idén?

När jag hade gjort de första tjugo så tänkte jag att det skulle vara roligt att göra 100 under det första halvåret i år.

Var stickar du helst?

Jag stickar när jag tittar på TV, när jag åker bil och nu när jag åker husbil. Tycker inte om att bara sitta och inte göra något med händerna.

När stickar du helst?

Jag stickar nog lite då och då under dygnet. Även på nätterna om jag har svårt att sova.

Är också med på ett stickcafé i min hemförsamling, och då är det ju jätteroligt att sticka tillsammans med andra.

Stickar du alltid samma modell?

Nu när jag gör de här 100 mössorna så gör jag samma modell. Enda skillnaden är att jag gör resår på en del och låter kanten rulla, endast rätstickning, på en del.

(Rätstickningen resulterar ju i slätstickning eftersom Heleena stickar runt — Annas kommentar.)

Vad gör du för att hålla energin uppe?

Vet inte om jag gör något särskilt för att hålla energin uppe. När jag tröttnar på mössorna stickar jag annat emellan. Västar, tröjor, spiralsockor och filtar. Har också virkat rutor nu till ett rekord i mormorsrutor.

Vem ska få alla mössorna? 

Mössorna och det andra jag stickar kommer nog, utom 35 stycken, att gå till Slättmissionens Hjälpande Hand.

På min gamla arbetsplats finns en grupp med kvinnor som stickar startpaket.

Vad tänker du på medan du stickar dem?

Innan jag gick i pension jobbade jag i Västerås domkyrkoförsamling som pedagog, och en av mina viktigaste uppgifter var att visa på orättvisorna i världen.

Det finns alltför många människor i världen som behöver hjälp med det mest nödvändiga för att överleva. Både i Sverige och andra länder. Försöker göra det lilla jag kan.

Hur långt har du kommit nu?

Tror att det är nummer 68 som sitter på stickorna nu.

Heleena stickar annat också — till exempel Treochenhalvtimmesvästen.

Har du börjar fundera på vad du ska göra efter 100?

Det blir väl att fortsätta sticka sådant som behövs till barn runt om i världen. Blir nog en del mössor även i fortsättningen. I höst blir det lite sockor till hemlösa.

***

Såhär stickar Heleena sina mössor:

Jag lägger upp 77 maskor med Big Verona på strumpstickor nummer 4, stickar 12 centimeter (alltså: antingen med några varv resårstickning först eller med slätstickning direkt — Annas kommentar), och sedan minskar jag så här: jag stickar 9 maskor, stickar ihop 2 maskor, upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Stickar 8 maskor och stickar ihop 2 och upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Fortsätter med 7, 6 , 5 maskor innan jag stickar ihop två och har ett varv slätstickning emellan.

När jag kommer till 5 maskor före ihopstickning fortsätter jag med 4, 3, 2 och 1 maskor innan jag tar ihop (jag stickar inte varv utan minskningar mellan dem).

Sedan stickar jag ihop 2 och 2, och då har jag 7 maskor kvar. Jag minskar till 5 och stickar några varv, och så minskar jag till 3 och maskar av. Hoppas att det går att förstå!

***

Hundra tack, Heleena! Och tack för alla bilderna! Lycka till med sista tredjedelen av utmaningen!

Fru Valborg i Eksjö vinkar och visar hållbara garner

Av Posted on Inga taggar 0

Det är ganska länge sedan nu som Carol tipsade mig om en garnbutik som heter Fru Valborg och ligger i Eksjö. Allt med den verkade vara så sympatiskt, tyckte hon — och jag höll med. Det har dragit ut på tiden, men idag passar det ju extra bra att bjuda på en intervju med Petra Mikaelsson som driver den tillsammans med sin man Robert. Eller hur?

***

Sockgarner från Fru Valborg. Foto: Petra Mikaelsson

Hej Petra! Vad är det för butik ni har, och vilka är ni som arbetar med den?

Jag och min man Robert driver tillsammans Fru Valborg som är en webbutik och sköts helt hemifrån. Vi säljer garn och tillbehör.

Hur väljer ni ert sortiment?

Jag stickar dagligen och färgar själv det mesta av det garn som säljs i butiken.

Vi erbjuder också annat garn. En del kommer från ett litet färgeri i Sydafrika, Nurturing Fibres. En annan sort är ett ekologiskt alpackagarn från Peru, Amano.

Och så säljer vi stick- och virktillbehör, mest från Hiyahiya.

Min önskan är att kunna erbjuda ett litet, väl utvalt sortiment som ska vara det där lilla extra. Kännas lite lyxigt.

Robert och Petra.

Är det mest en webbutik, eller träffar du dina kunder ibland? 

Jag vill gärna komma ut och träffa kunderna, åka på stickcaféer, till mässor, skapa samarbeten med andra hantverkare …

Jag erbjuder också kurser i olika sticktekniker, och man kan höra av sig om man vill dra ihop ett gäng till en kurs. I höst ska vi starta ett stickcafé här i Eksjö. Förhoppningsvis kommer vi iväg till Syfestivalen i Stockholm i år. Skulle ett stickgäng vilja ha ett besök kan man också höra av sig, så kommer jag med mina garnlådor. Jag vet ju att man gärna vill klämma och känna innan man köper sina garner!

Från den här gruppen i Sydafrika, Nurturing Fibres, köper Petra en del av Fru Valborgs garner. Foto: Nurturing Fibres

Hur kom det sig att ni öppnade butiken?

Jag är i grunden keramiker och har drivit ett krukmakeri tidigare. Lite senare utbildade jag mig till textillärare.

Min dröm är att kunna leva på mitt hantverk. Jag älskar material, färg, form och hantverk av alla slag.

Jag tycker allra mest om ullen som material, gärna blandad med lite silke för att få den där extra lystern.

Lite mer långsiktigt hoppas jag kunna erbjuda mer än bara garn som jag gör själv. Jag har köpt in en keramikugn och skulle gärna producera keramikknappar och andra tillbehör till butiken, sy stickväskor och tillverka annat som gör den speciell just för mig.

Nu jobbar jag på gymnasiet med nyanlända elever och slöjd samtidigt som jag arbetar med Fru Valborg. Till hösten kommer jag att gå ner i tid till 40% och arbeta med Fru Valborg resten av tiden.

Vad har ni fått för respons?

Vi har fått bra respons, och det har gått framåt ganska fort. Det gör att jag inte riktigt hinner med allt jag önskar göra … Jag tror att många idag ser stickningen som sin meditation. De är beredda att lägga det där lilla extra på sitt hantverk, vackra färger, kvaliteter och så vidare. Jag letar själv länge efter ”rätt” garn innan jag startar ett stickprojekt. Jag lägger så många timmar av min tid och energi på det, så jag vill gärna ha det som är det bästa, för mig.

Petra färgar själv det mesta av Fru Valborgs garner hemma i Eksjö. Foto: Petra Mikaelsson

Om någon frågar varför man ska handla hos er istället för att beställa garn billigt från till exempel Yarn Paradise eller någon stor webbutik eller kedja, vad tycker du att man kan svara då?

Jag lägger ner all min energi och kunskap i varje härva jag färgar, jag brinner för detta och hoppas att det syns via mina bilder och i mitt skapande. Jag vill att mina färger ska passa tillsammans och skapa en helhet, att man ska kunna blanda hej vilt bland härvorna.

Jag hoppas att det är det som gör att man väljer Fru Valborg istället för en stor kedja.

Men jag vet ju samtidigt att min arbetstid kostar och gör garnerna lite dyrare.

Hoppas dock att det är något som märks när man får sina garner i brevlådan.

Jag tar också emot specialbeställningar och hjälper till att sätta ihop olika kombinationer om man önskar hjälp med det. Jag får många sådana beställningar och frågor.

Har du någon särskild garnidé som du skulle vilja förverkliga?

Snart hoppas jag få igång en sockklubb där man kan prenumerera på garnkit.

Det är ju det här med möten och samarbete som ger en den där extra energin och skaparglädjen! Skulle gärna göra något tillsammans med en designer också — jag har försökt att skriva egna mönster, men tiden finns inte för det just nu, tyvärr.

Har massor av idéer i huvudet och tar gärna emot andras tips och idéer också!

Vad stickar du själv just nu, och till vem?

Jag stickar mestadels till mig själv eller till någon som verkligen tycker om det jag gör. Jag har fem barn, och det blir lite för mycket att sticka till vart och ett av dem …

Men egentligen är det nog processen i början jag gillar mest. Att få matcha ihop färger, leta roliga mönster och kvaliteter, känna lusten att få starta igång något. Jag är lite sämre på att avsluta! Har för många idéer i huvudet hela tiden som vill komma ut.

Jag älskar att stå vid färgargrytorna, ser hur en yta blir som jag vill och fundera på vad garnet skulle kunna bli.

Lika spännande är det att ta emot kundernas beställningar, se hur de väljer mellan färgerna och drömma om projekten som de ska sätta igång med.

***

Tack Petra! Och glad Valborg, alla!

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?