Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Heleenas hundra mössor

Hundra mössor — det är mycket.

Men Heleena Grevesmühl har bestämt sig för att det ska bli så många innan våren är slut.

Hon stickar dem i mönstrade garner och får ut sex stycken på ett 200-gramsnystan.

Här svarar hon på några frågor om sitt projekt. Tack, Heleena, och tack för inspirationen!

***

Heleena, du har gett dig själv i uppgift att sticka 100 mössor. Hur kom du på den idén?

När jag hade gjort de första tjugo så tänkte jag att det skulle vara roligt att göra 100 under det första halvåret i år.

Var stickar du helst?

Jag stickar när jag tittar på TV, när jag åker bil och nu när jag åker husbil. Tycker inte om att bara sitta och inte göra något med händerna.

När stickar du helst?

Jag stickar nog lite då och då under dygnet. Även på nätterna om jag har svårt att sova.

Är också med på ett stickcafé i min hemförsamling, och då är det ju jätteroligt att sticka tillsammans med andra.

Stickar du alltid samma modell?

Nu när jag gör de här 100 mössorna så gör jag samma modell. Enda skillnaden är att jag gör resår på en del och låter kanten rulla, endast rätstickning, på en del.

(Rätstickningen resulterar ju i slätstickning eftersom Heleena stickar runt — Annas kommentar.)

Vad gör du för att hålla energin uppe?

Vet inte om jag gör något särskilt för att hålla energin uppe. När jag tröttnar på mössorna stickar jag annat emellan. Västar, tröjor, spiralsockor och filtar. Har också virkat rutor nu till ett rekord i mormorsrutor.

Vem ska få alla mössorna? 

Mössorna och det andra jag stickar kommer nog, utom 35 stycken, att gå till Slättmissionens Hjälpande Hand.

På min gamla arbetsplats finns en grupp med kvinnor som stickar startpaket.

Vad tänker du på medan du stickar dem?

Innan jag gick i pension jobbade jag i Västerås domkyrkoförsamling som pedagog, och en av mina viktigaste uppgifter var att visa på orättvisorna i världen.

Det finns alltför många människor i världen som behöver hjälp med det mest nödvändiga för att överleva. Både i Sverige och andra länder. Försöker göra det lilla jag kan.

Hur långt har du kommit nu?

Tror att det är nummer 68 som sitter på stickorna nu.

Heleena stickar annat också — till exempel Treochenhalvtimmesvästen.

Har du börjar fundera på vad du ska göra efter 100?

Det blir väl att fortsätta sticka sådant som behövs till barn runt om i världen. Blir nog en del mössor även i fortsättningen. I höst blir det lite sockor till hemlösa.

***

Såhär stickar Heleena sina mössor:

Jag lägger upp 77 maskor med Big Verona på strumpstickor nummer 4, stickar 12 centimeter (alltså: antingen med några varv resårstickning först eller med slätstickning direkt — Annas kommentar), och sedan minskar jag så här: jag stickar 9 maskor, stickar ihop 2 maskor, upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Stickar 8 maskor och stickar ihop 2 och upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Fortsätter med 7, 6 , 5 maskor innan jag stickar ihop två och har ett varv slätstickning emellan.

När jag kommer till 5 maskor före ihopstickning fortsätter jag med 4, 3, 2 och 1 maskor innan jag tar ihop (jag stickar inte varv utan minskningar mellan dem).

Sedan stickar jag ihop 2 och 2, och då har jag 7 maskor kvar. Jag minskar till 5 och stickar några varv, och så minskar jag till 3 och maskar av. Hoppas att det går att förstå!

***

Hundra tack, Heleena! Och tack för alla bilderna! Lycka till med sista tredjedelen av utmaningen!

Fru Valborg i Eksjö vinkar och visar hållbara garner

Av Posted on Inga taggar 0

Det är ganska länge sedan nu som Carol tipsade mig om en garnbutik som heter Fru Valborg och ligger i Eksjö. Allt med den verkade vara så sympatiskt, tyckte hon — och jag höll med. Det har dragit ut på tiden, men idag passar det ju extra bra att bjuda på en intervju med Petra Mikaelsson som driver den tillsammans med sin man Robert. Eller hur?

***

Sockgarner från Fru Valborg. Foto: Petra Mikaelsson

Hej Petra! Vad är det för butik ni har, och vilka är ni som arbetar med den?

Jag och min man Robert driver tillsammans Fru Valborg som är en webbutik och sköts helt hemifrån. Vi säljer garn och tillbehör.

Hur väljer ni ert sortiment?

Jag stickar dagligen och färgar själv det mesta av det garn som säljs i butiken.

Vi erbjuder också annat garn. En del kommer från ett litet färgeri i Sydafrika, Nurturing Fibres. En annan sort är ett ekologiskt alpackagarn från Peru, Amano.

Och så säljer vi stick- och virktillbehör, mest från Hiyahiya.

Min önskan är att kunna erbjuda ett litet, väl utvalt sortiment som ska vara det där lilla extra. Kännas lite lyxigt.

Robert och Petra.

Är det mest en webbutik, eller träffar du dina kunder ibland? 

Jag vill gärna komma ut och träffa kunderna, åka på stickcaféer, till mässor, skapa samarbeten med andra hantverkare …

Jag erbjuder också kurser i olika sticktekniker, och man kan höra av sig om man vill dra ihop ett gäng till en kurs. I höst ska vi starta ett stickcafé här i Eksjö. Förhoppningsvis kommer vi iväg till Syfestivalen i Stockholm i år. Skulle ett stickgäng vilja ha ett besök kan man också höra av sig, så kommer jag med mina garnlådor. Jag vet ju att man gärna vill klämma och känna innan man köper sina garner!

Från den här gruppen i Sydafrika, Nurturing Fibres, köper Petra en del av Fru Valborgs garner. Foto: Nurturing Fibres

Hur kom det sig att ni öppnade butiken?

Jag är i grunden keramiker och har drivit ett krukmakeri tidigare. Lite senare utbildade jag mig till textillärare.

Min dröm är att kunna leva på mitt hantverk. Jag älskar material, färg, form och hantverk av alla slag.

Jag tycker allra mest om ullen som material, gärna blandad med lite silke för att få den där extra lystern.

Lite mer långsiktigt hoppas jag kunna erbjuda mer än bara garn som jag gör själv. Jag har köpt in en keramikugn och skulle gärna producera keramikknappar och andra tillbehör till butiken, sy stickväskor och tillverka annat som gör den speciell just för mig.

Nu jobbar jag på gymnasiet med nyanlända elever och slöjd samtidigt som jag arbetar med Fru Valborg. Till hösten kommer jag att gå ner i tid till 40% och arbeta med Fru Valborg resten av tiden.

Vad har ni fått för respons?

Vi har fått bra respons, och det har gått framåt ganska fort. Det gör att jag inte riktigt hinner med allt jag önskar göra … Jag tror att många idag ser stickningen som sin meditation. De är beredda att lägga det där lilla extra på sitt hantverk, vackra färger, kvaliteter och så vidare. Jag letar själv länge efter ”rätt” garn innan jag startar ett stickprojekt. Jag lägger så många timmar av min tid och energi på det, så jag vill gärna ha det som är det bästa, för mig.

Petra färgar själv det mesta av Fru Valborgs garner hemma i Eksjö. Foto: Petra Mikaelsson

Om någon frågar varför man ska handla hos er istället för att beställa garn billigt från till exempel Yarn Paradise eller någon stor webbutik eller kedja, vad tycker du att man kan svara då?

Jag lägger ner all min energi och kunskap i varje härva jag färgar, jag brinner för detta och hoppas att det syns via mina bilder och i mitt skapande. Jag vill att mina färger ska passa tillsammans och skapa en helhet, att man ska kunna blanda hej vilt bland härvorna.

Jag hoppas att det är det som gör att man väljer Fru Valborg istället för en stor kedja.

Men jag vet ju samtidigt att min arbetstid kostar och gör garnerna lite dyrare.

Hoppas dock att det är något som märks när man får sina garner i brevlådan.

Jag tar också emot specialbeställningar och hjälper till att sätta ihop olika kombinationer om man önskar hjälp med det. Jag får många sådana beställningar och frågor.

Har du någon särskild garnidé som du skulle vilja förverkliga?

Snart hoppas jag få igång en sockklubb där man kan prenumerera på garnkit.

Det är ju det här med möten och samarbete som ger en den där extra energin och skaparglädjen! Skulle gärna göra något tillsammans med en designer också — jag har försökt att skriva egna mönster, men tiden finns inte för det just nu, tyvärr.

Har massor av idéer i huvudet och tar gärna emot andras tips och idéer också!

Vad stickar du själv just nu, och till vem?

Jag stickar mestadels till mig själv eller till någon som verkligen tycker om det jag gör. Jag har fem barn, och det blir lite för mycket att sticka till vart och ett av dem …

Men egentligen är det nog processen i början jag gillar mest. Att få matcha ihop färger, leta roliga mönster och kvaliteter, känna lusten att få starta igång något. Jag är lite sämre på att avsluta! Har för många idéer i huvudet hela tiden som vill komma ut.

Jag älskar att stå vid färgargrytorna, ser hur en yta blir som jag vill och fundera på vad garnet skulle kunna bli.

Lika spännande är det att ta emot kundernas beställningar, se hur de väljer mellan färgerna och drömma om projekten som de ska sätta igång med.

***

Tack Petra! Och glad Valborg, alla!

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?

”Jag blev inspirerad att göra något eget hemma i byn”

Av Posted on Inga taggar 2

Flera gånger nu har jag hört om det stickcafé som Susanne Andersson bjuder in till i ett församlingshem nära Norrköping. Eftersom hon dessutom är en ivrig hjälpstickare bestämde jag mig för att fråga henne lite mer om det, och här kommer en intervju. Tack så mycket, Susanne!

Hej Susanne! Hur kom det sig att du startade ett stickcafé? 

Det hela började med att jag under en längre tid önskade att jag var med i en syjunta hos kompisar — det är svårt att bli inbjuden på små orter där man inte är godkänd ortsbo förrän tredje eller fjärde generationen.

Jag har varit engagerad i kyrkan som ideell medarbetare sedan 1998. Jag har sjungit i kör, jag har varit barnledare och ungdomsledare, ibland har jag varit ledare på en och annan vuxenträff och så vidare.

Hösten 2012 blev jag bjuden till de Ideellas dagar nere i Göteborg. Vi var där under några dagar och  träffade en massa trevliga och engagerade människor. Då blev jag inspirerad att göra något eget hemma i byn.

På vägen hem diskuterade vi om jag kunde bjuda in till stickcafé i församlingshemmet i Vånga. Min arbetsledare tyckte att det var en förtjusande idé, så i mars 2013 fick jag börja med några tisdagar på prov för att se om det skulle fungera.

Det blev väldigt positiva reaktioner, och jag har alltså fortsatt varje tisdag fram till nu. Ibland kan det vara lite jobbigt att det bara är jag som är ledare med allt vad det innebär — öppna, stänga, fixa med fika.

”Mina vänner ville inte vara med på bild, men deras händer ville!” skriver Susanne om den här bilden.

Vilka är det som kommer? 

Vi har varit allt från två till 14 vuxna som kommit till tisdagskvällarna. Igår [häromveckan, Annas anm] var vi tio. Det är bara kvinnor som kommer, och vi är i åldern 40 till 72 år. Vi har en gruppchatt på Facebook där vi skriver om vi kan komma eller ej. Det är inte obligatoriskt att skriva där, men alltid kul att veta om det kommer någon.

Vad är det populäraste projektet bland er? 

Vi har gjort lite halmslöjd och decoupage med instruktörshjälp, och till varje jul binder vi julkransar. I övrigt är det väl sticka, virka, sy och prata som gäller!

Hur bjuder du in?

Vi bjuder in via kyrkans blad, mun till mun och via Facebook där jag annonserar både på min egen sida och i stick- och virkgrupper.

Du stickar ju både till din familj och till hjälpprojekt -– hur kommer det sig att du har engagerat dig för hjälpprojekt? 

Jag började hjälpsticka när jag fick se gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook. Tidigare stickade och virkade jag för att stå på marknader, men jag tyckte inte att det var kul.

Först gjorde ganska många Femtimmarskoftor, hjälmmössor och tossor som jag skickade till en bekant i Norrköping, Fia Tingeling som är aktiv som hjälpstickare. Jag involverade min mamma också.

Hur brukar du berätta för andra om hjälpstickning?

Jag försökte till en början få med mig dem som är med på vårt stickis. Då fick jag ingen riktig respons, men det var en kvinna som nappade.

2015 fick jag mitt första barnbarn, lilla Neo, och ville så gärna sticka till honom. Det blev en dubbelstickad filt. Han föddes 15 veckor för tidigt, så det blev inte så mycket kläder i början.

I december 2015 brann vår gård ner, och jag kom av mig rejält i allt.

Kläderna som Susanne hann skicka före branden.

Sedan började jag lite smått igen. Stickcaféet hade jag igång hela tiden, och det var väl min räddning — men det blev inget till någon hjälporganisation, jag orkade liksom inte. Som tur var hade jag hunnit skicka iväg alla kläder som vi hade stickat och virkat före branden.

I januari i år fick jag se Facebook-gruppen Rekord Mormorsrutor. De som är med där virkar rutor som är 15×15 centimeter till filtar som sedan sätts ihop till en rekordfilt. Jag tyckte att det lät som en häftig idé, så jag frågade mina stickvänner om vi skulle vara med. Den här gången nappade alla. JÄTTEKUL! Varje tisdag virkas nu rutor för fulla muggar, så det är just nu det populäraste projektet hos oss. Det jag ser fram mot vid nästa träff är hela tiden att få se hur många rutor de gjort hemma. Själv har jag bestämt att bara virka rutor på träffen för hemma vill jag sticka …

Vad brukar du få för reaktioner när du berättar om hjälpstickning?

Reaktionerna när jag berättar har bara varit positiva, men jag har inte fått den respons jag hade hoppats på, och därför har engagemanget inte heller blivit så stort för mig. Utom nu när alla vill virka rutor — det är riktigt kul.

Jag hoppas att vi efter det här projektet kan börja på något nytt, till exempel att skicka filtar eller något enklare stickat eller virkat som intresserar mina vänner.

Susannes första exemplar av Koftan Toftanäs.

Vad stickar du just nu?

Jag har precis avslutat första Toftanäskoftan — ska fästa trådar och sy dit knappar. Det är det tråkigaste på hela arbetet.

Mina döttrar vill att jag stickar fler tröjor till deras småttingar, helst Lilla tuffing, förstås — den är en stor favorit. Så självklart gör jag det.

Susanne har stickat Lilla tuffing i olika garner för att se vilken skillnad det gör för storleken. Samma mask- och varvantal alltså!

Jag provstickar gärna mer i fortsättningen också, fast jag är nog fast i Två trådändars-modellerna och Lilla tuffing. Toftanäskoftan gillade jag också. Men jag behöver snart större beskrivningar eftersom ungarna växer — jag får väl sticka med spagettigarn och stickor 12, hihihihi!

Den här tavlan, ”Sista måltiden”, har jag virkat och skänkt till kyrkan. Den hänger nu i vårt församlingshem. Som du ser älskar jag skärtorsdagen.

Varför har du engagerat dig så mycket för olika hjälpprojekt?

Jag har nästan alltid hjälpt till på något vis. I flera år hade jag fadderbarn i Lettland. Sedan blev vi familjehem med som mest fyra barn samtidigt. Tyvärr fick två flytta efter branden, för vi kunde inte få ett tillräckligt stort hus där alla fick plats. När gården är klar räknar jag med att vi kan ta emot fler barn igen.

Jag önskar att jag hade mer tid att engagera mig i hjälpstickning och hjälpvirkning. Men de kläder som jag hann skicka iväg före branden — jag hoppas att de värmer någon liten nånstans på vår jord.

***

Tack så mycket, Susanne!

Om någon som läser det här vill vara med på Susannes stickcafé, skriv i kommentarfältet här — jag lovar att se till att var och en får en personlig inbjudan!

”Fantastiskt att se att det går”

Ekologiska jeans som är sydda i Sverige — kan det vara möjligt?

Faktum är att jag hörde till dem som köpte Close by Denim-jeans nästan direkt när de första dök upp. Då kostade de närmare 1200 kronor paret, och det tycker en del är dyrt. Jag försöker påminna mig själv om att det kan kännas som mycket pengar men att det bara beror på att vi har vant oss av med att betala vad kläder egentligen kostar. Ska de som har odlat bomullen, tillverkat tyget och sytt jeansen få betalt så att de kan leva är 1200 kronor inte överdrivet mycket att dela på.

Precis innan Close by Denim-designern Petra Bachmann flög vidare till ett nytt arbete hann jag göra en intervju med henne. Här kommer den! Och först en av de filmer som Ellos har spelat in med Petra och hennes medarbetare för att presentera Close by Denim för Sverige.

***

Hej Petra! Ett klädmärke med ekologiska material och tillverkning i Sverige — hur kom det sig att ni vågade satsa på det?

Vi kände att det låg helt rätt i tiden att satsa på hållbar produktion och att få fram ett märke som vågade ta steget att testa vad den svenska textilindustrin kunde få fram. Vi ville också se hur vi kunde utmana oss själva i att designa produkter som har bra kvalitet i kombination med en tidlös design.

Vilken är din roll?

Min roll har varit att hålla i det kreativa uttrycket. Dels att forma varumärket åt det håll vi har velat, dels att designa produkterna.

När man jobbar med ett sådant här litet varumärke så blir det att man gör det som behövs. Min roll har handlat mycket om att få till det designuttryck som vi strävat efter i kollektionerna. Men allt är såklart ett teamarbete.

Vad har ni fått för respons?

Det har absolut märkts att det finns ett stort intresse för mode och hållbart tänk. Det är liksom nästan det mode handlar om idag, skulle jag vilja sträcka det till. Både press och kunder har varit mycket positiva till det vi tagit fram.

Tänker vi på miljön och hur vi ska få allt att fungera lite bättre, lite längre, så har vi ett försprång och får också ett förtroende från sina kunder som är värt extremt mycket.

Alla vill bidra med något idag, men det är inte alltid lätt att veta hur man ska gå tillväga. Kan man då välja något som är producerat på ett juste sätt, utan långa transporter, tillverkat i närområdet, och i kvaliteter som inte frestar på miljön lika mycket som andra, så blir det förstås ett sätt att påverka direkt.

Vad använder ni för material utöver ekologisk denim?

Vi har ju produkter inom många kategorier, både inom vävt och stickat. Det vi tycker är lite extra speciellt är att vi har stickat upp i stort sett alla våra stickade kvaliteter i Sverige. Det har varit en utmaning eftersom vi har fått ta fram kvaliteterna själva och testat oss fram för att hitta fina följsamma trikåer till till exempel T-shirts och det som kallas sweatstyles. Vi har också tagit fram härliga grovstickade kvaliteter till våra stickade tröjor och kjolar.

På denimfronten har vi vävt upp en egen ekologisk denim i Italien där vi behållit fröskalen från bomullen och hoppat över blekningsprocessen för att få fram känslan av den råa bomullen och slippa onödiga processer som stjäl mycket naturresurser.

Har ni någon känsla för vilka som är era kunder?

Den första säsongen, när vi hade släppt våra första jeans, så ringde vi runt till alla som köpt dem för att få reda på lite mer om vilka de var, varför de köpt våra jeans och vad de tyckte om dem.

Det visade sig vara väldigt olika kunder, åldern skiljde sig åt och det geografiska läget också, men de hade ett par saker gemensamt, och det var just att de gillade att vi sytt jeansen i Sverige och att de gärna ville hitta goda alternativ på marknaden, juste för miljön och samtidigt med god kvalitet och design.

Har du arbetat med syfabriker i Sverige tidigare? Var finns de, och hur påverkar de ditt arbete?

Detta var första gången för mig, och det var fantastiskt att se att det går och häftigt att se vad vi kan ta fram här i närområdet.

Det finns så många duktiga människor finns här som verkligen kan textil produktion och som brinner för att göra bra produkter och behålla vårt textila arv!

Vi har arbetat med små lokala producenter i Boråstrakten. Att ha dem så nära rent geografiskt påverkar såklart produkterna också. Vi kan ju åka till dem och diskutera passform och utveckling på ett smidigt sätt.

Sedan påverkar det såklart oss att vi jobbar med en mindre fabrik än om vi hade anlitat till exempel en fabrik i Asien. Här hemma är det ett mindre antal personer som fixar alla momenten, och när det är influensatid eller liknande påverkar det såklart produktionstiden på ett annat sätt om man jobbat med en stor fabrik i Kina.

Hur garanterar ni att arbetsförhållandena är vettiga också på de fabriker som ni anlitar utomlands?

Vi har avtal med de fabriker som vi producerar hos, så det är en faktor som gör att vi kan känna oss tryggare med vår produktion. Vi har inte haft så många producenter som vi har jobbat med, och de vi haft har till största del varit människor i närområdet som vi känner väl och som vet vad vi värdesätter och kräver i form av etik och arbetsförhållanden.

Hur tror du att Close by Denim kan påverka klädbranschen i Sverige?

Som så många andra aktörer inom branschen så har vi gjort vår grej. Vi har testat något som vi har trott på och använt vår goda vilja och envishet till att försöka ta fram produkter som är lite närmare producerade, i lite justare kvaliteter, lite bättre och hållbarare design och så vidare.

Detta är trots allt en begränsad kollektion. Ellos Group som äger varumärket arbetar aktivt för mer hållbara alternativ, och Close by Denim är ett sätt att testa ett närmare och mer hållbart produktionssätt i en mer begränsad upplaga. Att göra det allra bästa man kan är liksom gott nog ibland, och på det viset har vi resonerat med våra kollektioner.

Vissa saker är liksom omöjliga att få fram till rätt pris, vissa saker får man inte fram i Sverige, men mycket går att göra om man bara pushar sig själva lite.

Så tror jag många med oss resonerar i dag, och har vårt märke inspirerat någon att tänka lite mer så, så är vi jättenöjda!

Vad har du för förhoppningar för de närmaste två åren?

Att modevärldens intresse för de goda valen kommer att hålla i sig och att vi i framtiden kommer att kunna ha ännu lite bättre samvete när vi handlar nya fina plagg till oss själva.

Har du något favoritplagg i den senaste kollektionen?

Ha ha, ja, det kan man nog säga, ganska många också!

Vi har ju jobbat lite kollektionslöst, om man nu kan använda det ordet. Det innebär att vi har släppt plagg som bygger och bygger ut hela kollektionen, så att säga.

En av mina absoluta favoriter är The Logo Sweat för dess enkelhet och för att det var ett av de första plaggen som vi stickade i Sverige.

Sedan gillar jag The Baseball Jacket mycket. Den är användbar både som inneplagg och ytterplagg, är både en tröja och jacka i ett, och är producerad i Sverige av superfina material: ull och älgskinn.

***

Tack Petra!

Jag har faktiskt gjort ett undantag från ”handla av människor”-regeln — brukar annars försöka köpa det jag behöver i mindre butiker där det är mindre risk att pengarna försvinner uppåt i skyhöga hierarkier — för Close by Denim-klädernas skull. På en del av jeansen sitter det en lapp där sömmerskan har skrivit sina initialer. Tillsammans med det faktum att tyget är ekologiskt och kläderna sydda i Sverige, med vettiga löner, måste väl det vara en av de bästa märkningar som ett plagg kan få?

”Paketen bidrar till en bättre start i livet för barnen”

Frälsningsarmén arbetar med utsatta människor i många städer och samhällen i Sverige. Tycker man om att sticka sockor, vantar, mössor och halsdukar kan man ge dem till närmaste Frälsningsarmén-kår nästan oavsett var i Sverige man bor.

Men hur många hjälpstickare vet att Frälsningsarmén behöver stickat till sitt internationella arbete också?

Inte jag. Eller: nu vet jag. Jag fick reda på det när det dök upp en bild och en inbjudan till stickning i grupp i Västerås på Facebook för några veckor sedan.

Och nu har Lars Sjöberg svarat på några frågor om startpaket för nyfödda och om Frälsningsarmén Bistånd. Tack, Lars!

***

Lars Sjöberg. Foto: Frälsningsarmén Bistånd

Hej Lars Sjöberg! Du arbetar ju med Frälsningsarméns biståndsarbete. Om det går att sammanfatta: var finns ni, och vad gör ni?

Frälsningsarmén Bistånd, FAB, finns i Bäckby i Västerås.

FAB är inte vinstdrivande, verksamheten finns för att hjälpa människor internationellt, nationellt och lokalt. Vi är ett 40-tal medarbetare. 13 är anställda med olika anställningsstöd, och övriga har olika former av praktik, de flesta via Arbetsförmedlingen men också via andra som till exempel Västerås Stad.

Vi har fyra grenar i vår verksamhet.

Den första är hjälpsändningarna. 25–30 lastbilar eller containrar lämnar FAB varje år fullastade med insamlade hjälpmedel –sjukhussängar, rullstolar, avancerad sjukhusutrustning, kläder, möbler och mycket annat. De åker till behövande över hela världen i länder som Ukraina, Ungern, Makedonien, Irak, Somalia, Panama …

Den andra är att vi sköter klädinsamling åt Frälsningsarmén Myrorna i Västerås och åt Myrorna i sju andra städer och platser i närheten. Vi tömmer ett 60-tal insamlingsboxar två gånger i veckan.

I samarbete med ICA:s centrallager i Västerås har vi en matbank som levererar mat till behövande via Frälsningsarmén i Västerås och fyra andra städer.

Och så erbjuder vi en anpassad arbetsplats för människor i olika situationer och för olika former av praktik.

Inom Frälsningsarmén Bistånd finns det transportavdelning, lager, sortering, en avdelning för reparation, underhåll och demontering, en för återvinning, en för textil och så vidare.

Nu har ni startat en stickbiståndsgrupp i Västerås. Hur många sådana grupper har ni i Sverige, vem kan vara med i dem, och vad gör de?

Frälsningsarmén Bistånd finns bara här i Västerås — vi startade på 1980-talet. Men Frälsningsarmén finns över hela Sverige med församlingar, institutioner och gemenskapscenter av olika slag. Stickgrupper och liknande finns lite varstans så fråga på er lokala Frälsningsarmé kår vad som finns och om man kan hjälpa till!

Kan man stötta gruppens arbete även om man inte har möjlighet att komma när ni ses?

Man kan sticka hemma för att lämna in när som helst på vardagar mellan åtta och tre hos oss här i Västerås, och det går också bra att posta paket till oss. Annars man man fråga på sin lokala Frälsningsarmékår om vad det finns för behov där.

Ni arbetar med startpaket för nyfödda — vad är det?

Ett startpaket innehåller lite av varje som är bra för föräldrarna att använda under den första tiden med barnet. Många människor ute i världen lever under väldigt knappa förhållanden, så att kunna ge sitt nyfödda barn en ren filt, rena och hela kläder, rena tvättlappar och en tvål är inte givet. Paketen är enkla, men de kan verkligen bidra till en bättre start i livet för barnen.

Vart skickas de, och hur delas de ut?

Delar av våra hjälpsändningar går ofta till sjukhus eller vårdcentraler som vänder sig till människor som inte har så mycket av ekonomiska medel. Där det finns förlossningsavdelningar och mödravårdsavdelningar tar personalen emot startpaket. Ofta har också Frälsningsarmén eller våra vänorganisationer i andra länder kontakt med familjer som kan behöva startpaket.

 

Innehållet i ett startpaket hos biståndsgruppen i Västerås. Foto: Frälsningsarmén Bistånd

Varför är det så bra med startpaket?

Det som täcker basbehoven samlat på ett ställe, i ett paket — det tycker vi är bra, och paketen är lätta att dela ut!

Tar ni emot annat också? Vad behövs mest?

Vi tar emot i princip allt utom böcker så länge vi har plats och kan hantera det vi tar emot.

Om man vill hjälpa till men inte bor i närheten av någon grupp, finns det någon adress som man kan skicka paket till? 

Det bästa är att gå in på Frälsningsarméns webbplats och titta under rubriken ”Här finns vi”. Där kan man hitta närmaste kår. Om du som vill ge något finns inom en radie av ungefär tre timmars bilresa från Västerås, och om du har fyllt några lådor eller säckar, så kan det finnas chans att vi kan hämta i samband med något annat hämtuppdrag. Bor du längre bort så kan du prova att fråga en lokal Frälsningsarmékår om de kan samordna med oss, eller också kan du ta kontakt med oss så får vi se om vi kan hitta en lösning.

En del biståndsorganisationer skickar ingenting från Sverige, andra skickar ganska mycket. Hur brukar ni på Frälsningsarmén förklara poängen med att svenska handarbetare hjälper er med till exempel startpaket?

Behoven är stora. Många människor i vår värld lever under väldigt svåra förhållanden, med begränsade resurser, och många barn föds in i dessa svåra förhållanden. Det som ni och vi kan göra tillsammans är mycket värt. Vi justerar innehållet i startpaketen lite grann efter vilka länder de skickas till.

Många av dem som läser den här bloggen är medvetna om att fraktkostnader lätt kan bli höga. Kan man stötta er med bidrag till det?

Ja, vi vill hjälpa så många vi kan, så varje bidrag till vår verksamhet är så värdefullt!

Fraktkostnader är mycket riktigt höga, och ofta är det våra mottagare som tillsammans med oss kämpar för att få ihop medel så att vi kan skicka en hjälpsändning.

Varje år har vi ett projekt där vi skickar julklappar till behövande barn i andra länder, och då är det många som bidrar både ekonomiskt och med färdiga julklappar.

Om du vill skänka ett bidrag till Frälsningsarmén Bistånd så gör det till Plusgiro 493 42 34-8 eller med Swish till numret 123 319 92 54.

Startpaketen är en av de viktiga uppgifterna för biståndsgruppen i Västerås. Foto: Frälsningsarmén Bistånd

Hur går det för gruppen i Västerås, och vad önskar du medlemmarna där framöver?

Jag tycker att det går riktigt bra, och vi har ett så viktigt uppdrag! Jag önskar alla våra medarbetare allt gott och Guds välsignelse. Jag önskar att vi ska få fortsätta att ha förutsättningar att göra det vi gör för att hjälpa andra människor, och jag hoppas att fler vill ansluta sig till vår stickgrupp och stödja den på olika sätt!

Kom gärna och hälsa på hos oss om ni har vägarna förbi! Vår adress är Kokillgatan 10 i Bäckby.

***

Tack Lars!

Vill man komma i kontakt med Frälsningsarmén Bistånd kan man skriva till info[snabel-a]sahumaid.com. Man kan också följa arbetet på Facebook.

Vill du posta ett paket?

Adressen är

Frälsningsarmén Bistånd

Kokillgatan 10

72133 Västerås

Märk gärna paketet ”Startpaket till nyfödda”!