”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”
Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.
Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!
(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)
***
Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat
Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?
Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.
Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.
Vem är Petra?
Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.
Hur dök hon upp hos dig?
Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.
Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.
För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!
Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan
Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?
Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?
För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.
Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?
Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.
Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.
Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.
När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …
Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?
Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!
För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.
Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan
I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?
Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!
Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?
Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!
***
Tack igen, Torhild Elisabet!
Visst är det här spännande?