140 tackor — men ibland hinner Stina sticka

En av de första garntillverkare som jag träffade var Stina i Odensvi nära Hallsberg. Jag köpte garn av henne på en marknad en gång. Sedan blev det liggande i flera år — så blir det nästan alltid för mig med riktigt fina saker, oavsett vad det är … Sedan stickade jag Odensvimössan till en väninna, och i julas sprang jag på Stina när det var bio på Magiska Teatern i Vretstorp. Då måste det ju bli en intervju! Det borde det ha blivit för länge, länge sedan!
***
Stina klädd för att ställa ut på mässa.
Stina, du säljer ju eget garn, och förutsättningen för det är får. Hur kom det sig att du blev fårbonde?
Jag blev fårbonde av fler anledningar. Från början var vi grisproducenter och sålde dräktiga gyltor till andra grisproducenter runt om i Sverige. Vi hade också en liten dikobesättning med scharolaiskor.

Vi odlade spannmål som grisarna åt upp på den tiden — nu säljer vi maltkorn, grynhavre och lite annat.  Vi har också mark som inte lämpar sig för spannmålsodling utan som passar bättre till beten.

Vi odlar vall som vi skördar till ensilage för fårens vinterfoder. Det är ett bra inslag i växtföljden i spannmålsodlingen eftersom jorden mår bra av omväxling.

Vi har ändrat gårdens produktion genom åren för att anpassa oss till omständigheterna i vår omvärld. Vi bytte ut korna mot får 2005. Då köpte vi 13 tackor. Grisarna försvann från gården 2011. Nu har vi ungefär 140 tackor.

Vad är det för får du har?
När vi tog beslut om vilka raser vi ville föda upp valde vi i första hand Gotlandsfår eftersom det är intressant att kunna sälja skinn efter dem. Det är den vanligaste rasen i Sverige. De är grå i olika nyanser från väldigt ljus till så gott som svart, och nyanserna kan också skilja på den enskilda individen. Man eftersträvar en jämn kvalitet i färg, lockstorlek och glansighet. Det kontrollerar man när man ”mönstrar” lammen när de kommit upp i pälsmognad fram på sensommaren.

Vi valde att också ha en del renrasiga finullsfår. De mönstras också på liknande sätt. Det är en gammal svensk ras som ger en finfibrig ull. Den ligger nära Merinorasens fiber. Finullstackor ger många lamm och är en bra ras om man vill korsa med köttraser.

Nu har vi också en Suffolkbagge. Det blir jättehärliga skinn av korsningen med finullstackor — det var en överraskning för mig.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?
Själva ullen är tyvärr en bisak ekonomiskt, men jag hoppas på en förändring för ullindustrin i Sverige. Ull är ju ett förträffligt material!
När den förädlade oljan gjorde sitt inträde i vår värld i form av syntetmaterial försvann kunskap och maskiner för både ullförädling och linförädling. Då tyckte många att det var så himla bekvämt och billigt med den nya fibern. Nu börjar vi se lite annorlunda på saken, som bekant.

Skinnen, däremot, har fått en renässans och är en betydande del av vår inkomst från fåren. Jag hoppas att ullen kommer att vara det i framtiden. Det händer mycket på den fronten nu.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?
Jag har lämnat ull till lönespinning på några olika spinnerier i Sverige.
Wålstedts ullspinneri gjorde de tvåtrådigt garn av Gotlandsull. Det blev ett glansigt vackert garn.
Filtmakeriet har gjort grått tvåtrådigt och tretrådigt garn åt oss, och där blandade de finull i Gotlandsullen för att kunna få den genom maskinerna.
Senaste gången jag lämnade in ull för spinning var det hos Båvens spinnhus. De kan ta lite mindre mängder. Därifrån har jag fått entrådigt vitt finullsgarn, entrådigt grått Gotlandsgarn, tvåtrådigt vitt finullsgarn, och z-tvinnat garn, både grått Gotlandsgarn och vitt finullsgarn. Jag ville också prova finull/Suffolkkorsningsgarn, så jag lämnade in ull från lamm som var av den korsningen och fick ett tvåtrådigt garn, och jag tycker att det blev trevligt.
Jag har växtfärgat både grått och vitt garn, och det är sannerligen en härlig syssla! Ta till exempel renfana som växer överallt i dikena häromkring. Med vitt garn blir det en härlig nästan saffransgul nyans, med mörkgrått garn blir det en djupgrön nyans. Man vet aldrig hur det blir, men det blir alltid till min egen förtjusning.
Vad tycker du att garnerna från era får passar till?
Jag har färgat några hekto tvåtrådig finull med renfana till mig själv, och målet är att sticka en kofta — men jag är bättre på att föda upp får än på att sticka, så än har jag inte börjat med den. Mönster har jag köpt på Ravelry.

Några enkla halsdukar och ett par sockor har jag lyckats få ihop än så länge. Halsduken i finull är väldigt mjuk och skön, tycker jag. Den i Gotlandsull är lite stickigare men varm och go. Sockor i ren ull är väl inte optimalt, man sliter hål på hälen ganska fort, men jag har hört att man kan lägga i en tråd av syntet för bättre hållbarhet. Det ger ju en skön värme med ullen.

Det är väldigt speciellt att ha fött upp fåret, att ha sett de fantastiska lockarna när fårklipparen kommer och klipper alla får, och att sedan lämna in ett parti till spinneriet och vänta på resultatet.

Emotionellt är råullen guld värd — det är så vackert med alla varianter på lock och nyans.

Hur säljer du dina garner?
Jag säljer mina garner i vår gårdsbutik men kan skicka på posten om någon beställer. Det finns lite bilder på vår hemsida och på vår Facebook-sida.
Vad har du för planer för det nya året?

I år ska jag försöka att inte splittra mig så mycket. Det finns ju så himla mycket roligt att göra och prova! Istället ska jag sätta fokus på en utställningsvecka som min kollega Regina Schoffa Andersson och jag ska ha i höst precis före allhelgonahelgen på GalleriT i Stockholm. Vi var där för första gången i höstas och fick mersmak. Då var vårt tema ”Vilt och tamt från skog och bete”, i år är temat ”Från vaggan till graven”. Regina är också lammproducent, och hon syr mycket i sina lammskinn, så därför väljer jag att lägga tyngdpunkten på tovning. Det är roligt, för man kan forma ullen till så väldigt många olika föremål. Min favorit är att göra lampor i vit finull — det blir ett sånt härligt mjukt sken genom ullen. Jag har också gjort några klänningar i nunoteknik.

Och så måste jag ju hinna vara lantbrukare och hyra ut vårt B&B också mellan varven! Jag har en lokal där det får plats några stycken åt gången, kommer man långväga ifrån kan man bo över, så boka gärna en helg med lite tovning och myseldning i kaminen tillsammans med max sex kompisar.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 
Om vi nu ska prata miljö tycker jag att var och en borde tova sin egen kasse att ta med till matvarubutiken. En tovad kasse kan inte någon kaviartub i världen sticka hål på. Och det har inte gått åt någon olja i tillverkningen. Ull, såpvatten och din hands arbete — that’s it!
***
Tack Stina! Och tack för bilderna som jag fick ta från din webbplats!
Ett tips för alla som vill köpa småskaligt producerat garn är att gå med i gruppen Garnförmedlingen på Facebook. Där är det många fårbönder och andra som visar vad som finns, och så kan man beställa. ”Svensk fiber från svenska djur, spunnet i Sverige” är gruppens slogan.