Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

En supervirkare till

Av Posted on Inga taggar 0

När jag letade efter Jonah häromveckan hittade jag en mycket ung supervirkare till, och ni bara måste få träffa honom också:
Jaheir Moore från Jersey City i New Jersey!

Bild lånad från Newsner som i sin tur har lånat den från en amerikansk nyhetskanal.

Filmklippet är lite tjoigt, men jag tror att ni kommer att bli lika tagna som jag.

Visst är det härligt att han så tidigt kom på att han ville hjälpa och stötta andra genom det han gör? Han beskriver en utveckling som jag tror att många kan känna igen sig i: först är det roligt att lära sig, lista ut hur man gör och börja hitta på eget, sedan är det bara så roligt att fortsätta, plötsligt är förrådet fullt, då kan man om man har tur komma på idén att ge, och så blir det bara ännu mer inspirerande att fortsätta, tänka på mottagarna och tänka ut nya modeller.

Här är en hemmafilm från när han var tio:

Hurra för Jaheir! TV-intervjun är ett år gammal, men vi får hoppas att han fortsätter att hitta ny inspiration och att han får den respons som en tonåring behöver!

Garn och svenska varje vecka i Dala-Floda

Idag får ni träffa en massa glada stickare och ganska nya vänner i Dala-Floda, där Jennifer bjöd in till stick-och-språk-café i församlingshemmet när det kom en massa nya invånare i samhället. Hon har hållit igång det sedan dess — varje vecka! Jag har tänkt länge att jag måste intervjua henne om det, och nu har det äntligen blivit av.

Två av deltagarna och en massa inspiration framför dem på bordet. (Jag blir såklart jätteglad att se att hjälpstickningsböckerna kommer till användning!) Foto: Inka Gurung

Hej Jennifer! Berätta lite om Dala-Floda! Vad är det för ett samhälle?

Det är en liten, pittoresk by i klassisk dalastil med ungefär 700 invånare. Medelåldern är ganska hög och ”alla känner alla” eftersom många har bott här i generationer. Byn är bland annat känd för sin hängbro och för folkdräkten med vackra påsömsbroderier.

Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?

Jag gick på de språkcaféer som kyrkan anordnade både här i byn och i grannbyarna och såg att det nästan bara var män där, trots att flera av dem hade fru eller sambo — hon var kvar hemma när mannen åkte iväg. 
Därför ville jag skapa en mötesplats enbart för kvinnor, och eftersom jag själv älskar allt vad stickning, virkning och pyssel heter så blev det naturligt att mötesplatsen skulle bli ett stickcafé. 
I byn fanns redan ett stickkafé i hemslöjdens regi, men dit kom det inga nyanlända, och de caféerna är bara åtta gånger per år.

En av deltagarna stickar ett sittunderlägg som ska valkas. Foto: Inka Gurung

Hur bjöd du in den första gången? Hur gör du nu?

Jag satte upp affischer på ICA både här i byn och i grannbyn, vid SFI, biblioteket med mera samt skrev överallt på Facebook. Eftersom vi är i kyrkans lokaler så blev vi automatiskt med i deras veckoannons i det lokala nyhetsbladet. Jag försökte också berätta för alla jag kände som skulle kunna vara intresserade. 
Nu annonserar jag enbart via kyrkans annons varje vecka, resten går via djungeltrumman. 

Vilka är det som kommer?

Det är kvinnor i alla åldrar, både svenskfödda och nyanlända. Flera har sina barn med sig. Några har varit i Sverige i en vecka när de kommer till caféet första gången, och vi har varit deras första möte med vanliga svenskar. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Vi pratar svenska, engelska, arabiska, tigrinja och dari. En kvinna förstår enbart sitt hemspråk, men det är ingen annan som talar det språket, så vi kan inte prata med henne så bra. Men hon kommer troget ändå, och jag har lärt henne att sticka raggsockor.
Vissa gånger har vi haft små övningar vid fikabordet i stil med ”Jag heter NN, vad heter du?” där man skickar frågan runt bordet. Vi har också bläddrat i en kartbok och tittat var alla är födda.

Samtal med många. Jennifer själv vid bordets kortsida. Foto: Inka Gurung

Hur ofta ses ni? Och var?

Vi samlas i Församlingshemmet varje tisdag kväll i två timmar. Nu är vi inne på fjärde terminen, varav tre i vår nuvarande lokal. Innan var vi i Församlingsgården i grannbyn, men eftersom det går obefintligt med buss kvällstid och de flesta saknar tillgång till bil blev det bäst att flytta caféet till Dala-Floda när det visade sig att de flesta som ville vara med bor här.

Kommer de andra för stickningens skull eller av andra anledningar, tror du?

Det är inte alla som stickar eller virkar under träffarna. Många kommer enbart för gemenskapen, för att få prata sitt hemspråk med enbart kvinnor och kunna fråga om saker som rör allt i samhället. Några pratar riktigt bra svenska och kan tolka åt dem som behöver hjälp. Vissa har med sig SFI-läxor, någon har haft med sig räkningar, abonnemangsavtal och annat som man har behövt hjälp att tolka och förstå.
För många är det bra träning att gå hemifrån, kvällstid, utan sin man. Inte helt självklart för alla!

Vad stickar och virkar ni?

Det har blivit pannband, halsdukar, sjalar, något par raggsockor, någon enkel väska … De flesta är inte så vana att handarbeta och kan inte läsa mönster eller beskrivningar, så det blir mest enkla småprojekt. 

Hur får du tag i material?

Som tur är har många av byns invånare mycket grejer i sina förråd, så vi har generöst fått kassvis med garner, och det går åt! Stickor, virknålar och annat som behövts har jag köpt på loppis.

Vegansk linsgratäng. Foto: Inka Gurung

Vad gör ni mer än stickar?

Vi fikar alltid! Standard är te och smörgås eftersom vi har märkt att många av deltagarna, eller kanske främst deras barn, äter otroligt mycket sötsaker. Men visst har vi kakor ibland också, eller så har någon med sig en gryta med något spännande innehåll. Vi har även ”fikat” på linsgratäng, falafel och andra godsaker. Även semlor har vi testat, och det var lite märkligt och svårätet. 

Märker ni av Migrationsverkets förflyttningar och utvisningsbesked och annat som händer runtom i Sverige?

En deltagare som var med de allra första två, tre gångerna blev helt utan förvarning flyttad till ett annat län. En vecka var hon bara borta och de andra berättade vart hon hade tagit vägen. Kändes tråkigt att inte få ta avsked.
Annars har vi mest positiva erfarenheter av familjeåterföreningar istället, där fruar och barn har kommit hit till väntande män och pappor. Då är vi snabba med att locka kvinnorna till caféet, för att visa att kolsvarta, iskalla, halkiga vinter-Sverige faktiskt har liv och samvaro! Landsmän — eller landskvinnor borde man väl säga? — hjälper till att ha koll på vilka som flyttar till trakten och att ta med nya deltagare.

En socka håller på att bli till. Foto: Inka Gurung

Vad betyder stickcaféet för dig?

Otroligt mycket! Samvaro, skratt, samtal, gemenskap, att se hur folk från fjärran länder möts över diskbaljan efter fikat … Barn som leker ihop trots språkbarriärer, deltagare som blir klara med SFI och får jobb och blir en del av samhället.

Vad har du fått för respons från andra?

När biskopen var på visitation i pastoratet var han på besök hos oss, och hans omdöme var mycket positivt! Wow, vilket ställe! Liv och glädje! Deltagarna är också mycket positiva och tycker oftast att sommarlov och juluppehåll är för långt! De som kom på de första träffarna är fortfarande kvar, det tillkommer nya deltagare, men få slutar, och de som ändå slutar gör det på grund av brist på bussförbindelser och att de har fått jobb och helt enkelt inte orkar och hinner allt de vill.

Andra terminen flyttade stickcaféet till Dala-Floda församlingshem.

Håller ni kontakt mellan träffarna?

Ja, två av de svenskfödda deltagarna har startat en egen SFI-grupp, helt ideellt och frivilligt från alla håll. Den som vill kan komma två gånger i veckan och träna svenska på sin egen nivå.

Annars ses vi ju varje vecka, så det är ganska täta träffar ändå.

Byn är så pass liten att man springer på varann på ICA och på bussen och så.

Vi har varit på ett yogapass tillsammans, varit på studiebesök på garnfabriken här i byn — tyvärr finns den inte kvar längre — och varit på utflykt till skogen. Det är lite svårt att hitta på något att göra i utflyktsväg eftersom några inte pratar eller förstår svenska överhuvudtaget och flera har ont i kroppen. De har ofta levt ett hårt liv utan fungerande sjukvård, och det märks! Så vi kan inte direkt ta långpromenader tillsammans, tyvärr.

Foto: Inka Gurung

När ska ni ses nästa gång, och vad ser du fram emot då?

Vi ska ses på tisdag igen! Då är jag nyfiken på att se hur långt R har kommit på sina första raggsockor (troligen är skaften klara!), kanske kommer J med sin lilla bebis som nu är fyra veckor, jag får se om I fick ihop minskningarna på mössan och om S har fått tag i något garn till tröjan hon drömmer om. 

Har du några tips till den som skulle vilja starta något liknande på någon annan ort?

Kör, bara kör! Det värsta som kan hända är att det inte kommer någon. Jag är finansierad av ett studieförbund och har lokalen via kyrkan där jag är aktiv plus att jag har en diakoniassistent som hjälp. Det är smart att vara minst två som håller i det, då gör det inget om man råkar vara sjuk eller upptagen med annat någon vecka.  

***

Tack Jennifer! Hoppas att många vill göra som ni!

Bokcirkelinspiration

Genom en gemensam vän som undervisar och forskar i litteraturvetenskap har jag lärt känna Lena Kjersén Edman, som i många år har arbetat med läsinspiration som lärare, forskare, föreläsare och författare. Nu har hennes bok om bokcirkelliv, Vad ska vi läsa i bokcirkeln?, kommit ut, så jag bad att få göra en intervju.

Hej Lena! Grattis till din nya bok! Vad är det som är så speciellt med att läsa i en bokcirkel? Hur kom det sig att du ville göra en hel bok om det?

Många längtar efter att få tillhöra en bokcirkel men vet inte riktigt hur det går till. Och många av dem som redan är med i en cirkel vill gärna få tips om hur man får fart på samtalet. Själv får jag ingen ordning på mina tankar om en roman förrän jag har fått samtala med andra om den .

Vad är ditt bästa tips till någon som vill komma igång?

Det berättar jag om i boken!

Hur bär man sig åt för att hitta bokcirkelvänner?

Om man inte själv vet vilka av ens vänner som skulle vilja vara med i en cirkel — ta kontakt med ditt folkbibliotek! Ibland är det faktiskt en fördel att inte vara nära vän med dem som man boksamtalar med.

Har du själv gått med i någon grupp utan att känna någon i gruppen?

Ja! Jag gick med i en stor afrikansk bokcirkel med 15–20 deltagare utan att känna någon — vi delade intresset just för afrikansk litteratur. Det var det ena. Det andra var att ingen i mina bokcirklar ville ha Michel Houllebecqs Underkastelse som samtalsbok. Då frågade jag på Facebook om det fanns några okända där som ville göra en engångsbokcirkel om just den romanen. Vi, tre män och tre kvinnor i olika åldrar, helt okända för varandra, fick ett härligt samtal!

Vilka platser kan vara bra samlingsplatser för en grupp?

Egna hemmen, bibliotek. lugna kondis …

Fika eller inte fika – vad tycker du?

Jatack! Men inte för mycket mat.

Och så det roligaste och svåraste: hur väljer man böcker?

Det berättar jag om i boken!

Selma Lagerlöfs roman Anna Svärd resulterade i ett av de bästa bokcirkelsamtal som Lena Kjersén Edman har varit med om hittills.

Vilka tre böcker har resulterat i de absolut mest intressanta samtalen när du har varit med?

Jenny av Sigrid Undset, Anna Svärd av Selma Lagerlöf och Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe.

Har du varit med om någon total flopp?

Några gånger har någon börjat gråta – men det har inte varit en flopp. Så: nej. Men det är trist om inte alla har läst det vi ska samtala om.

Jag antar att du inte har några problem alls med att få igång ett intressant samtal om läsningen, men om det är lite trögt, vad tycker du att man ska göra då?

Viktigt är att i första samtalsvarvet, när alla ska vara kortfattade, INTE ge värdeomdömen.

Vad har du för förhoppningar för din bok?

Att fler ska hitta fram till bokcirklar och att de ska få uppslag om vad som är kul att samtala om och om hur det kan gå till!

***

Tack Lena!

Om jag har några bokcirkeltips själv? Jag har hälsat på i flera bokcirklar men inte varit med i någon själv. När vänner som är bokcirkelmedlemmar frågar mig om lästips brukar jag försöka fråga lite om cirkeln innan jag föreslår böcker, men här är några som jag har föreslagit de senaste åren: Jean Gionos miniroman Mannen som planterade träd (den hinner alla läsa, och den innehåller ändå så mycket att man kan prata om den hur länge som helst), Vibeke Olssons Sågverksungen, Mary Ann Shaffers och Annie Barrows Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Maja Lundes Binas historia (den skulle man kunna dela upp på flera tillfällen) eller kanske, om det går att få tag på tillräckligt många exemplar, Helene Hanffs Brev till en bokhandel.

Anna Sigrid skapar av det som redan finns

Det här kan vara den längsta intervju jag har publicerat här på bloggen. Men det är inget mot kommentarfälten när Anna Sigrid Pettersson visar upp sina kläder på i en Facebook-grupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya. Vi är många som är helt fascinerade av vad hon lyckas skapa av broderade dukar, herrkostymer och allt allt möjligt annat!

Så jag bad att få skicka några frågor. Jag tror att det är fler än jag som är nyfikna på Anna Sigrids gränslösa kreativitet och också på hennes skicklighet.

Gränslösa? Kanske inte riktigt. Materialet sätter ju gränser hela tiden, och jag undrar om det inte är en del av poängen.

Som Anna Sigrid skrev en gång: ”Ibland får man en idé … eller en gardin!”

***

Hej Anna Sigrid! Du visar helt fantastiska återbruksplagg på Facebook – hur började du din återbruksbana?

Jag har växt upp under små omständigheter, men också i en konstig känslolös tillvaro. Men min mamma visade tilltro till mina åsikter mycket tidigt, eller så saknade hon egna idéer. Så när det syddes eller stickades fick jag komma till tals.

Det syddes mycket under barndomen, och kusinkassar gick mellan familjerna, och jag fick ofta frågan hur jag ville att kläderna skulle se ut. Förmodligen var det en fostran att tänka färg, form och modell, utan att jag visste det då.

Jag var också ”kinkig”: hårt i midja gick bort, hårt runt hals — polotröjor — gick bort.

Och i takt med att jag lärde mig maskinen så började jag sy i smyg …

Älskade ljudet av saxens vandring över bordet, ett krkr krkr, som betydde något förväntansfullt.

Det här är en kass gammal Instamatic-bild som min mamma skannat och förstorat. Men det är en bild av en situation jag minns med värme. Det är min pappa och jag, vi trasslar upp garn. Vi kunde köpa garn, trassel och äffsingar från väverier, och så trasslades det upp och gjordes till nystan. Pappa knöt ryor och så stickades det. Och det fanns alltid ett lugn kring handens arbete. En möjlighet till full koncentration på att göra precis det vi gjorde, och inget annat! Allt utanför stängdes av och jag var ytterst närvarande i nuet. NU är bra! Förmodligen något jag lärde mig, övades in i, där och då och som jag har nytta av idag. NU är bra. 
***

Jag TROR det var så att min pappa var en god inspiratör. Min pappa var född mellan två systrar i en grupp av ”sladdbarn”. Han hade många syskon födda kring 1905–12, sen kom ”sladden” 1920–21 och 1923. Farmor bar elva–tolv barn, sju blev vuxna, så hon var nog rätt sliten. Så sladden, som bestod av mest tjejer, fick tjejfostran: sticka, sy, väva, baka och laga mat. Det gjorde han, och lärde mig.

Morsan stickade … På något sätt var det så i hemmet, att sitta med armarna i kors bara inte gjordes, men tid att lära mig tog hon sig inte. Det syddes, stickades, klipptes mattrasor, trasslades garn. Och det enda (?) godtagbara sättet för kvinnor i vår samhällsklass att umgås var ”syjuntor”.

Min lärare på lågstadiet ”fuskade” också, så vi fick ha syslöjd redan i årskurs två. Broderade en katt, minns jag.

Men innan dess… jag och mina bröder fick hjärnhinneinflammation och vi låg i omgångar på epidemisjukhuset, och där fanns en före detta syfröken som skulle sysselsätta mig (oss?). Också med broderi — jag fick av henne en liten chokladask, sån där åttkantig (Droste?), FULL med broderigarn!

Gick också som bland de första barnen i Västerås på ”fritids” som också var ett värsta pysselparadis, efter läxläsning förstås.

Och den ”riktiga” syslöjden i årskurs tre var väl proppen, trots en ovanligt trist och oinspirerande lärare, denna jäkla slöjdpåse…. i blårandigt Strömmatyg.

Men sedan, syfröken i fyran – där var det kärlek! Och vi fick sy kläder, och sedan dess har jag sytt kläder.

Jag var lång och stor redan som liten, så byxor och skjortor hängde på halv stång, oklädsamt!

För något år sedan var det återträff med mellanstadieklassen, och de berättade med gapande munnar och fascination 50 år efteråt hur jag sydde kläder till hela syskonskaran Trapp, som vi satte upp som teater. Morsans gardiner!

Och på vinden i huset vi bodde i fanns en uppsjö med gamla kläder, till mattrasor, och där var det bara att botanisera och sy. Pappa var vansinnig, han hade förmodligen magneter under fötterna för han lyckades alltid kliva på knappnålar. Hela tiden var det ont om pengar, eller att pengar skulle användas till annat, jag kan inte riktigt säga hur det egentligen var, och min mamma tyckte aldrig att det var nödvändigt att köpa något för det fanns ju kusinkassar, eller att ärva efter mina bröder.

Så, så var det nog, för att jag skulle få som jag ville fick jag fixa det själv. Och det finns massor med ”plagg” jag aldrig haft: V-jeans, parkas … Min ryssmössa, på modet, gjorde jag själv av morsans gamla fårskinnspäls. Den hade tidigare slaktats för att bli värmedyna i bilen.

När jag var elva flyttade vi in till Västerås, vindskläderna följde med, upp på vinden igen. Men det fanns en granne … det var många syskon och förmodligen ont om pengar, men hon hade Burda och sydde jättemycket, till alla barnen, och var en fena på problemlösning och återbruk, återanvändning … Och så kom jag i kontakt med Burda … på tyska visserligen, men med bilder och mönster.

Vad brukar oftast inspirera dig till ett nytt plagg – material som du får syn på, en bild någonstans, ett behov, något annat?

ALLT inspirerar: TV-program, Merlin, Vanity Fair, naturen, utställningar, folkdräkter, men också det befintliga materialet, som finns i mitt förråd. Jag brukar plocka tomma ”ölflak” från bolaget som blir som brickor jag lägger material i. Det kan ligga ett tag, en evighet eller en kvart, band, tråd, spets, dragkedjor, knappar … som matchar i färg och kvalitet, men också att mängden är ”rimlig”.

Bilder, andras alster förstås, inspirerar.

Och att bara lämna hemmet kan vara stimulerande i sig. Jag har ju slutat yrkesarbeta och är ofta hemma.

Barnkappa av ylleduk och linneduk med broderier. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Syr du mest till dig själv eller till andra?

Just nu lagar jag mest till andra. Till före detta arbetskamrater, ”helar” barnkläder, byter dragkedjor — det är tråkigt, men jag har lärt mig att stänga av — och ser till att förlänga livet på kläder. Alltså mer miljötänkande och att rädda andras hushållsekonomi.

Å andra sidan krävs det en viss kreativitet för att laga kläder så att barn, men också deras föräldrar, blir nöjda. Det finns en viss status och stil som föräldrar vill att barnen ska visa upp.

Men snart är trädgårdsarbetet över för i år, vaktelhuset klart och fåglar på plats och arbetet fortsätter inomhus, då syr jag mest till andra.

Framför allt syr jag på lust! Det som faller mig in, lockar, är inspirerande att genomföra, också tekniska utmaningar. Sällan syr jag till mig, jag har ju alla kläder jag behöver. Och lagningar!

Blandar du nytt och gammalt, eller är det en sport att bara återanvända?

Jag använder bara de material som finns i hemmet. Å andra sidan: eftersom många kommer hit med kläder, tyger, gardiner och även helt nya tyger använder jag det som finns. Om jag köper nytt så är det vliseline och dragkedjor.

Men visst är det en sport att använda ”gammalt”. Och det är en sport att spara minsta bit och sedan, trots litenheten, hitta ett användningsområde också för den lilla biten. Men också knäppt material, till exempel sockan i kappan, tavlor som tossor och liknande.

Men en vanlig souvenir vid utlandsresor är textilier eller sybehör på olika sätt. Det är billigt ofta men också roligt att vara i en vanlig affär som en vanlig kund. Så sådant nytt material kommer också till bruk.

Jag jobbar HÅRT på att inte köpa mer material överhuvudtaget. När jag köper material så är det på Tradera, Kupan, Myrorna eller annan loppis. Jag kan också plocka hem sånt som legat, hängt ute. En övergiven handske eller mössa som hängt under några veckor kan också hamna i mitt förråd. Och så, i väntan på.

När jag syr åt andra vill jag återvända deras material. Bonusbarnbarnet fick en ny dyna till Stokke-stolen, tillverkad av mammans fina före detta gardin. En klänning fick hon också av pappans skjorta.  Lilla flickan i Lofoten fick en väst av en tavla som hängt i gammelmorfars arbetsrum, hon fick också bebiskläder av gammelmormors spetsar, och så vidare. Min vän med textilskatten har gett mycket material till mig, och det kommer tillbaka i form av kläder till hennes barnbarn.

Mininecessär av två jeansfickor, försedd med dragkedja upptill och fodrad med gardintyg. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad brukar du få för respons på kläder som du själv använder?

De flesta blir imponerade, som de inte fattar att det GÅR, överhuvudtaget att sy kläder! Många plagg är ”normala” och väcker bara uppståndelse när de får reda på att de är hemsytt. En del plagg är knäppa och det dras på munnar och skrattas, men det är alltid positiva kommentarer.

Och på barnplaggen?

Det är mycket klänningar och det blir så hyllade, kallas ljuvliga och söta. Kapporna får också oerhört positiva kommentarer. Själv blir jag lite störd över mig, för jag är så j-a trött på att tjejer ska vara söta. Och jag gör så mycket ”pynt”-kläder. Jag vill göra mer funktionskläder.

Men jag tänker hela tiden på bekvämligheten, minns barndomens plågor, så inget yllekli mot huden, inga hårda sömmar som trycker eller midjor som sitter åt. Kläder som jag lagar blir väldigt uppskattade av många föräldrar.

Klänning av broderad duk och duk med spetskant. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Gissningsvis, hur mycket tid lägger du i genomsnitt på ett plagg?

Phu … svårt att säga … eftersom jag är luststyrd så kan det gå jättefort, en–två timmar. Men det kan ta massor med tid om det är pärlbroderier eller vanligt broderi. Ibland går jag ”all in” och det tar ALDRIG slut. Jag satt fortfarande och broderade på min brudklänning två timmar innan gästerna kom.

Jag syr också ofta för hand för att ha full kontroll på varje stygn. Sedan fodrar jag ofta, och det tar tid men blir också bra!

Mesta tiden går det åt att slakta, och se till att material blir gångbart igen, tvätta, plockat fritt från trådar och stryka. Och det är så olika arbeten jag gör.

Vad gör du om det inte blir som du har tänkt?

Om plagget blir färdigt och inte som jag tänkt finns det lite olika tillvägagångssätt, ett är att tänka om, ett annat att lägga det i min Röda korset-kasse som när den är full går till Röda korset. Blir det inte färdigt så blir det liggande, och ibland blir det färdigt en annan gång, eller uppsprättat till nytt material.

Har du något projekt som du är extra nöjd med?

Det är olika … beroende på. Jag fick en kasse med trasiga barnkläder och jag lagade ett par blå trikåbyxor, hål på knäet. Jag hade ett resttyg, regnbågsvelour, som blev ett nytt knä, och för att det inte skulle se ”lappat” ut gjorde jag en bakficka av samma tyg. Och den där ungen blev så glad.

En annan unge, hon var normallång och så späd och jag sydde massor med kläder till henne, använde mönster för 3 år, och la på längden. Jag sydde henne en väst, utan bild, med ett pärlbroderi, Pelle Kanin, ungefär 20 centimeter hög. Jättehäftig! Hon var förstummad i en kvart!

Men rätt fort blir det att det senaste projektet är det jag är mest nöjd med.

Barnkappa av herrkostym som inemellan har varit damdräkt. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vilka är dina favoritmaterial?

Rena material, bomull, ull och siden. Där borde ylle stå först!

Vad har du för tips till den som vill börja arbeta som du?

Börja! Om det ska handla om barnkläder måste det gå fort! De växer så fort. Bara GÖR! Och strunta i om det inte blir så bra, för nästa gång blir det bättre. Använd gammalt material så svider inte kostnaden. Barn är okritiska så sy bara. Och låna böcker så du lär dig tekniken, för med rätt teknik blir det lättare.

Barnklänning med duk som ok. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad arbetar du med, eller vad planerar du för, just nu?

Just nu färdigställer jag ett vaktelhus, jag ska hämta vaktlar på lördag [intervjun gjordes tidigare i höstas, Annas anm].

Men jag stickar också på en gammal trasig tröja som ska bli fin, hel och varm. Tröjan är till mig. Den gamla tröjan är tvättad och ligger i materialförrådet, i väntan på … Det är ett elände att ständigt öka i vikt och växa ur kläderna.

Och sedan har jag ett gäng trista surdegar som jag ska färdigställa. Kläder som en kvinna bett mig sy, och det är faktiskt inte så roligt. Och när det är klart har jag en liten flamskvävnad, min gamla grå tröja och annat som ligger på ett ölflak och frestar. På ett annat flak ligger en slaktad flanellskjorta och velourbyxor. Det finns också ett tredje flak, med gardiner från Alviks bibliotek och det där sista i vävstolen, där jag bara har tömt garnspole efter garnspole, så randigt i alla färger och bredder … jag vävde det 1974 och snart händer det, i väntan på!

***

Det tog emot att undanhålla er Anna Sigrids beskrivningar av hur varje plagg har kommit till — men gå med i Facebook-gruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya! så kan ni läsa allihop och många fler!

Tack, Anna Sigrid, för all inspiration som du delar med dig av!

”Alla borde få gå i skolan” — #denrundafilten blev Lotta Bloms insamling

Här kommer en intervju med Lotta Blom, minst lika känd under sitt yrkesnamn Tant Kofta. Jag gjorde den för tidningen Uppdrag Mission i somras, så nu är det verkligen dags att ni bloggläsare också får ta del av den!

Lotta Blom stickade en ny filt, skrev ner hur hon hade gjort och bestämde sig för att låta fler få glädje av resultatet. På sju månader har det blivit mer än 135 000 kronor till skolgång för flickor.

Intervju: Anna Braw

Foto: privata bilder

Tant Kofta kallar hon sig i stick- och virkvärlden, där hon turnerar med gammaldags koffertar fyllda med garn som hon har färgat i sitt hus i Romelanda nära Kungälv och hängt på tork i trädgården där. Då och då leder hon kurser. Ett par dagar i månaden har hon också öppet i sin hemmabutik. Flera av hennes tidigare beskrivningar, till exempel en flexibel kofta, har blivit mycket spridda. Men tidigt i våras, när hon var klar med beskrivningen till en filt, provade hon ett nytt sätt att arbeta.

Hej Lotta Blom! Vad är Den runda filten?

Det är ett projekt där man kan sticka sig en rund filt och samtidigt vara med och bidra till att flickor i tredje världen får en chans att gå i skolan och utbilda sig. Den som vill göra det får stickbeskrivningen av mig och sätter in 50 kronor eller valfri summa till Plan International Sverige. Filten kan man sticka med restgarner eller vilket garn man vill. Den är inte alltför svår, den är rolig att sticka, och man kan göra lite som man själv vill. För att lyckas behöver man förutom garn en lång rundsticka, 150 centimeter, och 17 stickmarkörer.

Du har ju gjort många beskrivningar – hur kom du på att en beskrivning kunde bli en insamling?

Jag tycker att jag lever ett så privilegierat liv i ett tryggt land, och jag ville göra något som kan få en betydelse för andra. En filt är en symbol för omtanke och värme – vi slår en filt om dem som är alldeles nyfödda, frusna, skadade eller sjuka.

Jag har min bakgrund i skolvärlden och ville samla in pengar till något som får en bestående betydelse. Alla borde få gå i skolan för att skaffa sig redskap för att klara livet bättre. Kunskap är makt. Om flickor får lära sig att läsa och räkna kan de klara sitt liv mycket bättre. De kan göra affärer, blir inte lurade så lätt och kan läsa sig till information och handla därefter. Att det blev Plan var en slump – någon nämnde organisationen, jag läste på hemsidan och det kändes framåtsyftande och bra.

Ditt koncept är att lita på ”köparna” – funderade du på att genomföra projektet på något mer kontrollerat sätt?

Det är väl självklart att alla skänker en slant? Hur skulle det kännas att sitta och sticka på en filt och tänka att flickorna inte får några pengar av mig för att jag är för snål? 

Hur mycket pengar har Den runda filten dragit in hittills?

Idag, den 6:e augusti, har 922 personer gett sammanlagt 125 673 kronor [och nu i början av oktober har det hunnit bli mer än 135 000 kronor, Annas anm] – och det är fantastiskt! Insamlingen startade den 1:a mars i år. Nästa steg i insamlingsarbetet är att tillsammans med Plan berätta om hur pengarna används. Det ska jag göra på sociala medier under hösten.

Vad tror du att Instagram och Facebook har spelat för roll i insamlingen?

Instagram och Facebook har en mycket stor betydelse i insamlingsarbetet. Det var där jag först berättade om hur det fungerar och uppmanade folk att vara med. De som vill visa sin filt skriver #denrundafilten i sitt inlägg, så kan alla se vilka fina filtar det blir. Och så kan man gå med i en grupp på Facebook och hjälpa varandra om man kör fast. 

Vad har du fått för reaktioner?

Jag är överväldigad av alla positiva reaktioner. Alla är glada och tycker att det är en bra idé. På Plan blev de överraskade över att det kom så mycket pengar. ”De som stickar är godhjärtade och generösa av sig”, svarade jag.

Fotnot:

Plan International Sverige

Plan International Sverige är del av biståndsorganisationen Plan International, som har verksamhet i 75 länder. Såhär presenteras verksamheten på organisationens webbplats: ”Vi arbetar på uppdrag av barn för att stärka deras rättigheter och säkerställa att flickors lika villkor respekteras. Plan International är politiskt och religiöst oberoende och allt vårt arbete utgår från FN:s barnkonvention. Vi arbetar på gräsrotsnivå direkt med barnen, deras familjer och lokala beslutsfattare. På så sätt skapar vi långsiktig förändring för individer såväl som hela samhällen. Vi finns på plats i katastrofer, men jobbar också långsiktigt och förebyggande. Samtidigt arbetar vi aktivt för att alla länder runtom i världen ska ha barnens bästa för ögonen.”

Svensk ull

Av Posted on Inga taggar 0

Ni som har läst den här bloggen ett tag har läst flera intervjuer med människor som arbetar med ull på olika sätt: Stina som säljer garn från egna får, Gunilla som har startat både djurpark och förmedling av småskaligt producerat ullgarn, Matilda som har garnbutiken Organic Knitters, Ioana som bestämde sig för att ta vara på rumänsk ull, Mats som har öppnat ett spinneri

När man ser hur stora postorderföretag startar garnförsäljning och hur många som beställer från stora utländska butiker som Yarn Paradise kan man undra hur det ska gå för småproducenterna.

Men nu uppmärksammar till och med tidningen Råd & rön utvecklingen i den svenska ullbranschen!

Elin Esperi och Claudia Dillman med två av Claudia Dillmans får. Foto: Margareta Bloom Sandebäck — lånat från Råd och rön

I ett stort reportage berättar fårbonden Claudia Dillman om sitt arbete, och fotografen och reportern är med när fåren lockas in och fårklipparen Elin Esperi tar sig an deras fällar.

Bakgrunden är att uppskattningsvis ungefär fyra femtedelar av all svensk ull bränns men att det flera initiativ för att ta vara på ullen istället är igång nu.

Reportaget handlar inte så mycket om garn för stickning och virkning utan mer om hur svensk ull kan användas i bland annat friluftskläder, men läs det! Och fundera på vilket lokalproducerat garn som kan passa till nästa drömprojekt — eller hur drömprojektslistan kan anpassas till de lokalproducerade garn som finns!